-
De två viktigaste besluten under Banguis fredsforum
Jag sitter och läser på RFI och Jeune Afrique för att få någon uppfattning av vilka frågor och beslut som blev de viktigaste under Forum de Bangui, eller Banguis fredsforum. På Jeune Afrique finns denna artikel som sammanfattar det hela rätt så bra.
En jättekort sammanfattning för er som bara vill ha en översikt kommer här:
1: Nio olika väpnade grupper samt försvarsministeriet har skrivit under ett gemensamt avtal om att sluta strida och avväpna sina styrkor. Hur det hela ska gå till i praktiken är däremot inte planerat. Tyvärr har CAR ingen tidigare framgångsrik historia av väl genomförda DDR-program. (DDR står för Disarmament, Demobilization and Reintegration– avväpning, demobilisering och återanpassning.) Kan man hoppas att det ska fungera bättre den här gången? Så här långt finns inget som direkt talar för det. Här krävs både resurser och kunskap som inte finns i CAR idag. Kan de komma in genom FN?
2: Det har också beslutats att de demokratiska valen till presidentpost och parlament inte ska hållas under sommaren som planerat, för till det finns det inte tid. Därför får övergångsregeringen några månader till på sig att organisera val. Detta har kritiserats en hel del från olika håll, och många menar att Samba-Panza planerat för en sådan utgång för att få längre tid vid makten. Kan så vara. Men det är också helt sant att ett val redan i juni-juli inte hade gått att genomföra.
-
Vem bryr sig om fredssamtalen i Bangui?
Så är veckan med fredssamtal i Banugi slut. Det hela har gått rätt obemärkt förbi, internationellt men även i Banugi enligt vad jag förstår. Det har helt enkelt inte blivit någon stor grej. Lokalt kanske för att det inte fanns så stora förväntningar från början. Internationellt kanske för att vi trots allt har att göra med ett av världens mest okända länder, som inte har så högt nyhetsvärde och som därför inte klarar av att konkurrera om medieutrymme med båtflyktingar och krisen i Burundi.
För vem bryr sig egentligen om samtalen i Bangui? Jag har försökt hitta information om forumet både på svenska och internationella media, men det har inte varit lätt. Nu har jag inte lusläst dagspressen eller lyssnat på radio varenda minut av dagen, men faktiskt har jag inte hört ett pip om samtalen i svensk media. Och googlar jag “fredsforum Bangui” är de fem första träffarna på listan alla från min blogg. Bara det är ett tecken på att detta har gått svensk media förbi.
Googlar jag på Centralafrikanska Republiken i stora internationella medier som BBC, CNN och Al Jazeera så hittar jag inte heller någonting, bara gammal information om landet. En engelsk version av Deutche Welt har några artiklar i ämnet. Det är den enda engelskspråkiga informationen jag kan hitta vid sidan av RFI och andra franska, och även centralafrikanska medier.
Är det verkligen så, att det finns såå lite internationellt intresse i och engagemang för landet? Visst är det nästan lite skrämmande? (Eller är det bara jag som snöat in mig på CAR lite väl mycket..?)
-
Hopp eller flopp i Bangui?
Gårdagens inlägg blev ett väldigt kort konstaterande. Jag har gått och funderat lite på det där idag, det där låga förtroendet för politiker. Jag delar det, absolut. Inte heller jag har mycket tro på att centralafrikanska politiker faktiskt har landets bästa i åtanke när de sitter och håller sina möten och samtal. Helt säkert finns en och annan som har goda intentioner. Men samtidigt är systemet så genomkorrupt att det är väldigt svårt för dessa människor att verkligen få något inflytande. För en tid sedan berättade jag om en ung människa som fick dödshot från sina kollegor efter att ha försökt rätta till uppenbara fel på finansministeriet. Sådan historier är alltför vanliga för att man ska kunna hysa någon större respekt för den centralafrikanska ledningen, för systemet.
Samtidigt skrev jag för några dagar sedan att jag var lite peppad över att fredsforumet i Bangui faktiskt kommit igång. Hur går det ihop? Jag antar att det på något sätt handlar om att klamra sig fast vid hoppet. För även om jag inte tror så jättemycket på att forumsamtalen kommer att bli ett tydligt avstamp mot en bättre framtid för CAR, så visar de ändå att det finns någon sorts vilja. De speglar den önskan som jag ser hos så många centralafrikaner, en önskan att faktiskt försöka lösa problemen och gå vidare, istället för att fastna i dem.
Och även om mycket faller platt, och även om många deltar i samtalen bara för att de får betalt för det, så har man ändå vunnit något litet genom att träffas och samtala. Så låt oss fortsätta hoppas!
-
Deltar i samtalen i Bangui för pengar
Det hörs en del kritiska röster från CAR om landets fredsforum. “Det kommer inte att bli några riktiga samtal”, säger många. “De som är här är bara det för att de får pengar för det.”
Sorgliga ord, som tydligt visar två saker: Att pengar (och korruption) är en väldigt stark drivkraft i centralafrikansk politik,och att “vanligt folk” har ett försvinnande lågt förtroende förtroende för politiker och andra som har en ledande ställning i landet.
- Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag, Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"
Inga mer barnsoldater i konflikten i Centralafrikanska Republiken?
Under helgen i Rydsnäs fick jag en fråga om huruvida de olika väpnade grupperna i CAR använder sig av barnsoldater. Mitt korta svar då var att ja, det gör de, men jag har inga siffror. Men nu har jag hittat siffror. Det uppskattas finnas mellan sex och tio tusen barnsoldater i CAR idag. Exakt vilka som ska definieras som barnsoldater är i och för sig lite oklart. Alla under arton år är barn enligt FN:s barnkonvention, men hur vet man vilka som är under arton när många inte har koll på sitt födelseår?
Hur som helst, oavsett den exakta åldern på soldaterna träffade jag många äldre personer under min resa till CAR i mars, som var väldigt oroade över att man nu förlorar en generation, som får lära sig att slåss men inte att läsa. Det ger inte hopp för framtiden.
Vad som ändå känns lite hoppfullt är att en av de första överenskommelserna som gjorts på fredsforumet i Bangui den här veckan är att alla väpnade grupper som deltar i samtalen ska avväpna och släppa alla sina barnsoldater, och avhålla sig från att rekrytera nya. Dessa barnsoldater, killar och tjejer under arton år, som har använts i regelrätta strider men också som kontrollanter vid vägspärrar, som torterare, som tjänare och som sexslavar, ska nu alltså få sin frihet åter.
Men att bli fri är förstås bara ett litet steg på vägen. Alla de tusentals barn som nu ska lämna livet som soldater behöver hjälp att komma tillbaka till ett vanligt liv. Här kommer UNICEF att spela en avgörande roll, berättar organisationens talesperson i CAR, Donaing Le Du, för den franska tidningen La Croix.
Helt klart är att också familjer och det centralafrikanska samhället kommer att spela en mycket viktig roll. Det är ju de som måste välkomna dessa barn tillbaka. “Det händer att familjer inte längre vill kännas vid sina barn”, säger Le Du. Jag studsar lite inför detta, för jag har otroligt svårt att tänka mig en centralafrikan som inte skulle ta emot sitt barn som befriats efter att ha varit barnsoldat. Jag tror att många, som inte har egna erfarenheter från Afrika, lätt tänker sig att det kollektiva samhället som finns här skulle “förbjuda” familjer att exempelvis ta emot en hemvändande barnsoldat. Att det inte skulle vara socialt accepterat.
Jag kan för min del inte se att så skulle vara fallet, åtminstone inte i CAR. Precis som för vem som helst i världen kan det helt säkert vara svårt att åter knyta band till ett barn som haft sådana upplevelser och kanske gjort saker som man inte ens vill kännas vid. Men nog kommer den stora majoriteten av centralafrikanska familjer att vilja ta emot barnen med både kärlek och förståelse. Det tror i alla fall jag.
-
Banguis fredsforum är äntligen öppnat!
Så är det till slut äntligen dags! Det fredsforum, eller Forum National de Bangui, som egentligen skulle ha hållits i mars, öppnades i Bangui igår. Detta forum samlar under en vecka representanter för stridande grupper, politiska partier, religiösa grupper, regionala ledare och civilsamhälle, för att samtala om hur man ska gå vidare med att bygga fred i CAR. Även några internationella representanter finns på plats, inte minst Kongos president Sassou Nguesso som ju spelat en viktig roll som medlare under hela konflikten. Några grupper lyser också med sin frånvaro: både Francois Bozizé och Michel Djotodia har efter förhandlingar i Nairobi gått med på att inte delta i samtalen (och om detta råder det delade meningar bland centralafrikaner, där vissa tycker att de borde ha fått delta), vilket lett till att både Bozizés politiska parti KNK och Djotodias falang av Seleka, UFDR, bojkottar hela forumet.
Att det dröjt så länge innan forumet kommit igång har flera orsaker. Dels har de gräsrotskonsultationer som hållits i hela landet som en förberedelse till samtalen i Bangui tagit längre tid än beräknat. Dessutom har det varit en del diskussioner kring vem som ska leda forumet och vilka som ska få delta. Men igår öppnades alltså äntligen samtalen med ett tal av president Samba-Panza. Hon pratade om att centralafrikaner nu själva måste få ha visioner och forma sin framtid, vad gäller säkerhet, fred och rättvisa men också på andra områden, som ekonomisk och social utveckling. För er som kan franska finns talet i sin helhet här.
Från min sida var det ju inte direkt någon journalistisk bedrift att skriva om detta först på kvällen dagen efter att samtalen öppnats. Och inte tänker jag kompensera det nu genom att skriva långt och utförligt om hur det hittills har gått. Men jag är faktiskt lite peppad över att det här äntligen händer, så det kommer mer.
Gilla4 -
Jag längtar inte till Afrika
Idag har det regnat. Och regnat. Och. Regnat.
Vi har mest varit inne och städat och grejat. Några vändor till tvättstugan blev det också, och under en av dessa möter jag en granne som säger: “Nu hade du väl hellre varit i Afrika?”
Och inget ont om mina grannar, men det är ett fascinerande fenomen, detta med oss svenskar och vår fixering vid vädret. Jag är inte bättre själv. Jag pratar väldigt ofta om vädret när jag pratar med svenskar. Om att det är fint. Om att det är pissigt. Om att jag längtar efter sol. Eller regn.
Men vet ni, det är inte på grund av vädret som jag längtar till Afrika. Möjligen ljuset, regelbundenheten i att dag och natt är ungefär lika långa under hela året. Det trivs jag bättre med än att ha kort-korta vinterdagar och lång-långa sommarkvällar. Men jag längtar inte mer till Afrika än regnig dag än en solig. För det är inte värmen jag längtar efter. Inte heller något annat av det där klyschiga om afrikaners gästfrihet eller glada afrikanska ungar som dansar och sjunger istället för att spela datorspel.
Jag längtar ju egentligen inte ens till Afrika. Jag längtar till de ställen i Centralafrika där jag känner mig hemma. Efter vänner jag inte träffat på länge. Efter speciella platser jag tycker om. Inte efter musik i allmänhet utan efter att sjunga i min kör.
Så nej, jag hade inte hellre varit i Afrika just en dag som denna. Jag är faktiskt ganska nöjd med att vara här i Örebro just nu.
-
CAR-helg i Rydsnäs
Ikväll skriver jag från Rydsnäs i södra Östergötland, lite trött men nöjd efter en kväll om CAR i Rydängskyrkan. Jag och Gunnar Thorén, mitt resesällskap från CAR-resan i mars, har pratat kring temat Försoning och återuppbyggnad inför ett 50-tal engagerade åhörare som ställde många intressanta och utmanande frågor. En del av dessa var lokala församlingsmedlemmar, många var också hitresta före detta CAR-missionärer. Det är alltid så roligt att träffa dessa människor med så mycket hjärta i CAR! Jag känner det lite som att ni är en del av min familj, min sewa.
Vad jag framför allt ville förmedla under kvällen var att det finns en stor vilja till fred och försoning, men att vägen dit är lång och svår. Imorgon fortsätter vi med gudstjänst. Kanske ses vi då. Ni hinner fortfarande köra hit om ni inte bor alltför långt bort.