• Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Yoro ti kodro

    För den som känner till hemligheterna är bushen full av yoro ti kodro, traditionell medicin. Den orange barken från ett träd som växer i närheten av vatten botar amöba. En annan bark är bra mot malaria. För män finns en uppsjö av olika potenshöjare (som de i kvinnors – i alla fall vita kvinnors – närvaro refererar till som ”medicin för den undre delen av magen”). Vidare ska hyenaspillning vara bra mot reumatism, medan en speciell fruktsaft anses läka sårinfektioner.

    Igår fick jag dessutom ett tips om något att använda till Theo. Han har fortfarande inte riktigt lärt sig att gå, och det beror framför allt på att han inte riktigt vågar släppa greppet. Han har gått tiotals meter alldeles själv, men han tycker att det är väldigt obehagligt om ingen annan finns intill honom. Georges, killen som vi testar som barnpojke, påpekade detta för mig:
    ”Han kan ju gå egentligen, men han är så rädd. Men jag vet vad vi kan göra åt det!”
    Så visade han mig en låg buske som växer strax intill köket och förklarade att när den skjuter nya skott så ska vi pressa ut lite växtsaft och hälla i Theos ögon. Då kommer han att bli jättemodig.
    ”Det är helt sant!” sa Georges. ”Jag vet att det funkar, vi måste göra det!”

    Och jag bara hoppas att Theo lär sig att gå innan den där busken skjuter några nya skott, så att jag slipper vara en dum vit mamma som inte vill hjälpa mitt barn att övervinna sin rädsla.

  • Övrigt

    Koffi

    I somras, i Sverige, när vi var hemma hos Adrian för att fira honom på födelsedagen strax innan vi skulle åka tillbaka till RCA, fick vi frågan om när nästa barn kommer. Vi skrattade lite och sa att det dröjer minst tjugo år. Sedan påpekade Simon att det skulle vara ganska lätt för oss att inte säga något och sedan bara komma tillbaka till Sverige med två barn. Och jag måste säga att det hade varit ganska roligt att göra så. Men, så roligt ska vi inte ha. Här kommer svaret på frågan: Nästa barn kommer någon gång i månadsskiftet april-maj.

    För tillfället heter han/hon Koffi (eller Sputnik) och har de senaste veckorna börjat ge sig tillkänna alltmer med lite karatesparkar och kullerbyttor. Vi mår än så länge prima här ute i bushen, och tänker stanna ett bra tag till, men framåt mitten av mars planerar vi att lämna pappa ensam och åka tillbaka till Sverige, jag Theo och Koffi.

    Så, då var det sagt. En del av er visste det redan, men nu är det officiellt. Så Charlotte, nu kan du också skriva om det, som du har önskat.

  • Övrigt

    Nationaldagsfirande

    Den första december är RCA:s nationaldag. Den brukar firas med en defilé, en parad, i alla städer och lite större byar. Dock är det inte alltid som firandet förläggs till den rätta dagen. I Bakouma har man till exempel i år flyttat paraden till den fjärde eller femte december. (Vi vet inte riktigt vilket, eftersom vi fått höra olika datum från olika håll.) Anledningen till flytten känner jag inte till, men det kan vara så enkelt som att man inte hunnit planera i tid.
    Vi, som ett av Bakoumas största företag, förväntas givetvis delta i firandet. Detta gör vi dels genom att skänka en summa på hundra tusen CFA (ca 1800 kr), dels genom att skicka ut en bil med ett tiotal anställda som kommer att gå med i paraden. Bilen åkte från campen igår eftermiddag, och det var redan feststämning i gruppen som fått privilegiet att följa med. De hade tillverkat en stor skylt som de ska bära i paraden, och alla hade fått t-shirst med CAWA-tryck. Eriks pappa, som just kommit till campen och passerade Bakouma i förrgår på vägen hit, sa att det även där finns en grupp som förbereder sig för att paradera i CAWAs namn. Vilka det är vet jag inte, men jag antar att det handlar om före detta anställda som hoppas på arbete i år igen. ”Vi ska bli fler än Areva!” lär de ha sagt. Areva är Bakoumas andra stora företag, som arbetar med att bryta uranium, och ända sedan vi kom till Bakouma har det pågått ett vänskapligt krig mellan våra anställda och Arevas, där det handlar om att visa vilket företag som är störst, bäst och vackrast. Våra anställda har tydligen spritt ut rykten om att vi äger flera flygplan och att vi inte använder oss av bilar för att förflytta våra anställda, utan att de flygs mellan arbetsplatserna. Dock sägs det att när Areva väl kommer igång på allvar med brytandet av uranium så kommer de att anställa 1500 personer. Då kommer de att vinna i paraden. Garanterat.
  • Övrigt

    Theo

    Om Theo kunde sätta ord på sina upplevelser tror jag att han skulle beskriva sin tillvaro ungefär så här:

    ”Jag har det bra här. Det finns massor av spännande saker att upptäcka. På marken finns det jättemånga stenar och vissna löv som jag vill titta på. På en del ställen finns det sand också, som är jätterolig att leka med, men mamma blir lite arg när jag stoppar sanden i munnen.

    På morgonen vaknar jag när solen går upp. Då är det jättekallt, så jag måste ha jacka på mig. Vi går upp och äter frukost. Jag äter gröt men de andra dricker te. Sen borstar jag och mamma tänderna och sen leker jag. Sen äter jag igen och sen sover jag lite. När jag vaknar är det dags att äta middag. Då äter alla tillsammans. Dom andra brukar äta med händerna, och då vill jag också göra det, så om dom matar mig med sked så vägrar jag att äta. Sen när jag har ätit får jag bada. Sen leker jag lite till. Sen blir det kväll, och då får jag bada igen. Sen äter jag kvällsmat och sen går jag och lägger mig.

    Det finns många som jobbar här, och alla tycker om mig och vill prata med mig. Jag tycker om dom också, speciellt Housseini och Saint och Georges, fast allra helst vill jag vara med mamma, pappa eller Charlotte. Georges kom hit för några dagar sen. Dom säger att han ska ta hand om mig. Jag tycker att han är rolig. Han har visat mig hur man diskar. Jag tycker om att plaska i vattnet.

    Jag kan gå nästan alldeles själv nu, men jag vill helst att någon ska finnas i närheten och ta emot mig om jag skulle ramla. Det är lite knöligt på marken, så det är ganska lätt att snubbla. Det är jättelångt att gå från vårat hus till köket. Dom stora brukar ha bråttom när dom ska gå dit, så dom vill bära mig, men det vill inte jag! Det finns två broar på vägen till köket, och jag vill jättegärna gå på dom för det är så spännande, och så vill jag gärna sätta mig ner lite ibland och titta på vattnet som rinner där nere, men då brukar dom säga att jag inte får sitta mitt på bron för då kan ingen annan komma förbi. Om jag ändå vill sitta kvar så brukar dom lyfta bort mig. Då blir jag lite arg.

    Annars är jag inte så mycket arg. Jag är mest glad. Jag tycker om att prata, men dom andra verkar lite knäppa för dom förstår inte vad jag säger. Men dom skrattar när jag pratar, och det tycker jag är roligt. I förrgår kom min farfar hit. Då hade han med sig massor av bananer. Bananer är det bästa jag vet, så nu äter jag jättemånga varje dag.

    Hejdå allihopa!”

  • Safari

    Kocho

    Som ni kanske förstått av tidigare inlägg så är Kocho alltså namnet på vår main camp, eller vårt basläger på ren svenska. Det är här som vi och de flesta av våra anställda bor under jaktsäsongen, och det är också härifrån som våra safaris utgår. När våra kunder anländer så landar de på vår lilla landningsbana som ligger ca 30 minuters bilfärd härifrån, och i de allra flesta fall körs de sedan hit. Många bor också här under större delen av sin safari, medan andra fortsätter vidare ut till andra, lite enklare läger, så kallade fly camps.
    Kocho har fått sitt namn efter den större av de två floder som rinner ihop just här. Kochofloden är en relativt djup och ca femtio meter bred flod med lite brungrumligt vatten. Den andra floden, Siriri, är ganska grund, ungefär hälften så bred som Kocho, och har kristallklart vatten. Siriri betyder frid, fred eller lugn, som engelskans peace. Längs flodstränderna är vegetationen regnskogslik, med höga träd och täta buskage. Man behöver dock inte förflytta sig mer än några hundra meter bort från vattnet för att komma ut till öppnare områden med låga träd och grästäckt mark. På vissa ställen sträcker sig gräsområdena ända ner till flodstranden.
    I Kocho har vi kapacitet att som mest ta emot fyra gäster, åtta om det är par som kan dela säng. De fyra kundhusen ligger utplacerade längs Kochofloden, naturligt avskiljda från varandra av vegetationen. Husen är enkla och består av en veranda, ett sovrum samt ett badrum med dusch och toalett. Rinnande vatten ordnas med hjälp av tunnor som riggats upp på träställningar bakom varje hus, som enkla vattentorn. Varje dag fylls tunnorna med vatten av vår trogne vattenbärare Bertrand, kallt vatten på dagen och varmt vatten på kvällen. Husen, liksom inredningen, är till största del byggda av material som går att få tag på i skogen. Teglet är gjort av lera från floden, murbruket likaså. Takstommen byggs av slanor huggna i skogen, och lampskärmarna är flätade av bark och lianer. Det material som tagits hit utifrån är cement till golven, plankor till sängbottnarna, palmbladsmattor till taken samt målarfärg, elkablar, duschslang, toalettstol och lite andra småsaker.
    Just där de två floderna rinner ihop ligger ”restaurangen”. Det är där vi äter, både då vi har kunder och då vi är ensamma. Med ”vi” menar jag i detta fall alla vita som arbetar här. I Kocho är det en uppdelning som är naturlig. Ute på vägarna däremot, eller om man är ute och arbetar i området, äter svarta och vita tillsammans. Likadant är det så här i början av säsongen, när husen och restaurangen håller på att renoveras. Då äter vi i köket, tillsammans med dem som arbetar där.
    Restaurangen består av ett cementgolv med ett palmbladstak över. Det finns inga väggar, bara låga staket av slanor. I ena hörnet finns en bar som, när vi har kunder här, har ett relativt stort utbud av drycker. I andra hörnet finns matbordet, med utsikt över floden. Ute i vattnet finns en stor klipphäll som man kan komma ut till via en liten träbro som vi byggt, och här ute tänds varje kväll en lägereld där man kan sitta och värma sig och titta på stjärnorna innan det är dags för kvällsmat.
    Via en annan träbro tar man sig över Siriri, en bit uppströms från restaurangen, och här finns ytterligare fyra hus; ett som är vårt, två som används av våra guider och lärlingar, och ett som i år blivit hem åt vår personalchef och vår sjukvårdsansvarige. Dessa hus är byggda i ungefär samma stil som kundhusen, men estetiska dekorationer har fått ge plats åt mer praktiska lösningar. Små låga bord och vilstolar i trä har ersatts av skrivbord och kontorsstolar av plast, och i sovrummen har vi prioriterat förvaringsutrymme snarare än öppna ytor och stora fönster med utsikt över vattnet. Övriga anställda bor i enklare rum, gräshyddor eller tält. Dessutom finns en köksbyggnad, ett garage, ett hus där djurhudarna bereds, en liten verkstad, samt ett antal förrådsbyggnader. Med sammanlagt ca 75 anställda under den mest intensiva högsäsongen har Kocho nästan blivit som en liten by mitt ute i skogen. För att vi inte ska få känslan att leva på varandra, och framför allt för att kunderna inte ska bli störda av vårt och våra anställdas privatliv, är campen utbredd över ett ganska stort område. Från vårt hus tar det ungefär tio minuter att gå till det kundhus som ligger längst bort, och drygt en kvart att ta sig till huset där skinnen bereds, som ligger en bit nedströms längs Kocho. Eftersom växtligheten är tät utmed floderna har vi huggit upp gångstigar kors och tvärs, och det säger sig självt att det ibland kan gå åt ganska mycket tid till att springa och leta efter folk som man behöver få tag på… Ett tag hade vi ett system där fem olika nyckelpersoner hade varsin walkie-talkie, men det gick åt alldeles för mycket batterier till det, så vi kunde inte fortsätta.
    Jag skulle gärna lägga upp lite bilder, men det är tyvärr inte möjligt på grund av vår väldigt långsamma satellituppkoppling. För er som ändå vill ha en liten känsla av hur det ser ut så kan jag tipsa om vår hemsida: www.cawasafari.com. Här får ni se Kocho från sin allra mest polerade sida. Någon gång när jag kommer till Bangui framöver ska jag försöka lägga upp lite bakom-kulisserna-bilder som visar hur det ser ut just nu: restaurangen där alla bord och stolar står staplade i högar eftersom vi just håller på att lägga nytt golv, kundhusen som håller på att målas om, gångstigarna som inte är sopade och broarna som är under konstruktion. Snart kommer Kocho att vara ett kundernas paradis, just sådant som det framställs på hemsidan, med vita lakan i sängarna, iskall cola i kylen och en lägereld under en perfekt stjärnhimmel ute på klipporna. Men än så länge är det bara vårt eget paradis, med lakan som luktar lite mögel efter regntiden, inget annat än vatten från Siriri i kylen och några små eldar i köket på kvällarna. Jag är glad att jag får se båda sidorna.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.