Prinsessan Moana av Kurrekurreduttön

Följande text är fanfiction på Astrid Lindgrens ’Pippi i Söderhavet’. Jag har länge funderat över skildringen av kurrekurredutterna och av Pippis pappa som kommer där utan vidare och blir kung på deras ö. Så när vi på den kurs i barnlitteratur som jag läser fick i uppgift att skriva fanfiction på Astrid Lindgren, tog jag min chans att berätta hur det verkligen låg till med den där historien om den tjocke, vite hövdingen. Vi kommer in i berättelsen just när ’Hoppetossas’ landgång lagts ut vid Kurrekurreduttön, och Pippis pappa hälsar på kurrekurredutterna med orden:
   ”Muoni manana!”, vilket betyder:
   ”Tjänare på er igen!”

Nu förhöll det sig på det viset, att kapten Långstrump egentligen inte var kurrekurredutternas verklige kung. Det fanns redan en hövding på ön, Kito hette han, och han hade regerat gott och rättvist över kurrekurredutterna i gott och väl tio år, innan den tjocke, vite mannen flöt iland hos dem. Innan Kito hade hans far varit hövding, och dessförinnan hans farfar, och kurrekurredutterna hade alltid varit mycket nöjda med deras styre. Men nu var de också ett mycket gästvänligt folk, som menade, att en gäst skulle välkomnas kungligt. Så när de, morgonen efter den där fruktansvärda stormnatten, hade hittat kapten Långstrump på stranden, hade de först låtit honom vila upp sig i hövding Kitos hydda, och sedan klätt honom i kunglig skrud, med bastkjol om magen, krona på huvudet och tjocka guldringar på fötterna. När de sedan bjöd honom att följa med ut till öns festplats, fann de, att ingen av deras små flätade pallar var tillräckligt stor för hans enorma kroppshydda, och därför hade de erbjudit honom att sitta på Kitos tron. De hade bjudit på bananer och grillad vildsvinsstek och fläktat honom med stora blad. Och när han verkade mätt och belåten hade varenda kurrekurredutt på ön samlats, från den äldste till den yngste, och framfört en dans till hans ära. En kurrekurredutt, som var en smula poetiskt lagd, hade till och med skrivit en vacker inskription till en minnessten, som några dagar senare restes på den plats där kaptenen hade hittats. Texten löd:
   ”Över det stora, vida havet kom vår tjocka, vita hövding. Här är den plats, där han flöt iland, då brödfruktträden blommade. Måtte han alltid förbliva lika tjock och präktig, som då han kom.”
   Några av kurrekurredutterna hade nog tyckt att det var lite att ta i, att kalla den tjocke, vite mannen för hövding. Men Kito själv hade bara skrattat och sagt att han visst kunde dela med sig av den titeln. Den vite mannen skulle ändå bara stanna några dagar på sin höjd.

Trodde han, ja. Dagarna hade gått, och den tjocke, vite hövdingen hade inte haft någon brådska att ge sig av. När hans skepp hade anlänt efter några veckor, och hans matroser utom sig av glädje hade hoppat i land och omfamnat sin kapten, med glädjetårar rinnande nerför kinderna, hade han bjudit även dem att stanna. Kitos kungatron hade han behandlat som om det varit hans egen. Han verkade inte begripa, att den egentligen tillhörde någon annan. Tvärt om såg han ut att trivas mycket bra på sin upphöjda plats, och hade gett sig till att börja regera över kurrekurredutterna. Han regerade inte på något otrevligt vis, tro aldrig det. Den vite hövdingen var lika rättvis och rådig som hövding Kito själv. Men några av kurrekurredutterna hade ändå börjat viska till varandra, att man kanske borde bygga ett eget säte åt Långstrump, så att Kito fick tillbaka sin hövdingatron. Kito själv fortsatte att skratta och sa att han, för sin del, kunde regera både med och utan tron. På det här sättet fick han ju också hjälp att sköta en del av den dagliga ruljangsen. Och eftersom den vite hövdingen snart hade gjort sig helt hemmastadd i Kitos hydda, hade Kito själv byggt en ny, i vilken han flyttat in tillsammans med sin fru och sin dotter, den lilla prinsessan Moana.

Det hade hänt ibland om kvällarna, när de satt under stjärnhimlen och åt nygrillad fisk i eldens fladdrande sken, att den vite hövdingen hade börjat berätta om sin dotter, prinsessan Pippilotta. Kurrekurredutterna hade snart förstått att denna Pippi, dotter av Efraim Långstrump, måste vara en mycket märkvärdig flicka, med flammande hår och ett ansikte som var lika prickigt som stjärnhimlen ovanför deras huvuden. De hade fått höra de mest makalösa historier om vad denna flickunge tagit sig för. Hur hon hade seglat på de sju haven tillsammans med sin far, och styrt hans båt genom de mest svårnavigerade farvatten. Hur hon slagits mot sjörövare, och hur hon sedan en vacker dag, bara nio år gammal, hade bestämt sig för att gå iland och skaffa sig ett hus på landbacken, medan hennes far fortsatte att segla på haven. Jo, att Pippi var en märkvärdig flicka hade kurrekurredutterna förstått. Men de kunde ändå inte tänka sig, att hon skulle vara mer märkvärdig än deras egen prinsessa, Moana.

Men nu kom hon alltså gående, prinsessan Pippilotta, nedför landgången efter sin far. På raka armar över huvudet bar hon ett djur. Det var större än en människa, och hade fyra ben och långa hårstrån till svans. Det gick ett sus genom alla kurrekurredutterna på stranden, ett sådant djur hade de aldrig sett tidigare, och det ska inte förnekas att kurrekurreduttbarnen drog sig några steg bakåt där de stod på stranden. De ville inte stå i vägen för denna underliga varelse, ifall Pippi plötsligt skulle få för sig, att ställa ner den på marken. Men prinsessan Moana, som var modigare än de flesta, sprang genast fram till Pippi. Under hela den tid då ’Hoppetossas’ besättning hade bott på ön, hade hon varje dag gått och lyssnat på deras prat, och eftersom hon var mycket kvick att lära sig nya saker, kunde hon redan prata de vitas språk riktigt bra.
   ”Moana hjälpa vita flicka att bära,” sa hon nu till Pippi.
   ”Vill du hjälpa mig att bära packningen?” sa Pippi. ”Kära hjärtanes, vilka snälla människor det bor på den här ön. Vänta bara ska jag hämta min kappsäck.”
   Och så satte hon ner hästen och sprang tillbaka uppför landgången. Men när hon åter klev nedför den, en halv minut senare, fanns varken hästen eller Moana där.
   ”Tommy! Annika!” sa Pippi. ”Vad har hänt med hästen? Åh, säg inte att han gett sig ut att simma.”
   Men Tommy och Annika stod där på stranden och bara stirrade med stora, runda ögon.
   ”Vad är det frågan om?” sa Pippi. ”Är ön bebodd av gastar och spöken eller varför är ni så bleka om kinderna?”
   Tommy lyfte en hand och pekade längre upp mot stranden, där det stod en klunga hyddor i skuggan av palmerna. Och där uppe stod Moana, med Pippis häst lyft på raka armar över huvudet.
   Pippi gav till ett tjut! Hon sprang upp för sluttningen mot hyddorna, rakt mot Moana, som stod där och strålande, med ansiktet kluvet i ett brett leende. När Pippi var nästan framme, ställde hon ner hästen och sprang henne till mötes, och de båda flickorna omfamnade varandra och hoppade runt, runt i en vild dans.
   ”Tack så kolossalt mycket för hjälpen!” sa Pippi, när de till slut hade lugnat ner sig lite, och stod där flämtande, sida vid sida. Och sen vände hon sig till alla de andra, som stått alldeles orörliga och tittat på Pippi och Moana, och utbrast med hög röst:
   ”Min far, hans majestät kung Efraim har berättat, att han aldrig träffat några, som behandlar sina gäster så väl som kurrekurredutterna. Och minsann tror jag att han hade alldeles rätt!”
   Hon tittade på Moana igen och log brett.
   ”Din far också berättat Pippi vara micke’ bra flicka,” sa Moana. ”Och minsann han ha rätt.”
   Kapten Långstrump och hövding Kito kom gående uppför slänten, mot de båda flickorna. Pippis pappa lyfte upp Pippi på sina axlar, och Kito gjorde detsamma med Moana.
   ”Får jag presentera min dotter, prinsessan Pippilotta!” ropade kapten Långstrump med en röst som svällde av stolthet.
   ”Och min dotter, prinsessan Moana av Kurrekurreduttön!” ropade Kito med lika hög och kraftig stämma.
   För några sekunder såg Pippis pappa mycket förvirrad ut. Under det att kurrekurredutterna jublade och klappade i händer, vände han sig mot Kito, som nickade värdigt, med ett svagt leende på läpparna. Då brast Efraim Långstrump ut i ett rungande skratt, omfamnade Kito, och lyfte sedan kronan från sitt huvud och placerade den där den hörde hemma, på Kitos hjässa. Men Kito lyfte genast av den och satte tillbaka den på kapten Långstrumps huvud.
   ”Så länge du är bland oss, jobbar vi tillsammans,” sa han. ”Men nu vet du, att även min dotter är prinsessa på ön.”
   Pippi hoppade ner från sin pappas axlar, och Moana gjorde likadant, och så lyfte de båda sina pappor högt upp i luften.
   ”Länge leve kung Efraim och hövding Kito!” ropade Moana.
   ”Får vi be om en applåd!” tillade Pippi, och alla runt omkring brast återigen ut i jubel.
   Men sedan flämtade Pippi till.
   ”Kära hjärtanes”, sa hon. ”Jag har ju glömt att presentera Tommy och Annika.”
   Hon vinkade till sig sina båda vänner, som var lite mindre bleka i ansiktet nu, men som fortfarande stod tysta och stilla i utkanten av allt ståhej. Moana ropade på två små svarta barn, som började gå uppför sluttningen tillsammans med Tommy och Annika, medan de övriga kurrekurredutterna och besättningsmännen började lasta av ’Hoppetossa’.
   ”Moana”, sa Pippi när Tommy och Annika kommit fram till dem. ”Det här är Tommy och Annika, två snälla och rara barn som jag trivs alldeles kolossalt bra tillsammans med.”
   Tommy och Annika log och kände sig lite bättre till mods. De hade stått där nere vid ’Hoppetossa’ och varit rädda, att Pippi inte skulle bry sig så mycket om dem längre, nu när hon hade hittat en flicka som var lika stark som hon själv.
   ”Hej Tommi och Ankika”, sa Moana. ”Moana micke’ glad att se Pippis vänner.”
   Sedan vände hon sig mot de två kurrekurreduttbarnen och sa:
   ”Här är Momo och Lula, vänner till Moana.”
   ”Muoni manana!” sa Pippi, och skakade hand med Momo och Lula, som bugade sig så djupt att de nästan vek sig dubbla, medan Tommy och Annika bockade och neg för prinsessan Moana.
   ”Vad är det med er?” frågade Pippi. ”Har ni fått ryggskott eftersom ni står dubbelvikta? Eller leker ni sakletare? Vänta så får jag vara med!”
   Hon la sig ivrigt på knä och nosade runt på marken.
   ”Tycks ha varit andra sakletare här före oss”, sa hon efter en stund. ”Här finns inte så mycket som en knappnål, det försäkrar jag.”
   Hon ställde sig upp igen. Knappt hade hon gjort det, förrän Momo och Lula åter böjde sig mot marken, och bakom dem kom fler barn som böjde sig lika djupt inför henne.
   ”Har ni tappat nåt”, sa Pippi. ”Det finns i alla fall inte där, så ni kan lika gärna titta upp.”
   Momo försökte förklara för Pippi varför alla barnen bugade.
   ”Du vara micke’ fin vit prinsessa”, sa han.
   ”Jag ingalunda vara micke’ fin vit prinsessa”, sa Pippi. Jag vara i stort sett bara Pippi Långstrump, och nu ger jag absolut katten i det här bugandet. Nu ska vi leka.”

Med Pippi och Moana i täten sprang alla barnen ned till stranden. De slet av sina höftskynken och sprang skrikande ut i vattnet. Kurrekurreduttbarnen kunde göra konster i vattnet så det var en fröjd att se. De gjorde volter och hoppade från varandras axlar och stod på händer så att bara fötterna stack upp över vattenytan. Den leken, som de tyckte allra bäst om, var att låta Moana kasta dem långt ut i vattnet, så att de kunde simma ikapp med vågorna tillbaka till stranden.
   ”Moana också kasta vita barn?” frågade Moana efter en stund.
   ”Kör i vind!” sa Pippi och ställde sig i ledet av kurrekurreduttbarn som väntade på sin tur. Tommy ställde sig bakom Pippi. Men Annika ville då rakt inte veta av nåt kastande för sin del.
   ”Var inte så fånig Annika”, muttrade Tommy.
   ”Jo, akta dej Annika”, sa Pippi, ”så det inte kommer en haj och biter bort tårna på dig. Har du inte sett att alla kurrekurreduttbarnen saknar minst ett par tår var?”
   ”Gör de?” sa både Tommy och Annika förskräckt.
   ”Ni kan ju se efter själva”, sa Pippi. ”Gör det för all del. Jag är inte helt säker på, om det här är en av alla historier jag brukar ljuga ihop.”
   Men eftersom alla kurrekurreduttbarnen hade fötterna under vattnet just då, kunde varken Tommy eller Annika se efter om Pippi talade sanning, och fråga ville de inte, ifall det skulle låta oartigt.
   ”Vad vilja vita barn?” frågade Moana. ”Kasta i havet, ja, nej?”
   ”Ja”, sa Tommy modigt och klev framt till Moana.
   ”Snälla Pippi, kan vi inte bli utslängda tillsammans”, sa Annika, som inte gärna ville gå miste om roligheterna, men inte heller vågade komma så långt ut i havet på egen hand. Då lyfte Moana upp Pippi på ena armen och Annika på den andra, och hivade ut dem långt ut i vågorna tillsammans. Och när de hade simmat iland igen var det Pippis tur att kasta iväg Moana. Sen stod både Pippi och Moana en lång stund och kastade barn så det stod härliga till, ända tills de alla kände att nu orkade de inte ta ett enda simtag till.
   Då gick de upp på stranden och tände en eld, och där satt de sen och torkade medan solen långsamt sjönk över oceanen, och stjärnorna tändes på himlen.
   ”Berätta om vita barn i vita barns land”, bad Momo.
   Och Pippi berättade om pluttifikation och om fröken Rosenblom och hennes undertröjor och gottpåsar, och om den otäcka soppan som hon tvingade alla fattiga barn att äta. Men när hon berättade att Karl XII var död, då började en av de minsta kurrekurreduttflickorna att gråta. Moana la tröstande en arm kring henne, medan Pippi själv blinkade och torkade bort en egen tår och sa:
   ”Ja, visst är det sorgligt. Inte en endaste sked av fröken Rosenbloms soppa fick han smaka, innan han dog.”
   När den lilla flickan slutat gråta, reste sig Moana plötsligt.
   ”Jag snart tillbaka”, sa hon, och försvann ut i mörkret, som nu låg tjockt omkring dem.
   Och mycket riktigt dröjde det inte länge förrän hon var där igen, bärandes på ett tjockt bamburör, som rasslade medan hon gick. När hon var framme vid elden vippade hon på röret och hällde ut en näve av de vackraste av pärlor. Hon gav några var åt Pippi, Tommy och Annika.
   ”Present för välkommen,” sa hon och log.
   De andra barnen log också, deras vita tänder lyste i eldskenet. Pippi sprang upp.
   ”Kors i all sin dar!” utbrast hon. ”Det har jag ju alldeles glömt bort. Jag har också presenter!”
   Nu var det Pippis tur att springa iväg, och snart kom hon tillbaka med sin kappsäck, som också rasslade, fast med ett annat ljud än Moanas bamburör. Pippi stack handen i kappsäcken och tog upp en stor näve guldmynt, som hon började dela ut till kurrekurreduttbarnen.
   ”Present för välkommen”, sa hon. ”Present för micke’, micke’ fint välkommen.”
   ”I vårt land gäster inte brukar ge present”, sa Moana.
   ”I vårt land gäster alltid brukar ge present,” sa Pippi. ”Nåde den som kommer på besök till fröken Rosenblom, och inte är alldeles fullastad med presenter. Det blir fängelse i minst en vecka för den stackars pojken eller flickan.”
   ”Äh så du pratar, Pippi”, sa Annika.
   De satt en stund i tystnad och tittade på presenterna. Tommy och Annika beundrade pärlorna som de fått av Moana, och kurrekurreduttbarnen vred och vände på guldmynten. En pojke försökte tugga på sitt, en annan försökte sätta snurr på ett mynt i handflatan.
   ”Nu vi måste sova”, sa Moana till slut. ”Pippi sova i kunglig hydda. För Tommy och Annika det finns fin, fin gästhydda.”
   ”Nej vet du vad”, sa Pippi. ”De kungliga hyddorna får klara sig bäst de vill. Jag ska sova hos Tommy och Annika!”
   Moana ryckte på axlarna.
   ”Pippi göra som Pippi vill. Precis som Moana.”
   Och så reste de sig och började gå upp mot hyddorna, utanför vilka föräldrarna gjort upp mindre eldar, som glödde så hemtrevligt i natten. Pippi och Moana gick hand i hand, och Annika tittade på dem i smyg. Rädslan som hon känt tidigare under dagen, för att Moana skulle ta Pippi ifrån henne, hade försvunnit. Hon förstod nu att Pippi aldrig skulle glömma bort henne och Tommy, även om hon säkert skulle få många nya vänner här på Kurrekurreduttön. Det kändes bra att se henne gå där, hand i hand med en flicka som var lika stark som hon själv.
   ”Vilken härlig dag det här har varit”, viskade Annika till Tommy.
   ”Ja”, viskade Tommy och tittade upp mot stjärnorna. ”Jättehärlig för oss! Men kanske allra mest för Pippi!”

Bilden är gjord av Ingrid Vang Nyman och kopierad från boken Pippi i Söderhavet.