Flyktinglägret i Lolo, del 1

Ni kanske minns att jag skrev att jag skulle besöka flyktinglägret i Lolo på vägen till Yaounde i förra veckan. Det är idag en vecka sedan jag var där, fast det känns som mycket mer, och att jag ännu inte skrivit om det beror på att det känns som att det kräver ett (eller ett par) egna inlägg. Det är ingenting jag bara vill nämna i förbifarten. I synnerhet som de vänner jag hälsade på uttryckligen bad mig att ta kort och visa omvärlden hur de har det.

Lolo är beläget i östra Kamerun, ungefär fem mil från gränsen till CAR. (Jag tror att ni ska kunna se det på google maps via den här länken.) För bara ett drygt år sedan var det en sömnig by med ungefär 2000 invånare, men när muslimer började fly från CAR över gränsen i Kentzou upprättade UNHCR ett av flera flyktingläger här, och platsen har sedan dess varit tillfälligt hem åt ungefär tio tusen centralafrikaner.

IF

Eftersom jag har startat tidigt från Kentzou anländer jag till ett Lolo som badar i morgonljus, med slöjor av rök och dimma som långsamt stiger över tälten. Det är vackert, riktigt vackert. Min bekante, tillika motorcykelchaufför, letar sig fram genom vad som för mig mest påminner om ett stort scoutläger med raka rader av tält, och däremellan små enkla träkonstruktioner till kök. Efter en stund har han hittat fram till sin syster, som bor längst ut i änden av en lång rad med tält, alldeles intill dassen. Hon och hennes två barn hälsar men säger inte mycket. Min bekante lämnar sin jacka hos systern, sedan far vi vidare.

Mitt i lägret blir vi stoppade av en man som frågar vart vi är på väg. Vi förklarar vårt ärende. Mannen nickar och visar med handen att vi ska köra vidare längs samma väg som vi kommit på. Sedan bjuder han på godis ur en korg.
“Vi firar ett bröllop här idag”, ler han och nickar bort mot en grupp människor som sitter i ring på stolar, pallar och mattor.

Efter några minuter till på motorcykeln svänger vi in framför ännu ett av de vita tälten, som alla ser nästan identiska ut. Men här möts vi av välkända ansikten. Housseinis två fruar hälsar oss välkomna med skratt och öppna armar, och med ett gäng barn som nyfiket tittar på. Efter att vi utbytt de obligatoriska hälsningsfraserna bjuder de mig att slå sig ned på en matta i ett halvbyggt hus som har tak men än så länge inga hela väggar. Barnen fortsätter att titta på den ovanliga besökaren. Efter någon minut dyker Housseini upp. Housseini, som var med när vi för första gången besökte CAWAs safariområde 2006 för att rekognoscera, och som sedan dess har varit både en värdefull kollega och en god vän. Vi vet inte riktigt hur vi ska hälsa i glädjen över att ses igen. Glädjen som också har ett styng av sorg över att det skulle behöva ske på ett sådant här ställe.

Efter en liten stund till dyker även Daouda och Yaya upp, också de vänner och medarbetare sedan många år. Housseinis fruar bjuder på ris och te, och därefter sallad på tomater som Housseini berättar att de har odlat själva i lägret. Och vi pratar om flykten och hur det kom sig att de hamnat just här.

“Vi skickade våra fruar och barn i förväg”, berättar de. “Själva stannade vi kvar i Berberati för att vakta husen. Vi trodde aldrig att det skulle bli så här illa. En del packade alla sina ägodelar och flydde över gränsen långt innan de hettade till. Vi skrattade åt dem och sa att de ansträngde sig i onödan.”

När sedan Balaka väl kom till Berberati fanns det inte längre någon tid kvar att packa. Då var det bara att fly, med rädsla för livet.
“Jag kröp in i ett hus och satt där hela dagen”, berättar en person. “När kvällen kom tog jag av mig alla kläder och kröp i skydd av mörkret ut i gräset bakom huset. Först där kunde jag resa mig och börja springa.”
“Vi var en grupp med fyra unga män”, berättar en annan. “De skjöt en av oss. De kunde lika gärna ha tagit oss allihop.”

Housseini berättar att han först vägrade ta emot någon hjälp när han kommit till Kamerun. Han ville klara sig själv, trots att han blivit tvungen att lämna allt han ägde i Berberati och inte hade något annat att leva av än lite sparade pengar. Men när veckorna gick och de såg att de inte skulle kunna återvända så snart som de hoppats, pengarna tog slut och han insåg att det inte fanns något jobb att ta för att kunna försörja familjen, fick han svälja sin stolthet och flytta in i ett tält i lägret. Ett tält för hela familjen att dela på.
“Det är därför jag håller på att bygga ett hus”, säger han. “För vi kan inte bo alla i samma tält. Titta, jag har byggt det helt själv, jag har fått lära mig sådant som jag aldrig trodde jag skulle lära mig.”

Lolo 2

Lolo 3

 

Läs andra delen av berättelsen här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.