Omvänd rasism?
Som ni kanske märkt håller jag på och flyttar över inlägg från mina tidigare bloggar till denna. Det är en lång process, som tar extra tid för att jag fastnar på vart och vartannat inlägg och funderar på om jag vill ha med dem eller inte. Om jag tycker att det är relevant. Om jag kan stå för det. Ett av dessa inlägg var ett som jag skrev för ganska precis två år sedan, med rubriken En massa människor och en vit. Det hade pratats en massa i medier och sociala medier om rasism, i samband med att ordet negerbollar försvann ur SAOL, och jag hade funderat en hel del på detta med omvänd rasism. Alltså: svartas rasism mot vita. Min slutsats då var att det, åtminstone i delar av Afrika, finns rasistiska strukturer som spelar till de vitas nackdel. Att svartas diskriminering av vita inte på något sätt är jämförbart med vitas diskriminering av svarta, men att det ändå existerar.
Nu har jag tänkt i två år till. Och jag tycker fortfarande att detta är svårt att formulera. Idag skulle jag bestämt hävda att omvänd rasism inte existerar. Den betydelse som jag vill lägga i ordet rasism idag handlar specifikt om de strukturer som finns i samhället och som ger vita en fördel av att vara just vita. Dessa strukturer finns över hela världen, och som vit kan jag leva rätt ovetandes om dem, eftersom jag inte lägger märke till dem. Men vad jag lägger märke till eller inte har ingen stor betydelse i sammanhanget. Strukturerna finns, oavsett om jag uppfattar dem eller ej, och de placerar ständigt vita högst upp i den sociala rangordningen. Och inte minst: vi är alla en del av detta system, vare sig vi vill eller inte. Att vara helt opåverkad av det och aldrig bidra till att reproducera mönstret tror jag faktiskt är omöjligt.
Omvänd rasism finns alltså inte. Däremot finns det fördomar om vita och i viss mån diskriminering av vita. Det går inte att jämföra med rasism, det utsätter inte vita som grupp för tillnärmelsevis så stora utmaningar som rasismen gör för icke-vita. Men jag tycker fortfarande att dessa fördomar är något vi också måste kunna prata om. Att sopa dem under mattan och säga att det är ett problem för litet att bry sig om är ingen lösning. Absolut, i ett större perspektiv är det kanske ingenting att bry sig om. Men det finns mycket i människors liv som ser fjuttigt ut i ett större perspektiv, och som likväl kan betyda väldigt mycket för en enskild person. Jag har blivit både utfryst, ifrågasatt, dumförklarad och misstänkliggjord med min hudfärg och därmed förmodade avvikande kultur som enda motiv. Sådant kan göra väldigt ont på individnivå, alldeles oavsett hur de rasistiska mönstren i stort fungerar. Jag har önskat innerligt att kunna bli riktigt mörkhyad, inte för att det skulle vara coolt eller vackert (även om jag tycker att det är vackert) utan för att jag många gånger känt ett påtagligt avstånd mellan mig och mina centralafrikanska nära vänner och kollegor, ett avstånd som jag inte kan förklara på något annat sätt än att jag antas vara (och kanske också beter mig) annorlunda för att jag är vit. Jag har känt avståndet och jag har längtat så efter samhörighet med några av de människor som stått mig allra närmast genom åren. Efter att bara få ses som en människa i sällskap med dem, och inte i första hand som vit.
Om någon som läser detta vill raljera och säga ”nää men stackars dig” med en ironisk ton, så förstår jag. Vidden av det här problemet går inte att jämföra med rasismen. Och kanske att jag låter lite som en ”kränkt vit man”. Men jag tycker ändå att vi måste kunna prata om det här. Samtidigt som vi också självklart ska fortsätta prata om och bekämpa rasismen i alla dess former. Varför? För att jag tror att om vi ska kunna skapa förändring så måste vi kunna dela alla typer av erfarenheter och känslor. Ömsesidigt. Lyssna på varandra och prata med varandra. Försöka förstå, och först därefter bestämma inom vilka områden vi behöver jobba aktivt för att tillsammans förändra strukturerna.
(Här finns ett senare inlägg i ämnet.)