På väggarna i lägenheten i Bangui hänger jakttroféer som Theo är mycket intresserad av. Redan den första dagen vi är här pekar han på buffelhornet, som sitter närmast matbordet, och säger något som låter som en fråga.
”Ba? Bao?”
Han är faktiskt ganska nära. Buffel heter ”ngba” på sango, och när vi upprepat det några gånger sitter det som berget. Under de närmaste måltiderna får vi finna oss i att mellan varje lass med mat bli upplysta om att det sitter en ”ngba” på väggen.

Därefter kommer hornen i vardagsrummet. Theo pekar och säger:
”Ngba.”
Men dessa horn är inte buffelhorn, utan hartebeest och sitatunga. Hartebeest heter ”kanga” på sango (och gaffelantilop på svenska, om jag inte misstar mig). Theo testar några gånger, men hans ”kanga” låter mer som ”mamma”, så vi föreslår att han ska säga ”didi” istället. Det betyder kort och gott horn. Det är enklare, och så är hornet vid matbordet alltså en ”ngba”, och de övriga hornen är kort och gott ”didi”.

Om det blir en jägare av honom en dag återstår att se, det får vara helt upp till honom själv, men intresset verkar ju finnas där, i alla fall just nu.

(Och för er som undrar om det stackars barnet inte kommer att bli fullständigt språkförvirrat av att lära sig både sango och svenska på samma gång så kan jag säga att han nog redan är det. Med så många olika språk omkring sig hela tiden är det inte lätt att hålla reda på vilka ord som hör till vilket språk. Å andra sidan växer nästan alla centralafrikanska barn upp i en mångspråkig miljö, och resultatet är att många av dem blir väldigt språkbegåvade, så jag tror inte att det är någon större fara. Theo säger visserligen inte många begripliga ord än så länge, men han förstår desto fler, både på svenska och på sango. Själv pratar jag oftast svenska med honom, men när det gäller just djurnamn så ligger de mycket närmare till hands på sango. Dessutom är det mycket enklare! Nog för att ”kanga” var lite svårt att uttala, men vad ska man då inte säga om det nästan omöjliga ”gaffelantilop”?)

Så är vi då tillbaka i Bangui, jag och Theo. Tillbaka i den så kallade civilisationen, tillbaka i staden där man på morgonen kan gå och ta en croissant på Grand Café samtidigt som man kopplar upp sig mot Internet, tillbaka bland alla dessa människor i färgglada kläder som fyller gatorna, tillbaka till den klibbiga värmen och till de eviga strömavbrotten som punktligt infaller mellan klockan sex och kvart över sex varje kväll.

De sista dagarna i Kocho är intensiva. Det blir ganska hastigt bestämt att vi ska åka en vecka tidigare än planerat, och det blir därför mycket att ordna med i sista stund. Jag sitter på golvet hemma i vårt hus och packar ihop mina grejer och skriver listor. Får ont i ryggen av allt lyftande (jag vet, jag borde inte bära tunga grejer…) och tar en paus inne på kontoret där jag kollar igenom en del pärmar och försöker lämna någon sorts beskrivning till Erik hur han ska sköta allt när jag är borta. Den sista natten slår vädret om. Det blir kyligt, och vi sover nedkrupna under filtar. På morgonen är gryningsljuset skarpt, och himlen nästan onaturligt blå. Vi äter frukost iklädda varma tröjor medan solen går upp över Kochofloden och glittret i det forsande vattnet blir så starkt att vi måste vända bort blicken.

Planet som ska hämta oss beräknas komma mellan tolv och ett, så jag säger till Bao att en tidig lunch ska vara färdig redan vid halv elva. En av kockarna, Celestin, har åkt ut mot Bangui med bil några dagar tidigare på grund av en sjukdom som enligt honom själv är diabetes, och därför testar vi nu Saints kökshjälp för att se om han kan hoppa in som reservkock. Av det vi sett hittills verkar det lovande.

Jag tillbringar större delen av förmiddagen i vårt hus och försöker bli färdig med det sista. Går igenom personalchefens kassabok, lägger över fakturamall och uträkning av fördelningen av drickspengar på Eriks USB och sätter in tre nya arbetskontrakt i rätt pärm. Alldeles för snabbt blir klockan elva och det är dags att åka. Vi slänger i oss lite mat, och på vägen ut till bilen passerar jag köket en sista gång för att säga adjö och önska lycka till för resten av säsongen. Jag får med mig ett alldeles nybakat bröd som matsäck till Theo.

Erik sitter redan i bilen och väntar, jag vet att vi är sena och inser att jag tyvärr inte hinner gå runt och ta alla anställda i hand, vilket egentligen är brukligt. Istället lyfter jag båda händerna till en kollektiv hälsning. Doungouss kommer fram och frågar om vi inte kan ta ett foto på mig, honom och Theo. Guy står redan beredd med kameran, jag sneglar på Erik som nickar ett ”ok, bara det går fort”. Vi ler mot kameran i fem sekunder, sedan hoppar jag upp i bilen bredvid Erik och tar Theo i knäet. När vi rullar ut från campen är klockan lite efter halv tolv. Planet ska, enligt den senaste informationen, komma vid tolv, och det tar en halvtimme att köra till flygplatsen.

Under bilfärden försöker vi få sagt det sista som behöver sägas. Vi känner oss ganska klara och ändå inte. Det är tre månader tills vi kommer att ses nästa gång, och även om vi vet att det är vi själva som valt detta liv så finns det inget sätt att lindra avskedets smärta. Inga tårar fälls, inte just nu, men det ligger något hårt och naket i den kristallklara luften, det skarpa ljuset, de lysande ljusgröna nya löven mot den intensivt blå himlen.

När vi kommer upp till flygplatsen har planet ännu inte landat, och vi kör ett varv på banan för att kontrollera att den ser bra ut. När vi har kört halvvägs bort till andra änden ser vi plötsligt hur den vita caravanen är på väg in för landning. Erik svänger tvärt av mot höger och kör ut i buskarna, och vi iakttar landningen under tystnad. Sedan vänder Erik bilen och kör tillbaka mot den lilla hangaren, i ett moln av damm som tvingar mig att blunda.

Sedan går allt snabbt. 16 backar cola lastas ut, och vår packning lastas in medan Erik tar Theo och jag springer ut i gräset för att kissa. Sedan är det dags att ta plats. Ett sista ”ta hand om dig”, och så upp för stegen och in i den lilla kabinen. Jag, Theo och Eriks mamma sätter oss på ett dubbelsäte längst fram, alldeles bakom piloterna, den vite Mark från Sydafrika och hans co-pilot Fred som jag tror är centralafrikan. Vi spänner fast bältena medan planet taxar ut mot bortre änden av banan. Så tar vi sats och det bär iväg. Vi vinkar genom fönstret trots att jag vet att man inte kan se det från marken. Sedan är vi plötsligt över trädtopparna och på väg uppåt. Theo tittar storögt, det är nog första gången som han över huvud taget har någon uppfattning om att han faktiskt flyger. Snart somnar han dock i mitt knä, och jag nickar också till.

Efter drygt två timmars flygning närmar vi oss Bangui, och som alltid börjar planet guppa ordentligt i turbulensen över kullarna norr om staden. Vi landar på Bangui M’poko International Airport, och när vi rullar in mot flygplatsbyggnaden drabbas jag av den nedslående insikten att det nu kommer att dröja nio månader innan jag får återse bushen. Eriks syster Charlotte kommer och möter oss och tar oss snabbt och smidigt genom alla kontroller, och snart sitter vi i hennes bil på väg mot CAWAs lägenhet i Bangui. Theo tittar oavbrutet ut genom fönstret, pekar och säger ”Titta! Titta!”.

Ja, så är vi alltså tillbaka i Bangui. Tillbaka i staden, med allt vad det innebär. Den första natten vaknar jag ett oräkneligt antal gånger och tror att det är gryning, men det är bara gatlampan som lyser utanför fönstret. Jag antar att jag inte har något annat val än att försöka vänja mig igen. Kolsvarta nätter är en ynnest som är få förunnad. Jag har just bytt bort mina, och även om jag i gengäld fått en hel del annat att glädjas över, så kommer jag att längta till dess att jag får tillbaka dem igen.

I september, när vi fortfarande var kvar i Berberati, skrev jag ”En vanlig dag – del 1”, om hur en helt vanlig dag kunde se ut i Berberati. Tanken var sedan att det skulle komma en ”del 2” om vardagen i Bangui och en ”del 3” om vardagen i Kocho. Men eftersom alla dagar är så olika har det har inte varit helt lätt att sätta sig ner och sammanfatta hur en vanlig dag ser ut. Dock har jag hela tiden haft det i bakhuvudet: har jag skrivit en ”del 1” så borde ju den åtminstone följas av en ”del 2”. Här kommer den nu alltså, en
beskrivning av hur en dag i Kocho kan se ut för mig:

Jag och Theo vaknar någon gång mellan fem och sex. Det är rena sovmorgonen om man jämför med de flesta andra. Jägarna brukar vakna vid fyra eller halv fem, för att kunna möta gryningen ute i bushen. De tidiga morgontimmarna är viktiga för jakten eftersom det oftast är då man hittar färska spår att följa. När jag och Theo äter frukost vid sex- halv sju-tiden har jägarna alltså sedan länge lämnat campen. Frukosten består för Theos del av en stor tallrik havregrynsgröt och ett par brödskivor med jordnötssmör. Själv håller jag mig till en kopp kaffe eller varm choklad och några skivor bröd. Efter tandborstning lämnar jag Theo till någon av killarna i köket. ”Barnpojken” Georges är nämligen sjuk och har varit i Bakouma sedan en månad tillbaka. Det är tråkigt, men som tur är så är det inte svårt att hitta frivilliga barnvakter. Theo är allas lille maskot. Nu är dessutom farmor här, och hon spenderar mer än gärna många timmar varje dag med det hittills enda barnbarnet.

Själv sätter jag igång med att organisera dagens arbete. Jag letar reda på Housseini, som är arbetsledare för alla som arbetar med bilar, husbyggen, väghuggande och liknande, för att gå igenom med honom vad som behöver göras under dagen. Kanske är det ett tak som läcker, några extra stolar som behöver byggas, ett golv som behöver målas om eller en bil som behöver en genomgång innan den skickas ut till Bakouma för att köpa maniok. (Om Erik är hemma och inte jagar är detta hans arbete, men när han inte har tid och möjlighet är det jag som gör det.)

När jag och Housseini är färdiga går jag vidare till köket. Saint, kocken, presenterar dagens meny och jag har för det mesta inga invändningar. Vi pratar lite om vad mer som behöver göras i köket och campen. Kanske ska någon kund komma tillbaka från fly camp, kanske behöver det göras en lista på beställningar att skicka till Bangui. Varje gång som det kommer kunder med flyg från Bangui skickas nämligen också färskvaror: smör, ost, ägg, frukt, grönsaker, osv, men för att detta ska fungera måste vi förstås tala om vad vi behöver.

Så lämnar jag köket och går till kontoret, för att ta tag i mina egna arbetsuppgifter. De första timmarnas arbete går ofta till att läsa och svara på mejl, från kunder, försäljningsagenter och andra. Sedan kan det handla om bokföring, upprättande av nya arbetskontrakt eller kanske löneutbetalningar (som egentligen ska skötas av den personalansvarige, men han har visat sig vara ganska dålig på matte, så jag behöver hjälpa honom att räkna ut semesterersättning, 3-procentiga OCSS-avdrag, osv). Någon gång mellan nio
och tio kommer Theo. Han har då ätit mellanmål, och det är dags för en liten sovstund innan maten. Jag lägger honom och han brukar somna ganska fort. Sedan fortsätter jag arbeta fram till tolvtiden, då det är dags för lunch. Ibland kommer jägarna hem mitt på dagen, och då får jag och Theo sällskap vid matbordet, ibland har de med sig matsäck och äter ute i bushen. Oavsett vilket är lunchen ett skönt avbrott då man får ta det lite lugnt under dagens varmaste timmar.

Efter maten återstår ett par timmars arbete innan det är dags att börja göra sig i ordning inför kvällen. När det mörknar, runt halv sex, får Theo bada och äta kvällsmat så att vi hinner lägga honom innan det är dags för middag med kunderna. Jägarna brukar komma hem någon gång i skymningen, med eller
utan jaktbyte. Efter en välbehövlig dusch samlas alla i baren för en drink och lite tilltugg. Två lägereldar hjälper till att skapa rätt stämning, en alldeles utanför taket som täcker baren och matbordet, och en andra ute på klipporna i floden. Middagen brukar serveras runt klockan åtta. Det är alltid trerätters, med vin om gästerna vill ha det (vilket de flesta vill), och, för att göra bilden av den afrikanska safarin komplett: servitörer i vit skjorta och bakgrundsmusik bestående av en brusande flod och kväkande
grodor.

Framåt halv tio brukar maten vara uppäten, och en efter en tackar för sig och går till sängs. På vägen hem till mig passerar jag genom köket, tackar kocken och de övriga för kvällen och ger eventuellt någon kommentar om vad som kan förbättras till nästa gång. Väl hemma tackar jag också Doungouss, som suttit och vaktat Theo medan vi ätit. Doungouss går hem till sig och jag och Erik går och lägger oss. Om vi låter bli att tända lampan i sovrummet brukar vi klara oss utan att få in alltför mycket flygande nattdjur, och kan då låta bli att stänga in oss under det varma myggnätet. Ibland hörs slamrande utifrån verkstaden om någon av jaktbilarna behöver repareras, men för det mesta somnar vi till ljudet av kväkande grodor, spelande syrsor och enstaka ylanden från hyenor. Någon gång under natten kommer Theo att vakna och vara kissnödig, men fram till dess är det bara att sova. God natt.

Det är söndag kväll. Theo har somnat och jag har duschat och gjort mig klar för middagen, men kunderna har ännu inte kommit tillbaka från jakten, så vi har inte så mycket annat att göra än att vänta. Jag börjar bli ganska hungrig, men eftersom ingen mat kan serveras förrän alla är hemma riktar jag istället in mig på mitt lilla hemliga förråd av nötter och torkad frukt. De åtråvärda godsakerna ligger väl gömda i en resväska i vårt hus, skyddade både från råttor och hungriga medmänniskor. Theo snusar sött, så jag smyger in med en ficklampa och försöker göra så lite väsen som möjligt för att inte väcka honom. Väskan står uppställd mot väggen. Jag tar tag i handtaget och lyfter försiktigt upp den, när jag plötsligt, mellan väskan och väggen, får syn på. en orm!

I ärlighetens namn ska det sägas att ormen ser ganska harmlös ut. Den är ungefär en halvmeter lång och tre fingrar tjock, och den verkar väldigt loj där den ligger halvt hoprullad intill väggen. Jag lyser lite med ficklampan för att försöka se vilken färg den har, men får ingen riktig klarhet i det svaga skenet. Det ser ut som någon sorts grå-svart nyans, men jag är inte säker. Nå ja, harmlös eller inte, jag tycker ändå inte att den behöver bo här i mitt hus. Ormen rör sig inte, så jag ställer långsamt tillbaka väskan på sin plats och går sedan för att hämta Erik, som sitter vid det lilla bordet bredvid baren och jobbar på sin dator. Men Erik har ingen lust att vara min stora starka ormdödar-hjälte, utan säger bara att jag ska be någon
annan om hjälp. Sedan återgår han till sitt tangentbord.

Jag går ut i köket och frågar lite försiktigt vem som har lust att döda en orm. Det blir genast fart på killarna. Bao tar kommandot. Han hämtar en machete och säger åt de andra att följa med bort till Madames hus. Saint letar rätt på sin ficklampa och en lång pinne och går med bestämda steg efter Bao. Efter honom kommer Bertrand, Olivier, Yandia, och slutligen jag själv. Väl framme vid huset visar jag bakom vilken väska jag hittat ormen. Bao ber mig att hålla mig undan. Sedan ställer fem karlar upp runt väskan och gör sig beredda. Jag själv står ute på verandan och hör dem tala lågt till varandra: ”Ser du den? Där! Där är den! Försiktigt!” En smäll när macheten slår mot golvet. Sedan är allt tyst igen. Bao kommer ut med en huvudlös orm liggande på machetebladet. ”Det här kan vi använda att agna med
när vi fiskar,” säger han glatt. Ormkroppen hamnar på marken utanför huset, och Bao går tillbaka in för att hämta huvudet, som fortfarande har tungan spelande utanför munnen. ”Släng bort det,” säger Saint. ”Släng det i floden.”

När huvudet är borta hugger Bao av den yttersta svanstippen från ormkroppen och slänger även den i vattnet. ”De här ormarna gillar att vara i hus,” berättar han kunnigt. ”De äter ägg, så om man har hönor brukar de vara helt hopplösa.” Med de orden börjar gå tillbaka mot köket, med den återstående mittdelen av ormen hängande över machetebladet. De andra följer efter, och snart är jag ensam kvar igen. På golvet hittar jag några blodfläckar som jag torkar bort med toapapper. Sedan plockar jag äntligen fram mina nötter, men för säkerhets skull tittar jag en extra gång så att det inte ligger någon mer orm bakom väskan. Det är en ologisk reaktion, jag vet, för det är inte större risk nu än tidigare att träffa på ormar, men under den närmaste veckan kommer jag att titta lite extra vart jag sätter fötterna.