• Övrigt

    Morgonstund har guld i mund

    Jag har tidigare hävdat att en av de finaste sakerna med Kocho är frukosten i restaurangen, som ligger just där de två floderna Kocho och Siriri flyter ihop. Jag tror att jag många gånger har nämnt dimslöjorna över vattenytan som långsamt skingras av den stigande solen… Denna morgonstund, med en mugg underbart gott centralafrikanskt kaffe och några skivor bröd, har tidigare hört till dagens guldkorn.

    Men nu är det nya tider, och småbarnsmamman i mig har glatt bytt ut de lugna njutbara frukostarna mot något lika trevlig men ganska annorlunda. Vad som hänt är att vi byggt en egen liten matplats alldeles intill vårt hus. Det började kännas ganska besvärligt att trava iväg med barnen på morgonen, genom hela campen, bort till restaurangen, sitta där och vänta och inte kunna göra något annat medan Theo långsamt tuggar i sin sina mackor, se hur servitörerna blir lite irriterade över att vi fortfarande sitter där så att de inte kan sätta igång med dagens städning… Så vi ändrade helt enkelt på hela konceptet. Resultatet blev bra för alla parter: Jag och barnen (och Erik om han är hemma) får en egen stund på morgonen, Frida får äta frukost i lugn och ro utan att tänka på matande och passande, och Jonas och Antoine slipper att börja varje morgon med att torka kladd från golvet.

    Våra morgnar ser nu ut så här, med Theos ord:
    ”Gonaa” (=god morgon, han har fortfarande inte riktigt fattat skillnaden mellan dessa två ord)
    ”Klama” (=krama mamma, pappa, Axel)
    ”Leka” (=leka lite med Axel i sängen)
    ”Gåupp” (=gå upp)
    ”Klä, songe, bykko” (=ta på kläder: kalsonger och byxor)
    ”Akki, bassa, blöba” (Axel har bajsat, vi byter blöja)
    ”Sokko” (=frukost)
    ”Glöt, sytt, fede” (=gröt med sylt, Theo äter med skeden)
    ”Banka” (=Theo vill banka lite på gröttallriken med skeden, för det låter så roligt.)
    ”Banka, Akki!” (=Theo skrattar åt Axel som bankar med sin sked i bordet.)
    ”Mamma, kaffe” (den tror jag att ni fattar utan översättning)
    ”Macka, pip, Theo” (=Theo vill ha en macka med kpi, dvs jordnötssmör)
    ”Dlicka, vatt” (=Theo vill dricka vatten)
    ”Fali, vatt” (=Theo funderar på att vatten också kan vara farligt)
    ”Min!” (=Theo vill ha mer jordnötssmör eftersom han slickat bort allt från mackan)
    ”Sinn… inte!” (=Theo vill inte äta sin malariamedicin)
    ”Macka, kavva” (=Theo vill ha en macka med kaviar)
    ”Nämen, toki” (=Theos utrop när han råkar spilla ut sitt vatten på bordet)
    ”Säädi, leka” (=Theo har ätit färdigt, nu vill han leka)

    Sedan kommer Frida, vi borstar tänderna, och så har dagen börjat.

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    Nostalgi

    På onsdagen kommer det kunder, och eftersom de ska sova i lägenheten så måste vi hitta någon annan stans att ta vägen. Vi bokar rum på ”Frerernas” (uttalas frärernas på vackraste svensk-franska), ett amerikanskt missionsgästhus som ligger centralt i Bangui, endast tre minuters promenad från hantverksmarkaden. Det här stället har en lite speciell plats i mitt hjärta, för det var här jag sov min första natt i Afrika.

    Det är drygt tjugo år sedan nu. Jag var fem år och hade kommit till Bangui med flygplan från Arlanda, via Paris, tillsammans med mamma, pappa och min lillasyster Lina. Mina minnen från den här dagen har med tiden börjat tappa konturerna, men några saker är fortfarande glasklara. Först av allt, mitt allra första intryck av Afrika: värmen som slog emot mig som en vägg när jag klev ur flygplanet! Detta hade föregåtts av en del krångel eftersom Lina, då två år, när planet väl landat i Bangui trotsigt hade deklarerat att hon minsann inte tänkte stanna i Afrika! Eftersom min syster var ganska bestämd av sig (och är fortfarande, för den delen…) så fick pappa helt enkelt ta henne på axlarna, och jag fick hjälpa till att bära hennes ryggsäck. Således mötte jag för första gången RCA bärandes på två små ryggsäckar. Värmen slog emot mig när jag gick ut genom flygplansdörren och jag minns att jag tänkte att ”jaha, då var det alltså helt sant att det är varmt i Afrika”.

    Sedan är minnena suddiga, jag minns inte hur vi tog oss från flygplatsen eller var vi åt kvällsmat. Nästa minne som jag klart och tydligt kan återkalla är på kvällen samma dag. Vi sitter i vårt rum på ”Frerernas”, jag och Lina ska gå och lägga oss, och mamma förklarar att vi måste ha myggnät över sängen, för annars kan vi bli bitna av malariamyggor. Jag tycker att det är läskigt, och jag frågar ängsligt hur jag ska göra om jag vaknar på natten och vill gå till mamma och pappa. Är det i så fall okej att öppna på myggnätet och oskyddat gå några steg över golvet, eller är det bättre att jag stannar i min säng? Mamma lugnar mig och säger att det inte är någon fara om jag vill komma till dem, och jag suckar lättat.

    Mitt tredje tydliga minne är grodorna. Under min första natt i Afrika vaknade jag av ett förfärligt oljud: en konsert av kväkande grodor. Jag minns inte om detta föranledde en djärv promenad bland malariamyggor bort till mammas och pappas säng eller om jag valde att stanna i tryggheten innanför myggnätet, men vaknade gjorde jag, och tänkte ännu en gång att ”jaha, så här är det alltså i Afrika”.

    Värme, malariamyggor och grodor. Mina allra första intryck av Afrika. Därefter följde en lång bilresa, gräsbränder som jag blev rädd för, en schimpans i en bur, kvällsmat i Berberati, ytterligare en bilresa till Gamboula tillsammans med skolbarn som pekade ut ”halvvägsmasten” för mig. Så småningom blev allt vardag, men det var här på ”Frerernas” som det började: Värme, malariamyggor, grodor.

    Tack, mamma och pappa, för att ni tog med mig hit! Vem hade jag varit idag annars?

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.