Arvet efter David

Det är måndag kväll, Theo har somnat, och jag sitter nedsjunken i soffan och betraktar resterna efter det möte som ägt rum här idag: två tomma vattenflaskor, en tillbringare med hallonsaft som nästan är tömd, fem urdruckna glas och tre som fortfarande står upp och ner, oanvända. Extra stolar är framställda, på en av dem har stolsdynan hamnat på sned och ingen har brytt sig om att rätta till den. Det har hållits ett familjeråd. Släktingarna till David, han som dog i slutet av november, precis innan jag åkte upp till Kocho, har varit hos mig för att hämta ut hans innestående lön och dela upp den mellan sig.

Att dela ett sådant arv i ett land som detta är inte enkelt. Enligt lag, liksom enligt gammal tradition, är frun och barnen inte arvsberättigade. Den avlidnes tillgångar tillfaller istället hans föräldrar och syskon, för det är de som är den ”riktiga” familjen. De kan sedan välja att ge en del till änkan, som hjälp för att ta hand om barnen, men detta är inte något självklart. När David dog befann sig hans familj i Ndele i norra RCA. Endast hans fru, B, som egentligen inte var hans fru på riktigt eftersom de inte var gifta, samt hennes familj, fanns i Bangui. Och så de två barnen förstås, fyra och ett år gamla. Jag tycker mig också minnas att det fanns en syster närvarande på dödsvakan, men jag minns inte riktigt.

Ndele ligger minst två dagsresor från Bangui, och till råga på allt blev staden intagen av rebeller samma dag som David dog, vilket ledde till att invånarna flydde ut i skogen. Det såg alltså ut som att det skulle bli svårt att få tag på Davids familj för att kunna betala ut några arvspengar. Samtidigt var B i behov av pengarna för att kunna ta hand om barnen. Vi bad henne att göra ett Certificat d’héritage, ett papper som fastställer vem det är som ska ärva den avlidne. Utan detta papper skulle vi inte kunna betala ut några pengar, eftersom vi då riskerade att någon annan släkting till David senare skulle kunna komma och säga att pengarna betalats ut till fel person, och så skulle vi bli tvungna att betala ut hela summan en gång till. För att göra ett giltigt Certificat d’héritage skulle B vara tvungen att kontakta Davids familj, och även om det var svårt för henne så var det nödvändigt för att allt skulle gå rätt till.

En månad gick utan att B lyckades få fram ett Certificat. Hon kom visserligen med ett papper där det stod att det hållits ett familjeråd och att hon hade blivit utsedd till arvinge, men pappret var endast undertecknat av hennes släktingar och kunde således inte vara giltigt. För att skynda på processen började vi rota lite i det hela. En av våra anställda, Georges, som själv kommer från Ndele, ringde upp Davids mamma för att prata med henne. Ndele hade då blivit återtaget av regeringstrupper och invånarna var tillbaka i staden och inom räckhåll för mobilnätet, så samtalet gick igenom. Det visade sig att mamman visserligen hade hört om Davids död genom B, men att hon inte hade en aning om att det fanns pengar att hämta. Hon gjorde sig genast i ordning för att resa till Bangui…

Jag lutar mig tillbaka och blundar, tänker på det sms som B skickade till mig för bara några timmar sedan, efter att familjerådet hållits: ”OUI MADAME NOUS LES AFRICAINS NOUS SOMME COMME CA MAIS CA NE FAIT RIEN JE VEUX PARTIR MERCREDI MERCI ET A BIENTOT” (Ja Madame, vi afrikaner är så här, men det gör ingenting. Jag åker på onsdag. Tack och på återseende.) För mitt inre återkallar jag dagens händelser:

Davids mamma dyker upp först, tillsammans med två yngre pojkar som jag först tror är Davids bröder, men som visar sig vara någon sorts koya, morbröder, trots att de ser alldeles för unga ut för det. Jag bjuder in dem i lägenheten, ber dem att sitta ner i soffan, ställer fram glas och häller upp saft. Så börjar jag med att beklaga sorgen, förklarar att Davids död är en personlig förlust även för mig och säger att vi inte kan förstå varför Gud låter sådana här saker hända. Det kommer från hjärtat, men det är samtidigt ungefär något sådant som jag förväntas säga. Sedan går vi över till det praktiska. Jag förklarar att det finns ungefär fem hundra tusen CFA att hämta ut i form av innestående lön och skadestånd från oss, säger att jag, om jag själv fick bestämma, skulle betala ut pengarna idag men att vi tyvärr behöver ett Certificat d’héritage för att allt ska gå rätt till. Jag visar pappret som B har gjort med sin familj och säger att det förmodligen måste göras om. Det kan inte vara giltigt eftersom ingen släkting från Davids sida har skrivit under. Samtidigt är jag noga med att tala om att jag inte vill att det ska bli bråk om detta. B har gjort fel som försökt ta pengarna själv, men de måste ju förstå hennes situation också, ensam med två barn. Mamman nickar. Det märks att hon inte förstår detta med papper och myndigheter. För henne är det de traditionella reglerna som räknas. Hon är Davids närmaste släkting i livet (pappan är nämligen död) och hon är djupt sårad över att B har gått henne bakom ryggen. Samtidigt, understryker hon, är hon en gudfruktig kvinna, och hon ska förlåta de oförrätter som begåtts, men från och med nu måste vi se till att detta blir riktigt gjort.

Jag vet att jag egentligen inte har något att göra med hur pengarna ska delas upp inom familjen, men hör ändå mig själv säga att jag tycker att B måste få del av arvet. Det är ju ändå hon som ska ta hand om barnen. Mamman står fast vid det hon tidigare sagt, men säger att hon självklart bryr sig om sina barnbarn. De är ju det enda hon har kvar nu när David är borta. Morbröderna, som suttit och tittat på Bs papper, ilsknar till. De har hört att vi betalt en ansenlig summa för Davids begravning, och tycker att B inte varit tillräckligt tydlig med hur mycket pengar det egentligen handlade om. Har hon redan fått ut en massa så ska hon ju dessutom inte försöka lägga beslag på hela arvet. Jag upprepar att jag inte tycker att vi ska bråka. Istället bör vi se framåt och göra det bästa av situationen. B bör också vara på väg hit just nu. Det bästa vore väl om alla kunde komma överens? Morbröderna säger att de tänker vänta en halvtimme. Om B inte har kommit inom den tiden så går de och gör ett eget Certificat d’heritage.

Som tur är dyker B upp, i sällskap med sin faster och en manlig släkting. Det yngsta barnet, en dotter, är också med. Jag plockar fram fler stolar och glas, och alla slår sig ned runt soffbordet. Än en gång förklarar jag att jag helst skulle vilja betala ut pengarna idag, men att jag behöver ett Certificat d’héritageför att försäkra mig om att ingen senare ska kunna komma och kräva mig på mer pengar. Så börjar diskussionerna. Anklagelser slängs ut och förklaringar presenteras. B menar att hon aldrig försökt lägga beslag på alla pengar, men att hon försökte göra att Certificat så att hon kunde få ut hela summan för att sedan fördela den mellan de olika familjemedlemmarna. Förklaringen godtas inte. Mamman upprepar gång på gång hur mycket hon sörjer: ”Se bara hur smal jag blivit sedan min son dog.” B höjer rösten. ”Tror ni inte att jag sörjer! Förstår ni vad jag har gått igenom?!” De andra tystar henne. Häftiga känsloyttringar hör inte hemma här. Diskussionen ska föras lågmält, inga hårda ord får yttras. Jag får en känsla av att vi halkar runt på en skör hinna av spelad ömsesidig respekt, och ingen vågar riskera att denna bubbla spräcks, för om de verkliga känslorna får börja sippra fram kommer alla fördämningar att brista och möjligheten att komma överens kommer inte längre att existera.

Bs faster faller ned på knä framför Davids mamma och ber henne att förlåta dem för vad de gjort. Ingen har menat att stjäla pengarna från mamman, de ville bara få processen överstökad. ”Res dig,” säger mamman. ”Det är okej. Jag förstår.”

Men fortfarande är de inte överens om vad de ska göra. Ska det skrivas ett nytt Certificat, eller kan de nöja sig med det som B redan gjort, och som är inlämnat till rätten för att godkännas? De flesta, även Davids morbröder, tycker att de kan använda sig av Bs papper. Så länge pengarna betalas ut här och nu, inför allas ögon, och de kan dela upp dem tillsammans, så spelar det ingen större roll vem som står som arvinge på pappret. Mamman sätter sig dock på tvären. Hon är Davids närmaste släkting, och hon tycker att det skulle vara fel om hennes underskrift inte finns med på några papper. Till slut lyckas de ändå övertyga henne om att det bästa skulle vara om de kunde komma överens här och nu. Madame har sagt att hon inte kan betala ut några pengar utan ett Certificat. Använder de Bs papper kan de få pengarna idag. I annat fall måste de vänta i veckor medan ett nytt papper blir gjort.

Representanter från båda familjegrupperna beger sig till rätten för att hämta ut det stämplade pappret, men en timme senare kommer de tillbaka tomhänta. Han som skulle ha satt dit stämpeln fanns inte där. Jag byter några ord med Georges, han som också är från Ndele och känner Davids familj men själv inte är inblandad. Han kan intyga att det inte finns några andra nära släktingar, förutom de som befinner sig här. Efter ett samtal med Erik på satellittelefonen bestämmer jag mig: jag tar risken att betala ut pengarna utan Certificat d’héritage. Istället gör jag ett eget papper där de inblandade får skriva under att de som familj inte har något mer att kräva från CAWA. Kanske är jag för snäll, men jag börjar tycka att det känns naivt att sitta och hålla på lagar och regler i ett land som detta, där myndigheter ändå inte fungerar som de ska, och där allt som behövs för att göra en olaglig sak laglig är en muta på 100 kr. Alltså skriver jag ut mina papper och ber om underskrifter från fem av de närvarande: mamman, B, en av morbröderna som representant för mammans släkt, fastern som representant för Bs släkt, samt Georges som utomstående vittne. Sedan plockar jag fram pengarna. Efter viss tvekan ger jag dem till mamman. Jag tror att det är mest korrekt.

Men än är det inte över. Nu ber de mig om hjälp att dela upp pengarna. För andra gången blottar jag mina egna tankar. Jag säger att för mig, i min kultur, är det självklart att det är frun som ska ha alla pengar för att ta hand om barnen, men att jag vet att det är annorlunda här och att jag därför inte kan ha någon åsikt i frågan. Alla nickar. Sedan ber mamman mig att dela upp pengarna i tre lika stora högar. Jag lyder. När jag är klar tar mamman en hög och ger den till B med en min som ville hon säga: ”Du är inte värd detta, men se så snäll jag är mot dig.” Resten tar hon till sig själv. Hon säger att det ska täcka en del skulder som David hade i Ndele. Dessutom ska hon använda pengarna för att ta hand om det äldre av de båda barnbarnen. Han ska nämligen bo hos henne, för han är det enda hon har kvar efter David. Så börjar ett för mig ganska obehagligt köpslående om vad som ska hända med barnen. Eftersom David och B inte var gifta, och eftersom David i och med det inte hade betalat någon hemgift för henne, så måste barnen köpas fria innan de kan tillhöra hans familj. En av morbröderna tycker att trettio tusen per barn låter rimligt. B säger ingenting, men fastern ber att barnen ska få vara hos sin mamma tills de blivit lite större. En mamma är trots allt den som bäst kan uppfostra barnen. En av morbröderna kontrar med att skaffar man en hund så ska man ta den redan som liten valp. En vuxen hund kan inte lära sig att känna tillgivenhet till en ny ägare.

Diskussionerna fortsätter, och jag måste bara än en gång konstatera att det finns vissa saker i den här kulturen som jag, trots att jag tillbringat ungefär halva mitt liv i RCA, inte alls kan förstå. Jag ser framför mig hur det skulle vara om jag var i samma situation, om det var Erik som dött och om hans mamma krävde att Theo skulle bo hos henne, som ersättning för den son hon förlorat. Men det går inte att jämföra på det sättet. Det är inte så enkelt. Det finns så mycket mer som ligger under ytan, så mycket traditioner och så vitt skilda föreställningar om rätt och fel. Läser man denna text med svenska ögon så framstår Davids mamma närapå som en häxa, men det är inte hela sanningen. Ingenting är svart eller vitt. Mamman i mig känner oerhört mycket med B, men vem är jag att säga att hon borde ha haft alla pengar?

Ibland tvingas jag inse att jag inte kan göra annat än att kapitulera inför de kulturella skillnader som jag inte förstår. Mitt sätt att se på världen är inte det enda rätta. Men samtidigt undrar jag: var går gränsen mellan att acceptera det jag inte ska förändra, och att säga ifrån när något är fel? Det är en fråga som jag ständigt lever med. Å ena sidan, vad har jag för rätt att försöka förändra en kultur som inte är min egen? Å andra sidan, vad har jag för rätt att bara stå och se på när en människa far illa, och skylla på att jag inte förstår hennes och omgivningens sätt att tänka? Ibland känns det som att hur jag än gör blir det fel.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.