soft magic. Poesi av Upile Chisala

I februari skulle jag, enligt årets bokutmaning, läsa poesi utgiven efter 2010. Jag letade länge utan att hitta något. Det finns mycket afrikansk poesi för barn och ungdomar i form av sånger och ramsor, men väldigt lite av detta är skrivet efter 2010, och väldigt lite går att hitta i böcker. (Jag har skrivit om det här.) Men så hittade jag den här boken.

Författaren Upile Chisala kommer från Malawi, men bor nu i Baltimore. Hon är född 1994, och boken är utgiven 2015, när hon var 21 år. Kanske kan den inte riktigt klassas som barn- och ungdomslitteratur, men gränsen mellan böcker för ungdom och vuxen är rätt flytande, och jag tycker nog att den här skulle kunna platsa bland andra poesiböcker för ungdomar och unga vuxna.

Chisalas poesi består mestadels av korta, orimmade dikter. Rytmen är fri, orden är inte inpassade i förutbestämda versmått, utan står för sig själva eller tillsammans med några andra ord på korta rader, som kan sakna både skiljetecken och inledande versaler. Detta ger tyngd åt själva innehållet, som är enkelt att uppfatta, utan att dikterna för den skull känns simpla och banala.

Ämnena rör sig kring kärlek, både lycklig och olycklig, och kring att vara kvinna och svart. Här finns både smärta och stolthet, glädje och en känsla av uppror och frigörelse.

Det finns en tydlig likhet mellan Chisala och poeter som Nayyirah Waheed och Rupi Kaur, både i sättet att skriva och i de ämnen som berörs. Ibland är likheten så stor att jag saknar en egen röst från Chisala. Det finns partier i boken där jag får intrycket av en blek kopia av andra inom samma genre. Men det finns också dikter där Chisala hittar sitt eget uttryck och berör. Jag vill gärna läsa mer!

being this ebony.
having this name.
carrying this language in my mouth.
there are were times when I only wanted
to blend in
to sit unnoticed,
un-special,
but blending in is fading out.
(Upile Chisala)

(Här finns en lista över böcker jag läst i år.)