Med förra inlägget ville jag illustrera något av känslan som finns i Berberati just nu. Men det finns förstås mer att säga. Om jag ska försöka mig på en snabb och ovetenskaplig analys, baserad på samtal jag haft med ett antal människor på båda dessa ställen, tycker jag mig se följande tendenser:

I Gamboula finns en större ovilja mot muslimer. Det finns de som menar att man även bör vara på sin vakt mot Balaka, men de flesta tycker ändå att Balaka har gjort vad de behövde. Nu har de delvis spelat ut sin roll, och en del Balaka har gått över till att bli tjuvar och banditer. Men på det stora hela stör de inte de människor som nu finns kvar i Gamboula. Många i Gamboula pratar om hur de har fått lida när Seleka kom hit, men säger att det är bättre nu.

I Berberati känns oviljan mot muslimer inte lika påtaglig. Många pratar om muslimer de känner och funderar på när de kommer att kunna komma tillbaka. Men i Berberati känns också Balaka mer påtagligt närvarande. Man pratar om att de finns på vissa ställen i stan, och man vet vilka många av dem är. Många i Berberati säger att det ändå har varit rätt lugnt där genom allt som hänt, och att de problem som funnits egentligen beror mycket på att borgmästaren inte skött situationen på ett bra sätt. Dessutom uppfattade jag en underton av aggressivitet mot mig som vit, som jag inte alls upplevt tidigare.

Värt att notera är att både Gamboula och Berberati faktiskt drabbats av väldigt lite direkt våld. Däremot händer det saker ute i mindre byar, där det varit dödsfall, brända hus och annat. Det pratas mycket om vad som hänt på andra ställen i landet, och det är på dessa berättelser som många bygger sin åsikt om Seleka och om den muslimska befolkningen som behövt fly. Det skulle vara intressant att veta hur mycket av de här berättelserna som är rykten, och hur många som faktiskt ägt rum på riktigt.

Vad som också är intressant är att människor både i Gamboula och Berberati nämner risken för hämnd som ett viktigt skäl till att man inte vill att muslimerna ska tillåtas återvända hit. Inte att man egentligen tycker att det skulle vara omöjligt att leva med dem, men man är rädd att om de väl kommer hit så kommer de att hämnas alla oförrätter.

Jag har ett uppdrag med mig till Berberati. En vän, som blivit tvungen att fly till Kamerun, har bett mig ta ett foto på hans hus i Potopoto, stadsdelen som tidigare till största delen var bebodd av muslimer, och där en hel del bebyggelse nu blivit förstörd av Anti-Balaka. (I fortsättningen bara kallade Balaka eftersom det är så man nu refererar till dem.)

Redan innan jag åker funderar jag dock på om det egentligen är så klokt att trava iväg till ett potentiellt känsligt område med kameran i högsta hugg. Väl framme i Berberati inleder jag därför besöket med ett litet test för att kolla av stämningen. Istället för att åka bil hela vägen till svenska missionen hoppar jag av i centrum och går till fots den sista kilometern. Det är sen eftermiddag och perfekt fotoljus, och jag tar vägen över torget. Min första tanke är att stämningen är bättre än jag föreställt mig. Bortsett från den förvisso påtagliga avsaknaden av muslimsk befolkning känns mycket ungefär som vanligt.

Jag kommer fram till en vattenpump där en pojke i äldre tonåren står och pumpar vatten i en gul 20-litersdunk. Runt omkring honom står ett hundratal andra dunkar uppställda. Jag tänker att detta är en bra illustration av svårigheten att få tag på vatten och frågar om jag får ta en bild.

Och jag vet: det är känsligt att ta kort här. Så har det alltid varit. Åtminstone så långt tillbaka som jag kan minnas. Man får helt enkelt vara lite smidig och beredd att ge ett svar på frågor som ”Tar du bara bilder för att kunna sitta och skratta åt oss sen i Europa?” eller ”Du kan väl betala oss eftersom du kommer att tjäna massor av pengar på den här bilderna?”

Jag har väntat mig en diskussion innan jag kan knäppa bilderna. Men jag är inte helt beredd på den underliggande ton av aggressivitet som lyser igenom hos en del av de killar som samlats vid pumpen. Jag får till slut ta mina bilder, men när jag går därifrån ropar några fortfarande efter mig och frågar om jag ändå inte ska betala. Att säga att jag blir rädd skulle vara att överdriva, men helt bekvämt känns det inte och jag är väldigt glad att jag åtminstone kan prata sango. Det tar liksom udden av aggressiviteten och skapar ett band, om än bräckligt.

Trots den lilla olustkänslan tar nyfikenheten överhanden och jag beger mig in bland de övergivna torgstånden lite längre ner längs vägen. På denna marknadsplats är handeln endast igång på förmiddagen, och nu är det spöklikt tomt. Jag sänder en sorgsen tanke till tygförsäljarna i vita dräkter som brukade sitta med benen i kors på bord och dricka te medan kunderna jämförde mönster och prutade på egentligen fastställda priser. Två unga män står utanför en liten kur där en pojke säljer mediciner, och jag dristar mig till att fråga om man fortfarande kan köpa tyger på marknaden nu när inte muslimerna är kvar. De svarar att det kan man, men inte så mycket, nu är det mer choisi, begagnade kläder som gäller. Jag vill inte dra diskussionen längre så jag går vidare mot missionen, efter att först ha tagit några kort även här.

Så småningom kommer jag hem till min vän Honorine och berättar om fotot jag blivit ombedd att ta. Hon säger inte så mycket till att börja med, men morgonen därpå berättar hon att hon har funderat på det där, och att hon är tveksam. Visst kan vi gå till Potopoto, och förmodligen kommer ingenting att hända, men man kan aldrig vara säker. Det finns många Balaka där, och om de ser mig ta kort kan de tro att jag är en ”mbunzu som vill hjälpa muslimerna”. Och då kanske de tar reda på var jag bor och kommer och braquerar mig senare. (Att braquera någon betyder i CAR att man överfaller och rånar personen.)

Honorine tycker istället att vi ska be någon annan att ta kort. Någon som inte syns lika mycket. Hon föreslår en kille som hon känner, och vi stämmer träff. Han anländer tillsammans med sin kusin, och när vi vill prata i avskildhet protesterar han först, men går sedan med på det. När vi förklarar vårt ärende ser han tveksam ut.
– Det är riskfyllt, säger han och ger ungefär samma förklaring som Honorine tidigare gav mig. Han fortsätter med att berätta att det inte är alla hus som är förstörda, min väns hus står till exempel kvar och är bebott av någon som tillhör Balaka. Och om man kommer dit och tar kort kan det se jättetokigt ut.

Detta förstår vi så klart. Men vi får också veta att många av de hus som fortfarande står kvar är bebodda av Balaka som i själva verket har kontakt med de ursprungliga ägarna och, kanske lite i hemlighet, vaktar husen mot betalning i väntan på att de ska komma tillbaka. Djupare än så sitter ändå inte motsättningarna. Om det nu är sant. Det här är något jag måste fråga muslimska vänner från Berberati om när jag träffar dem.

Men något kort blir det alltså inte, och på måndag morgon när vi väntar på Honorines vuxne son som ska komma med en motorcykel för att köra mig tillbaka till Gamboula får vi höra något som gör oss glada att vi inte kom iväg till Potopoto dagen innan. Tydligen hade två muslimer som sökt skydd på katolska kyrkan bedömt läget som så lugnt att de skulle kunna gå ut på stan och ta sig en titt på sina gamla hus. De tog sig ända till Potopoto, men där blev de attackerade av Balaka som skadade en av dem med en kniv. Den andra räddade sig undan genom att springa till närmsta polisstation, samtidigt som fredsbevarande MINUSCA-trupper ryckte ut för att återställa ordningen och rädda killen som blivit knivskuren. Tydligen sköts sammanlagt sju skott. Så säger i alla fall ryktet, även om vi för vår del inte hörde några skott alls.

Det enda förstörda huset som jag faktiskt lyckades ta kort på: Mosken som ligger mitt emot kyrkan vid den gamla svenska missionen.

Ännu en dag har gått i Gamboula, och jag har mest av allt ägnat den åt att prata. Prata, prata, prata. Och fota lite.

Det är lätt att bli nedslagen av alla berättelser om hur svårt det är att leva nu, att allt har blivit så dyrt, att det inte finns arbete, att det är nästintill omöjligt för vanliga människor att förflytta sig och till exempel ta sig över gränsen till Kamerun för att handla som man brukade göra förr. Och nästan ännu värre är det att höra att “nu är det ändå bättre än förut, sedan muslimerna försvann sover vi åtminstone gott på nätterna”.

Men det finns också röster som pratar om försoning. Om att man vill att muslimerna ska flytta hit igen. Hittills har jag ju nästan uteslutande pratat med den ena sidan i konflikten, av naturliga skäl, så jag ser verkligen fram emot att på hemvägen få besöka flyktinglägret i Lolo och prata med människor från den andra sidan, för att se om denna längtan efter en återförening är ömsesidig.

Vad jag slås av när samtalen leder in på försoning är att alla verkar förstå att det här inte kommer att bli enkelt. Det kommer att kräva mycket från båda sidor, och det kommer att vara svårt att verkligen förlåta och gå vidare. Men ändå finns en känsla av att man vill göra det. Att det faktiskt är den enda möjliga lösningen.

En kvinna sa:
– Jag vill att de ska komma tillbaka. De var våra vänner, vi hade det bra tillsammans. Men det kommer att bli svårt eftersom deras hus är plundrade och deras saker utspridda i hela stan. Innan de kommer hit måste vi be mycket, både de och vi, så att vi tillsammans klarar av att hantera situationen.

En annan sa:
– Det är inte alla muslimer som vill ont. De flesta är vanliga människor som vi. Men precis som Anti-Balaka gjort förfärliga saker mot dem har också män från dem gjort förfärliga saker mot oss. Det är de människorna, de som kan göra sådant, som förstör för oss andra.

Jag vill avsluta med en bild som jag tog i eftermiddags, i samband med att en grupp JEB (scouter) anlände från Gamboula centrum för att ha en hajk tillsammans med JEB från kyrkan här i närheten. Bilden får illustrera något som är viktigt att komma ihåg, att mitt i allt det svåra pågår fortfarande ett vanligt liv. Människor äter, pratar och skrattar. Barn leker och går i skolan. Och går iväg på scoutläger över en helg… Just denna vardag, med glädje, skratt och ibland tårar, tror jag är alldeles nödvändig för att man ska orka gå vidare och till och med hoppas på en försoning.

Jag är inte helt nöjd med bilden eftersom tjejen längst fram är suddig. Men jag tyckte ändå att den så fint illustrerar den glädje som också finns här. Trots allt.