• Safari

    Tio kartonger torkat kött

    Jag åker alltså till Bakouma och Bangassou, och med mig har jag tio kartonger torkat kött att dela ut till olika myndighetspersoner. Köttet kommer från djur som är skjutna i vårt jaktområde, det är buffel, vårtsvin, eland och hartebeest i en salig blandning.

    Den första kartongen ger jag till Chef de Cantonnement des Eaux & Forêts, den lokale chefen för Eau & Forêt i Bakouma. Eftersom det är söndag hittar jag honom hemma i hans hus, som ser nästintill förfallet ut. Han är full och ser ungefär lika ovårdad ut som huset, men bjuder mig att sitta ner under ett litet tak på gårdsplanen medan han själv går och hämtar en dunk innehållande en rosa vätska. Han ställer fram två plastmuggar, en till sig själv och en till mig, och häller upp.
    – Var så god, drick lite saft, säger han.
    Jag tittar misstänksamt på dunken, men etiketten – ”US aid, Cooking oil” – ger mig inga ledtrådar om innehållet. Eftersom jag inte vill verka oartig tar jag en klunk. Det smakar faktiskt saft, eller egentligen mest socker och färgämnen, men jag vill helst inte veta varifrån den kommer, och inte heller varifrån vattnet är taget som den är utspädd med. När jag har smakat vill Chef de Cantonnement att även Theo ska dricka saft. Mot bättre vetande ger jag honom en klunk. Theo är överförtjust, och jag får vara mycket bestämd för att han inte ska tömma resten av muggen.Chef de Cantonnement pratar på, frågar hur det går med arbetet, om de första jägarna har kommit än och om vi skjutit några djur. Sedan säger han att han skulle vilja göra en liten ändring i våra arbetsrutiner. Tidigare har vi ju betalat alla våra fällavgifter i slutet av säsongen, men vore det inte bättre om vi kunde betala dem lite allteftersom under året? Jag säger att det är en mycket bra idé och att jag ska framföra den till Erik – av erfarenhet vet jag att detta är det bästa sättet att avfärda dåliga idéer på ett fint sätt.

    Den andra kartongen ska ges till Monsieur le Sous-Prefet, det högsta hönset över Bakouma kommun. Han är dock inte hemma, men jag träffar hans fru, som ser mycket ung ut. Hon får köttet och tackar blygt innan hon försvinner tillbaka till det lilla köket bakom huset.

    Den tredje kartongen går till Madame le Maire, Bakoumas borgmästare. Det tar ett tag att leta sig fram till hennes hus, men till slut kommer vi rätt. Även hon ber oss att sätta oss en stund under taket ute på gårdsplanen, men någon saft har hon inte att bjuda på, och lika bra är väl det. Vi utbyter de vanliga artighetsfraserna och konstaterar att ingenting speciellt har hänt sedan senast. Theo avbryter samtalet tvärt när han ramlar framstupa och skrapar näsan i marken. Han skriker rakt ut, men vi konstaterar snart att han mest blivit rädd, och snart har han lugnat sig igen. När vi reser oss för att åka vidare säger borgmästaren att hon tror att nästa barn blir en flicka. Hon vinkar glatt hejdå och säger att hon hoppas få träffa oss snart igen.

    Den fjärde kartongen ska jag ge till den nye Contrôleur des Impôts, skattekontrollanten i Bakouma. Det visar sig dock att han rest till Bangui, så vi får åka därifrån med outrättat ärende. Efter en snabb måltid bestående av gozo och tupp i tomatsås far vi vidare mot Bangassou med resten av vårt kött. Vi kommer fram i skymningen. Jag och Theo lyckas få ett rum på katolska missionen, och de andra killarna som är med, Alhadji, Hissene och Joseph, tar in på ett vandrarhem. Vi önskar varandra god natt och stämmer
    träff tidigt nästa morgon.

    Först ut på måndag morgon är OCSS-gubbarna. OCSS är den myndighet som ska tillhandahålla barnbidrag, pensioner och sjukpenning till alla som arbetar i RCA, en sorts motsvarighet till den svenska Försäkringskassan alltså. Som arbetsgivare betalar man varje månad in en summa motsvarande 19 % av alla utbetalda löner till OCSS-kontoren. Arbetstagarna själva lägger till 3 %, och dessa pengar ska sedan finansiera de bidrag som OCSS betalar ut. Tyvärr fungerar systemet bara i teorin. Jag vet fram till idag ingen som faktiskt fått ut de bidrag som han eller hon har rätt till.På OCSS-kontoret i Bangassou arbetar två personer, en chef och hans assistent. Oftast är det bara assistenten som finns där. Han har befogenhet att ta emot betalningar, men får däremot inte lämna ut kvitton, så jag brukar få med mig provisoriska kvittenser med löfte om att de senare ska bytas ut mot originalkvitton. Idag har jag tur. Chefen finns på plats i Bangassou. Dock har han inte kommit till arbetet än, säger assistenten när han tar emot mig. Kan jag komma tillbaka lite senare? Sedan frågar assistenten om köttet är till honom eller till chefen. Jag säger att de får dela på det, och assistenten ser uppenbart besviken ut.

    Min vän arbetsinspektören tar emot mig den sjätte kartongen torkat kött med ett leende. Han frågar hur länge jag ska stanna i Bangassou. Kan han kanske få bjuda på lunch? Jag tackar ja. Inspektörens ropar på sin fru och ber henne att ta hand om Theo en stund, så medan vi går igenom några arbetskontrakt får Theo ett bad, och när han kommer tillbaka luktar han afrikansk välparfymerad hudlotion.

    Så far vi vidare till Inspecteur des Impôts, skatteinspektören, som ska få den sjunde kartongen kött. Hans sekreterare, en välbyggd kvinna i femtioårsåldern som ser riktigt söt ut trots en stor glipa mellan
    framtänderna, sitter bakom ett tomt litet skrivbord och tittar längtansfullt på den åtråvärda presenten när hon visar in mig till sin chef. Skatteinspektören kör på skrämseltaktiken för att sätta sig i respekt. Han ser mycket bister ut och säger att vi minsann har en del skatter att betala. När jag försäkrat honom att jag inte bara kommer med kött utan även med en hel del pengar tinar han upp lite. Vi skriver de papper som behöver skrivas, och efter en dryg halvtimme går jag därifrån, fyra och en halv miljon CFA
    fattigare än när jag kom.

    Kartong nummer åtta och nio ska gå till Inspecteur des Eaux & Forêts och DR des Eaux & Forêts, de båda herrarna Eau & Forêt-inspektören och Eau & Forêt-direktören (fråga mig inte om vad som är skillnaden mellan dessa två.). Till deras egen olycka har båda rest till Bangui. Deras underhuggare
    sitter och pratar på några stolar framför kontoret, men jag bedömer inte dem som tillräckligt viktiga för att ödsla något kött på, så jag behåller mina kartonger.

    Kartong nummer tio, den största av dem alla, är en gåva till Monsieur le Prefêt, han som står högst i hierarkin i vårt län, Mbomou. Men han finns inte heller på plats. Hans mor har nyligen dött, och han har därför åkt till hennes hemstad för att sörja henne.

    Av mina tio kartonger kött finns alltså fortfarande fyra kvar. En ger jag till OSCC-assistenten när jag åker tillbaka för att hämta ut mina kvitton. På så sätt slipper han och chefen dela. Nästa kartong ger jag till Guys mamma. Guy är CAWAs sjukvårdsansvarige, och när jag lämnade Kocho bad han att få ta lite kött och skicka till sin mor. Eftersom vi inte hade så mycket att avvara sa jag nej, men nu är alltså situationen en annan. Mamman, en skelögd och mycket trevlig kvinna, blir glad och ber mig att hälsa så mycket
    till Guy.

    Sedan har vi inte så mycket mer att göra i Bangassou, så efter lunch hos arbetsinspektören och ytterligare ett parfymdoftande bad för Theo, tar vi vägen tillbaka till Bakouma. De två återstående kartonerna med kött ger jag till Monsieur le Commandant de Brigade, Bakoumas polischef, och Monsieur le Secretaire Generale, Sous-Prefetens generalsekreterare. (Om det ännu inte har framgått av denna text så kan jag berätta att centralafrikaner älskar titlar!)

    Sedan är mitt uppdrag slutfört. På tisdag förmiddag lämnar vi Bakouma på väg tillbaka mot Kocho, dit vi anländer ungefär ett dygn senare. Den sista biten åker vi tillsammans med Erik, som lyckas skjuta två babianer och ett vårtsvin längs vägen. Men denna gång är köttet inte tänkt som människoföda. Det ska bli leopardbeten, för leopardjägarna har ännu inte lyckats med sin jakt. Men mer om detta en annan gång. Själv ska jag återgå till mitt skrivbord och min dator.

  • Safari

    Elefantinvasion

    Det är torsdag kväll och i Kocho är det lugnt och fridfullt eftersom alla kunder befinner sig i våra olika fly camps. Jag och Theo har ätit en tidig kvällsmat och ska just gå och lägga oss när jag hör ett konstigt ljud. Det kommer från det håll där vår gemensamma toalett ligger. Jag går ut på grusplätten framför huset och försöker få tyst på Theos prat, för att kunna höra bättre. Visst är det något som knakar? Jo, där hördes det alldeles tydligt, det är någonting på gång där borta! Hundra tankar far genom mitt huvud, mer eller mindre logiska. Kan det vara elefanter? En stor babianflock som ruskar i träden? Eller är det bara någon av våra anställda som är ute på villovägar?

    Jag tar Theo på armen och börjar gå längs stigen som leder bort mot toaletten. Jag hinner inte många meter förrän jag ser att skogen är upplyst av ett orangegult sken. Det brinner! Vad är det som har hänt? Har det blivit kortslutning någonstans? Eller kan någon av de tända stormlyktorna ha ramlat ned på marken och antänt de torra löven? Stigen jag går på delar sig, går jag åt vänster kommer jag till köket och tar jag höger kommer jag till toaletten. Jag funderar ett ögonblick på att springa till köket på en gång
    och hämta hjälp, men bestämmer mig för att först gå och titta vad det är som brinner. Alltså tar jag höger. Eldskenet framför mig blir starkare, knakandet och knastrandet likaså. Det är en stor brand! Mitt hjärta börjar slå snabbare.

    Så ser jag plötsligt en gestalt i silhuett mot eldskenet, en människa. Jag känner genast igen Guy, vår sjukvårdsansvarige. Han har en kvast med brinnande gräs i handen. En bit bort står Jaques, personalchefen. Guy vänder sig mot mig, och plötsligt förstår jag. De bränner gräset! Det fanns nämligen en liten plätt med torrt högt gräs här som ännu inte hade brunnit, och för att undvika att det antänds på dagen när det är stor risk att elden sprider sig till de närliggande husen, så har de bestämt sig för att sätta eld på det nu på natten, när det brinner relativt lugnt och stilla.

    Jag hälsar på Guy, och hoppas att min röst inte avslöjar den oro som jag nyss känt. Så står jag och Theo och tittar på elden en stund. Eldskenet speglas i hans ansikte och han är andäktigt tyst. När elden börjar avta går vi tillbaka hem till oss. Knastrandet hörs fortfarande svagt, och jag skrattar lite åt mig själv som kunde tro att det var elefanter. Nu när jag vet är det helt uppenbart att det är ljudet av brinnande gräs.

  • Safari

    De första kunderna

    När de första kunderna kommer läggs allt annat åt sidan. Under ett par dagar innan deras ankomst är det som att vi går på någon drog: vi blir inte hungriga, inte trötta, glömmer nästan bort att gå på toa. Det enda som räknas är att allt ska vara på topp när jaktsäsongen startar.

    På lördag morgon är det dags. Vi har gått upp tidigt för att hinna fixa det allra sista. Erik och Anton ser än en gång över sina jaktbilar och sin utrustning och har en sista genomgång med spårarna. Jag tar kommandot i köket, vilket även innefattar kundernas hus. Deadline för campen är klockan halv tio. Då ska husen vara skinande rena, sängarna bäddade och alla saker på plats, och bordet ska vara dukat till en sen frukost. Det mesta är egentligen klart, men jag har en lista med en del småsaker som fattas:
    – häng upp galgar
    – soppåsar i papperskorgarna
    – dukar och dekoration på de små borden i kundhusen
    – prydnadskuddar på sängarna
    – papperskorg under baren
    – ställ fram en drickaback att ställa soda-streamen på
    – flasköppnare
    – stryk gardinerna igen (Den nye tvättaren Colabo har nämligen fortfarande samma uppfattning om att stryka som de flesta centralafrikaner har, nämligen att man bör göra pressveck på allt. Att släta ut eventuella skrynkliga partier är däremot mindre viktigt, och gardinerna ser också ut därefter.)

    Klockan kvart över åtta åker Erik och Anton upp till vår lilla landningsbana som ligger ungefär en halvtimmes bilfärd från Kocho. Från och med halv tio kan vi alltså räkna med att de kommer tillbaka hit. När allt är klart följer ett märkligt lugn. Vi är färdiga, men stressen hänger ändå i luften, och vi vet att snart, snart gäller det. Strax före tio hör vi bilarna komma. Kunderna, A tillsammans med hans tjej Y, och R tillsammans med den mer tillfälliga bekantskapen M, har varit här tidigare, och det blir ett glatt återseende. Snart sitter vi i restaurangen och äter bröd, ost och stekta ägg, och allt är precis så fint som det ska vara.

    Efter maten åker jägarna ut för att provskjuta sina bössor. Jag och Theo packar och ger oss iväg till vår fly camp i Mbari, dit A och Y ska åka nästa dag för att jaga regnskogsantilopen bongo. Det finns en del kvar där som måste ses över innan vi kan ta emot gäster, och jag är den som bäst vet vad som ska göras, alltså blir det jag som åker. Det blir en lång resa. Klockan tolv på natten är vi framme, och efter några timmars sömn är det dags att gå upp igen för att börja arbeta. Erik kan beräknas komma tillsammans med A och Y från och med klockan halv tolv. Ännu en deadline alltså.

    Och så där håller det på. Det fixas och grejas och vi gör allt för att kunderna inte ska märka alla de små missar som hela tiden inträffar, som att kylskåpet inte fungerar som det ska, att vi har glömt att packa ned överkast till Mbari, eller att vattenslangen som går till toaletten gång på gång korkas igen av smuts. Det är det som är utmaningen, att aldrig behöva säga ”ursäkta, det här fungerar inte än”, utan att hela tiden kunna improvisera och låtsas som att allt är som det ska, medan det bakom kulisserna kan vara
    ett enda stort kaos.

    Först nu, på onsdag morgon, har det lugnat ner sig så pass att jag kan sätta mig och skriva detta. Jag är tillbaka i Kocho, det mesta börjar rulla på av sig själv, och jag har åter lite tid över till andra, mindre akuta
    sysselsättningar. Men imorgon kommer ytterligare en kund, som ska jaga med vår tredje guide Nicolas i vår andra fly camp Ngoy. Precis nu kom en bil därifrån med en beställning. Nicolas behöver:
    – dukar och servetter
    – askkoppar
    – cola, mineralvatten och öl
    – lite plaströr för att dra in vatten i kundhuset
    – en elektriker för att dra el till kundhuset
    – en skinner för att ta hand om kundens troféer
    – salt
    – en tunna för att värma vatten
    – tvålar
    – vin
    – fisk
    – tyg att hänga på stolar
    – 6 plåtar för att bygga ett större kök

    Nu är det han som är stressad och bara har en dag kvar. Ska gå och plocka ihop detta och skicka till honom omedelbart.

  • Safari

    Hemma igen

    Efter fem dagars resa, och ett spartanskt nyårsfirande i Bakouma på vägen, är vi nu hemma i Kocho igen. Resan har gått bra, utan några större överraskningar. Vi var en halv dag i Bangassou, betalade arbetsgivaravgifter och lite annat, och blev äntligen bjudna på den sedan länge planerade måltiden hos arbetsinspektören. I Bakouma, det sista samhället innan man åker ut i den riktiga bushen, bytte vi bil. Den bilen vi kommit med skulle tillbaka till Bangui för att hämta ytterligare ett lass med förnödenheter, och en annan bil skulle komma från Kocho och hämta oss. Det var bara det att bilen som skulle komma från Kocho var en aning försenad, så vi fick lov att tillbringa en och en halv dag i Bakouma.
    Vi kom dit på nyårsaftons kväll, och då var hela byn redan som en enda stor bar. Folk drog runt och skrattade och sjöng, och vi, som inte var särskilt sugna på öl och palmvin utan snarare ville ha något att äta, fick nöja oss med en kvällsmat bestående av ett par friterade bullar och ett glas kaffe. Det var allt som fanns att få tag på. Vid halv tio var vi färdiga för sängen, så vi önskade varandra gott nytt år och gick och la oss. Ett par timmar senare, vid tolvslaget, vaknade jag av en skottsalva från automatvapen. Halvsovande som jag var vände jag bara på mig och somnade om igen…

    Hela nyårsdagen var likadan som nyårsaftons kväll. Folk drog omkring och skrattade och ropade ”Bonne année! Bonne annéeeee!”. Vi lyckades få tag på en höna att äta, och framåt förmiddagen kom även kommersen på marknaden igång så att vi kunde köpa maniok, olja, lök och lite kaffe. Dagen därpå kom så äntligen bilen som skulle hämta oss, och vi kunde ta oss de sista 25 milen från Bakouma till Kocho.

    Här i campen har det lagts i en högre växel. De första kunderna kommer om fem dagar, den 9 januari, och mycket är redan klart inför deras ankomst, men det är väl så att vi aldrig är riktigt nöjda, utan så länge vi har tid så försöker vi att förbättra och bygga vidare. Det är många bollar i luften på samma gång.
    Erik och Adam bygger en fly camp i Mbari, Anton jobbar på en annan fly camp i Ngoy, Nicolas öppnar vägar, Erik Nyman likaså. Och jag själv, jag organiserar utdelning av arbetskläder, skickar beställningar till Charlotte, plockar ihop köksutrustning till fly camps och fållar gardiner.

    Det kommer att bli klart i tid, det är jag alldeles säker på. På lördag kväll sitter vi här med årets första kunder och äter trerätters och dricker vin, och de kommer inte att kunna tänka sig att vi, bara några timmar innan deras ankomst, har sprungit runt som yra höns och bäddat sängar, lagt ut mattor, sopat grusgångar, gjort en sista koll av bilarna, hällt fotogen i alla de stormlyktor som lyser upp campen på kvällarna…

    Snart är kulisserna färdigbygda. Snart kan spelet börja.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.