Informella samtal med vänner väcker fler funderingar om orsakerna bakom konflikten i Centralafrikanska Republiken. Religion, etnicitet och motsättningar mellan olika regioner kan förklara varför våldet eskalerar. Men finns det andra intressen som ligger bakom? Medan Bozizé fortfarande satt kvar vid makten pratades det om gruvkontrakt och oljeborrning, om utomstående länder som Frankrike, Sydafrika och Kina som låg bakom försöken att rubba makten i landet och skaffa sig fördelar. I Sydafrika blev det också skandal efter att Seleka tagit makten och vissa hävdade att ekonomiska intressen hade legat bakom beslutet att skicka trupper till Bangui. Mer om det senare.

Man talar ibland om “naturresursernas förbannelse”, om hur länder med rika naturresurser inte sällan hör till de allra fattigaste då de inte själva kan ta vara på resurserna. Samma naturresurser kan också vara källan till konflikt mellan rika länder som vill ta del av kakan, och det fattiga landet som sitter på själva resursen har inte mycket att säga till om.

Det tragiska är att medan de rika länderna, på ett mer eller mindre sofistikerat sätt gör upp om materialla och ekonomiska vinster, får den redan fattiga befolkningen betala ett högt pris som inte endast handlar om pengar och ägodelar, utan om så grundläggande värden som liv, hälsa och värdighet.

Lokalt handlar det om motsättningar mellan olika grupper som eskalerar. Men vilken roll spelar omvärlden? Värt att fundera på.

Som jag skrivit tidigare, läser jag i år en distanskurs på Uppsala Universitet i Fred- och Konfliktkunskap. Som avslutning på den kursen ska vi nu analysera en pågående inomstatlig konflikt, vilket passar mig alldeles utmärkt. Här kommer därför en liten sammanfattning av min valda konflikt (gissa vilken…!), som också kan tjäna som överblick till er som inte följt nyheterna från början. Nu skulle man ju på sätt och vis kunna hävda att just denna konflikt är avslutad eftersom den ena parten, Bozizé, är ute ur spelet. Men än är det långt kvar till fred, så att säga att allt är klart och färdigt och att ingen konflikt längre pågår vore väl att ta i (även om det så klart hade varit en drömscenario). Alltså, voilà:

Sammanfattning av konflikten i CAR mellan Seleka och Bozizé

I december 2012 inledde rebellgruppen Seleka ett uppror i norra delarna av Centralafrikanska Republiken. Seleka, som betyder ”alliansen” på det nationella språket sango, var en nybildad koalition av flera olika rebellfraktioner, som bestämt sig för att göra gemensam sak i sina protester mot den dåvarande regimen ledd av president Francois Bozizé. Det Seleka framför allt vände sig emot var att Bozizé inte följde de fredsavtal som tecknats med olika rebellgrupper de fem senaste åren. Enligt dessa fredsavtal skulle rebellerna bland annat få pengar om de la ner vapnen.

Under december och januari intog Seleka flera städer i de norra och centrala delarna av landet och hotade att gå mot huvudstaden Bangui. Bozizé vädjade om hjälp från Frankrike men fick blankt nej. Frankrike hade 250 soldater på plats i landet, men dessa hade endast till uppgift att skydda franska medborgare på plats, enligt Frankrikes president Hollande. Däremot kom Tchad till undsättning, tillsammans med en internationell fredsbevarande styrka med soldater från grannländerna. Denna styrka lyckades stoppa rebellerna drygt tio mil från Bangui, och både Seleka och Bozizé gick med på villkorslösa fredsförhandlingar.

Förhandlingarna inleddes i Libreville i mitten av januari under ledning av det regionala samarbetsorganet ECCAS och efter någon vecka hade man enats om att bilda en koalitionsregering. Bozizés premiärminister sparkades och ersattes av en ny från oppositionen. Seleka hade egentligen haft som krav att Bozizé skulle avgå, men nöjde sig med att han lovade att inte ställa upp i det kommande presidentvalet 2016. Seleka lovade i sin tur att dra sig tillbaka från intagna områden men hotade samtidigt att åter ta till vapen om Bozizé inte skulle hålla sin del av fredsavtalet.

Den nya koalitionsregeringen bildades, men trots att Seleka fick flera viktiga ministerposter, däribland försvarsministeriet, var de tveksamma till samarbetet. Efter två relativt lugna månader gjorde de klart att de tänkte ta till vapen igen, eftersom de inte ansåg att Bozizé hade uppfyllt sina löften i fredsavtalet. Det gällde framför allt frisläppandet av politiska fångar och att utländska styrkor skulle lämna landet. (De utländska styrkorna innefattade även – eller kanske framför allt – de Sydafrikanska trupper som också kommit till Bozizés undsättning.)

Den 24 mars gick Seleka in militärt i Bangui och tog makten i en statskupp. President Bozizé gick i landsflykt och rebelledaren Michel Djotodia utropade sig till ny statschef. Han upplöste parlamentet och upphävde grundlagen, men lät samtidigt meddela att han tänkte respektera fredsavtalet från januari och behålla den nye premiärministern. Omvärlden fördömde maktövertagandet och gjorde klart att man inte kunde acceptera en självutnämnd president, och Afrikanska Unionen uteslöt Centralafrikanska Republiken.

Tre veckor efter kuppen kommer det fortfarande rapporter om plundring och skottlossning i Bangui och andra städer i landet och många frågar sig om Djotodia har kontroll över hela Seleka-alliansen. Det talas också om att Seleka kanske stöttats av rebeller från Tchad, vilket komplicerar situationen ytterligare.

Det var i allra högsta grad väntat, men idag, efter det nybildade nationella övergångsrådets första möte, blev det officiellt: Michel Djotodia kommer att vara Centralafrikanska Republikens president under en övergångsperiod som ska leda fram till demokratiska val inom 18 månader. Rådet har under veckan modifierats lite och består nu av 105 medlemmar som representerar både Seleka, Bozizé-trogna, oppositionspartierna och det civila samhället.

I ett tal lovade Djotodia att vare sig han eller premiärminsiter Tiangaye kommer att försöka sitta kvar efter övergångsperioden. Han sa också att han själv och övergångsrådet har en enorm uppgift framför sig i att bygga upp landet, och lät förkunna att han inte tänkte använda sin maktposition till att gynna sin egen folkgrupp. Exakt det som behövde sägas, med andra ord. Om han också håller sina löften har CAR allt att vinna, men det lär behövas mer än ord för att övertyga centralafrikanerna.

Jag har inte haft så mycket personlig kontakt med någon i vare sig Bangui eller Berberati de senaste dagarna, men jag har förstått att skottlossning och plundring långsamt minskar, men att läget fortfarande är mycket spänt. Det är mycket vapen i omlopp, och ingen har kontroll över dem eller de människor som bär dem. Alla är trötta och spända och även små incidenter kan snabbt urarta till bråk och upplopp. Många utnyttjar förstås också den laglösa situation som råder och passar på att göra upp för gamla motsättningar.

Förhoppningsvis är det ändå ett gott tecken att Djotodia nu är officiellt vald till ledare. Kanske kan det ge den legitimitet och auktoritet som krävs för att ta itu med de omedelbara säkerhetsproblemen. Bara det är i sig en mycket stor uppgift. Sedan kommer återuppbyggnaden av allt som raserats, både bokstavligt och bildligt. Som sagt, en mycket stor uppgift.

RFI – Centrafrique: Michel Djotodia elu président

Egentligen tycker jag inte att man ska generalisera. Ingen människa ska behöva dömas utifrån vem hon ser ut att vara, och man kan egentligen inte dra några slutsatser om en persons intentioner på grundval av hennes medmänniskors handlingar. Men ändå – om det finns något jag lärt mig om centralafrikanska män (och kvinnor) med makt under mina år som lokal administrationsansvarig på vårt safariföretag, så är det att de är ypperligt skickliga på att säga rätt sak vid rätt tidpunkt. Det där med att lägga orden rätt ligger liksom för dem.

Jag antar att det beror på det kulturella ideal, som säger att det viktigaste i en relation med en annan människa är att uppehålla en yta av samförstånd, så att vare sig man själv eller motparten tappar ansiktet. Detta fokus vid ytan gör att det blir mindre viktigt om det man säger verkligen är sant. Det gör också att människor blir mycket skickliga på att lära sig vad som behöver sägas för att komma dit man vill och samtidigt skapa eller upprätthålla ett sken av samförstånd. Jag har i något tidigare inlägg nämnt strävandet efter konsensus i Centralafrikansk politik. I en kultur där olika åsikter helst inte bör konfronteras offentligt, är debatter inte ett populärt inslag i politiken, utan fokus ligger på att hitta gemensamma nämnare – om än mer i ord än i handling.

Med detta i åtanke är det med viss skepsis jag läser att ECCAS toppmöte på en enda dag kunde komma fram till en gemensam hållning i CAR-frågan, och att Michel Djotodia redan samma kväll lät meddela att han ställde upp på ECCAS krav. Om det stämmer är det gott så. Men det är inte utan att jag undrar: är inte detta i mångt och mycket ett spel för gallerierna, för att CAR inte ska bli fullständigt uteslutet ur den internationella gemenskapen. Premiärminister Tiangaye nämner själv detta i en artikel i Jeune Afrique. “Detta är en överenskommelse som gör det möjligt för CAR att undvika isolering,” säger han, och tillägger lite senare: “Jag ser inget skäl till att Seleka skulle sätta sig emot det.”

Så vad är då överenskommelsen? Enligt de medier jag har läst enades ECCAS toppmöte om följande:

– Michel Djotodia kan inte erkännas som president eftersom han tagit makten med våld.
– En övergångsperiod på tre år innan demokratiska val kan hållas, som Djotodia har nämnt,  är alldeles för lång tid. AU tyckte ett år borde vara tillräckligt, men toppmötet enades om 18 månader.
– Under denna 18-månadersperiod ska ett nationellt övergångsråd styra landet och dessutom få i uppdrag att redigera den nya konstitutionen. Ledaren för detta övergångsråd blir även tillfällig statschef.

Sydafrika meddelade även under mötet att de drar tillbaka sina styrkor från CAR, vilket var ett av Selekas krav redan innan de kom till makten.

Redan på torsdagen, dagen efter ECCAS toppmöte, bildades övergångsrådet i Bangui, under namnet “Conseil Supérieur de Transition” (CST). Det har 97 medlemmar som representerar de olika politiska partierna – Seleka liksom Bozizé-trogna och ex-oppositionen – samt det civila samhället och olika religiösa institutioner. Tiangaye är alltjämt premiärminister och det finns ingenting som tyder på att Djotodia skulle lämna över rollen som statsöverhuvud till någon annan.

Men medan det pratas politiska lösningar och man anstränger sig för att legitimiserna styret, fortsätter övergreppen och plundrandet i Bangui och övriga delar av landet, framför allt nu de västra. Ingenting exceptionellt allvarligt, inga etniska utrensningar och inget storskaligt våld med inriktning på att döda, men ändå fullt tillräckligt för att det ska stå klart att de nya ledarna i Bangui inte har allt under kontroll. Det är mycket yta. Det är korrekta formuleringar om övergångsråd och om att så fort som möjligt få till en demokratiskt vald president. Men var finns viljan att verkligen bygga fred och en positiv förändring i detta sargade land?

Än är det mycket lång väg kvar att gå. Kanske hade det behövts lite mer djupgående samtal på toppmötet. Lite mer krav. Lite mer hjälp.

Jag ska snart iväg men vill skriva detta helt kort. Igår läste jag denna nyhet om att Seleka dödat flera personer i Berberati, en stad i östra Centralafrikanska Republiken där jag själv gått i skolan och där många av er bloggläsare har bott.

Nu på morgonen ringde jag Honorine i Berberati, som många av er känner (jag låter bli att skriva efternamnet så behöver hon inte pekas ut alltför mycket).

Hon bekräftade att flera människor blivit skjutna vid ONAF av Seleka efter att ha protesterat mot deras framfart i stan. Protesten ska tydligen ha utlösts av att Berberatis “maire” tog parti för Seleka. Honorine visste inte hur många som dödats men trodde att det kunde vara mellan fem och tio, dessutom många skadade. Nu på morgonen hade hon hela familjen samlad hemma hos sig. De var alla rädda eftersom Seleka sagt att idag skulle de gå från dörr till dörr och det skulle “bli värre idag”. När vi pratade var de på väg att gå till kyrkan, de tyckte att de lika gärna kunde gå dit som att sitta hemma och vänta. De hade nästan ingen mat och hon var orolig för att barnen inte skulle orka.

Jag lovade att dela detta med alla jag känner och att vi skulle be för dem. Skänk dem gärna en tanke, och vill ni skicka en hälsning så kan jag förmedla den nästa gång jag ringer.

Jag pratade med Honorine nu ikväll igen. Det var bättre nu sa hon, även om de fortfarande är rädda. Jag framförde alla hälsningar som kommit via bloggen och facebook, och det hördes att hon blev jätteglad att det är så många som tänker på och ber för dem. Jag sa också att hon får sända hälsningen vidare till andra som vi känner i Berberati.

Det finns mycket att säga och jag ska försöka ge en uppdaterad bild av läget imorgon. Nu är jag så trött så trött…

Idag inleder ECCAS ett toppmöte i Ndjamena i Tchad för att diskutera situationen i Centralafrikanska Republiken. CAR representeras av premiärminister Nicolas Tiangaye, och med på mötet finns även delegater från EU och AU. President Jacob Zuma från Sydafrika finns också på plats.

Fd president Bozizé har bett att få delta i mötet med blivit nekad. Enligt BBC anklagar han nu Tchad för att ha stöttat Seleka. RFI skriver om Tchads särskilda intresse för RCA, och menar att Tchad inte bara hjälpt Seleka genom att dess fredsbevarande styrkor förhållit sig passiva, utan att det också att det funnits tchadier med i den fd rebellstyrkans egna led. Dessutom ska Ndjamena ha tagit emot mutor från Sylvain Ndoutingai och Firmin Feindiro, tidigare ministrar i RCA som hamnat på kant med Bozizé-regimen, för att låta vapen inköpta i Eritrea passera landet och levereras till Seleka. Vad som är sant av detta är förstås svårt att säga med säkerhet, men det var en allmän uppfattning bland folk i Bangui att det fanns tchadier med bland Seleka. Förvirringen var stor när det gällde vem som hörde till vilka styrkor. En bekant till mig sa att han sett Seleka-medlemmar med FOMAC-uniform, och en annan berättade om en soldat från regeringsstyrkorna som inte talade sango och endast hade tchadiska id-papper. De FOMAC-soldater som var och hämtade oss sent på eftermiddagen efter att vi legat gömda undan skottlossningen, kom av sina uniformer att döma från Tchad, men vi uppfattade att de just då var tillfälligt inhyrda av en privatperson för att skydda hans hus under plundringen. Som sagt, vad som är sant och inte är svårt att säga, men säkert är i alla fall att det rådde en viss förvirring.

I Sydafrika har det utbrutit en debatt om huruvida de sydafrikanska styrkorna fanns i CAR för att upprätthålla freden, som ANC envist hävdar, eller om det fanns affärsintressen inblandade. Läs mer om det i BBC.

Jag ser på statistiken att ni träget besöker bloggen i väntan på nyheter, allt medan jag själv firar påsk och försöker landa och inser att det är svårare än vanligt att komma hem när det inte alls var planerat att man skulle göra det. Både jag och pojkarna längtar tillbaka till Bangui, men samtidigt njuter vi av vårsolen och av lugnet och (mest det yngre gardet) av att få väsnas och “stöka och böka” så mycket vi vill utan risk att dra till sig någon farlig uppmärksamhet. (Nå ja, så där förskräckligt farligt var det kanske inte, det var ju aldrig någon som var ute efter just oss, men skarpladdade vapen i händerna på mer eller mindre oberäkneliga individer är ändå något man bör vara försiktig med.)

Jag har haft kontakt med människor i RCA nästan dagligen och försöker också följa de nyheter som kommer ut. Enligt en flygvärdinna på Air France kom det in ett 40-tal journalister med det flyg som vi flög ut med, så det är kanske inte så konstigt att rapporteringen är lite mer omfattande än vanligt. Bra nyhetslänkar är bland annat:

Jeune Afrique

RFI

Reuters

Sveriges Radio

(Länkarna leder till utvalda artiklar – därifrån är det bara att söka vidare, det finns en hel massa info för den som har tid.)

Även om skottlossningen var som värst i Bangui under förra söndagen, när Seleka tog makten och Bozizé flydde över floden till Kongo, så fortsatte skjutandet, liksom plundrandet, i mindre omfattning under flera dagar. Seleka patrullerade staden och försökte enligt den franska militären som vi bodde hos att skapa ordning genom att skjuta folk på gatan som ville fortsätta plundrandet. (Hur mycket sanning det ligger i det vet jag inte, men vad jag vet är att hemma hos oss blev två killar avtvingade sina kläder och fick springa därifrån i kalsongerna efter att ha försökt “hoppa på tåget” och plundra tillsammans med Seleka.) Många företag, men även sjukhus och internationella organisationer blev plundrade, däremot pratade jag med flera “vanliga centralafrikaner” som sa att Seleka inte bråkade med folk utan anledning. Inget systematiskt våld mot människor, vilket ändå känns positivt. Trots det säger Röda Korset att man hittat minst 78 döda kroppar efter striderna, så maktövertagandet har inte passerat helt utan blodsspillan. Dessutom följer nu med all säkerhet fler dödsfall i brist på sjukvård, rent vatten och mediciner, och en viktig uppgift för nye presidenten Djotodia bör förstås vara att så snart som möjligt förhindra en förvärrad humanitär katastrof.

Djotodia började sin karriär med att upplösa både parlamentet och grundlagen. Han meddelade vidare att han skulle styra via dekret under en övergångsperiod, men att presidentval ska hållas som planerat år 2016 och att han då inte ska ställa upp som kandidat. Han sade också att han tänker respektera fredsavtalet i Libreville och behålla Nicolas Tiangaye som premiärminister. Den viktigaste uppgiften just nu, sa Djotidia, är att återställa fred och säkerhet och organisera försvaret och administrationen. I lördags höll han ett offentligt tal i Bangui där han underströk vikten av tolerans, dialog och förståelse, och bad de centralafrikaner som flytt från landet att komma tillbaka för att hjälpa till att bygga upp det igen.

Trots den delvis ganska försonliga retoriken var omvärlden var inte sena med att fördöma maktövertagandet, och Afrikanska Unionen beslutade redan dagen efter kuppen att utesluta RCA och att dessutom belägga Djotodia och sex andra Seleka-ledare reseförbud samt frysa deras tillgångar. En möjlig bidragande faktor till detta beslut är att Sydafrika, som aktivt stöttade Bozizé och förlorade 13 soldater i strid mot Seleka, har en stark ställning i AU. Centralafrikanerna själva verkar överlag vara något mer positivt inställda, jag får intrycket att många hoppas på en nystart. Att presidenten under en övergångsperiod skulle styra genom dekret är ingenting som nödvändigtvis oroar människor, som ändå inte tycker sig ha fått så mycket gott ut av ett demokratiskt styre enligt västerländsk modell. Men vackra ord från presidenten räcker inte långt, och ska han vinna i längden måste han visa att han också kan åstadkomma det som han utlovar. Idag meddelade dessutom oppositionen att de inte ställer upp i Tiangayes regering som den modifierats efter att Bozizé försvunnit. De menar att bestämmelserna kring övergångsperioden och hur man ska arbeta fram till nästa val är alltför vaga, och de säger också att Tiangaye tagit sig för stor frihet att tillsätta ministerposter på eget bevåg.

Vissa, framför allt utlänningar, har uttryckt farhågor om en polarisering mellan kristna och muslimer, och dragit paralleller till konflikten i Mali. Men även om det är sant att muslimer varit mindre utsatta för plundringar, har jag personligen svårt att se detta som ett religionskrig. Kanske kan det finnas vissa sådana inslag, men jag tror i så fall snarare att det handlar om etnicitet. Seleka kommer ursprungligen norrifrån, och många av dess medlemmar hör till etniska grupper som traditionellt är muslimer. Djotodia själv är dock av allt att döma kristen, och jag har svårt att tro att han skulle underblåsa ytterligare religionsmotsättningar. Det har han ingenting att vinna på, när Seleka själva, hans bas, inte har någon enhetlig religiös grund.

Sammanfattningsvis kan man nog säga att det både finns orosmoln och glimtar av blå himmel i Centralafrikanska Republiken efter Selekas och Djotodias maktövertagande. Än så länge är det för tidigt att säga åt vilket håll vi är på väg. Människor i Banugi säger att staden alltmer återgår till det normala, vilket är positivt. Men en återgång till det “normala” är inte bra nog, vare sig i Bangui eller i landet i övrigt. Det behövs mer än så för att människor ska få ett drägligt liv och ett hopp om framtiden.

Jag avslutar med en länk till Louisa Lombards blogg. Louisa är antropolog och har gjort ett omfattande arbete i norra RCA. Här berättar hon lite om vem den hittills ganske okände Michel Djotodia är.

Idag låter jag Studio Ett i Sveriges Radio P1 stå för nyheterna. Bra analys av Maria Sjökvist och så fick jag vara med på ett hörn.

Lyssna här.