• Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    …och vad händer i CAR?

    Jag har varit dålig på att följa den politiska utveckligen i CAR den senaste månaden. Har man vare sig telefon eller internet under perioder blir det lätt så att ens värld krymper. Men jag har förstått att man fortfarande förbereder för valet, som kanske blir av till slut. Någon gång. Snart ska det fastställas vilka som får och ska ställa upp som presidentkandidater.

    En del flyktingar har också börjat flytta tillbaka, under överinsikt av internationella organ. Men vad kommer de tillbaka till? Ett land i spillror, där saker som även tidigare kanske fungerade dåligt nu fungerar ännu sämre. Det för tankarna till sambandet mellan fattigdom och krig. Statistiskt sett löper länder som nyligen haft en väpnad konflikt och som dessutom har mycket låg BNP extra stor risk för att åter hamna i konflikt. Statistiskt sett ligger alltså CAR ganska illa till. Men hoppet finns ändå där. Just nu går det i alla fall inte helt åt galet håll.

    Jag hittade den här rapporten på RFI, som ger en översikt av situationen. Fint gjord är den i alla fall, och rätt lättläst. Ja, om man kan franska vill säga.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Fakta om Centralafrikanska Republiken

    En av världens mest bortglömda kriser. Ett av de länder i världen som haft absolut sämst ekonomisk utveckling de senaste decennierna och som idag hör till de allra fattigaste. Ett land som väldigt få människor känner till, så att man, i alla fall innan de senaste årens politiska och humanitära kris, fick dra till med 70-talets diktator Bokassa för att få en liten igenkännande glimt att tändas i ögonen på folk.

    Men samtidigt ett land som är hem åt 4 miljoner centralafrikaner. Ett land fyllt av människor som lever sina liv genom både skratt och tårar, så som folk gör runt om i hela världen. Ett land med stora resurser i form av både människor och naturtillgångar, och som – det är nästan alla centralafrikaner eniga om – har stor potential att utvecklas till något bättre än vad det är idag.

    Centralafrikanska Republiken – vad är det för ställe egentligen?

    001

    Karta över CAR med området där jag tidigare arbetet markerat med svart. För mer detaljer, gå till Google maps.

    Här finns en lista över förkortningar som används i texterna om CAR på bloggen.

    Korta fakta
    Namn: Beafrika på sango (används tyvärr inte särskilt ofta), République Centrafricaine (RCA) på franska, Central African Republic (CAR) på engelska
    Huvudstad: Bangui
    Areal: 622 980 km2
    Folkmängd: ca 4,9 miljoner (enl Världsbanken 2015)
    Statsskick: republik
    Officiella språk: sango och franska
    Valuta: Centralafrikanska francs (CFA, eller XAF i officiella valutalistor) (1 € = 655.9 CFA)

    Geografi, natur och klimat

    Centralafrikanska republiken är, som man kan utläsa av namnet, beläget mitt på den afrikanska kontinenten, söder om Tchad, väster om Sudan och Sydsudan, norr om de båda Kongorepublikerna och öster om Kamerun. Största delen av landet utgörs av en platå på ungefär 500 meter över havet. Landets högsta punkt är Mont Ngaui, 1410 meter över havet, i Yademassivet i de nordvästra delarna av landet. Denna bergskedja är en förlängning av Adamawaplatån, som också inkluderar Bongomassivet i nordöst. Dessa bildar tillsammans Oubanguiryggen, som fungerar som en vattendelare mellan de floder som flyter norrut till Charifloden och vidare till Tchadsjön, och de som flyter söderut till Oubanguifloden, som i sin tur rinner ihop med Kongofloden och fortsätter ut i Atlanten.

    Med naturtyper som gradvis skiftar från halvöken i norr till tropisk regnskog längst i söder och speciellt sydväst, har CAR en stor biologisk mångfald och är hem åt såväl savannlevande som regnskogslevande arter. Klimatet är tropiskt i nästan hela landet, med en regntid som infaller ungefär mellan maj och oktober, och en torrtid ungefär mellan november och april. I norr är regntiden lite kortare, i söder gäller det motsatta.

    Folk och språk

    Centralafrikanska Republiken är glesbefolkat, men bara ungefär 4 miljoner invånare på en yta en och en halv gång så stor som Sverige. Uppskattningsvis bor 40% av invånarna i städer, de flesta i huvudstaden Bangui eller i andra städer i de västra och centrala delarna av landet, medan de östra delarna har en extremt låg befolkningstäthet, med flera miljoner hektar upp mot gränsen till Sudan som helt saknar fasta bosättningar.

    Till skillnad från många andra länder i centrala Afrika har CAR ett officiellt språk av afrikanskt ursprung, sango, vilket talas i hela landet och bidrar till en känsla av gemenskap mellan de över 70 etniska grupper som lever inom landets gränser. Sango talades av handelsmän längs Oubanguifloden vid fransmännens ankomst i slutet av 1800-talet. I och med den ökade kontakten mellan olika etniska grupper under kolonialtiden, spreds språket norrut i det område som så småningom skulle utgöra Centralafrikanska Republiken, men som då kallades Oubangui-Chari. Vid självständigheten valdes det, vid sidan av franska, som officiellt språk, och har sedan dess utvecklats och blivit det mest talade språket i landet. De allra flesta barn i CAR idag lär sig sango som första språk, och undervisningen i de lägsta klasserna i skolan (i den mån skolan över huvud taget fungerar) sker på sango, men med franska läromedel.

    Naturtillgångar och ekonomi

    CAR är ett av världens fattigaste länder. Den ekonomiska utvecklingen sedan självständigheten 1960 har varit katastrofalt låg, och BNP/capita låg 2012 på 926 dollar, för att 2013 rasa till 581 dollar (att jämföra med Sverige på 45067 dollar, se en jämförelse här). Bortsett från en liten produktion av kaffe, socker och några till varor finns ingen industri att tala om, och naturresurserna – framför allt diamanter, guld och timmer – utvinns och exporteras olagligt i stora mängder, utan att inkomsterna kommer landet till del.

    Arbetslösheten är mycket hög, och de flesta centralafrikaner, speciellt utanför huvudstaden, lever på tillfälliga jobb och mat som de själva odlar. Vanliga grödor är kassava, jordnötter, majs och ris. Försök har tidigare gjorts att bygga upp större odlingar med cash-crops som sockerrör, bomull, oljepalmer, kaffe och tobak, men idag är produktionen i det närmaste obefintlig.

    Historia och politik

    CAR har varit befolkat sedan minst 8000 år. Mycket är ännu okänt om den tidiga historien, men så lång tid tillbaka som det finns berättelser nedskrivna har landet legat på gränslinjen mellan folkgrupper som försökt erövra landet norrifrån, och andra grupper som kommit från söder och sydväst. I slutet av 1800-talet blev landet en del av Franska Ekvatorialafrika. De nuvarande gränserna bestämdes, och regionen fick namnet Oubangui-Chari efter de två stora gränsfloderna. Under kolonialtiden var landet en avlägsen region utan något starkt kolonialt styre, som mest användes för att utvinna naturresurser. Upprepat motstånd mot kolonialmakten slogs dock våldsamt ned.

    Den 1 december 1958 blev Oubangui-Chari självständigt, och Barthélemy Boganda blev dess förste president. Han omkom dock i en flygkrasch 1959, och det blev istället president David Dacko fick se självständigheten fullbordas 1960 när den nya nationen utropades och fick sitt nuvarande namn, Centralafrikanska Republiken.

    Efter Dacko följde Jean Bédel Bokassa, som lät kröna sig själv till kejsare, och efter honom följde fler ledare från de södra delarna av landet, vilket var en del i den utvecklingen som ledde till att den militära gruppen Seleka bildades i norr under början av 2010-talet. Konflikten mellan Seleka och den dåvarande presidenten Bozizé och hans anhängare drev landet in i den väpnade konflikt som blossade upp under 2013 och som fortfarande pågår även om den idag inte kan klassas som fullskaligt krig.

  • Övrigt

    De kommer verkligen!

    Det är så overkligt. Vi planerar Louises, Philomenes och Honorines besök i Sverige och fast vi vet att de faktiskt har visum är det svårt att riktigt tro att det är sant. De kommer verkligen hit. De ska resa runt i Sverige, delta i gudstjänster och samlingar, vara med och hålla i en kördag, prata på en kvinnofrukost. De ska sitta vid våra bord och äta, sova i våra gästrum. Så himla roligt! Faktiskt helt fantastiskt!

    DSC01837

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    En massa människor och en vit

    Låt oss tala en liten smula om rasism. I mitt Facebookflöde har det dykt upp en massa åsikter och artiklar den senaste veckan från i våras, när ordet negerboll togs bort ur SAOL. Och om man väl klickar på en länk dyker det snart, tack vare internets fula knep för att hålla koll på mina intressen, upp fler artiklar om rasism. Om rasifiering. Om rasistiska strukturer.

    Det finns hur mycket som helst att säga om detta, och samtidigt är allt egentligen redan sagt, och jag har filat länge på något jag lägga till i debatten men ämnet överväldigar mig. Så nu droppar jag det långa intelligenta inlägget och vill bara säga detta:

    Jag vet att rasism mot just svarta har varit fruktansvärd genom historien. Det har begåtts vidriga handlingar i ras-tänkandets namn och svarta har utan tvekan varit (och är) väldigt utsatta för detta.

    Men. Jag har faktiskt svårt att hålla med dem som gång på gång påpekar att vit hud alltid framställs som “normalt” och “mänskligt” medan svart hud framställs som “annorlunda” och “avvikande”. Självklart. I den del av världen som ursprungligen bebotts av vita människor är det så, av naturliga skäl. Men, vänner, i åtminstone en del av världen som ursprungligen bebotts av svarta människor och som jag känner väl till (you guessed it: Centralafrika) framställs inte alls vit hud som det normala. Där är det faktiskt det vita som är annorlunda och avvikande. Som hamnar lite utanför samhällsgemenskapen. Som misstänkliggörs. Som antas inte kunna förstå språket (så där så att folk pratar extra långsamt och tydligt).

    Och nej, det är inte exakt samma situation fast omvänd. Jag vill inte jämföra min utsatthet någon annans. Men likväl handlar det om rasistiska strukturer, där liksom här. Jag är vit i Centralafrika och jag tillåts aldrig glömma det.

    Och en gång hörde jag en liten flicka viska till sin mamma, medan hon förskrämt tittade på mig: “Mamma, är det där en människa?”

    (Här finns en senare text som jag skrivit på samma tema.)

    IF

  • Litteratur och skrivande,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Utvandrarna och invandrarna

    Jag lyssnar på Utvandrarna på Storytel. Och jag vet att jag inte är den första att göra kopplingen men måste ändå få nämna det:

    Med dagsaktuella berättelser om livsfarliga båtfärder över Medelhavet i bakhuvudet är det starkt att höra om hur Kristina i boken gruvar sig över färden över till Amerika. Kan hon med gott samvete ta med sina barn i bräckliga båtar över ett stort hav? Utsätter hon dem då inte för alltför stor fara? Och samtidigt – vad kan hon erbjuda dem för liv om de stannar kvar?

    Det finns så många paralleller att dra att det nästan blir kusligt. Och samtidigt finns en stor skillnad. Till USA lockades invandrarna med löften om jord. I Europa idag anstränger vi oss hårt för att inte behöva ta emot för många nya människor.

    Jag lärde mig under kursen i utveckling att en anledning till att Sverige kunde utvecklas så snabbt var att vi hade möjlighet att “exportera” stora delar av vår okvalificerade arbetskraft. Afrika idag har mycket liten möjlighet att göra detsamma.

  • Övrigt

    Finbesök från CAR

    Under åren har kontakter mellan CAR och Sverige för mig nästan uteslutande inneburit att svenskar reser till CAR. Besök och vistelser åt andra hållet, det vill säga att centralafrikaner besöker Sverige, har jag bara varit med om ett fåtal gånger, och varje gång har det varit lika häftigt! Och nu har vi ett nytt sådant besök på gång. Denna gång är det tre kvinnor som kommer, bland annat en av mina närmaste vänner Honorine. Under några månaders tid har vi tillsammans jobbat på deras visumansökan, och nu i dagarna ringde de från Bangui och sa att det var klart. De har beviljats visum!

    Ännu är det mycket att ordna med, men visumet var ändå den enskilt största utmaningen och det känns som att vi på allvar kan börja planera för att de tre kvinnorna faktiskt ska tillbringa september månad i Sverige. Wow! Det här kommer ni så klart att få höra mer om på bloggen!

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.