• Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Elda för att skrämma bort onda andar!

    Ikväll tänds eldar över hela Sverige och huttrande körer sjunger vårsånger och firar vårens ankomst. Så även i min uppväxtort Vintrosa, lite utanför Örebro, där jag själv ska vara med och sjunga om att Vintern rasat ut.

    I år bjuder jag med min vän från Uganda, som inte sett något valborgsmässofirande trots att hon bott i Sverige i nästan två år. När hon frågar varför man firar Valborg är det enklaste svaret förstås att säga att man firar vårens ankomst. Men jag tycker att det är roligt att beskriva bakgrunden till traditionen. Här finns många teorier och spekulationer: att eldandet grundar sig i en rent praktisk uppgift att bränna upp ris som man röjt undan i markerna, att man tände stora bål för att skrämma bort rovdjur när betesdjur släpptes ut på bete, eller att det hela är en sorts nyårsfirande. Men min favoritbeskrivning är att vi från början tände eldar och förde oväsen för att oskadliggöra de onda andar och häxor som ansågs släppas loss just i brytningstiden mellan vinter och vår.

    När vänner från Afrika hör om denna förklaring får jag ofta ett litet igenkännande leende till svar, och ett konstaterande: “Jaså, era traditioner grundar sig också i sådana föreställningar.” Europa kanske inte är fullt så sekulärt och rationellt och modernt som det ibland vill ge sken av. Eller har i alla fall inte alltid varit.

    DSC_0343

  • Övrigt

    Tre ettor för att komma ifatt

    Ok, ni vet hur det är. Såna där veckor när allt händer. När man inser att kalendern redan är fulltecknad, arbetsuppgifterna hopar sig på jobbet, barnen blir sjuka och ja, kanske man själv också fast man nästan inte låtsas om det. Såna veckor när dagarna blir ett enda pusslande för att hinna med allt. Utvecklingssamtal. Aktiviteter för barnen. Deadline för en text. En ekonomisk sammanställning som måste bli klar för att en annan person ska kunna göra sitt jobb.

    Och så vardagen där hemma som bara fortsätter, oberörd av att det är så mycket annat på gång. Tvätten svämmar över i tvättstugan. Maten tar slut i kylskåpet och sand och dammråttor samlas i hörnen.

    Och till råga på allt går diskmaskinen sönder.

    Allt
    hamnar i
    ofas. Man tycker
    inte man hinner
    någonting och
    vet inte alls var
    man ska börja.

    När detta händer mig (och det gör det med jämna mellanrum) har jag tre gyllene ettor som jag försöker klamra mig fast i för att ta mig tillbaka till fast mark:

    Den första ettan, rätt självklar: 1 sak i taget. Det går inte att komma ifatt med allt på en gång. Så det får vara ok micra Gorby-pizza till fredagsmyset så att jag hinner röja upp i köket. Och jag får stå ut med att det ligger fullt med leksaker på hallgolvet (ni vet så där så att man nästan bergis trampar på en legogubbe när man går in) medan jag ägnar mig åt att skriva färdigt den där texten.

    Andra ettan: 1 timme åt gången. Det här hänger lite ihop med den första ettan. Det handlar om att få en överblick på vad jag håller på med. En timme åt gången går det att jobba koncentrerat med vad det nu vara må. Sen behöver jag ställa mig upp, se mig omkring, ta en kort paus, och sedan dyka tillbaka in i vad jag höll på med. Eller byta fokus och ägna en timme åt något annat.

    Tredje ettan: 1-minutsregeln. Den är mest till för att förhindra att kaoset växer ytterligare. 1-minutsregeln lyder: “Allt som tar mindre än en minut att göra – gör det på en gång!” Ett filmjölkspaket som behöver sköljas ur: mindre än en minuts arbete – ok, bara gör det! Ett par strumpor som ligger slängda på golvet: mindre än en minuts arbete att ta dem till tvättkorgen – ok,  bara gör det! Ett mejl som behöver ett snabbt svar: mindre än en minuts arbete att få undan det – ok, bara gör det! (Fast just det där med hur man hanterar den ständiga mejlströmmen är en vetenskap i sig, jag återkommer om det någon gång.)

    Och nu i början av den nya veckan känner jag mig på rätt spår igen. Härligt att det är måndag! Välkommen, nya vecka!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Är det säkert att resa till Centralafrikanska Republiken?

    Eftersom vi bokat vår sommarsemester under helgen och jag har haft anledning att kolla UD:s reseinformation för ställen jag aldrig tidigare besökt, passar jag på att också leta rätt på vad som sägs om CAR. Fast jag egentligen redan vet: UD avråder tills vidare från alla resor till CAR. De uppmanar även alla svenskar att lämna landet, eftersom säkerhetssituationen bedöms som “ytterst bekymmersam” med allvarlig politisk instabilitet, hög risk för kriminalitet och dessutom avsaknad av all samhällsservice.

    Och det är klart att det i någon mån är sant. Jag skulle inte heller rekommendera någon som inte känner landet att på egen hand resa till CAR idag, och säkerhetsläget är dåligt på många ställen. Men det gör ändå lite ont att detta är den bild av CAR som målas upp inte bara av svenska UD, utan av alla utrikesdepartement i alla länder som jag hört talas om. Och av medier världen över, dessutom.

    Min favoritförfattare Chimamanda Ngozi Adichie gjorde för sex år sedan ett numera berömt tal om faran med en enda berättelse, The danger of a single story. Hon menar att vi alltför ofta bara hör en enda historia från vissa platser i världen, kanske speciellt många platser i Afrika. I fallet CAR hör vi nu bara historien om politisk instabilitet och motsättningar mellan kristna och muslimer. Vi hör om problemen, men inte om glädjeämnena. Vi hör om farorna, men inte om de människor som känner sig trygga. Och, menar Adichie, problemet med detta är att vi därmed missar att det finns riktiga människor bakom historierna. Vi behöver en hel bild, vi behöver mer än bara elände, för att verkligen förstå.

    Det är detta jag hela tiden försöker förmedla i det jag skriver. En alternativ historia om CAR. Som inte förnekar den som kablas ut över världen, men som vill visa att kriget, vålden och instabiliteten inte är den enda verkligheten i CAR. Och att man faktiskt kan resa dit utan att riskera liv och lem.

    (Kontakta mig gärna om du planerar en resa till CAR och vill bolla lite tankar. Enklast genom att skriva en kommentar på inlägget.)

    IF

    Fotboll i kvällssol i Gamboula. Verkligen inte bara elände.

    Här är ett tidigare inlägg där jag skrivit om detta: Kannibalhistorien från mitt nuvarande perspektiv och ett försök att bättra på bilden av CAR

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Samtal i CAR som en väg mot fred och försoning

    För några dagar sedan publicerades den här artikeln på IRIN News. Den handlar om de försoningssamtal, eller “gräsrotskonsultationer”, som nu hålls på många håll i CAR som en förberedelse för det fredsforum som sedan ska hållas i Bangui. Detta forum skulle, enligt vad jag har hört, ursprungligen hållas i mars, men har nu skjutits upp till månadsskiftet april-maj.

    Jag har tidigare länkat till det här inlägget (på engelska) från amerikanska missionärer som var med på ett sådant här samtal i Gamboula. De har skrivit en detaljerad redogörelse för hur samtalen gick till där: Man delades in i grupper och fick diskutera olika frågor som till exempel om avväpning bara bör gälla rebellgrupper eller hela befolkningen, och om man behöver förlåta för att kunna gå vidare. Sedan samlades grupperna och delade vad de hade kommit fram till.

    Jag tycker att det är fantastiskt att dessa samtal hålls. Det är ett bra initiativ och helt rätt sätt att gå vidare. Samtidigt har jag svårt att helt komma ifrån en känsla av att det inte räcker. Att det inte är bra nog.

    Jag vet att initiativet till samtalen har tagits av president Samba-Panza och övergångsregeringen, och jag vet att FN är med och arrangerar dem. Nu har även före detta Seleka-rebeller som tidigare motsatt sig samtal på flera platser i landet gått med på att delta. Det finns alltså en bred uppslutning kring detta, och en god kompetens genom inte minst FN borde man kunna anta.

    Men. Ibland undrar jag om det är tillräckligt. Om det verkligen kommer att leda någonstans. När jag var i Gamboula hade det redan passerat någon månad sedan samtalet. Inte mycket hade hänt. Åtminstone inte konkret. Och många pratade just om detta: att man hade samlats för att få dela sina tankar men sedan hade inget mer hänt från Bangui.

    I Berberati var det likadant. Samtalen hade varit bra, sa man. Men sedan då? Och egentligen, la någon till, så saknades något i samtalen också. För eftersom det fanns beväpnade FN-vakter med som skulle garantera säkerheten för de muslimer som var med så vågade inte Balaka säga vad de verkligen tyckte.

    Vad jag är rädd för är att det hela i slutänden bara blir löst prat. Att de som leder samtalen inte riktigt vet hur de ska hantera allt som kommer fram. Jag har varit på så många samtal i CAR i andra sammanhang där “konsultationer med gräsrötter”, till exempel med anställda, har blivit mest tomma ord. Någon framför ett klagomål, förklätt till en fråga, och får ett svar som är ett icke-svar. Typ att “den frågan kan du inte riktigt ställa, du förstår väl att det är så här det ligger till?”

    Ett offentligt samtal i CAR är mycket av ett spel. Man säger det man förväntas säga. Man håller sig till sina roller. Man ser till att hålla konflikten under ytan, för att öppet visa att man blir känslomässigt påverkad och arg är för många ett tecken på dålig karaktär. Om de här fredssamtalen ska ge något tror jag att de mer måste arrangeras som personliga samtal. Kanske lite som det i Gamboula, när deltagarna delades in i grupper. Men sedan måste det också finnas en återkoppling från Bangui inom rimlig tid. Människor har redan så lågt förtroende för regeringen. Om det ska brytas måste denna regering nu visa handlingskraft och kompetens i att faktiskt göra mer än att bara lyssna och prata.

  • Övrigt

    Hela jordens befolkning på Gotland

    Idag har vi fått finbesök från Gotland: goda vänner som vi passar på att träffa medan Erik är hemma för att planera sommarens gemensamma resa. Vart den går kommer ni att få veta så småningom.

    Efter några timmar runt matbordet och i soffan ledde samtalet in på världens folkmängd. Det påminde mig om det här diagrammet på Gapminder över människors medellivslängd som vi tittade på under mina utvecklingsstudier i Uppsala förra hösten. Det var när jag såg detta som jag insåg att befolkningsökningen i världen under det senaste århundrade inte i första hand beror på att vi får fler barn, utan att fler barn överlever och blir väldigt mycket äldre än tidigare. Om ni inte kollat in Gapminder tidigare så ta en titt, det är fascinerande! Det finns diagram över allt möjligt som har med världens befolkning att göra.

    Vi räknade också ut att hela jordens befolkning tekniskt sett skulle få plats på Gotland, om vi tryckte ihop oss så att vi stod någonstans mellan två och tre personer per kvadratmeter.

    Längre än så kommer vi nog inte ikväll. :) God helg på er!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Utveckling, bistånd och fredsfrågor

    Lilla Hadidja dör obemärkt och utan tidningsrubriker

    Vi nås av den tragiska nyheten att en vän, som tidigare bodde i Berberati men som blev tvungen att fly och nu bor i Bertoua i Kamerun, förlorade sin lilla dotter Hadidja igår. Flickan, som var tre år, hade fått hög feber på natten. På morgonen tog föräldrarna med henne till sjukhuset men fick ingen hjälp förrän klockan ett då hon förlorade medvetandet. Först då sattes dropp men det var för sent och två timmar senare var hon död.

    Det är ofattbart och svårt att ta in, detta att en människa ena dagen kan vara levande och frisk, och nästa dag vara borta. Många tankar går förstås till familjen – föräldrar och en storebror – som förlorat det finaste de hade!

  • Övrigt

    Rädsla är en svart färg

    Denna torsdag i svart tänker jag på rädsla och vad den gör med oss människor. Hur den förlamar oss och stänger oss inne i oss själva, hindrar oss från att leva, från att göra det vi drömmer om. Hur den får oss att ta till våld när vi inte vågar lita på andra.

    Jag tror att konflikten i CAR, liksom så många andra konflikter, i hög grad drivs av just rädsla. Rädsla för grupper som fortfarande sympatiserar med Seleka. Rädsla för Anti-Balaka. Rädsla för att radikala islamister ska utnyttja kaoset i landet. Rädsla att sträcka ut handen och därmed förlora kontrollen.

    Rädsla är en stark kraft som tar fram mänsklighetens svartaste sidor. Hat, avundsjuka, övervåld, likgiltighet… allt detta som vi inte vill kännas vid kan bottna i rädsla.

    Därför är det så starkt att Jesus om och om igen i bibeln säger till människor: “Var inte rädda!“. Jag är inte den som brukar gå och tänka på bibelord stup i kvarten, men det här är något som jag ofta återkommer till. “Var inte rädda!” Det finns något väldigt stort i de orden!

    Motsatsen till rädsla är mod, sägs det. Men motsatsen till rädsla är också hopp, kärlek och öppenhet. Och allra störst är modet, hoppet, kärleken och öppenheten om den får finnas vid sidan av rädslan. För det är just när man är rädd som det verkligen krävs mycket mod för att våga, hoppas och älska.

    Flicka Lolo

     

    Kanske borde vi istället för svart ha “torsdagar i vitt” för att påminna oss själva om att alltid våga hoppas.

    (Här har jag skrivit om rädsla och svensk politik.)

  • Litteratur och skrivande

    Lästips Chimamanda Ngozi Adichie

    Jag ramlade på den här artikeln om en av mina favoritförfattare, Chimamanda Ngozi Adichie. Den är lång men intressant om hennes vardag, vad hon gör när hon inte skriver och varför hon brinner för feminism, ett ämne som inte är lika “inne” i Nigeria som i Sverige.

    Sedan googlar jag vidare av bara farten och hittar bloggen Några försonande drag hos Lagos från boken Americanah, som jag läste i julas. Om det finns fler än jag som fastnade lite för huvudpersonen Ifem i Americanah så kan man här nästan låtsas att man läser hennes blogg och att hon finns på riktigt…

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    Är det inte samhället, snarare än föräldrarna, som formar barnen?

    För någon vecka sedan ramlade jag över det här tv-inslaget från Aftonbladet om föräldrar som låter sina små barn gå på alltför mycket aktiviteter. Det hade kommit till efter att Karin Nilsson (som är med i tv-inslaget) skrivit på sin blogg om samma ämne. Barn stressas sönder av alltför många aktiviteter redan i förskoleåldern, är budskapet. Och det kan jag absolut hålla med om i sak. Men därefter kommer det där gamla vanliga tjatet om “dagens föräldrar” som visserligen bara vill väl, men som tyvärr misslyckas i sitt föräldraskap. Och som dessutom är osäkra i sin föräldraroll och inte vågar tro på sin förmåga som föräldrar.

    Jo, undra på att vi blir osäkra när alla dessa experter och förståsigpåare hela tiden ska ha åsikter, inte bara om hur vi bör vara som föräldrar, men också om hur vi lyckas eller inte lyckas med att följa alla dessa råd.

    Jag tycker att det är taskigt, riktigt taskigt, mot alla oss föräldrar som varje dag gör vårt bästa för att vara världens bästa förälder till våra barn, efter våra förutsättningar. När man önskar en person det bästa i världen (och så förutsätter jag att de allra allra flesta föräldrar känner för sina barn) är det väldigt lätt att känna sig otillräcklig. Det händer mig hela tiden, trots att jag faktiskt anser mig vara en bra förälder. Det sista jag då behöver är att höra experter uttala sig om att barn som mina utan min vetskap skulle må dåligt av att ta fiollektioner. Eller av att inte ta fiollektioner. Eller av att äta godis eller o-ekologiska vindruvor. Eller av att jag är rätt dålig på att uppehålla bra rutiner vid läggdags.

    UnderbaraClara skrev så bra igår om att dagens föräldrar faktiskt är formade av gårdagens föräldrar, och att vår föräldrageneration kanske borde ägna lite mindre energi åt att klanka ner på dagens föräldrar och lite mer åt att fråga sig själva vad de gjorde för fel i sin egen uppfostran eftersom de lyckades skapa en generation värdelösa föräldrar.

    Vi pratade vidare om det där här hemma ikväll och funderade på om man kanske ska se problemet med “ouppfostrade” och stressade barn i ett lite vidare perspektiv. Kanske handlar det mindre om enskilda föräldrars handlande och mer om samhället i stort. För det är ju inte i första hand de enskilda föräldrarnas “fel” att barn idag får väldigt mycket serverat, kanske ibland alldeles för mycket. Jag vet att det finns barn även i Sverige som är fattiga och inte får grundläggande behov tillgodosedda, men för de allra flesta svenska barn idag är det ändå en självklarhet att ha tillräckligt med mat och kläder, ett bekvämt hus, ofta med eget rum och stimulerande leksaker från tidig ålder. Det finns en förskola och så småningom skola som faktiskt ofta håller hög kvalitet, och det finns ett stort utbud av utvecklande aktiviteter för dem som vill. Hemma får många barn hjälpa till med enkla hushållssysslor, men det är sällan de behöver ta något stort ansvar för att få ihop familjens tillvaro. Däremot förväntas föräldrar ta ett stort ansvar för barnens utveckling och det leder kanske till en överkonsumtion av aktiviteter.

    Sett i ett globalt, men också historiskt perspektiv, måste detta vara ganska unikt, denna “bekväma” tillvaro med så mycket serverat. Och det är väl inte så konstigt att barn då blir formade av sin verklighet? Är det verkligen föräldrarna man ska skylla på om barn blir påverkade av den allmänt rådande livsstilen i ett samhälle?

    När min vän Honorine låter sjuåriga Feni göra sig i ordning själv och sedan somna på soffan tre kvällar i rad, då tänker jag inte att hon är en misslyckad mamma. Då tänker jag att “så går det till här, det är den här verkligheten som formar Feni”. Och jag konstaterar att Feni är många gånger mer självständig än min sexåring. Hon går upp och tvättar sig, klär på sig och borstar tänderna på morgonen utan tjat. (Ok, kanske lite tjat ibland, hon är trots allt en ganska envis unge.) Hon hjälper sin mamma att gå och köpa bröd när hon ber om det, och hon håller själv reda på vad hon fått i läxa från fröken, för det skickas aldrig hem några veckobrev till föräldrarna. Feni går däremot inte på några organiserade fritidsaktiviteter, för något vidare utbud av sådana finns inte att tala om. Efter skolan kommer hon hem och leker med sina syskon och kusiner, eller hjälper till hemma om hennes  mamma ber henne.

    Och då måste jag fråga mig: Är det jag och Honorine som valt hur våra barn ska vara genom att medvetet välja hur vi uppfostrar dem? Kanske till en del. Men till största delen tror jag att både Feni och min Theo är formade av det samhälle de växer upp i, där jag och Honorine och övriga familjemedlemmar spelar viktiga roller, men definitivt inte kan ta kontrollen.

    Som föräldrar är vi väldigt viktiga personer i våra barns liv. Men att bli förälder är inte som att få en vit duk och en obegränsad uppsättning målarfärger och skapa sitt livs konstverk, för att sedan ställa ut det till allmän bedömning. Snarare har vi fått en tavla där motivet redan är grundlagt, och en rätt begränsad uppsättning färger som vi kan använda för att försöka fylla ut små områden här och där och hoppas att det i slutänden bidrar till en bättre helhet.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.