Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Slutkommentar om kannibalhistorien i Centralafrikanska Republiken

    Mina inlägg om TT:s och flera svenska dagstidningars notis om kannibalism i CAR orsakade en mindre läsarstorm. Nu har de allra flesta tidningar plockat bort texten, vilket jag tycker är bra. Samtidigt har den väckt en del frågor som kunde vara intressanta att diskutera vidare, men i en lite annan kontext. Bengt Nilsson ställde för några dagar sedan en öppen fråga på sin blogg, som handlade om huruvida det faktiskt förekommer kannibalism i Afrika. Han berättar att man skiljer på överlevnadskannibalism och rituell kannibalism, vilka båda existerar. Sedan finns också det som kallas för institutionaliserad kannibalism, vilket innebär att människokött används som vardagsmat, men detta existerar sannolikt inte.

    I en artikel i BBC sägs det att uppemot 10% av intervjuade före detta rebeller i Kongo-Kinshasa uppgav att de hade ätit människokött, och även från CAR finns det historier om att sådant har förekommit, i fler fall än bara kejsar Bokassas. Om detta faktiskt är sant, och inte bara något som hittats på för att av olika skäl framställa människor som mer omänskliga, verkar det i så fall handla om någon sorts rituell kannibalism. Dit borde även fallet i Bangui kunna räknas. “Mad Dog”, som gärningsmannen kallar sig själv, gjorde ju detta som en sorts (felriktad) hämndaktion. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg är detta en diskussion som är otroligt svår att föra på en saklig nivå. Det är så lätt att man, istället för att studera fenomenet kannibalism som sådant, hamnar i det läget att man underbygger fördomar om Afrikas “primitiva” kultur. Därför tänker jag inte fördjupa mig mer i detta ämne här och nu.

    Som en sista kommentar till kannibalhistorien måste jag också få kommentera det underliga i hur BBC:s reporter hanterat situationen. Eller i alla fall hur den beskrivs. (Läs BBC-artikeln här.) Reportern är ute och filmar när en man kommer upp till honom och säger: “Det är jag som är galningen.” Det visar sig att han står öga mot öga med mannen som gjort sig skyldig inte bara till kannibalism, men också till ett brutalt mord på en man som inte gjort sig skyldig till något annat än att ha varit fel person på fel plats, vid fel tillfälle. Detta är alltså en grov brottsling, som nu kontaktar en reporter och vill berätta sin historia. Och det får han göra. I lugn och ro, i ett hus i närheten, intervjuas han av BBC och får förklara varför han gjort det han gjort. Efteråt gratuleras han av sina vänner. Han har blivit lite av en hjälte, som får prata i internationell media. Om några rättsliga åtgärder till följd av brottet nämns inte ett ord. Kanske har “Mad Dog” faktiskt inte blivit anmäld av någon eller fått några påföljder för det han gjort. Att rättssystemet inte fungerar som det borde i Bangui är något jag är alltför väl medveten om. Men att inte ett ord nämns om detta i BBC:s artikel tycker jag är anmärkningsvärt. Det hjälper verkligen till att underbygga bilden av att kannibalism kanske ändå är något accepterat i CAR. Och det är det ju inte. Man kan invända att detta är en krigssituation, att det finns så många i CAR som gjort sig skyldiga till våldsamheter och mord att det inte finns en chans att ställa alla inför rätta. Men att uppmuntra ett brott av den här typen genom att låta gärningsmannen lugnt och sakligt förklara sina motiv och därefter gratuleras av sina vänner i internationell media, det känns ändå inte helt ok…

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Källan till historien om kannibalism i Centralafrikanska Republiken?

    I en kommentar på Facebook till föregående inlägg, postade en person en länk till BBC, som har publicerat en ganska lång artikel om det där mordet i Bangui där en av gärningsmännen även gjorde sig skyldig till kannibalism. Eftersom BBC faktiskt intervjuat den unge mannen som åt upp en bit av sitt offer, känns det som att vi kan sluta oss till att det hela är sant. Och det var ju inte heller sanningshalten i påståendet som jag i första hand ifrågasatte, utan mer sättet på vilket historien presenterades i den svenska artikeln. Sådana här händelser, som på något sätt bekräftar de fördomar som finns i samhället, är något av det svåraste man kan skriva om tycker jag. Hur berättar man om barbariska våldshandlingar, genomkorrupta ledare och mänskligt lidande i Afrika utan att förstärka och underbygga de stereotypa föreställningar som finns? Jag tycker att BBC lyckas ganska bra i sin artikel, även om de lägger lite för stor vikt vid just den religiösa dimensionen. De söker efter alternativa förklaringar, och reportern verkar luta mest åt att tro att detta helt enkelt är en enskild handling utförd av en instabil individ, som endast hittat sitt motiv i den pågående konflikten, som drabbat honom personligen mycket hårt! Jag tror också att det är så man ska förstå den här händelsen. Visst talas det ibland om att även CARs självutnämnde kejsare Bokassa åt människokött, men sanningen i det påståendet har inte kunnat bekräftas. Och även om det skulle vara sant, tror jag att vi kan konstatera att även Bokassa var en instabil person. Eller åtminstone inte representativ för centralafrikaner i allmänhet. Vad jag kan säga helt säkert är att gemene man i CAR inte har någon läggning för kannibalism, utan tycker att den här historien är lika motbjudande som du och jag.

     

  • Publicerade texter,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Jag skriver om Hollywoodstereotyper på Augmented Society

    Den där texten om stereotypa föreställningar om Afrika, som jag berättade att jag hade skrivit för några dagar sedan… Nu ligger den uppe på Augmented Society, en sida som drivs av Svenska Filminstitutet och som genom texter av olika personer försöker lyfta fram hur film på olika sätt kan belysa verkligheten. Ett väldigt intressant projekt, med många spännande texter! Ta en titt vettja!

    Här är en länk direkt till min text.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Pinsamt TT och alla som hakat på! Nu skäms jag över svensk press!

    Har ni googlat uttrycket “Hemska scener i våldsamt CAR” idag? Inte? I så fall, gör det! (Eller låt bli, för all del, så behöver vi inte uppmuntra denna tvivelaktiga journalistik genom att ge den hög läsarstatistik.) Resultatet av sökningen är en lång rad träffar från olika svenska dagstidningar, som alla har publicerat en liten artikel som, med små variationer, lyder:

    Fasansfulla scener, som inkluderar dödsskjutningar och kannibalism, uppges ha utspelat sig i Centralafrikanska republikens (CAR) huvudstad Bangui de senaste dagarna. Uppgifterna kommer efter expresident Michel Djotodias avgång.

    Djotodia avgick i fredags och reste på lördagen till Benin. Efter hans avgång har minst fem människor skjutits ihjäl och omfattande plundring ägt rum i stadens butiker, många av dem ägda av muslimer. Våldet avspeglar den blodiga konflikt mellan kristna och muslimer som pågår i landet.
    – De som plundrades när Seleka-rebellerna kom är nu de som plundrar, säger pastor Antoine Mbaobogo, som är chef för en lokal Röda Korset-organisation.

    Den muslimska rebellalliansen Seleka intog Bangui i mars i fjol.

    Chockerade invånare i staden vittnar om hur tjuvar bland annat dödat en muslimsk man, skurit upp honom med en machete, hämtat bröd och börjat tugga på hans arm.

    Källa: TT

    Eftersom jag engagerat mig en del i just hur konflikten i CAR beskrivs i media, har jag fått tips om denna notis från två personer idag. När jag läste den första gången blev jag arg. När jag sedan skulle läsa den högt för min mamma kunde jag knappt läsa färdigt för att jag skrattade så. Jag menar, har ni hört något så dumt? “…[D]ödat en […] man, skurit upp honom med en machete, hämtat bröd (!) och börjat tugga på hans arm (!).”

    Sen blev jag uppgiven. Och arg igen. Och jag skäms över att någon kan sitta på Sveriges största nyhetsbyrå och skriva ihop något liknande, och över att så många svenska dagstidningar okritiskt kopierar och publicerar denna information. Även om allt kanske är sant i sak, såtillvida att det inte är påhittat utan grundat på källor, visar det på en stor brist på kunskap om situationen i CAR och en lika stor brist på förståelse för den större bilden och för vad som är relevant. (Kannibalism är definitivt inte ett relevant ämne i konflikten i CAR – om det hänt att någon ätit människokött handlar det snarare om sjuka individer, än om någon sorts effekt av etnisk-religiösa motsättningar!). Dessutom visar det på en brist på insikt om att det är just den här typen av texter, där afrikaner medvetet eller omedvetet utmålas som primitiva vildar, som använts för att försvara och förstärka Västvärldens överlägsna ställning i världshierarkin ända sedan innan den imperialistiska eran. Borde vi inte ha kommit lite längre än så i dagens globaliserade värld? Borde inte någon reagera och inse att det låter precis lika absurt att prata om att centralafrikaner dödar en person och börjar “tugga på hans arm”, som om man skulle placera ett gäng svenskar eller amerikaner i samma sits.

    Lite länkar till några av notiserna i olika tidningar:

     

    Aftonbladet

    Svenska Dagbladet

    Barometern

     

    Tillägg: Morgonen efter att jag publicerade detta inlägg, har två av de tidningar jag länkade till (SvD och NA) helt och hållet bytt ut texten i sina artiklar. En tredje (Barometern) har helt enkelt tagit bort sin artikel. Endast Aftonbladet har kvar sin. Googlar jag igen ser jag att det är fler tidningar som bytt ut texten, men på några ställen finns den ursprungliga kvar.  Jag länkar till några av dessa, så kanske de också blir uppmärksamma på problemet.

    DN

     

    Skånskan

    Norran

    Norra Skåne

    Laholms Tidning

     

    Ännu ett tillägg: Nu har jag fått bekräftat att även TT ändrat sin text. Läs mer här.

     

    Ytterligare ett tillägg: Här finns länkar till övriga inlägg som jag skrivit i ämnet:

    Källan till historien om kannibalism i Centralafrikanska Republiken

    Slutkommentar om kannibalhistorien i Centralafrikanska Republiken

    Kannibalhistorien från mitt nuvarande perspektiv

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Problemet ligger just i att #CAR alltid beskrivs utifrån

    Jag fick en kommentar på det förra inlägget, som jag tyckte var väldigt bra. Därför tänkte jag svara på den i ett nytt inlägg, inte bara i kommentarsfältet. Kommentaren lyder:

    “Läste också artikeln i SvD och tyckte att den var ett bra exempel på hur landet och det som sker kan uppfattas av någon utifrån, någon från väst. Jacobs främsta målgrupp är knappast Centralafrikaner utan de som är utanför och inte tidigare hört/brytt sig om det som händer i landet. Ja, han missar säkert nyanser men tror knappast han är ensam om känslan att situationen kan verka hopplös.”

    Nej, Jacobs främsta målgrupp är knappast centralafrikanerna själva. Men oavsett vem målgruppen är, och oavsett hans syfte med artikeln (jag är helt övertygad om att han skrivit den med goda intentioner, för att uppmärksamma den kris som ingen uppmärksammar!), så siktar och landar den fel.

    Många gånger i CAR har jag hamnat i situationer där jag velat ta foton av människor, deras hus, deras mat… Och jag har mötts av motstånd. Man vill inte bli fotograferad. Varför? En kvinna på torget uttryckte sin rädsla i mycket tydliga ordalag: “Jag vill inte att ni sedan ska titta på dessa bilder hemma i Europa och skratta hos oss.” Vi som läser artikeln i SvD skrattar knappast, snarare förfasar oss. Men resultatet blir ändå på något sätt detsamma: en objektifiering.

    Beskrivningen av mormor Bernadette som serverar sina barnbarn kvällsmat inför journalisten fyller mig med en obehagskänsla, och jag försöker göra mig en bild av hur det faktiskt gick till när de träffade Jacob. Maten i skålen. Barnbarnen som ställer sig på rad och tvättar händerna (det är klart att man tvättar händerna innan maten, aldrig någonsin har jag varit med om att man inte gjort det i CAR, oavsett om det finns “sanitära faciliteter” – vad nu det innebär – i närheten!). Alla som sätter sig på pallar och mattor och äter tillsammans. Allt inför en journalists ögon… Ni som vet hur det är i CAR måste känna hur onaturlig hela situationen är. Äta inför en gäst, utan att bjuda in att dela måltiden? En gäst som sedan berättar för oss “hemma i Europa” att maten var förfärlig.

    Problemet är självklart inte att man berättar om de förhållanden som råder i CAR. Att man skildrar problemen, hopplösheten. Problemet är just på vilket sätt man gör det. Hur man väljer sina ord. Om man framställer människor som människor, eller som offer.

    Vid tiden för den europeiska erövringen av Afrika skildrades afrikaner ofta som “vildar” som levde ett fruktansvärt liv i skuggan av “blodtörstiga svarta tyranner” och eviga krig på kontinenten. Den västerländska civilisationen skulle komma med räddningen. Resultatet blev i många fall ett förakt mot det egna, det afrikanska och en övertro på det västerländska. Hur ser det ut idag, mer än hundra år senare? Ordvalen är kanske inte riktigt desamma, men det som beskrivs i artikeln av smuts, illaluktande mat (som barnen dessutom inte äter, utan slurpar i sig med händerna), maktmissbruk och ett antal icke namngivna väpnade grupper ligger ändå lite för nära berättelserna om vildar och svarta tyranner för att jag ska vara helt bekväm med dem.

    Man kan vrida och vända på detta länge. Man kan argumentera för och emot denna typ av publicitet. Det är ju trots allt så att viktig uppmärksamhet riktas mot CAR i och med en sådan här artikel. Uppmärksamhet som kan generera hjälp, som behövs för att ta sig ur hopplösheten. Det finns helt enkelt inga enkla lösningar, inga enkla svar. Men hur illa de yttre förhållandena än kan te sig, får vi aldrig glömma att centralafrikaner också är helt vanliga människor, precis som du och jag, som tänker och känner och som, trots fattigdom, svält och död, inte för världen vill framstå som smutsiga, outvecklade, inkapabla offer.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Onyanserat i Svenska Dagbladet om #CAR – för att inte säga respektlöst

    Igår fanns en artikel i Svenska Dagbladet om krisen i CAR: “Drömmen om ett fritt land gick i kras”. Jag skulle önska att jag kunde säga att den var bra. CAR har inte mycket att komma med i konkurrensen om nyhetsutrymmet när förstasidorna på alla tidningar toppas av misstankar om kemiska vapen i Syrien, och twitter svämmar över av kommentarer om detsamma, så när landet väl uppmärksammas på något sätt, vill man ju bara ge en stor eloge till journalisten. Men. Irritationen börjar smyga sig på redan innan jag läst färdigt bildtexterna (till de för övrigt mycket fina bilderna). När jag sedan kommer till avsnittet där gamla mormor Gonima Bernadette ger sina barnbarn en “illaluktande grön sörja” bestående av “löv och vatten” till kvällsmat orkar jag inte ta in mer. Jag måste lägga ifrån mig texten ett tag. Inte för att jag är chockad över hur människorna har det, utan över hur deras liv beskrivs!

    Nej, jag var inte själv där och kände lukten av maten. Jag känner inte till några detaljer om hur mormor och barnbarn levde, jag vet inte hur de bodde, hur de fick tag på vatten, om de hade någon mer familj eller om de var alldeles ensam. Men jag vet att “löv” inte per automatik betyder dålig mat, oavsett vad journalisten nu tyckte om lukten. “Löv”, eller kugbe ti kasa, som vi brukar säga på sango, kan referera till en mängd olika ätbara blad, som används i såser även i tider av välstånd. Det är bra mat. Givetvis måste man ha tillräckligt mycket, och självklart måste man komplettera med andra näringsämnen, men likväl…

    I artikeln skildras så vidare snuskiga sjukhusmadrasser, obefintliga kommunikationsmöjligheter utanför Bangui (trots att jag pratat i telefon med både Berberati och Bangassou idag!), grisar som bökar utanför överfyllda bårhus, barnkroppar som luktar ruttet och tynar bort i svält, en man som fått ett machetehugg tvärs över halsen. Och, som bakgrund – och orsak – till allt detta: ett land som ligger i ruiner. Har förvandlats till aska. Allt medan mormor Bernadette drömmer sig tillbaka till nätterna på 1960-talet, då CAR precis blivit självständigt och hon älskade att dansa.

    Det är känslomässigt. Det är effektfullt. Det är kanske så det måste vara för att CAR över huvud taget ska kunna konkurrera om en plats i tidningarna. Men det känns också onyanserat, skevt, och framför allt respektlöst. Här skildras offer. Människor som orättvist drabbats av ett lands sönderfall – och vars egna val och möjligheter att påverka framstår som fullständigt obefintliga. Och, vad värre är, vars ansträngningar att ändå göra livet drägligt totalt tillintetgörs i beskrivningen av mormoderns kvällsmat som en “illaluktande grön sörja”.

    Jag vet. Det behövs hjälp utifrån. CAR och dess invånare hålls på många sätt tillbaka av strukturer och problem som de inte råder över. De saknar alltför många av de grundläggande förutsättningar som jag själv bara tar för givet. Sjukvården fungerar dåligt. Skolorna fungerar dåligt. Det finns ytterst få avlönade arbeten, inget fungerande pensionssystem, än mindre social hjälp från staten. Och många är de som inte kunnat odla sin mark nu under det senaste årens oroligheter. Men trots detta: det sista som dessa människor behöver är att bli tilldelade rollen som offer. Att få veta att de inte själva kan göra något åt situationen, att deras land endast är ett problem för utländska aktörer att ta tag i.

    Säg till en människa att hennes framtidsutsikter “ligger insvepta i ett kolsvart mörker”. Vad kommer hon att göra?  Säg till omvärlden att det är nästan omöjligt att välja vad man ska börja arbeta med i ett “hav av prioriteringar”. Vad blir reaktionen? Kanske en massa jävlaranamma, men mer troligen passivitet. Pessimism. Vi behöver inte det! CARs folk behöver någon som tror på dem och på deras land, så att de själva också börjar våga tro igen. Jag vet att Centralafrikanska republiken är fullt av mammor och pappor, farmödrar och farfäder och mormödrar och morfäder, morbröder och fastrar, som kämpar för att livet ska gå vidare, som ser till att det blir mat att äta och som går långa vägar med sina sjuka till sjukhuset. Låt oss uppmuntra detta istället för att stjälpa. Låt oss hjälpa till och bygga upp istället för att frossa i deras olycka.

  • Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Äta myror! Varför presenteras Afrika alltid som så primitivt?

    Under advent- och jul-tiden var det livliga debatter om pepparkaksgubbar, Lilla Hjärtat och den svarta dockan i “Tomtarnas julverkstad”, något som jag följde med delade känslor. Visst kan jag förstå argumenten om att dessa avbildningar av mörkhyade människor påminner om karikatyrer som en gång sågs som nedlåtande. Samtidigt undrar jag om inte just debatten i sig skapade ett problem snarare än att lösa det. Vad som var ganska slående är att många av de mest högljudda protesterna kom från människor som inte alls var mörkhyade. “Tänk så jobbigt det är för dem som känner sig kränkta,” sa man, och spädde bara ännu mer på den där distinktionen mellan “vi” och “dem”.

    Men den här sortens debatter försvinner ofta lika snabbt som de blossar upp, och nu har väl de flesta glömt att tomten i julverkstaden aldrig stämplade några ok-stämplar i rumpan på dockorna. Så fungerar vi människor, och tur är väl det. Tänk om man skulle gå och älta allt jämt och i evighet!

    Men så ibland händer det något som gör att man ser tillbaka och kommer ihåg. Igår lånade jag och pojkarna en bok på biblioteket: Rut & Knut tittar ut på mat.

    Rut o Knut

     

    Vi läste om hur man gör fiskpinnar och lärde oss hur potatis växer, vi sjöng om ketchup som ska prutta och om blommig falukorv. Men så dök den här sidan upp:

    Äta myror

    Neej! Det här tänker jag då inte läsa för mina barn!

    Jo, det är sant, gräshoppor och termiter är en del av menyn på många håll i Afrika, och det är inget konstigt med det. Men locka fram termiter ur stacken och äta dem levande? Visst händer det att barn roar sig med sådant, men varför skriva om det på det sättet? Motsvarande beskrivning av vad man äter i Sverige skulle i så fall kunna lyda: “På många håll i norra Europa äter människor lingon och blåbär, som ser ut som små vindruvor. Bären plockas från marken i skogen, och stoppas ofta i munnen på en gång. Det går även att koka sylt av dem.”

    Fattar ni min poäng? Varför göra Afrika så primitivt, så exotiskt i sina beskrivningar? Att beskriva afrikaner som människor som lockar fram termiter ur termitstackar och äter dem levande tycker jag är mycket mer kränkande än att ha en svart docka som stämplar sig själv i baken i en tecknad film. Boken om Rut och Knut är dessutom skriven så sent som 2003. Och det är en faktabok. Det är nästan så att jag faktiskt skulle förorda en liten rensning bland bokhyllorna. Hmpf…

  • Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Bland huggormar och getingar

    Idag kommer en gästblogg från Angela Collin, apropå mitt senaste inlägg om faror i vardagen. Uppenbarligen går man inte säker ens i trygga Sverige. Eller vad sägs om följande varning:

    Måste bara svara lite snabbt på ditt blogginlägg och samtidigt ge dig en varning. Bäst är om du inte kommer till Sverige i år. Jag har nämligen hört att det finns flera livsfarliga djur i den svenska faunan. Till att börja med har vi den livsfarliga getingen. Det är inte säkert att du reagerar på första sticket, men vid tredje sticket kan du drabbas av en mycket svår allergichock och i värsta fall dö. Likadant är det med den svenska huggormen som lurar bland stenar och högt gräs. Med andra ord, den svenska ”idylliska”
    sommaren med barfota barn som springer på ängarna är alltså inget annat än bedrägeri och lurendrejeri för att få turister. Och som inte det vore nog. I Sverige finns även den beryktade (el kanske snarare hemliga) fästingen. Ett litet spindeldjur som vid en vanlig skogspromenad eller när du går i dikeskanten kan krypa in under dina kläder, bita sig fast och spotta ut sjukdomar som borrelia och en typ av hjärnhinneinflammation, sjukdomar som du, om du har otur, kan få livslånga besvär med. Och på Grönland har jag hört att de har isbjörnar.. Det konstigaste av allt är att de flesta svenskar väljer att stanna kvar i allt det här. 😉

  • Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    En annan sorts vardag

    Jag får mejl från en amerikansk kund, som är uppenbart oroad. Han ska komma hit om ett par veckor, men nu har hans bror skrivit till den amerikanska ambassaden och frågat om säkerhetsläget i landet, och svaret har han sedan skickat vidare till vår kund tillsammans med följande kommentar: ”Kan du inte åka och jaga på ett mindre riskabelt ställe? Står jag med i ditt testamente?” Några timmar senare kommer ytterligare ett mejl från samme kund. Denna gång har han skrivit till en annan instans för att fråga om vilka hälsorisker man utsätter sig för genom att resa till RCA, och vilken möjlighet det finns till sjukvård om något skulle gå snett. Kunden ber mig läsa igenom all information och ge min syn på saken.

    Och jag läser. Jag läser om amerikaner som blivit tvungna att betala gigantiska summor i mutor till centralafrikanska myndigheter. Jag läser om i det närmaste ofarbara vägar och om rebeller som härjar i landet. Jag läser om flugan som lägger ägg i kläder som hänger på tork, vilket kan orsaka en böld innehållande en liten larv på den människa som sedan tar på sig kläderna. Jag läser om brottslighet i Bangui, om malaria och bilharzia, om harmattanvinden som tar med sig damm från Sahara och orsakar astma, om Hepatit och HIV, om livsfarliga ormar och om en i det närmaste obefintlig sjukvård.

    När jag är färdig är jag alldeles matt. Handlar allt detta verkligen om mitt hemland? Jag läser en gång till, och börjar gå igenom alla varningar, en efter en, för att sedan försöka skriva ett lugnande svar. Och medan jag läser så inser jag att det allra mesta faktiskt är sant. Mutor, malaria, ofarbara vägar och bölder med larver i, allt detta existerar i RCA. Allt detta är på sätt och vis en del av min vardag. Men det är just detta, detta lilla ord, som jag saknar när de svarta bilderna målas upp. Vardag. Jag lever inte i en katastrof. De flesta människor i RCA lever inte i en katastrof. Sjukdomar, brottslighet och parasiter existerar i allra högsta grad, men det är något man lär sig att leva med. För det stora antalet människor är det trots allt ingenting som färgar hela livet svart. Man lär sig helt enkelt att hantera de problem som finns. Så är det överallt.

    Till exempel: I Sverige lär man sig att se till att strumporna är torra innan man går ut i kylan en kall vinterdag. Här lär man sig att skaka ur skorna innan man tar dem på sig, för att tömma ut eventuella skorpioner och andra otäcka smådjur. I Sverige lär man sig att inte gå på alltför tunn is. Här lär man sig att man inte ska bada i stillastående vatten. I Sverige lär man sig att se sig om åt båda hållen innan man går över gatan. Här lär man sig att alltid ha med sig vatten när man ska ut och åka – ifall det skulle
    hända något så att man blir fast på vägen. I Sverige lär man sig att betala parkeringsavgift och att inte köra mot rött. Här lär man sig vad man ska säga till vägpoliserna för att slippa betala ”böter” som ska finansiera polisens senare besök på baren.

    Faror och problem finns det överallt. Kanske finns det mer i den här delen av världen. Och visst är det så att de människor som verkligen utsätts för brott, som är sjuka och inte lyckas få någon vård, lever i en fruktansvärd verklighet. Men jag vill ändå med bestämdhet hävda att det här, lika mycket som i Sverige eller någon annan del av världen, finns en alldeles vanlig vardag där man lärt sig att leva med just de utmaningar som man här kan ställas inför. Det handlar i grund och botten om att anpassa sitt liv, att
    lära sig att hantera den verklighet som man lever i. Att skaffa sig vanor i vardagen som gör att man, så långt det går, undviker farorna och problemen. Och när man väl gjort det får man lyfta blicken och lära sig att se på allt det vackra som finns runt omkring, istället för att stirra sig blind på de hotande svarta molnen vid horisonten.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.