• Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Överbefälhavarna från ECCAS-länderna diskuterar CAR i Libreville

    Nyheten smög fram på RFI men har inte ens nämnts på centrafrique-presse, som annars brukar skriva om det mesta. Förra helgen hölls ett möte i Libreville med överbefälhavare från alla ECCAS-länder. Målet var att sätta upp en plan för när de utlovade 2000 FOMAC-soldaterna skulle vara på plats i Bangui, men också att utöka deras mandat, gärna på ett sådant sätt att även FN, AU och EU kunde stötta initiativet.

    Resultatet av mötet verkar lovande. Man beslutade att de resterande 1200 soldaterna som behövs ska vara på plats i början av juni. Samtidigt ska mandatet breddas så att FOMAC-styrkan får i uppdrag att bygga fred, till skillnad mot det tidigare mandatet som var begränsat till att gå emellan stridande parter. (En “mission de pacification” istället för en “force d’interposition” på franska – trots att jag pluggar just fred och konflikt vet jag inte om det finns några exakta termer att översätta till på svenska.)

    Det kan också nämnas att Djotodia är tillbaka i Bangui efter sin turné i grannländerna, som verkar ha varit framgångsrik. Han har etablerat goda relationer med de flesta länderna i ECCAS-samarbetet, undantaget Kamerun, där Bozizé fortfarande uppehåller sig i väntan på asyl i Benin.

    På den mellanstatliga nivån görs det alltså framsteg, och det verkar också som om lugnet återkommer allt mer till Bangui och övriga delar av landet. Men vad man inte får glömma är att det fortfarande är ofantligt mycket kvar att göra innan landet ens är tillbaka där det var innan Selekas sista offensiv började.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    FN har vaknat och föreslår sanktioner mot #CAR

    Det har tagit tid för FN att visa något större engagemang för konflikten i CAR, men nu har organisationens särskilda sändebud för landet, Margaret Vogt, föreslagit att säkerhetsrådet beslutar om sanktioner mot centralafrikanska rebeller, som gjort sig skyldiga till “allvarliga kränkningar, inklusive våldtänkt, stympning, rekrytering av barnsoldater och tvångsäktenskap”.

    I onsdags diskuterade Ban Ki-moon och säkerhetsrådet även möjligheten att gå in i landet med en fredsbevarande styrka, men de konstaterade att det fanns många frågor kvar att ta ställning till innan något beslut kunde fattas. Inte heller kunde man komma överens om att stötta den redan existerande regionala fredsbevarande styrkan FOMAC. (I en artikel på Reuters.com kallas FOMAC-styrkan för MICOPAX, jag har inte riktigt förstått varför dessa två namn figurerar parallellt, men det verkar i alla fall tämligen klart att det handlar om samma styrka.)

    Det är bra att FN vaknar och uppmärksammar konflikten. Men det känns som att det kommer lite sent, när det värsta krisen redan är över. Jag säger absolut inte att allt nu är bra i CAR, men när två månader gått sedan kuppen, och den nye statschefen – om än självutnämnd – redan blivit accepterad både nationellt och regionalt, när FOMAC faktiskt börjat få stopp på det mest akuta våldet och när ECCAS som bäst diskuterar hur CAR ska kunna byggas upp igen – då känns det faktiskt som att FN är lite “efter” när de pratar om Seleka som rebeller.

    Jag tror inte att problemen i CAR idag i första hand beror på att det sitter en “rebelledare” vid makten. Om situationen är värre nu än den var innan kuppen, så beror inte det på att Djotodia eldar på våldsanvändarna eller bryr sig mindre om landet än vad Bozizé gjorde. Den viktigaste anledningen till instabiliteten och det fortsatta våldet, tror jag, är att landet befinner sig i en situation som närmar sig total anarki. En statsapparat som inte fungerar, lågt eller inget förtroende bland befolkningen för rättsväsendet och andra grundläggande statliga funktioner, och därtill alltför mycket vapen i omlopp.

    Om sanktioner mot landets ledare ska ha någon verkan, måste dessa ledare ha makt att åstadkomma förändringar inom landet. Vem har den makten i CAR idag?

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Förstärkning av #FOMAC, avväpning av #Seleka och en hjälpfond till #CAR

    Som ni märker går bloggandet inte på högvarv, trots förra veckans inlägg om att jag är tillbaka. Jag måste säga att jag är glad och lite förvånad över att så pass många har frågat varför jag inte skriver och undrat om hur det går i CAR. Det ger en liten extra skjuts att ta tag i bloggandet igen. Anledningarna till att jag inte skrivit är många. Vårens ankomst, och med den ett nyvaknat trädgårdintresse (jag har ju för första gången i livet en egen liten trädgård!). Eriks ankomst, och med det en tendens att prata bort hela kvällar istället för att ägna dem åt läsande och skrivande (samt, i ärlighetens namn, en inte helt oväsentlig tid som får ägnas åt att städa då Erik halvt driver mig till vansinne med sina idéer om att vi måste röjaundanplockaiordningochsetillattdetgårattboidethärhuset – i den här familjen är det faktiskt pappan som är mest mån om att huset ska se snyggt och prydligt ut). Dessutom är vår safarisäsong över, vilket för mig innebär en hel del arbete med att knyta ihop, avsluta och förbereda troféexporten. Och sen är det ju så att när man väl har tagit en paus i uppdaterandet blir det allt svårare att komma tillbaka för varje dag som går, för ju längre man väntar, desto mer blir det att sammanfatta sedan sist. Således har alltså dagarna bara gått, och samtidigt som jag vet att jag inte behöver ursäkta mig och att jag inte har någon egentlig skyldighet att skriva, är det inte utan att jag skäms en aning. Här är den akuta krisen över och alla glömmer bort CAR – till och med jag.

    Men nu så ska det sammanfattas så att jag kan gå vidare och följa händelserna igen.

    När jag sist skrev hade EU just deklarerat att de tänkte ställa in sitt bistånd till CAR fram till dess att landet fått ordning på säkerheten. Det talades också en del om ett begynnande religionskrig. ECCAS hade beslutat att förstärka den fredsbevarande styrkan FOMAC i Bangui, genom att öka deras antal från 500 till 2000 soldater. Det beslutades dock inte om något tidsschema för när dessa skulle vara på plats, och ett stort problem var finansieringen av denna operation.

    Erik, som spenderade en vecka i Bangui i slutet av april, säger att det under denna vecka kom en första förstärkning på 150 FOMAC-soldater, rekryterade från och betalade av Tchad. (Tyvärr hittar jag ingen skriftlig konfirmation på denna uppgift, men jag har ingen anledning att tvivla på den.) FOMAC organiserade efter denna förstärkning en omfattande avväpning av Seleka-trupper. Även fransk militär ska ha hjälpt till, men exakt på vilket sätt vet jag inte. Det hela ska ha gått till så att Seleka-fordon i Bangui stoppades av FOMAC, och soldaterna blev fråntagna sina vapen och uniformer och fick ett nummer, med hjälp av vilket de senare kunde registrera sig och välja om de ville bli integrerade i armén eller hjälpta tillbaka till ett civilt liv. Samtidigt samlades även vapen in bland Banguis civilbefolkning. Erik sa att i och med denna avväpning blev det avsevärt lugnare i Bangui, och skjutandet minskade markant. De soldater som valde att gå med i armen har börjat placeras ut på olika militärförläggningar i landet.

    I början av maj hölls ytterligare ett ECCAS-toppmöte, denna gång i Brazzaville. Säkerhet och ekonomi stod på agendan, och man enades om att FOMAC-styrkan på 2000 man skulle finnas på plats i Bangui i slutet av maj och stanna under hela den 18 månader långa övergångsperioden. För att finansiera denna styrka, och återuppbyggnaden av RCA i stort, bildades en speciell fond till vilken grannländerna – de båda Kongorepublikerna, Tchad och Gabon – redan lämnat sina bidrag.

    Liksom under de två förra ECCAS-toppmötena sedan statskuppen representerades CAR av premiärminister Tiangaye, men just nu reser Michel Djotodia själv runt för att besöka statscheferna i regionen och etablera relationer med dem.

    Och hur blev det med religionsmotsättningarna? Inget kan förstås sägas med säkerhet, då en konflikt alltid har sin egen dynamik som förändras med tiden, men jag tycker i alla fall att det varit mycket mindre prat om detta de senaste veckorna och det verkar inte finnas någon tydlig konfliktlinje mellan kristna och muslimer. En kyrka i Bangui utsattes för raketbeskjutning i april, och då var det många som sa att detta är början på något mycket värre, men sedan dess har inga fler sådana allvarliga incidenter inträffat och det verkar som att det var en engångshändelse. Nog så illa ändå, givetvis, men ändå en engångshändelse.

    Det får vara allt för ikväll. Nu är det uppdaterat. Jag försöker trotsa våren och arbetsplikterna och skriva igen imorgon.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Nu är jag här igen…

    Jag vet. Det var jättelänge sedan jag skrev. De två sista veckorna har varit alldeles galet fulla med annat så jag har inte hunnit. Eller varit tvungen att prioritera bort kanske är mer korrekt uttryckt.

    Det viktigaste som hänt på min front sedan sist är att Erik kommit hem till Sverige, så nu är hela familjen samlad till slut. När det gäller RCA så kan jag mycket kort säga att läget mer och mer verkar vara på väg att lugna ner sig. Mer info är på väg men ikväll nöjer jag mig med den sammanfattningen.

    Jag kan också skriva att jag varit i kontakt med Läkare utan Gränser. De berättade att de av säkerhetsskäl var tvungna att stänga ner en del av sin verksamhet i RCA under dagarna runt statskuppen, men att de nu i princip arbetar som vanligt igen. Sida-pengarna, som jag skrev om i ett tidigare inlägg, är med och finansierar deras arbete. Om man vill skänka pengar specifikt till deras insatser i RCA kan man göra en inbetalning till deras Plusgiro: 900603-2 eller Bankgiro: 900-6032 och märka betalningen “Centralafrikanska Republiken”.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.