100% svensk, 60% centralafrikan

“Du är hundra procent svensk”, sa en person till mig idag. Och jag blev lite ställd (och, jo det ska erkännas, nästan lite sårad), för jag känner mig inte som hundra procent svensk. Ibland känner jag mig faktiskt ganska udda. Ibland tycker jag att min världsbild, mina erfarenheter och mina värderingar inte alls stämmer med min svenska omgivning, och jag känner mig väldigt hemma i miljöer som är lite mångkulturella. Speciellt, så klart, om de har inslag från centrala Afrika.

Men samtidigt är det klart att jag kan vara 100% svensk. I Sverige behöver ingen veta om den andra identiteten som jag har i mig, om jag inte väljer att visa den. Och visst är jag också väldigt mycket svensk på många sätt, när det kommer till intressen, livsåskådning, sätt att uppfostra barn…

Jag kan aldrig bli 100% centralafrikan. Delvis för att en del av identiteten faktiskt sitter i utseendet. Jag kan inte smälta in där som jag kan här. Delvis för att jag ändå har svenska föräldrar som har format mig och min identitet.

Men jag vill tänka att jag kanske är 60% centralafrikan. Hur nu den matematiken går ihop.