• Resor

    Sverige nästa!

    Tiden springer. I eftermiddag lämnar vi CAR för den här gången. Men jag fortsätter skriva, så klart, även sedan jag kommit tillbaka till Sverige. Vi hörs!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Kannibalhistorien från mitt nuvarande perspektiv, och ett försöka att bättra på bilden av CAR

    Tidigare i år, i januari skrev jag några inlägg om hur internationell media frossade i nyheten att en man i Bangui ätit människokött. Igår när jag var på väg med taxi för att hälsa på en vän på sjukhuset, satt jag och taxichauffören och pratade om hur omvärlden har fått upp ögonen för CAR i och med den nuvarande krisen. Plötsligt utbrister chauffören: “RCA, kodro ti tengo zo!” (“CAR, landet där man äter människor!”) Så börjar han prata om den där händelsen, frågar om jag hört talas om den. “Det är vad hela världen vet om vårt land,” säger han, “att det fanns en person här som åt människokött.” Det visar sig att min taxichaufför faktiskt var på plats och såg allting, då när det inträffade. Sedan dess, säger han, har har inte kunnat förmå sig att äta kött. Varje gång han försöker ser han bilden framför sig av mannen som biter en tugga av en annan människas arm.

    Vi pratar om hur konstigt händelsen hanterades, att kannibalen i fråga borde ha häktats, snarare än uppmuntrats genom att få göra sin röst hörd i internationell media. “Var finns han nu?” frågar jag. Chauffören säger att såvitt han vet är han fortfarande på fri fot.

    Bara en liten stund senare hör vi på den nationella radiokanalen att de pratar om just detta, bilden av CAR som nu kablas ut i världen, om att det är ett så farligt land. Att det skrämmer bort både turister och investerare, och ger människor ännu mindre att hoppas på för framtiden.

    Vi pratar om ifall det finns något man kan göra för att vända trenden, och jag berättar om hastagen #thingsIloveaboutSouthSudan, som BBC skrev om i januari i år. Mitt under ett pågående inbördeskrig började människor göra en massa inlägg på sociala medier om allt saker de trots allt älskar med Sydsudan. Och jag tänker att man borde kunna göra något liknande för CAR. Inte för att på något sätt förminska problemen i landet, men för att påminna oss om att det trots allt är så mycket mer än bara ett hopplöst fall, totalt höljt i mörker och elände. Jag gör ett försök, häng på alla ni som har något att säga om varför ni älskar det här landet! Jag börjar:  #cequejaimedelarca Det faktum att en okänd taxichaufför har hunnit bli en vän innan han släpper av dig vid ditt mål.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    ”Man får inte tänka på det för mycket”

    Jag är ute på stan en stund med en bekant, en kvinna i 50-årsåldern. Vi pratar om alla överfall och den osäkra situationen i Bangui, och jag frågar hur människor hanterar detta i vardagen. “Man får inte tänka på det för mycket,” svarar hon. “Funderar man för mycket på vad som kan hända blir man rädd och vågar inte gå utanför dörren.”

    Och så är det ju. Livet måste gå vidare, trots allt. Människor måste ha mat, pengar, någonting vettigt att sysselsätta sig med, även i en situation som denna.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Resor

    I Bangui igen, tillbaka i verkligheten (?)

    Det har varit rätt så dött här ett tag igen, jag vet. Jag tror att det är mest för att jag tyckt att jag haft det så oförskämt bra, mitt i allt elände som man hör om från CAR, att det nästan känts konstigt att skriva om det. Dessutom har jag tagit mig tid för annat än att sitta framför datorn. Pratat med människor. Sytt nya gardiner till safaricamperna. Varit med Erik och barnen och tittat på djur…

    Men nu är vi tillbaka i Bangui sedan några dagar. Tillbaka i verkligheten, känns det nästan som. Trots att livet i bushen också är i allra högsta grad verkligt, bara väldigt annorlunda mot verkligheten här.

    Jag försöker som bäst uppdatera mig själv på vad som hänt, i landet och i världen. Visst får man nyheter även “out bush”: vi har ju mejl och telefon, och vi har bilar som hela tiden åker fram och tillbaka till Bakouma, så händer det något stort så vet vi det, men det där att ha lite mer daglig koll på vad som händer och hur till exempel situationen här i landet utvecklar sig, det blir det lite sämre med.

    Min uppfattning nu när jag kommer tillbaka till Bangui är att det är ungefär likadant som tidigare. Kanske lite mer människor och aktivitet på gatorna, sedan de MISCA-soldater som kom från Tchad (och som hamnade i många konflikter med lokalbefolkningen) lämnade landet för ett par veckor sedan. Å andra sidan inte nämnvärt mindre våldsamheter trots att tchadarna är borta. Hos oss hör vi väldigt lite skottlossning, men vi hör från vänner och anställda att andra delar av stan är oroliga och tidvis ganska osäkra att vistas i. Människor blir rånade, överfallna, dödade. Åtskillnaden mellan kristna och muslimer blir allt tydligare. Många, många muslimer har lämnat landet, och av dem som är kvar väntar många på att få bli evakuerade. Åker man runt på stan ser man tydligt hur före detta muslim-ägda hus och butiker inte bara blivit plundrade utan bokstavligt talat nedmonterade till grunden. Samtidigt är det fortfarande långt i från alla kristna som sympatiserar med anti-balaka. Och säkerligen många muslimer som inte vill ha med Seleka att göra, men det vet jag inte lika mycket om, för de muslimer jag känner har lämnat stan, lämnat landet.

    Jag har aldrig varit i ett annat krigsland, så jag har egentligen ingenting att jämföra med, men min känsla av Bangui just nu är egentligen inte att det är en krigszon, utan snarare att brottsligheten ökat lavinartat. Jag vet inte om det speglar verkligheten, men det är min spontana känsla.

    Jag tror att detta får räcka för idag. Avslutar med att önska glad påsk till er alla! Mitt i allt har vi faktiskt haft lite svensk påskfest här, med köttbullar och sill och jansons. Och jo då, påskharen kom hit med ägg till pojkarna. Men när ena sonen äter så mycket godis så att han kräks, då kan jag inte hjälpa att tänka på hur orättvis världen är. Bara ett kvarter bort finns helt säkert barn som inte ens fått äta sig mätta ikväll…

  • Resor

    Lite väl närgångna smådjur

    Under en safari är det mycket fokus på de stora djuren som finns i bushen: eland, bongo, bufflar, leoparder, olika mindre antiloper, vårtsvin… Vad man inte pratar lika mycket om är alla de mindre djur och småkryp, som inte bara finns där ute i jaktmarkerna, men som kommer ända inpå knutarna, och till och med närmare än så. För det mesta är det inget som jag reflekterar så mycket över. Jag har inga större problem med stora spindlar som kryper omkring på väggarna, grodor som letar insekter under sängen och cikador som flyger omkring i duschen och krockar med allt och alla, bländade av ljuset från taklampan. Allt det där hör liksom till det här livet, och är inte så mycket att orda om.

    Men vid den här tiden på året, när regnen gör att allt fler djur söker sig in i huset, så att jag ena dagen är millimeter från att trampa på en orm (som lyckligtvis visar sig vara en ofarlig och mycket slö “hus-orm”), och natten därefter vaknar av en brännande smärta i armen och, skrämd av att någonting kryper på mig, tänder ficklampan och upptäcker en fet tusenfoting med två centimeterlånga gifttaggar längst bak på kroppen, då tycker även jag att det hela börjar bli lite väl närgånget. Jag lyckas få bort tusenfotingen från sängen och döda den innan den sticker någon annan, och morgonen därpå vädrar vi alla sängkläder och inför en ny regel: våra sängar är privat område och ska skyddas med väl instoppade myggnät, dag som natt. Men trots denna försiktighetsåtgärd kommer jag i fortsättningen lyfta på alla täcken och kuddar och kolla att allt är som det ska innan vi lägger oss…

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.