-
Många mil i bil
Så är vi till slut, efter en ungefär tretton timmars bilresa, framme i Mbomo, där vi ska bo i en månad framöver. Allt har gått bra. Vi är bara förfäärligt trötta. Så nu går jag och lägger mig och somnar till ljudet av grodor och syrsor, mixat med svängig afrikansk dansmusik från Mbomos kvällsöppna barer.
(Jag ska också tipsa om min systers blogg. Hon är just nu, tillsammans med våra föräldrar, på väg till Gamboula i CAR för en månad.)
God natt!
-
Framme men ändå inte
Så är vi, efter en lite mer långvarig resa än planerat, framme i Brazza. Allt gick bra fram till mellanlandningen i Kinshasa. (Ja, bortsett från två utspillda juiceglas och ett hack i min läpp som råkade komma i vägen för Theos glädjeskutt i flygplanssätet…) Men när vi skulle lyfta från Kinshasa och satt lagom (o)uppslukade av säkerhetsfilmen för tredje gången den här resan, dog plötsligt planet. Motorerna stannade. TV-apparaterna blev svarta. Allt blev tyst.
Väldigt tyst.
Efter en liten stund började vi passagerare titta undrande på varandra. Vad hände?
Det gick kanske en kvart. Sen fick vi veta att flyget hade ett elfel och att vi skulle lyfta så snart det var fixat.
Det gick kanske tre kvart. Inget hände. Det började bli väldigt varmt i planet.
Sen hojtade en passagerare: “Det är ett problem med planet, alla ska ta sitt handbagage och gå av!” Och eftersom det inte kom några motinstruktioner från annat håll gick alla snällt av. Inne i flygplatsbyggnaden blev vi noga uppdelade. De som skulle till Brazzaville skulle sitta på bänkarna till höger. De som skulle vidare till Addis skulle till vänster. Mycket viktigt. Mycket viktigt. Några svartklädda poliser gick runt och kollade att alla gjorde rätt.
Barnen var hungriga. Jag hade inga pengar, men som tur var började vi prata med en telefontekniker från Ghana som inte hade en telefon. Byteshandeln var ett faktum. Han fick ringa sin kontakt i Brazzaville och berätta att han var sen. Vi fick två portioner kött och pommes frites, vilket var mycket uppskattat. (Förutom att Axel misstog rödpepparen för ketchup.)
Vi väntade. Ingen information kom angående planet. Ingen visste vad som skulle hända.
Men så plötsligt, efter ett par timmar, var allt klart igen. Dags att gå ombord. Återigen, viktigt, viktigt: “Alla som ska till Brazzaville går ut genom den vänstra dörren och hoppar på den blå bussen. Alla som ska till Addis tar höger dörr och den vita bussen.” De svartklädda poliserna kollade boardingkorten för att se att alla gjorde rätt.
Sen körde båda bussarna bort till planet och vi gick ombord. Tillsammans. Lyfte, och landade i Brazza innan planet gick vidare utan oss tillbaka till Addis.
Och så är nu familjen samlad på Odzalas kontor i Brazzaville. Men här blir vi inte länge. Imorgon bitti vid halv fyra går färden vidare mot Mbomo. Vi hörs därifrån!
-
Flyga med barn – mina sex bästa tips!
Imorgon bär det av, och det mesta känns under kontroll. Faktum är att för varje resa jag gör med barnen känns det lite lättare. Lite mindre kaos, lite mer koll på läget. Till viss del beror det så klart på att de blir större och kan hjälpa till och ta ansvar på ett helt annat sätt. Men jag tror också att jag snart borde kunna titulera mig professionellt resesällskap till små barn. Eller något liknande. Jag försökte mig på att räkna hur många långresor med flyg jag gjort ensam med barnen, men jag fick ge upp. Jag minns inte. Många är det i alla fall.
Här har jag samlat mina bästa tips för att flyga med barn. Säkert finns det mycket att tillägga. Lämna gärna en kommentar om ni saknar något.
1. Tappa inte bort barnen!
Så länge du kan göra det utan att de tycker att du är jordens mest pinsamma förälder, skriv ditt telefonnummer någonstans på barnens kläder. (Eller på en arm.) Ett par gånger har jag, mitt i flygplatsvimlet, plötsligt insett att jag inte vet var ena pojken är. Som tur är har de dykt upp på en gång, men den korta stunden då de är borta är tillräcklig för att man ska börja fundera, och verkligen känna i magen hur hemskt det skulle vara om de försvann där!
2. Förbered dig som för att springa ett marathon!
Jag har inte sprungit ett marathon (ännu). Men jag vet att det krävs att man både är fysiskt och mentalt förberedd för att klara av det. Alltså: Ladda upp på rätt sätt. Ät ordentligt innan. Sov ordentligt. (Just det är inte min starkaste sida – titta inte vilken tid jag publicerat detta inlägg.) Ställ in dig på att det här blir sjukt jobbigt. Och roligt. Sätt upp en målbild. (Till slut ska ni ju kliva av flyget vid er slutdestination, även om det känns långt dit.) Sen är det bara att fokusera och köra på. Och vila, det får du göra när du kommit i mål.
3. Planera handbagaget!
När barnen var lite mindre brukade jag tänka att jag måste kunna bära både dem och allt handbagage ifall det kniper. Nu har jag släppt lite på den målsättningen. Att bära en sexåring och en fyraåring plus alla grejer som vi behöver på vägen känns övermäktigt. Men jag tänker fortfarande att jag utan svårighet måste kunna bära både mitt och deras handbagage ifall de strejkar. Eller om vi bara får lite extra bråttom.
Att planera handbagaget handlar också om att ha rätt sak på rätt plats. Vid säkerhetskontrollen vill du inte öppna varenda väska för att ta fram datorer, tandkräm och annat som behöver visas upp. Lägg allt sådant på ett ställe. Och väl på flyget vill du snabbt kunna slänga upp en eller ett par väskor på hyllan över sätet, utan att först behöva rota runt efter saker som du behöver under flygningen. När vi fortfarande hade blöjor brukade jag lägga en eller två i en av barnens ryggsäckar så att vi snabbt kunde komma åt dem. Sedan hade jag ett större lager i kabinväskan, som jag inte behövde ha tillgänglig hela tiden.
4. Ta med hörlurar!
Om du har möjlighet, köp egna hörlurar till barnen! Har man med sig en telefon eller platta att spela eller se film på är det nästintill nödvändigt att ha hörlurar för att inte störa andra resenärer. Annars får man ha på ljudlöst, och hur kul är det? Om man kan/får använda egna hörlurar i flygets ljudsystem verkar det råda delade meningar om. Vissa säger att det inte är några problem, andra säger att det fungerar, men kan göra så att andra resenärer får sämre ljud. Så jag lämnar detta till var och en att avgöra. (Dock: Flygplanens hörlurar har ju ofta två “piggar”, medan hörlurar i allmänhet bara har en. För att få ljud i båda öronen i sina vanliga lurar kan man köpa en speciell hörlursadapter för flyg som bland annat finns här.)
5. Köp våtservetter och alcogel!
Det går inte att komma ifrån: Barn kladdar. Och spiller. Och smular. Och snorar. Och kryper på golvet. Och petar på gamla intorkade tuggummin som folk har satt fast under stolarna i avgångshallen. Och när du vill tvätta av händerna på dem finns toaletten typ i andra änden av flygplatsen. Eller så sitter ni fastspända i flyget och får inte resa er. Men lugn, bara lugn. Med våtservetter och alcocel kan du både torka av, tvätta och sanera de lortigaste händer och de smuligaste säten. Detta är ett måste!
6. Minimera tjatet och gör det roligt att vara duktig!
Under en flygresa gäller andra regler än hemma. Det här är inte rätt tillfälle att tjata och förmana och försöka lära barnen hur de ska uppföra sig. Nu är det upp till dig som förälder att se till att både ni och era medresenärer får en trevlig resa. Även om du där hemma använder sig av “piskan” ibland, är det nu dags att plocka fram “moroten”. Uppmuntran och avledning är ledorden för att minimera konflikter och hålla barnen på gått humör. Hur man gör det är olika för olika barn och i olika åldrar. Vi har testat allt möjligt: små presenter, klistermärken, chips och godis, sånger… I år planerar vi en tävling. Olika bedrifter, som att bära sin egen väska till gaten, eller att inte sparka på framförvarande stol under en hel timme, ger ett bestämt antal poäng, och den som har flest poäng i slutet av resan har blivit lovad ett pris. Vad det är får ni veta när vi kommit fram…
Tillägg: Inte för att jag tror att någon väntat med spänning på att få höra om priset i tävlingen. Men jag gillar inte riktigt att ha såna här trådar hängande i luften, så här kommer resultatet: Theo och Axel skötte sig båda utmärkt och kom på delad förstaplats i tävlingen, och priset var en serietidning baserad på filmen Flygplan 2. Så vet ni…
-
Tre skäl att köpa en Fairphone #thursdaysinblack
Snygg svart tröja, som jag hittade på klädbytarkvällen för några veckor sedan, eller hur?
Det viktiga på det här fotot är dock inte tröjan. Eller elefanten. Det jag tänkte skriva om är själva kameran. Eller rättare sagt telefonen. En del av er känner säkert igen det lilla svarta märket på den. Just det, det är en Fairphone! En bra telefon på många sätt. Förra torsdagen skrev jag att jag skulle fatta mig kort, och så gjorde jag inte alls det. Idag gör jag ett nytt försök.
En Fairphone är bra för att:
1. Den är snygg! Helt enkelt. Den ser rejäl ut, inga plastiga detaljer.
2. Den är funktionell! Levereras olåst både vad gäller operativsystem och operatör. Lätt att använda. Bra ljud, bra kamera. Tålig pekskärm som svarar bra på beröring. Plats för två simkort, vilket är ett stort plus tycker jag.
3. Den är schysst! För så här är det: Mobiltelefoner innehåller en massa komponenter, varav många är gjorda av olika metaller. Flera av dessa metaller utvinns i Kongo. Och det vore väl toppen om det var så att Kongo genom det fick in en massa pengar så att de kan utveckla landet. Tyvärr fungerar det inte så. Många av gruvorna i Kongo ligger i områden som kontrolleras av olika väpnade grupper. För dessa grupper är gruvorna en källa till stora inkomster, och det säger sig ju självt att de då inte vill släppa kontrollen över dem. Inkomsterna från gruvorna är helt enkelt värda mer än en eventuell fred. Och så har terrorisering av lokalbefolkningen, bland annat genom brutala våldtäkter, blivit en del av krigföringen i ett krig, som till stor del drivs av vinstintressen. Detta vill Fairphone motverka, genom att försöka använda så kallade konfliktfria metaller. Det tycker jag är schysst på riktigt.
Man kan läsa mer om detta på Fairphones hemsida. Där kan man också beställa en telefon.
-
Gabriella Ingerstad på FOI om konflikten i CAR
På Utrikespolitiska Institutets blogg finns idag en intervju med Gabriella Ingerstad, en av de svenskar som vet absolut mest om konflikten i Centralafrikanska Republiken. Hon var i Bangui för några år sedan och gjorde en masteruppsats med den inte helt korta titeln Willing and Able? Challenges to Security Sector Reform in Weak Post-war States – Insights from the Central African Republic. Tidigare i år skrev hon också en analys av konflikten i CAR för FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut), med titeln Central African Republic – Trapped in a Cycle of Violence?. Det här är rätt så tung läsning, och jag ska erkänna att jag själv inte lusläst dessa två publikationer. De bitar jag läst har dock känts relevanta och välgrundade, så för dig som har ett specialintresse av detta område kan det vara väl värt att titta på.
Dagens intervju med Gabriella handlar om att konflikten i CAR inte bör beskrivas som religiös. Det har ju jag också tjatat om till leda, så det är inte något nytt för er som funnits med här ett tag. Men budskapet tål att upprepas.
Sedan kan jag tycka att även intervjun blir lite väl enkelspårig när man försöker sig på en annan förenklad förklaring till konflikten, nämligen att den egentligen handlar om att “individer från den politiska eliten bråkar med varandra”. I själva verket finns det så många olika faktorer i det här att det är väldigt svårt att sätta fingret på en enskild – egentlig –orsak till varför CAR står där det gör idag. Men kanske är det så att media behöver någon typ av förenklad bild för att kunna rapportera, och i så fall känns ju förklaringen om den politiska eliten definitivt mer relevant än religionsspåret.
-
Out of Africa vs Kongopop
Africa is a Country är en rolig och intressant blogg som utmanar den gängse bilden av Afrika. Dess underrubrik, “Not about famine, Bono or Barack Obama”, talar sitt tydliga språk. Bloggen skapades av sydafrikanske Sean Jacobs, men har idag inlägg från en mängd olika personer från skilda sammanhang. Lite väl många inlägg kan jag tycka, man hinner inte läsa allt, utan får sålla och plocka ut det bästa. Idag hittade jag den här artikeln: God, Not Again: White People and an “Out of Africa” Wedding in Kenya. Den publicerades för några dagar sedan, och handlar om det tokiga i att försöka återskapa en bild av Afrika som det ser ut i Out of Africa, ni vet filmen som är gjord efter Karen Blixens bok Den afrikanske farm, med Meryl Streep och Robert Redford i rollerna. En film som jag förvisso tycker är väldigt vacker på sitt sätt, men som har en berättelse som måste förstås utifrån den tid och det sammanhang då den skrevs. En tid då vita faktiskt ansåg sin civilisation som helt överlägsen de svartas, och därför tog sig friheten att ta över och bestämma över deras land. Med det i bakhuvudet känns det inte rätt att alltför ensidigt använda Out of Africa som inspiration när man avbildar människor i dagens Afrika. Ändå görs det. Kanske omedvetet, men ändå. Som i exemplet i artikeln från Africa is a Country. Orkar ni inte läsa så titta i alla fall på de bröllopsfoton som bloggen i sin tur länkar till. De är jättevackra, absolut. Men de förstärker, snarare än utmanar, bilden av Afrika som en kontinent befolkad av exotiska folkslag och spännande vilda djur.
Jag har träffat många som med vemod ser tillbaka på “den gamla goda tiden” i Afrika. Kanske kan vi kalla det för Out of Africa-tiden. Den tiden, säger dessa människor, då det svarta Afrika var “genuint” och inte påverkat av moderna europeiska påfund. Då “stamfolken” sprang omkring på savannerna iklädda traditionella kläder och smycken, oförstörda av influenser utifrån. Då vita kunde bege sig ut på veckolånga safaris med ett tåg av svarta bärare efter sig…
Och jag tycker att det är sorgligt. Inte bara för att det är minst sagt problematiskt att romantisera ett “gammalt” Afrika där kontinentens egna invånare i stor utsträckning blev förtryckta. (Jo, jag vet att många, även afrikaner, hävdar att det faktiskt var bättre under kolonialtiden. Men vi kan ta den diskussionen en annan gång.) Utan också för att man romantiserar det gamla så till den grad att man glömmer att se det nya. Att man inte ser att det moderna också kan vara genuint afrikanskt. Jag har hört så många vita störa sig på kongolesisk popmusik och önska att den afrikanska natten istället skulle fyllas av mer “genuina” rytmer från trummor och xylofoner. Och nej, man behöver inte gilla Kongopop. Men man kan inte hävda att den är mindre genuint afrikansk än en trumvirvel på ett antilopskinn spänt över en urholkad stam. Faktiskt.
Ok, det här är ju som upplagt för att jag ska få kritik för bilderna. Vad jag än väljer för bild kommer någon kunna säga: aj aj, nu bekräftar du bara den gängse bilden av Afrika. Men jag väljer den här. Min kompis yngsta dotter får provsitta pappas motorcykel och blickar stolt ner på sin kusin. Det här är också Afrika. Precis lika genuint som aldrig så många traditionella massajer med pärlsmycken. Tycker jag.
-
Soran Ismail om varför så många svenskar gillar SD
Dagens citat, och det första i den förhoppningsvis långa raden av söndagscitat på den här bloggen framöver, är valt med tanke på torsdagens inlägg om att inte låta sig styras av rädsla. Någon gång i somras satt jag och slösurfade och hamnade då på ett youtubeklipp from Gomorron Sverige där komikern Soran Ismail pratar om sitt uppehåll som programledare i P3:s Morgonpasset, med anledning av hans arbete mot rasism och mer specifikt hans sätt att hantera Sverigedemokraterna och deras väljare.
Jag tänker inte kommentera diskussionen om pausen som programledare, det kan ni lyssna själva på om ni vill. Vad jag vill plocka ut är ett citat som jag fastnade för och har nedskrivet på en post-it-lapp på datorn sedan dess. Det är en del av ett svar på frågan om varför så många svenskar gillar Sverigedemokraterna:
“När man blir rädd så blir man också dum.”
Klicka här för att komma till klippet. Det är värt att lyssna på hela, men citatet i sitt sammanhang kommer mellan 11:40 och 12:30.
-
La Vache qui rit-nostalgi
Idag har jag kört fram och tillbaka till Tjällmo för att lämna det gångna årets bokföring till den person som hjälper till med vårt bokslut.Innan jag körde hem gick jag in på Tjällmo lanthandel och köpte lite bröd och mjukost, La Vache qui rit. Det här är ett av de få varumärken som verkligen väcker nostalgiska minnen hos mig. Jag lärde känna det när jag som femåring bodde ett halvår i Frankrike. På den tiden låg det ett klistermärke i varje förpackning, som man kunde klistra in i en speciell samlarbok. Jag lyckades inte samla ihop riktigt alla klistermärken innan vi flyttade vidare till CAR, men det tog många år innan jag slutade hoppas på att varje ny förpackning jag öppnade skulle innehålla något av de klistermärken jag fortfarande saknar. Än idag kan jag känna den där spänningen när jag drar i det röda öppningssnöret… men något klistermärke blev det inte idag heller.Fast minnena av Vache qui rit i Frankrike är inte helt utan fläckar. Nog för att jag gillade den, men bara i måttliga mängder. På min förskola fick de barn som glömt att ta med mellanmål en hel trekant med ost att äta under högläsningsstunden. En gång glömde jag. Medan vår stränga fröken läste för oss satt jag och försökte trycka i mig min ostbit under kväljningar. Att artigt tacka nej var uteslutet, det hade jag aldrig vågat! Om fröken blev arg när man bad att få gå och kissa under lektionstid skulle hon antagligen inte godta ett “nej tack”, tänkte jag.
Flera år senare skulle jag dock ha ändrat inställning till de små trekantiga, halvmjuka ostbitarna. När vi startade upp CAWA och levde på mer eller mindre resande fot i bushen i månader var det bland de få “snabbmatsvarorna” vi hade med oss. Sånt där som man kunde stoppa i sig när man inte hade tid eller möjlighet att laga mat. Och jag minns en sen eftermiddag, när en bilresa inte riktigt gått som planerat och vi ägnat en dag åt att komma loss ur en knepig situation. Vi hade inte ätit sedan morgonen, och när bilen slutligen rullade igen hittade vi en ask Vache qui rit i handskfacket. Godare ost än så har jag nog aldrig smakat! -
Låt oss inte styras av rädsla! #thursdaysinblack
Med ord som regeringskris och nyval snurrande i skallen får veckans Thursdays in Black-inlägg bli en text i den svenska politikens tecken. För händelserna som ledde fram till Löfvens drastiska besked igår har verkligen snurrat i mitt huvud, så till den grad att jag hade svårt att somna igår kväll, och det hör inte till vanligheterna! Det har nu redan hunnit skrivas spaltkilometer om vad de olika politikerna sagt och gjort, hur de borde och inte borde ha agerat, vilka som kan tänkas tjäna och inte tjäna på ett nyval, och så vidare. Och mer lär det bli, så jag ska försöka fatta mig kort och fokusera på just detta med “strukturer som leder till våld”, med en liten touch av mitt perspektiv från ett annat land som också befinner sig i en djup kris – av helt andra mått än den svenska men ändå med vissa likheter. (Och, bara så ni slipper fundera över bilden: nej, jag är inte gravid. Detta foto är taget för flera år sedan.)
Idag bär jag svarta kläder för att protestera mot rasism och främlingsfientlighet. För anledningen till att detta med regeringskrisen och nyvalet gjorde mig sömnlös igår var en oro att Sverigedemokraterna ska få sätta agendan i nyvalet. Att det i praktiken blir en folkomröstning om invandringen, och att valdebatten ska bli en pajkastning med välslipade men inte särskilt djuplodande argument för och emot invandrare. Oavsett vad valresultatet blir har vi allt att förlora på en sådan debatt.
I september röstade 13% av svenskarna på ett parti som spelar på människors rädsla för det annorlunda, det okända. Ett parti som vädjar till sina presumtiva väljares gemensamma identitet som svenskar – och därmed stänger ute alla dem som bor i vårt land och kanske inte känner sig som svenskar. En sådan polarisering mellan olika grupper i samhället är farlig. Visst bildar människor alltid grupper, vi är sådana, de allra flesta av oss vill inte vara helt ensamma utan vill vara en del av en gemenskap. Gott så. Men när gemenskapen blir en uteslutande gemenskap, och man sedan börjar skylla samhällets problem på en annan grupp, en som står utanför min egen, då har man satt igång ett farligt spel. Vi människor är nämligen rätt så bra på att sälla oss till den allmänna åsikten i “flocken”. Speciellt om den sätter mig själv i ett bättre läge. Om jag är arbetslös och får höra gång på gång att det beror på att “invandrarna tar mina jobb”, och dessutom kanske har en bekant som har en byggfirma som går dåligt på grund av konkurrens av billig arbetskraft från Polen, ja då är det ganska lätt att börja se invandring som ett hot mot min existens. Låter man dessa tankegångar utvecklas vidare har snart hela min grupp enats om att invandrare tar våra jobb. En strukturell förändring har ägt rum inom gruppen. Åsikten att invandrare tar jobben har blivit allmänt accepterad. Samma typer av förändringar kan självklart även äga rum i en grupp som står emot min egen. Eftersom grupperna nu tycker rätt så illa om varandra blir man sämre på att kommunicera. Utebliven kommunikation leder ofta till minskade möjligheter att förstå den andre. Minskad förståelse leder till minskad acceptans för “de andras” beteende, eftersom man inte förstår bakgrunden till deras handlingar. Det man inte förstår är det också lätt att skrämmas av, och är man rädd är man ofta mer benägen att ta till drastiska metoder för att skydda sig själv och det som är viktigt för en.
Ja, jag tror ni förstår vad jag menar. Börjar man aggressivt framhålla att vissa grupper i samhället skapar problem, kan det bli en självuppfyllande profetia. Det är något vi sett hända i CAR de sista åren. Det är något som kan hända i Sverige också, även om det just nu känns mycket avlägset, ja, faktiskt alldeles otänkbart, att det skulle gå lika långt som i CAR.
För vad Sverige har, som inte CAR har, är en välfungerande stat och ett politiskt system som vi har förtroende för. Ok, förtroendet för politikerna är kanske inte alltid på topp, men de flesta av oss litar ändå på att det ska fungera. Att det inte fuskas i val. Att de som inte vinner valet tar det med ro och går i opposition. Att politiker inte har egna små rebellrörelser som de kan mobilisera om saker inte går som de vill. Och att de som ändå skulle drista sig att bryta mot reglerna, skulle ställas till svars för det.
Vad vi måste göra nu är att lita på att vi har en stabil grund att stå på. Den förra valdebatten var full av smutskastning. Man kunde få intrycket att Sverige stod på randen av avgrunden på grund av all kritik och alla katastrofsiffror som kastades fram. Men, med all respekt för människor som hamnat i kläm i den politik som förts under de senaste åtta åren, inte kan vi på allvar säga att Sverige håller på att falla sönder? Vi får sämre resultat i Pisa. Det finns långa vårdköer, det finns en massa arbetslöshet och en hel hög med andra problem. Men vi kommer på sextonde plats i världen när det gäller medellivslängd (och det är bra, med tanke på att det totalt finns över 250 länder i världen). Och jag skulle kunna nämna fler exempel där vi ligger bra till, men jag tror jag nöjer mig så här, för jag tror att ni har fattat min point.
Sverige är ett rikt och i många avseenden välfungerande land. Tillsammans kan vi göra det ännu bättre. Men min önskan inför det kommande nyvalet är att vi inte ska låta oss styras av rädsla. Inte låta oss ryckas med av enkla argument i valdebatter, som försöker skrämma oss till att inte rösta “fel”. Låt oss istället på allvar diskutera de stora frågorna. Gör inte invandringen till en ja- eller nej-fråga. Prata istället om integrationen. Om problemen som finns och hur vi kan undvika dem i framtiden. Ett “Sverige klarar inte mer invandring” från SD, kan inte endast mötas av ett glatt: “Men invandrarna har ju varit med och byggt upp vårt land.” från C. Uppenbarligen är många svenskar oroade över invandringen och integrationen. Den oron måste tas på allvar. Inte besvaras genom att erbjuda att bygga murar mot omvärlden. Vi har fortfarande tid till samtal och konstruktiv debatt. Vi behöver inte ropa efter de snabba och tillsynes enkla svaren.
Jag avslutar med en länk till ett inlägg som jag skrev efter EU-valet, med lite liknande tankar.
God natt.
-
Avresan närmar sig…
Plötsligt infinner den sig, den där känslan att nu åker vi snart. Jag är inte den som brukar vara resklar långt i förväg. Snarare lever jag i nuet lite för länge, och tänker på resan som något som ska ske i framtiden. Men så en dag så inser jag: nu är det bäst att ta tag i det här. Och det hände ungefär precis idag.
Flygbiljetter är så klart ordnade sedan länge. Men nu har också passen kommit tillbaka på posten med visum.
Inköp av beställningar till Odzala är påbörjade…
…och trots att jag inte vill att mina barn ska växa upp med attityden att den svenska vintern är något man gör bäst i att undvika, slank det idag ur mig när fyraåringen för femtielfte gången klagade på thermobyxorna och reflexvästen:
“Du behöver bara stå ut i tio dagar till. Sen åker vi härifrån!”
