Av tidigare nämnda anledning (den där bokföringen) fortsätter jag att tills vidare dela några väl valda artiklar. I denna, Empty Acronyms (Tomma förkortningar), från Foreign affairs presenteras först en lång rad av de många tidigare försöken till fredsbevarande insatser i CAR. Detta är nyttigt att läsa om man vill försöka få lite bättre koll på alla förkortningar som det slängs med i sammanhanget. Vill man läsa lite snabbare och känner att det kan vara detsamma med förkortningarna kan man hoppa ungefär till mitten av artikeln och rubriken Go Big or Go Home. Därefter presenterar författarna sin syn på varför de fredsbevarande insatserna misslyckats. De tycker att tidigare försök har tagit i för lite, att det inte satsats tillräckligt med resurser. “Antalet utländska trupper i CAR har aldrig överstigit 5300 man”, skriver de. Detta jämförs med Afghanistan, som är till ytan ungefär lika stort som CAR, och som har haft internationella styrkor på upp till 130000 man. De tycker också att de fredsbevarande styrkorna behöver få ett bredare mandat för att kunna jobba mer med att bygga regional säkerhet. Det räcker inte att stävja våldet. Man måste se den bredare kontexten och sluta ignorera problem med “politisk marginalisering, korruption, fattigdom och vanskötsel”, skriver de.

Jag är böjd att hålla med. Och samtidigt finns ju alltid den där spänningen mellan att hjälpa till och att lägga sig i. Hur mycket kan och ska utländska krafter göra? Hur mycket måste lösas av landets egna invånare? I samtal med centralafrikanska vänner har jag ofta hävdat: “Ingen annan kan bygga ert land. Det måste ni göra själva.” Men hur kan det internationella samfundet hjälpa till att skapa möjligheter för landets invånare att börja bygga? Den som visste svaret på den frågan…