• Rasism, stereotyper och bilden av "den andre",  Utveckling, bistånd och fredsfrågor

    Nakenchock, primitiva trosföreställningar eller ickevåldsprotest i Zemio? #thursdaysinblack

    Torsdag igen. Svarta kläder igen, i en tyst protest mot våld och våldtäkt. Den här veckan tänker jag speciellt på kvinnorna i Zemio i östra CAR, som i lördags samlades till en protestmarsch. Hundratals personer slöt upp, och med lövruskor knutna runt midjan och bar överkropp gick de tillsammans genom staden för att protestera mot det våld och den osäkerhet som de levt med under många år. Att protesten ägde rum just nu kopplas av många till att det varit sammandrabbningar mellan olika grupper där de senaste veckorna, grupper som definieras som kristna och muslimer. Befolkningen i Zemio har dock levt med hot om våld mycket längre än så, eftersom en falang av Joseph Konys LRA från Uganda har hållit till i dessa delar av landet under flera år. Pierrette Rodolphine Dimbetti, som kommer från samma region som de protesterande kvinnorna, citerades i Journal de Bangui (fritt översatt):

    “Detta är ett rop från kvinnornas hjärtan… Det är fruktansvärt att hur försvarslös och sårbar befolkningen är. Framför allt att ingen gjort någon ansats att hjälpa oss, i de svåra prövningar vi gått igenom under hela den tid då LRA funnits här!”

    Kvinna

    Den här fredsmarschen har inte blivit något stor internationell nyhet, men den finns ändå med på ett antal internationella nyhetssidor. Det tråkiga är att man där framför allt tagit fasta på att någon uttryckt att detta med att gå halvnaken skulle bringa en förbannelse över dem som är ansvariga för våldet. Kanske är jag överkänslig för formuleringar, men jag tycker att det låter lite som att man försöker förklara denna nakenmarsch som något primitivt och exotiskt. Att de centralafrikanska kvinnorna skulle tro att nakenheten i sig är något magiskt som skulle dra ned en förbannelse över dem man protesterar mot. Men om jag funderar på hur man skulle säga detta på sango, så kan de lika gärna ha velat säga: “Vi gör det här för att de som är ansvariga för våldet ska skämmas.” Och det, mina vänner, skulle i sådana fall vara en solklar ickevåldsprotest. Ett sätt att försöka omtolka roller och få förövarna att tänka till över vad de egentligen håller på med. Nu kan vi ha olika åsikter om ickevåld och dess praktiska nytta, men vi kan väl i alla fall vara överens om att det inte kan klassas som några gamla religiösa föreställningar om förbannelser.

    (Dessutom är nakenprotester inte så ovanligt även i andra delar av världen. Det är bara att googla. Om ni är intresserade. Själv är jag dock såpass pryd att jag även i fortsättningen håller mig till svarta kläder.)

  • Övrigt,  Utveckling, bistånd och fredsfrågor

    Thursdays in Black – En värld utan våld och våldtäkt

    Thursdays in black 20 nov red

    Dagens outfit: 

    Kavaj och byxor från Vero Moda

    Tröja från Laredoute

    Ni kan vara lugna. Det här är ingen trettioårskris. Jag kommer inte börja modeblogga. Lovar. Men kanske får ni se lite bilder på mina kläder just på torsdagar framöver. Jag har nämligen fått upp ögonen för en kampanj: “Thursdays in Black – en värld utan våld och våldtäkt”. Kampanjen går ut på att man varje torsdag klär sig i svart för att uppmärksamma och protestera mot de strukturer i samhället som leder till våld och våldtäkt. Den startades i Argentina på 1970-talet, och sedan dess har många människor och organisationer anslutit sig och idén har spritts över världen.

    Att endast klä sig i svart för att uppmärksamma ett problem löser väl ingenting, kan man tycka. Nej, självklart behövs mer än så för att få till en förändring. Men jag tänker att det första steget mot förändring måste vara att man uppmärksammar och erkänner att det finns ett problem. De strukturer i samhället som leder till våld och våldtäkt är inte något som finns utanför oss. Det är vi som är samhället, och det betyder att dessa strukturer också finns i våra tankemönster.

    Igår var jag och en vän med på en samling för konfirmander för att prata om fred, konflikt och orsaker till våld. Vi tog upp begreppet strukturellt våld, som enligt den norske fredsforskaren Johan Galtung innefattar sådant som orättvis fördelning av resurser, diskriminering av olika grupper, rasism och olika möjlighet till utbildning och arbete.

    I mediarapportering, likaväl som i samtal mellan människor, fokuserar man ofta på det direkta våldet; krigshandlingarna, självmordsbombningarna, misshandeln och våldtäkterna, och glömmer att detta direkta våld bara är toppen av isberget. Under ytan finns skeva maktstrukturer, orättvisa handelsförhållanden, begränsande könsroller… Allt sådant som inte skadar direkt, men som gynnar vissa människor, grupper och regioner på bekostnad av andra.

    Ibland är det lätt att tänka att problemen i världen finns långt bort. Att de inte riktigt berör oss. Och att vi då heller inte kan göra så mycket åt dem. Men studerar man det strukturella våldet blir det tydligt att vi alla är en del av det. Bara en sådan sak som att jag, som är född i Sverige och lever i ett samhälle där (nästan) alla har tillgång till bil konsumtion blivit en livsstil, utnyttjar en oproportionerligt stor del av jordens resurser. På bekostnad av dem som inte har samma möjligheter som jag. Det svindlar. Det gör mig nästan illamående ibland när jag tänker på det.

    För att inte alldeles gå under av ett ständigt dåligt samvete påminner jag ofta mig själv om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. En sak jag kan göra är att i alla fall vara medveten om min konsumtion, och försöka begränsa den. Därför kommer här den korrekta bildtexten till bilden ovan:
    Dagens outfit:
    Byxor och kavaj, 2,5 år gamla
    Tröja, 4 år gammal
    Halsband, present från min mormor, har funnits i min ägo under i alla fall 25 år

    Thursdays in black knapp red

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Samling om CAR på Kyrkornas globala vecka

    På söndag inleds kyrkornas globala vecka. Det är en vecka då kyrkor, församlingar och organisationer i Sverige tillsammans vill sätta fokus på globala rättvisefrågor. Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet är huvudarrangörer och sätter varje år ett tema, men utöver det är det väldigt fritt att ordna egna arrangemang, samlingar, manifestationer, föreläsningar, osv… (Klicka här för att komma till globala veckans hemsida.)

    I år är temat, liksom förra året, “Helig fred – tro som fredsskapare”, och jag och några till håller som bäst på och planerar en samling på lördag den 15 november (jag vet, vi tjuvstartar), med rubriken: “Låt oss bygga fred! -en ekumenisk eftermiddag om religion, identitet och konflikt”. Jag ska, med CAR som utgångspunkt, prata om det farliga i att ensidigt börja definiera en konflikt som religionskonflikt. Det blir en översikt över konflikten och situationen i landet, med startpunkt långt innan Selekas kupp, varvat med teori om hur och varför konflikter uppstår och eskalerar. Vi kommer också att bjuda på identitetsövningar och tid till att fundera över vad det här betyder för oss i Sverige och om det finns något som vi konkret kan göra för att bygga helig fred istället för att underblåsa heliga krig. Det hela avslutas sedan med en fredsbön.

    Befinner du dig i närheten av Vintrosa, kom och var med vettja! Vi tror att det kan bli väldigt spännande. Här nedanför finns en affisch, men för er som inte orkar klicka er vidare kommer den viktigaste infon också direkt här i texten:

    Plats: Betel, Skolgatan 7, Vintrosa

    Tid: 16:00 (fredsbön 19:00)

    Affisch 15 november

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    Sex år och resvan

    Idag är det en stor dag, för idag fyller finaste Theo sex år! Det har vi firat med tårta och presenter och besök av mormor, moster och den äldre generationen mormor och morfar. Och telefonsamtal från Kongo igen, så klart, med löften om ytterligare ett kalas när familjen är samlad.

                                Grattis, älskade stora pojke!

    Det händer mycket när man är sex år. Hela tiden. Full fart. Man växer, lär sig nya saker, provar grejer som man tidigare kanske inte ens drömt om. Och mer och mer formas man som människa och bygger upp sin egen identitet.

    När jag själv fyllde sex år hade jag precis kommit till Afrika och CAR för första gången. Jag hade ett händelserikt år bakom mig, med flera uppbrott. Ett halvårs vistelse i Frankrike för att mamma och pappa, då bara 28 år gamla, skulle plugga franska. Sedan en snabb visit i Sverige och därefter avresa till CAR. Mina föräldrar måste ha lyckats hantera allt det där väldigt bra, för jag har mestadels bra minnen av den tiden, trots att jag på kort tid fick flytta flera gånger, var tvungen att lämna vänner och släktingar i Sverige för en för mig nästan oöverskådlig framtid, gick några månader i fransk förskola där jag till en början inte förstod ett ord av var fröknarna sa, och slutligen hamnade i ett land som inte liknade något jag tidigare känt till. Visst var det jobbigt ibland. Jag minns att jag grät första dagen i den franska förskolan. Och jag minns att jag var rädd för malariamyggor och gräsbränder när vi precis kommit till CAR. Men jag minns inte att jag kände mig vilsen, som man kanske skulle kunna tänka sig med alla uppbrott. Jag fann mig snart tillrätta i Gamboula, och så fick jag, som är februaribarn, för första gången fira min födelsedag i sol och värme. Inte anade jag då att det skulle bli många, många fler sådana födelsedagar. Att CAR skulle bli en så stor del av mitt liv att jag senare skulle ha svårt att berätta vem jag är utan att nämna att jag är uppvuxen där.

    När vi första gången reste till CAR hade ingen i familjen tidigare flugit. Theo har flugit så många gånger att jag tappat räkningen. Första gången var han två månader. Ibland funderar jag över om vi gör det svårt för våra barn med allt detta resande “hemifrån och hem”. Jag tänker att de kanske skulle må bra av att ha en fastare tillvaro. Men så inser jag att det som oroar mig mest, egentligen, är att de ska växa upp med bara ett hem. Att de ska känna att de reser bort när de reser till CAR. Och så tänker jag att detta måste vara något som nästan alla som kommit till Sverige från andra delar av världen brottas med. Att barnen blir mer svenska än man själv. Att de glömmer sitt hemland, sitt ursprung.

    Får jag också tänka så? Jag, som egentligen ursprungligen kommer från Sverige och ingen annanstans.

                                               Första dagen på école maternelle i Tours, Frankrike.

    Emelie skidor

                             En sista skidtur hos farmor och farfar innan vi far mot varmare breddgrader.

    Emelie och Olof Gamboula

                                                               Nya vänner i Gamboula, CAR.

  • Övrigt

    Pappor nära och långt bort

    Fars dag. Idag är det pappornas dag och jag vill därför rikta ett tack till min pappa för allt du är och allt du betyder för mig och för oss. Tack för kärlek och trygghet, för musik och skratt, för pannkakor och goda samtal, för hjälp med bilmek och barnvaktande! Tack även till mina barns pappa för att jag får dela detta liv och två vilda och galna och underbara barn med dig! Och tack till alla “extrapappor” där ute, vuxna som varit viktiga både i mitt och i mina barns liv. Det är gott att ni finns, att vi har så många människor omkring oss!

    En sådan här dag blir saknaden efter pappor som på olika sätt och av olika anledningar inte finns nära lite extra stor. Efter många och ihärdiga försök lyckas vi till slut ringa upp Erik, barnens pappa, över en rätt så bra skype-anslutning, och pojkarna får säga grattis på fars dag och berätta om sina senaste äventyr. Erik befinner sig sedan ungefär två veckor i Kongo-Brazzaville, som park manager (verksamhetschef?)  i Odzala-Kokoua National Park. Hur han hamnade där vet vi knappt själva, det var ingenting vi egentligen hade haft några planer på, men plötsligt fanns ett jobberbjudande där genom den sydafrikanska organisationen African Parks, som gått in som partner i vårt relativt nystartade organisation Chinko Project i östra CAR. Vi var tveksamma men bestämde oss i alla fall för att åka och titta på parken under en vecka i augusti, och hur det nu var så kände både jag och Erik att detta var något som skulle kunna fungera för oss (och dessutom ge en spännande och värdefull erfarenhet för framtiden), och så står vi nu här med ett ettårskontrakt i ett nytt afrikanskt land. Även jag är involverad i Odzala-Kokoua på deltid, men kan sköta mitt arbete från Sverige den största delen av tiden. Vi har ju numera ett skolbarn i familjen så att bara flytta till Kongo hals över huvud var inte riktigt görbart.

    Vi har fortfarande kvar vårt safariföretag CAWA och har inga planer på att helt lämna CAR, men både företaget och Chinko Project kan idag arbeta utan att vi finns där på plats, och då känns det här som en naturlig väg framåt.

    Odzala-Kokoua är en vacker park. Belägen strax norr om ekvatorn är den till stor del täckt av regnskog, men i de södra delarna finns savannområdet med gräs och låga träd. Ni som varit i CAR och rest från Berberati söderut mot Bayanga kanske minns att det finns ett parti av vägen där skogen öppnar sig och böljande, gräsbevuxna kullar breder ut sig. Lite åt det hållet ser det ut. I regnskogen finns också ett stort antal öppna områden, baïer, som drar till sig djur. Elefanter, gorillor, chimpanser, bongoantiloper, bufflar. Det är inte lika stor bredd på djurlivet som i Chinko Projects och CAWAs områden i CAR, eftersom detta ändå är ett mer utpräglat regnskogsområde, men de djur som finns, finns i relativt stora antal. Och hoten? Samma som på de flesta ställen där man försöker skydda djur i sina ursprungsmiljöer. Tjuvjakt. Skogsskövling. Av det lilla vi hann se i augusti kunde vi konstatera att Kongo har en helt annan ekonomisk utveckling än CAR. Stora boskapsfarmer och plantage gör anspråk på mark. Vägar byggs ut överallt. Och i allt detta måste man hitta nya väg för människor och djur att samexistera.

    För mig och barnen blir det en kongoresa till jul. Det ser vi fram emot, om än med en viss stänk av vemod hos i alla fall en av oss över att gå miste om svensk jul. Men att träffa pappa slår ändå högre. Och att få komma till Afrika igen. Denna ständiga längtan.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.