• Övrigt

    Älskade hatade sommarnätter

    Visst är det vackert, mytiskt, berusande, detta nattliga ljus, de svenska sommarnätterna. Men ack så svårt det är att sova! Jag vet inte om det är extra svårt för oss som normalt lever vid ekvatorn och har ställt in den biologiska klockan på att vakna med ljuset, eller om alla känner likadant. Det är fantastiskt så länge man är vaken, men sen, när jag ligger i min säng, vill jag helst omges av svart mörker. Och nattliga ljud, inte drillande fågelsång. Man borde skaffa mörkläggningsgardiner!

  • Safari

    Barbapappa räddar djuren

    En vän här på Irisgatan visade mig en rolig liten film om Barbapappa som räddar några afrikanska djur från elaka storviltjägare. Jag skrattade så jag fick tårar i ögonen. Ni som följt min blogg borde ha förstått att det inte är så här det går till. I alla fall inte hos CAWA. Samtidigt är det faktiskt till viss del ganska träffande karikatyrer. Speciellt gillar jag jaktguiden själv: Snygge Jim. Jag känner faktiskt några guider som inte är helt olika denne macho jägare. Kanske skriver jag mer om dem en annan gång.

    Se filmen här!

  • Övrigt

    En bit hopknölat toapapper

    En bit hopknölat toapapper på badrumsgolvet. Det är Theo som lagt det där. Medan jag bytte på Axel såg jag i ögonvrån hur det gick till…

    Theo kommer in genom badrumsdörren och snörvlar ljudligt. Han slänger en blick på mig och konstaterar att jag är upptagen. Istället för att försöka be om hjälp går han själv fram till toarullen, drar fram en lång bit papper och lyckas till slut med konststycket att riva av det. Knölar ihop det litegrann. Håller det under nästan och fräser. Slänger sedan pappret på golvet och försvinner ut igen. Underligt att han inte slängde det i toaletten, med tanke på allt annat som hamnat där de senaste dagarna: nycklar, topz, badankor, en bok…

    Att leva med barn blir vardag liksom allt annat. Men ibland blir jag förundrad. Förundrad över till synes triviala saker, som att en liten människa snyter sig själv för första gången.

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    Blåsippsknoppar och minnen

    Igår var det nästan sommar. Igår var Sverige sådant som jag bäst känner till det. Under många år av mitt liv, och i synnerhet sedan jag blivit vuxen, har jag nämligen tillbringat större delen av vinterhalvåren i RCA och bara kommit till Sverige på sommarsemester. ”Hem på semester”, ett uttryck som många skrattat åt men som jag själv alltid har tyckt låter helt naturligt.

    Ja, igår var det alltså nästan sommar. Jag, Theo, Axel och min lillasyster Elise var på Stora Holmen och lekte i lekparken och åkte Lilleputtetåget. Sedan blev det lite oväntat lunch på stan eftersom bror min råkat stoppa min lägenhetsnyckel i sin ficka och åkt hem till sig med den. Efter lunch gick vi på gatorna i centrum och tittade på människor som slängt av sig jackorna, åt glass och njöt av värmen, kisande mot solen som om de nyss vaknat ur en lång vintersömn. Även vi njöt, det är svårt att inte göra det när man går i solsken bland idel leende ansikten.

    Men låt oss nu backa ett par månader i tiden, tillbaka till den 19 mars när jag och Theo landade i Sverige. Då låg snön fortfarande i höga drivor. Vintern sjöng på sista versen, och vi fick aldrig uppleva det där riktigt kalla, långa, mörka… men vi fick i alla fall en aning om vad som varit. Sedan började förändringen. Drivorna krympte, kvällarna och morgnarna blev allt ljusare, och så en söndag fanns de där, i skogskanten när vi promenerade till kyrkan: de första blåsipporna!

    Jag har njutit gränslöst av denna vår. Jag minns inte riktigt hur många år det är sedan jag senast såg en nyutslagen tussilago eller kisade mot aprilsolen, men det har i alla fall inte hänt sedan jag och Erik gifte oss, för fem år sedan. Förmodligen kommer det heller inte upprepas på många år framöver. Våren är CAWA:s mest intensiva arbetsperiod. Utan de synnerligen speciella omständigheter som varit i år finns knappast någon ursäkt för att lämna Kocho och arbetet där under de månader då alla jobbar som hårdast.

    Men just i år har jag alltså fått uppleva våren, och mitt i denna vår slås jag gång på gång av hur speciellt detta ändå är för mig. Jag har levt ungefär halva mitt liv i RCA, jag älskar den afrikanska bushen och tycker att Kocho med omnejd är ett av de vackraste ställena på jorden. Men jag kan ändå inte komma ifrån faktum: den svenska våren fyller mig med något som den afrikanska naturen aldrig kan komma i närheten av. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men likväl är det en högst påtaglig känsla. Det närmaste jag lyckats komma en förklaring är att det har med mina tidigaste barndomsminnen att göra. De gula tussilagoblommorna vid vägkanten är mer än bara blommor. De tar mig tillbaka i tiden till en treårig flicka med röda gummistövlar på en lerig väg. De svällande blåsippsknopparna döljer inte bara blåsippor. De rymmer minnen av små knubbiga händer som lämnar över blommor med alldeles för korta stjälkar till mamma, som ler, går ut och plockar lite mossa från en sten och gör ett pyttelitet vårarrangemang i en äggkopp på köksbordet.

    Kanske är det så att vi aldrig kommer ifrån vårt ursprung, att de tidigaste barndomsminnena sätter sin prägel i oss för alltid. Är man född vid havet kommer man alltid att längta till vågskvalp mot stranden, och har man tillbringat sina första år i en höglänt bergsby kommer bergen aldrig riktigt släppa sitt grepp om en. Man kan lära sig att älska även annat, men det blir aldrig riktigt detsamma. Vem som helst kan titta på en blåsippa och säga att den är vacker, att det är ett under att knopparna legat där under snön och väntat. Men bara den som själv ivrigt letat med smutsiga barnfingrar mellan blåsippsbladen och förundrats som bara barn kan göra, kan förstå vidden av undret.

    Och ändå, trots denna starka känsla av samhörighet med mitt ursprung, kan jag också känna mig så hemma i en annan del av världen. Sverige är för alltid mina rötter, det är för alltid ett ”hem” på samma sätt som man alltid kan komma ”hem till mamma och pappa”, trots att det var många år sedan man flyttade därifrån. Men livet för mig till nya platser, och dessa platser kan jag lära mig att älska och fylla med andra minnen, tills de också blir en del av mig. Och rötterna, de får sitta kvar där de först blev planterade. Det är inte något som begränsar mig. Det är en trygghet.

  • Övrigt

    Nu gick det…

    …med fotona!

    Axel, bara ett par timmar gammal.

    Storebror och lillebror.

    Hemma på Irisgatan. Trots en dramatisk förändring och mycket mindre egentid tillsammans med mamma är Theo ganska förtjust i brorsan.

  • Övrigt

    Jag skyller på tekniken…

    Det skulle komma bilder, jag vet. Jag skulle kunna skylla på tidsbrist för att de ännu inte kommit. Ingen skulle väl misstro mig om jag säger att det är fullt upp med en nyfödd Axel, en 18 månaders Theo och en pappa som befinner sig flera hundra mil bort. (Tack gode Gud att man har en så snäll familj som ställer upp!) Men jag kan också skylla på tekniken. Datorn vill helt enkelt inte ladda upp några bilder på Axel, jag har försökt minst 20 gånger men resultatet är alltid detsamma: det försöker och försöker och försöker, och sedan kommer det upp en informationsruta som säger att jag har problem med anslutningen. Trots att det inte är något annat som krånglar med mitt Internet. Konstigt, minst sagt. Men tyvärr, några bilder blir det alltså inte tills vidare. Om någon kunnig har ett tips att komma med tar jag tacksamt emot det. Annars väntar jag några dagar innan jag försöker igen. Förr eller senare måste det ju fungera.

  • Övrigt

    Det blev en pojke…

    Så kom han till slut, efter många vändningar fram och tillbaka (huvud upp, huvud ner, huvud åt höger, huvud åt vänster, huvud ner, huvud upp igen…), som till slut ledde till ett lite halvakut kejsarsnitt söndagen den 2 maj. Förlossningberättelse kommer INTE på denna blogg, då jag inte anser det vara något man lägger ut till allmänt beskådande. Däremot kommer foton, och de kommer snart, men nu ska jag passa på och sova medan mina båda pojkar gör det. God natt!

  • Övrigt

    Recept

    Varifrån kom infallet att lägga upp recept på den där köttgrytan? Jag vet inte. Men har man sagt A får man säga B. Vi hade alltså en liten CAWA-träff igår, och dagen till ära tillagades några specialiteter från bushen. Sanningen att säga så smakade det väl inte riktigt som det gör där. Det är svårt att få till det när råvarorna är av helt annan kvalitet. Men gott var det ändå. Här kommer recept, för er som vill pröva (jag har dock inte något bra tips om var ni ska få tag på den viktigaste ingrediensen, torkat bushmeat):

    Gryta med torkat kött

    Ingredienser:
    Torkat kött
    Olja
    Lök
    Vitlök
    Buljongtärning
    Tomatpuré
    Salt
    Pili-pili

    Tillagning:
    Lägg köttet i vatten under några timmar för att mjuka upp det lite. Häll av vattnet, bryt köttet i bitar (STORA bitar om det ska vara riktigt centralafrikanskt) och lägg det åt sidan. Skär löken i tunna klyftor. Finhacka vitlöken. Hetta upp ganska mycket olja och fräs lök och vitlök. Tillsätt den smulade buljongtärningen och tomatpuré. Rör om. Lägg i köttet och häll på vatten så att det täcker köttbitarna ordentligen. Låt koka i minst en timme, gärna längre. Såsen ska koka ihop såpass mycket att den blir tjock och bara täcker botten på kastrullen.

    Servera med ris eller ”boule” av något slag. ”Boule” är en tjock deg av majsmjöl, rismjöl, maniokmjöl eller något annat, som äts med händerna och doppas i såsen. Den tillagas genom att man kokar upp vatten och sedan häller i mjölet under omrörning. Det ska bli riktigt tjockt. Ett tips som jag fått från flera kongoleser som bor i Sverige är att man även kan använda mannagryn och lite potatismjöl för att få till en ”boule”, som kanske inte riktigt har rätt smak men i alla fall acceptabel konsistens.

    Köttet innan det lagts i blöt – jag tror att det är eland men är inte helt säker.

    Nästan klart att äta…

    …och givetvis smakar det bäst om man äter med händerna!

    Makala
    Makala är friterade bullar, ungefär som munkar. Detta recept existerar antagligen, med små variationer, över hela världen eftersom det är så enkelt. Här kommer min variant:

    Ingredienser:
    Vatten (ca 5 dl vatten ger ett 15-tal makala, givetvis beroende på hur stora man gör dem)
    Jäst
    Socker
    Salt
    Mjöl

    Tillagning:
    Värm vattnet till 37 grader (40 om du använder torrjäst). Häll i jäst, socker efter behag och en nypa salt. Tillsätt mjöl och rör ihop allt. Degen ska vara lös, inte som svensk bulldeg som ska ”släppa bunkens kanter”. Låt jäsa en stund. Häll olja på en bricka eller liknande, blöt händerna i oljan och kläm ut små bullar på brickan mellan tummen och pekfingret. (Se bild) Låt bullarna jäsa ett tag. Värm upp frityrolja i en kastrull och fritera makalan tills de fått en fin gyllenbrun färg. Awe!

    Så här formas de runda bullarna…

    …och här friteras de!

    Som avslutning på detta inlägg i matens tecken tänkte jag presentera en liten sångtext som var signaturmelodi för Banguiradions matlagningsprogram för några år sedan. Jag ska inte ge några långa kommentarer om den utan nöjer mig med att konstatera att könsrollerna där inte riktigt ser ut som i Sverige. Sångtexten, framförd av en man, lyder:

    Åh, min fru, lyssna på mig:
    Snart är det middag.
    Jag har gått från jobbet och är på väg hem.
    Skynda dig att duka bordet och ställa fram maten.
    Då kommer jag att bli glad, min älskade!

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.