Detta är tecknet på att det snart är dags att ge sig av. Vinglasen. Det verkar som att samma scenario är förutbestämt att utspelas år efter år, ända sedan starten 2006. IKEA. Kundvagnen full av Svalka rödvinsglas, 6 st för 39 kr. En del andra grejer också. Slom glasflaska, gröna tekoppar (vi har bytt modell i år för att få ner priset), bestick. I kassan beräknar jag alltid för många papperspåsar att packa i. Betalar och minns sedan hur man ska ställa kartongerna med glas för att det ska få plats så många som möjligt i en kasse. Det går för långt mellan gångerna för att man ska skaffa sig rutin, men minnet kommer ifatt: två kartonger ovanpå varandra på längden, fylla ut tomrummet med lite flaskor, en tredje kartong över de två tidigare, och så en kartong på tvären över flaskorna. Packar in i bilen i kallt duggregn på en grå parkering och funderar på hur många av dessa glas som kommer att ha slagits sönder innan halva säsongen gått. Ler lite när jag tänker på Souleman, diskaren som vi hade det första året, han vars pappa hade blivit dödat av en hyena och som därför blev full av hämdlystnad varje gång vi hörde de eggande skratten från bushen, så nära men ändå utom räckhåll. Souleman var makalös på att slå sönder glas och porslin, förmodligen för att han dittills i livet endast diskat tallrikar av plåt och muggar av plast. En gång när, trots upprepade förmaningar, hade slagit sönder fyra av våra ynka återstående tolv vinglas blev jag irriterad på hans oskyldiga: ”Madame, fyra glas till har gått sönder”, och frågade: ”Har DU slagit sönder dem eller har de hoppat ned från diskstället och slagit sönder sig själva?”. Hans svar lät sig inte väntas på: ”De hoppade själva, Madame.”

Det är inte så att jag inte skulle trivas, absolut inte. Jag bor fortfarande i paradiset på jorden. Men så här i början av april, när säsongen lider mot sitt slut, då börjar tankarna ändå vandra om man ger dem tillfälle. Vandra långt bort, söka sig till något annat, något som bryter det ständigt återkommande mönstret av kunder som kommer, kunder som åker, eland-fester, redovisning av handkassor och chokladmousse på fredag.

Plötsligt befinner jag mig vid fikabordet hemma hos mamma och pappa på den nya uteplatsen. Eller kanske på en cykel på väg genom den svenska sommarkvällen. Eller mitt i stan i Örebro, med en kasse nya kläder i handen. Sommaren har tagit mina drömmar i besittning. Sommaren, som alltid ter sig så underbar så där på håll. Sommaren, då man ska hinna med tusen saker och lite till. Sommaren.

Om två månader flyger vi från Yaounde. Lagom till studenten landar vi i Sverige. Jag försökte förklara för Theo vad som ligger framför oss den närmaste tiden: först ska vi vara lite mer i Kocho, sen ska vi åka bil till Bangui, sen ska vi vara lite i Bangui, sen ska vi åka bil till Berberati, sen ska vi vara lite i Berberati, sen ska vi åka bil till Yaounde, och sen ska vi flyga till Sverige och träffa mormor och morfar och David och Elise. Theo förkortade det hela litegrann. Han tyckte att vi skulle flyga till Sverige redan imorgon, så idag har han packat.

Men ännu är vi kvar i Kocho, och apropå ingenting så måste jag berätta om det nyaste tillskottet på frukostbordet. Jag tycker egentligen inte att det är särskilt häftigt med historier om vilka fantastiska eller förfärliga maträtter som man får smaka i främmande (?) land, men detta var ändå lite roligt. Häromkvällen, efter regnet som slutligen kom, svärmade flygtermiterna. I västra RCA, där jag växte upp, brukade man samla ihop dessa och rosta för att äta som tilltugg eller koka ihop i en sås. En delikatess faktiskt. Men igår kom Georges till mig med något som jag aldrig tidigare smakat. Stolt räckte han fram en burk med något som liknade jordnötssmör, fast lite mörkare i färgen.
”Jag fick ihop en hel burk,” sa han med ett stort leende. ”Den är till dig.”
Ungefär samtidigt som jag tog emot burken förstod jag vad det var. Han hade pratat om detta några dagar tidigare med en drömmande ton i rösten: ”kpi ti bobo”. Malda flygtermiter. Att äta till bröd eller sötpotatis eller egentligen vad som helst. Tyckte jag om rostade termiter så skulle jag älska detta, sa Georges. Och… jo, visst gick det att äta på frukostmackan, även om jag nog föredrar att äta dem, så att säga, helstekta. Men nu har jag en hel burk, och en gåva lämnar man ju inte tillbaka. Återstår bara att tugga termitmackor alltså…

Hemma. Detta stora lilla ord.

Hemma. H e m m a. Fem bokstäver, en flyktig vibration i stämbanden som formas till förstålighet av läppar och tunga. Hemma. Tänk att detta korta ord, så enkelt och anspråkslöst, kan rymma en hel värld!Från Svalbard till Nya Zeeland, från Kamchatka till Terra del Fuego, allting är hemma, för någon.

Och vi, vi är nu hemma i Kocho, det som i denna fas av vårt liv faktiskt är det ställe som är hemma, HEMMA. Theo, som nu är drygt två och lär sig nya ord varje dag, har till en början lite svårt att förstå vad det betyder. Efter alla resor hit och dit är det inte lätt att veta vad som är ”hemma” och vad som bara är ”framme”. Är vi hemma eller är vi framme på flygplatsen i Paris? Ska vi gå och lägga oss hemma i sängen eller framme i sängen? Efter lite funderande verkar han dra slutsatsen att ”hemma” är ett ställe där det finns tak och väggar, och så går det några dagar då varje besök på toaletten, som ligger i ett separat hus, föranleder små glada utrop: ”Hemma! Hemma!”.

Sedan åker jag, Frida och barnen bort några nätter till annan av våra safaricamper, Yassa, och Theo är som en osalig ande tills jag förstår vad som är fel och sätter mig ned honom och förklarar. Förklarar att vi snart ska åka hem igen. Hem till pappa, hem till Theos leksaker, till Theos böcker och till Theos små gula och gröna båtar som ligger förtöjda i floden med långa snören. Det är sådant som är viktigt för en tvååring. Sådant som skapar hemkänsla. För visst är det sant, som min syster säger i sin blogg: ”Hemma är mer en känsla än en plats.” Inget ont om Theos slutledningsförmåga, men hemma har väldigt lite med tak och väggar att göra. Ett hem skapas av människor, av sammanhang, dofter, ljud och föremål som betyder något.

Och hemkänslan för mig? Ja, hemkänslan i Kocho är uppbyggd av så många olika element att det är svårt att sammanfatta dem. Morgondiset över floden, de slingrande stigarna i regnskogens svala skugga, knallblå himmel som skymtar genom trädkronorna från min veranda och de glittrande krusningarna i Siriris vatten. Det flagnande grönmålade golvet i duschen, den rangliga bron över floden på väg bort mot köket,de nästan decimeterstora spindlarna som ibland med all önskvärd tydlighet avtecknar sig mot mina vitkalkade väggar. Brödet bakat i vedugnen, krigsmyrornas parad framför mitt hus. De små konversationerna med våra anställda (Bara ala Madame – Merci, ala kiri awe? – E kiri awe. – Tongana nye, ala pika mbeni ye? – E wara ye oko ape. – Asala ye ape, ayeke ga senge.). Brummandet från elgruppen borta vid garaget, kontorets fönsterluckor i obehandlat trä som jag varje kväll stänger med ett gigantiskt lås av ihopsvetsade metallstänger… Allt detta och oändligt mycket mer är mitt hem, och mitt i mejlsvarandet och listskrivandet och kontorsjobbet så njuter jag ofantligt av att vara här.

Med detta är jag också tillbaka på bloggen igen, och jag tänkte våga mig på att nämna mitt mål för i år: En text i veckan. Den må bli lång, den må bli kort, men en text i veckan ska jag göra mitt bästa för att få till. Så, nu har jag sagt det. Då kan jag inte smita så lätt. So long.

Vår tid i Berberati börjar lida mot sitt slut, för den här gången. I lördags åkte David och Alexis tillsammans med ett tiotal av våra centralafrikanska anställda till Bangui, och igår åkte också Erik. Idag eller imorgon ska de så fortsätta vidare österut, mot vildmarken och safaricampen.

Jag, Frida och barnen är kvar i Berberati i ytterligare ungefär en vecka, tillsammans med Eriks föräldrar, som kom från Sverige förra söndagen. Sedan åker vi till Bangui, för att den 25 november ta flyget till Paris och Arlanda för en snabb Örebrovisit. När vi så fått vår beskärda del av höstmörker och lucialjus bär det av tillbaka till Bangui den 14 december, och efter flera dagars bilresa räknar vi med att vara framme i campen strax före jul.

Vårt liv är onekligen fyllt av en massa hejdå, men också av fina återseenden. Det är den där med den andra sidan av myntet… man kan inte komma ifrån den. Det går inte att bara välja den ena och ta bort den andra.

Jag går till banken, Ecobank i Berberati centrum, alldeles intill bensinstationen. Här ser allt ut precis som förra året. Samma blå-vit-rutiga gardiner med blommor på. Samma flammiga rödmålade golv med en list av vita kakelplattor. Samma affischer med reklam för Internetbank och kontokort på väggarna och samma porträtt av Hans Excellens President Francois Bozizé placerat över samma väggur med bilder från Paris och London. Minsann hänger porträttet lite på sned också, som det brukar om jag inte minns fel.

Bankkontoret består av ett stort rum som delas av på mitten av en stor disk. I vardera ände av disken finns en kassa där man, enligt datorskrivna papper prydligt upptejpade på de glasrutor som skiljer kunderna från banktjänstemännen, kan göra inbetalningar, kontantuttag och överföringar. I taket lyser två gulsvarta Western Union-skyltar, och över fönstren sitter ett par surrande luftkonditioneringsaggregat som ger hela kontoret en förvånansvärt behaglig temperatur.

Kundernas sida av rummet är sparsamt möblerad. Ett antal plaststolar i bleka färger är uppställda längs ena väggen, och alldeles vid ingången står någon sorts pulpet med en anteckningsbok uppslagen, i vilken kunderna uppmanas att skriva ned förslag på förbättringar för att banken i fortsättningen ska kunna ge ännu bättre service.

Utrymmet bakom disken fylls nästan helt och hållet upp av ett stort skrivbord, vid vilket ett antal banktjänstemän sitter och fördriver sin tid. Arbetstakten kan knappast kallas hektisk, men då och då kommer det i alla fall ut något papper ur en skrivare i ena hörnet, och rätt som det är kommer en ung man in med en bunt sedlar i handen. Han slår sig ned bredvid en kollega, och de börjar tillsammans räkna pengarna.

Själv går jag fram till disken, och hälsar glatt på samme unge man som alltid brukar sitta där.
”Mo kiri awe?” frågar han glatt. ”Har du kommit tillbaka?”
Efter de vanliga hälsningsfraserna (nej, man hoppar aldrig över dem) ber jag att få saldo på mitt konto. Efter en stunds knappande på datorn hittar han rätt, skriver en summa på en liten papperslapp som han lämnar över till mig. 16758425. Jag ber att få ta ut tio miljoner, och han hjälper mig att fylla i en uttagsblankett medan han frågar om mina barn och konstaterar att jag är en bra kvinna som fött två söner så tätt efter varandra. Jag skriver under blanketten och får sedan sätta mig på en av plaststolarna och vänta. Efter tio minuter dyker en annan banktjänsteman upp bakom disken med ett tjockt kuvert i handen. Han nickar åt mig och jag reser mig och går in genom en dörr som leder in till ett litet rum där de kunder som gör större uttag kan få sitta i lugn och ro och räkna sina pengar.

Tio miljoner CFA, det motsvarar ungefär 150000 svenska kronor, en ansenlig summa att ta ut kontant, men så är kontant betalning också det enda som fungerar i det här landet, reklamaffischerna för kontokort till trots. Den största sedeln som finns är tio tusen CFA, så tio miljoner ger alltså tusen sedlar att räkna igenom. Medan jag bläddrar mig igenom sedelbuntarna (ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tionde vikt runt bunten, ett, två, tre fyra, fem, sex, sju, åtta, nio…) tänker jag på alla ställen som dessa pengar kan ha förvarats på innan de hamnade i mina händer: under madrasser, inknutna i sjalar, i luftfilter på bilar, i folks kalsonger…

Summan stämmer och jag lägger tillbaka pengarna i kuvertet innan jag stoppar dem i en plastpåse, vinkar hejdå och går ut till bilen. Med den dyrbara lasten åker jag sedan raka vägen hem till kassaskåpet. Nu har vi pengar för den närmaste veckans utgifter.

Som svar på en fråga kommer en liten översikt över hur vårt år ser ut.

Egentligen kan man faktiskt säga att vi lever som flyttfåglar. Safarisäsongen i RCA varar ungefär från mitten av december till slutet av april, några månader längre i regnskogen. Vårt eget arbete börjar dock långt innan den första kunden anländer till safaricampen. Under sommaren i Sverige försöker vi ta lite semester, men det blir också arbete med bokslut för den gångna säsongen och budget för den nya, mycket kundkontakter och försäljning av safaris, en hel del inköp, och så vidare… I september är det hög tid att åka ner till RCA för att börja förbereda på plats. Vid denna tid på året är det fortfarande regntid och svårt att ta sig ut till vår safaricamp. Vi tillbringar därför den första månaden i Berberati, i västra delen av landet, där vi har tillgång till en verkstad som vi kan arbeta i. Där får alla våra bilar en rejäl genomgång. Det blir också ytterligare inköp, pappersjobb och annat, och framemot mitten av oktober är det dags för den första delegationen att ta sig till safaricampen. Sedan fyller det på med fler människor allteftersom, vi röjer upp vägarna som hunnit växa igen ganska ordentligt under regntiden, rustar upp husen och bygger nytt om det behövs. Framåt november upphör regnen, gräset torkar och bränns, och så är vi klara att ta emot våra första gäster.

Under de följande månaderna avlöser kunderna varandra. Eftersom säsongen är så kort har vi inga pauser, utan det gäller att få in så mycket som möjligt under den tiden som det går vara i bushen. Sista kunden brukar lämna någon gång i mitten av maj, och sedan har vi en månads arbete med att stänga ned allt. Tillbaka till Sverige kommer vi alltså ungefär i mitten av juni, en stund efter svanarna men ändå medan sommaren fortfarande är ung.

Men nu flyger fåglarna söderut, och vi följer med. Två dagar till avfärd. Och jag har annat att göra än att sitta och blogga. Närmast blöjbyte.

En tidig morgon i februari 2006 lämnar vi alltså Berberati i en nyinköpt sandfärgad Nissan Pick-up. Bilen är lastad med tält och sovsäckar, grytor och tändstickor, socker och sardiner, maniokmjöl, tomatsås och annat som man kan tänkas behöva under några månader i vildmarken. Morgonen är kylig, vi kör med stängda fönster och vi lyssnar på BBC World Service på en knastrig bilradio. I min mage fladdrar några fjärilar och om sanningen ska fram känner jag mig lite som ett påhäng. Erik, med sin erfarenhet från åren som lärling och sedan som professionell safariguide, är den av oss som är hjärnan bakom expeditionen. Själv har jag oändligt mycket att lära om bushen och om att arbeta i RCA. Men här, i det disiga morgonljuset på vägen mellan Berberati och Carnot, börjar vår gemensamma resa, som ska ta oss båda till nya upplevelser och erfarenheter.

Vi sover första natten i Bangui och fortsätter morgonen därpå först norrut. Där asfalten slutar i Sibut tar vi av åt öster. Vi passerar platser som jag hittills aldrig sett: Grimari, Bambari, Ippy. Erik berättar om när han som barn reste här tillsammans med sin far då han var ute och borrade brunnar. När den andra dagen skymmer stannar vi i en liten by strax utanför Bria. En äldre dam låter oss sova under mangoträdet på hennes röddammiga, välsopade gårdsplan. När jag frågar om det finns något ställe där vi kan tvätta av oss lite skickar hon iväg en pojke i tioårsåldern som en stund senare kommer tillbaka med en hink klart, kallt vatten. Vi värmer en burk ravioli i tomatsås på vårt lilla gaskök och äter direkt ur grytan innan vi kryper ned i våra sovsäckar.

Följande morgon möter vi upp Baba och Housseini vid färjan som ska ta oss över floden i Bria. De är våra första anställda och har lämnat Berberati en dag innan oss i en annan bil. (Detta för att Baba, som har släp, kör långsammare än oss, och Erik avskyr att ligga och sega i en konvoj.) Housseini är upprörd för att Baba under natten har skaffat sig en wali temporaire, en ”tillfällig fru”. Jag blir också lite arg, men tids nog ska jag lära mig att detta tyvärr är mer regel än undantag för centralafrikanska män på resa.

Med hjälp av färjekarlen och ett gäng unga killar som ser en chans att tjäna lite pengar skeppar vi våra båda bilar och släpkärran över floden på den gamla färjan med rangliga påkörningsramper som är lagade flera gånger om med brädstumpar och träslanor. Sedan fortsätter vid österut mot Yalinga på nästintill obefintliga vägar. Vi hoppas kunna komma fram till kvällen, men riktigt så enkelt blir det inte. Vid middagstid ska vi köra över en bro som endast består av två tjocka järnbalkar. Vi kör först och det är inga problem, men när sedan Baba ska följa efter går det så här:

Det är på håret att bilen, med släp och allt, dråsar ned i bäcken under bron, och det tar ett helt dygn innan vi lyckligt och väl kan rulla vidare…

Till slut kommer vi i alla fall fram till Yalinga, civilisationens sista utpost. Därifrån har vi ytterligare några timmars körning till Safari de la Haute Kotto’s safaricamp, från vilken vi sedan ska utgå för att rekognoscera i vårt eget tilltänkta framtida safariområde. När vi kommer fram har det redan blivit mörkt, och vi bjuds på enkel kvällsmat vid ett lite rangligt bord under ett grästak intill floden Ndji. Vi inkvarteras i ett kundhus med blå myggnät och blommiga lakan i sängen, får duscha i ett litet separat duschrum utan tak och går och lägger oss med drömmar om hur mycket finare vår camp ska bli. Några dagar i Ndji, och sedan ska vi vidare ännu längre österut, mot hjärtat av det stora gröna. Chinkofloden är vårt mål, bara namnet andas äventyr…

…tillbaka till hur allt började…

Ja, hur började det egentligen? Och när? Var föddes drömmen om att starta ett safariföretag så långt in i den afrikanska vildmarken som man bara kan komma?

Man skulle kunna gå hur långt som helst tillbaka i tiden. Speciellt på Eriks sida sträcker sig kopplingarna till safari och Afrika flera generationer bakåt. Men låt oss börja i den tid som jag själv känner till, min egen barndom, göra en snabb bakgrundsskiss där och sedan raskt förflytta oss fram till våren 2006, då det drog igång på allvar i och med att jag och Erik tog oss ut i vårt nuvarande safariområde för att rekognoscera.

Jag flyttade alltså till RCA när jag var fem år gammal. Där lärde jag, bland många andra, känna Erik. Hans föräldrar arbetade liksom mina för den svenska missionen, men drev även ett eget brunnsborrningsföretag. Efter ett par år började jag och Erik skolan tillsammans på den lilla Svenska Skolan i Berberati, som bara hade ett tiotal elever. Eftersom vi var så få var vi ganska hänvisade till varandra, och alla vi barn brukade oftast leka tillsammans, men det hindrade ändå inte att man fick en del vänner som stod en närmare än andra. Förutom några jämnåriga tjejkompisar var Erik den jag trivdes bäst med.

Eriks stora intresse i livet var jakt, djur och natur. När vi målade föreställde hans bilder alltid bufflar eller elefanter. När vi fick ”forska” om valfritt ämne valde han vilda djur. Och när vi på skolavslutningen fick sjunga om vad vi skulle göra på lovet löd Eriks vers: ”Och jag ska till Batangafo och jaga lejon där…”

Själv var jag av den mer blödiga sorten, som sprang och gömde mig under sängen med en kudde tryckt mot varje öra när någon olyckssalig get skulle slaktas och bli vår middag. Naturintresset hade jag dock gemensamt med Erik, liksom suget efter äventyr och spänning i tillvaron. Trots att vi till och från var kära i varandra kan jag inte minnas att vi som barn någonsin pratade om några gemensamma framtidsplaner, men jag kommer tydligt ihåg en gång – vi måste ha varit i 12-årsåldern – då vi stod framför en RCA-karta och fascinerades över det stora området i östra delen av landet som bara var en grön fläck, utan en enda väg eller by…

Så blev vi tonåringar, och jag flyttade till Sverige med min familj för att kunna fortsätta skolan. Erik blev kvar i RCA och läste högstadiet på distans, och eftersom hans jaktintresse inte hade minskat med åren fick han därefter plats som lärling för att bli professionell vildmarksguide på ett safariföretag i norra delen av landet. Varje sommar kom han dock till Sverige tillsammans med sin familj, och sommaren 2001 blev vi ihop.

Erik klarade sin examen och fick jobb som guide på Idongo Safari, där han gått som lärling. Efter att jag tagit studenten tillbringade jag några månader med honom i campen, men vid det laget stod det redan tämligen klart för oss att vi inte ville bli kvar där. Dels var det mycket problem med tjuvjakt i området, eftersom det låg så nära flera större byar och inte heller särskilt långt ifrån staden Ndele, som var i ständigt behov av bushmeat. Därtill kom de karavaner av sudanesiska jägare som framför allt var ute efter elfenben och vars automateld man titt som tätt kunde höra, både ute i markerna och från campen när man på kvällarna satt runt middagsbordet. Men det var inte bara tjuvjakten som gjorde att vi ville dra vidare. Vi hade också en stark önskan att starta något eget, något som vi själva kunde få råda över och utforma som vi ville.

Och så kom det sig alltså att vi i februari 2006, efter att ha tillbringat många mörka svenska hösttimmar framför datorn och Google Earth, lämnade Berberati med två bilar packade med mat och förnödenheter och styrde österut, förbi Bambari och Bria, mot det där stora, gröna, outforskade…

Efter att ha tröttnat på både duplo och trummor smiter Theo in på kontoret och river ut alla pärmar på de två lägsta hyllorna i min bokhylla. När jag plockar tillbaka dem faller blicken på en smal grå pärm. På ryggen står det: ”CAWA 05-06: ANSTÄLLDA & BOKFÖRING”. Jag öppnar den och ögnar igenom innehållet. Bakom fyra färgglada flikar, en blå för anställningskontrakt, en orange för lönespecifikationer, en grön för bokföring och en röd för kvitton, sitter ett femtiotal papper insatta. Detta är i stort sett allt pappersjobb som gjordes under företagets första år. Det enda som tillkommer är en rapport på ca 20 sidor som lämnades in till Eau & Forêt, och som sedan låg till grund för vår ansökan om att få hyra ett område och börja arrangera safaris. Jag ler lite. Vi har fortfarande ingen enorm kontorsavdelning, men mängden papper som produceras varje år har ändå ökat väsentligt. Bara anställningskontrakten fyller numera två stora pärmar varje säsong.

Jag bläddrar i den lilla grå pärmen och minns det första årets anställda: Baba, chauffören, som alltid drog med handen över huvudet när han blev generad. Hervé, som skröt om sin styrka och ville jobba med släggan och slå sönder de största stenarna när vi byggde vägar. Juslin, som tvärt om alltid drabbades av yrsel eller bråck så snart det var dags att utföra något tungt arbete. Patrice, som inte ville tilltalas med det respektfulla ”papa” trots att han var äldst, men som var tacksam att han, av samma anledning, slapp att laga mat åt oss andra, en uppgift som annars cirkulerade mellan deltagarna i vår knappt tio man starka grupp.

Av det första årets anställda finns två fortfarande kvar i företaget: Lido och Housseini. Ibland pratar jag med dem om ”den gamla goda tiden”, tiden då vi åkte runt och högg vägar och sedan satt runt en eld under stjärnorna på kvällen och inte hade någon annan att tänka på än oss själva. Jag har, som jag sagt tidigare, svårt att hitta saker att skriva om när jag är här i Sverige. Kanske ska jag berätta om den här tiden, kanske ska jag ta er med till hur allt började…

Mitt i lagandet av ugnspannkaka med äpple och kanel, med köket fyllt av inte mindre än tre små barnröster och en god vän vid min sida (ett av barnen hör ihop med henne) ringer min mobil. Det är ett utlandsnummer, +44, och så en lång radda av siffror. Efter en kort tvekan bestämmer jag mig för att svara: ”Emelie.” Rösten på andra sidan är gäll och lite släpig, som om personen jag pratar med anstränger sig för att uttala orden tydligt. Om det beror på att han tvivlar på mina kunskaper i engelska eller om han helt enkelt bara är van vid att telefonförbindelser kan vara knastriga och kräver tydligt tal vet jag inte.

Mannen, vi kan kort och gott kalla honom M, är en av våra försäljningagenter. Han ringer från London, dit han kommit tillbaka för en knapp månad sedan efter en vistelse i RCA. Jag lämnar pannkakan till min vän och sätter mig framför datorn, dock efter att först ha påpekat att jag faktiskt har ganska mycket att göra med två barn. M brukar kunna prata länge när han kommer igång.

Och mycket riktigt. Först kommer en lång förklaring om hur jag ska göra fakturan. Ingenting får lämnas åt slumpen. Det ska vara datum och fakturanummer, och glöm för all del inte kontonummer! Sedan, när jag tror att vi är klara och flikar in att Theo väntar på maten, får jag en beskrivning av en ny Mycket Viktig Kund som M har bokat, och kan jag göra ett säljkontrakt på den safarin och skicka till honom?

Jag lyckas till slut avsluta, bara för att få ett nytt samtal lagom till kaffet, med lite mer instruktioner. Så, som sagt, riktigt riktigt mammaledig blir jag nog aldrig. Men egentligen är jag ganska nöjd med att ha det så här. Det är underbart att vara med barn, men det ger inget vidare intellektuellt utbyte. Tur då att man kan jobba lite litegrann och på så sätt hålla hjärnan igång.