G:s historia, del 1

Det dröjer ända till eftermiddagen innan Gere ringer mig. Vi träffas uppe vid busstationen och går sedan på promenad tillsammans med Charlotte och en vän till henne, upp till den lysande Banguiskylten i Hollywoodstil som ståtar på en kulle norr om staden. Efteråt följer hon med mig hem. Vi badar Theo, matar och lägger honom, och äter sedan kvällsmat tillsammans med Eriks mamma innan det är dags för Gere att bege sig hemåt. Och hela tiden pratar vi. Om gemensamma minnen från tiden vi hade tillsammans i Idongo, men kanske framför allt om vad som hänt sedan sist vi sågs. Vi växlar mellan skratt och allvar när samtalen vandrar som de vill. Vad Gere berättar om sitt liv får mig att än en gång känna mig så otroligt lyckligt lottad, jag som har allt jag kan önska mig. Det är en avgrund mellan våra olika livssituationer, och ändå finns det gemensamma punkter där vi kan mötas. Kanske kommer hon att be mig hjälpa henne med pengar, säkert kommer jag på något sätt att hjälpa henne även om hon inte ber, för jag har fått så mycket att dela med mig av. Hon vet så klart detta, vet att det aldrig kan vara annat än en fördel att ha en vit vän med stora ekonomiska tillgångar, men kan jag egentligen klandra henne? Jag är en potentiell källa till pengar, det går inte att bortse från. Men förhoppningsvis kan jag vara vän också.

Geres livshistoria är full av motgångar. Samtidigt vet jag att det finns tusentals liknande historier att berätta från detta land. Utan att bli alltför utlämnande ska jag dela med mig av historien, och för att ge er en bakgrund börjar jag med en text som jag skrev för fem år sedan, under det första året som jag och Gere kände varandra. Jag har valt att inte redigera texten, utan låta den vara som den är. Här kommer den alltså, första delen av G:s historia:

”Jag föddes i N, i norra Centralafrikanska Republiken. Jag har tio syskon, fyra äldre och sex yngre. När jag var tio dog mina föräldrar, båda två, av sjukdom. Där stod vi, elva barn, utan någon som tog hand om oss. Det finns så många föräldralösa barn i N. Det var ingen som klarade av ytterligare elva. Jag blev tvungen att sluta skolan. Vi fick bo hemma hos pappas familj men de hjälpte oss inte, vi fick inte äta av deras mat. Jag och mina äldre syskon fick sälja saker på torget för att få ihop pengar till mat. Ibland fick vi ingenting sålt. Då fick vi lägga oss hungriga. Andra dagar räckte pengarna till både maniok och olja, jordnötspasta, gunza, lök och tomatsås. Då hjälptes jag och mina storasystrar åt att laga mat, och så åt vi tillsammans i skenet av elden utanför huset.

Mina storasystrar tog sig män och flyttade ifrån oss, den första när jag var 12 och den andra när jag var 15. Mina två äldre bröder försvann också. De sökte jobb på andra håll. När jag var 15 var det jag som hade huvudansvaret för syskonen. Vi bodde kvar hos pappas familj men de hjälpte oss fortfarande inte. De kunde inte. Du skulle se alla föräldralösa barn på torget i N. Det är ingen som orkar. Ingen kan göra något. Den katolska missionen jobbar hårt, men de är bara tre. Det behövs fler. Det behövs så mycket hjälp i N.

När jag var 16 kom R och bad mig att bli hans fru. Jag ville inte. Jag sa nej, men pappas familj tyckte att jag skulle säga ja. Då skulle de definitivt bli av med ansvaret för mig. Efter en del tjat gick jag med på det. Jag kunde ju inte säga emot familjen, och det var ändå bra att få en man. Två av mina syskon kunde flytta hem till mig och R. De övriga fyra fick bo hemma hos de andra storasystrarna. På så sätt hade vi klarat oss igenom det värsta. Vi lämnade alla huset där vi hade bott hos pappas familj.

R jobbade för en av de vita jägarna. Det betydde att han var borta från N under torrtiden. De första två åren kunde jag inte följa med eftersom mina syskon bodde hos oss. Då åkte han i mitten av december och kom tillbaka i slutet av april. Under den tiden sågs vi bara enstaka gånger, men det gjorde inte så mycket. Han fick lön som han skickade hem och vi hade det bra.

Bara några månader efter att vi flyttat ihop blev jag gravid, men barnet som jag födde gick hem. Vårt andra barn gick också hem.

…

För ett och ett halvt år sedan föddes vår dotter. Hon heter Mirakel. Då hade mina syskon blivit tillräckligt stora för att klara sig på egen hand, och jag kunde börja följa med R till den vite jägaren under torrtiden. Det är bra att få vara tillsammans, med det är ensamt att bo så långt bort i skogen. I N är jag med i kören i kyrkan. Jag har vänner och familj. Här får jag umgås med fruarna till de andra som jobbar för jägaren. Det är svårt. Det är så mycket avundsjuka, så mycket konkurrens. Alla vill komma på sätt att tjäna pengar på andra. Någon köper en jordnötskvarn som de andra måste betala för att använda. För att behålla sina inkomster ser hon sedan till att ingen annan får köpa en kvarn. Många vill tjäna extra pengar genom att bjuda sina kroppar till de vita jägarna. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.”