• Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    Att bjuda eller inte bjuda

    Jag och Honorine, som nu snart bott hos mig en månad, har båda rätt bra koll på varandras kulturer. Hon för att hon jobbat för svenskar i många år. Jag för att… ja, det där vet ni ju redan. Vi brukar därför navigera genom det mesta utan några större krockar. Men igår gick vi lite bet. Nej, det blev ingen jättekrock, men vi hade väldigt olika åsikt om vad som egentligen var mest artigt.

    När hon kom hit från CAR hade hon med sig lite mat: jordnötter, sesamfrön och sånt. Mycket goda grejer, som jag helt enkelt stoppade i skafferiet. Sen har de blivit liggande, och jag har gått och haft en aning dåligt samvete för det där. Så till slut, igår, föreslog jag att vi skulle köpa koncentrerad mjölk och göra sesamkakor. Honorine blev förskräckt.

    – Så att jag måste äta det som jag har gett bort till dig? frågade hon. Nej, det vill jag inte göra. Det där får du spara tills jag åkt hem!

    Och så var jag tvungen att förklara att jag hade gått och tyckt att jag var oartig som lät hennes gåva ligga orörd i skafferiet.

    – Inte alls, tyckte hon. Snarare tvärt om.

    Och jag vet ju att det är så där i RCA, att man aldrig ska bjuda på något som en person haft med sig som present. Men ibland sitter det svenska djupt. Ibland är det svårt att ta in att det jag anser som självklart kan uppfattas på ett helt annat sätt av en annan person. Till och med av en av mina bästa vänner.

  • Övrigt

    På andra sidan galenskapen

    BLU 15 målgång

    Ni som följer mig på Instagram eller på Facebook vet redan att jag sedan drygt två dygn är i mål efter de 47,5 kilometerna i Bergslagsleden Ultra. Men jag kan ju kosta på mig en uppdatering här också. Så här såg det ut strax efter klockan fyra i lördags när jag, med ben tunga som cement, lyckats pressa mig till en liten minispurt över mållnjen.

    Jag var en av dem som spenderade längst tid i löpspåret, precis snäppet över sju timmar, varav de första två var i mjukt, disigt skolsken och övriga i regn. Men det var precis vad jag hade väntat mig. Det här är första gången i mitt liv som jag sprungit så långt och jag hade två absoluta målsättningar: att över huvud taget ta mig i mål och att ha roligt. Båda uppnådde jag. I mål kom jag bevisligen, och roligt var det, även om det också var sjukt jobbigt. Jag hade dessutom hoppats att klara det på runt, eller helst under, sju timmar, och med en sluttid på 7:01:02 anser jag nästan att även det är uppnått. Med bättre förhållanden (läs: med mindre regn, lera och hala stenar) är jag rätt säker på att jag varit under sju timmar.

    Framför allt gav loppet mersmak. Nu har jag en tid att utgå från och sikta på att slå nästa år.

    Men nu får bloggen återgå till CAR-besöket. Någon träningsblogg kommer jag aldrig att börja skriva.

  • Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan

    Gäster och värdfolk

    Kvinnor från CARI sex dagar har de varit här nu, våra tre vänner från CAR. Sex intensiva dagar fulla av möten, studiebesök och nya upplevelser. Och jag är så imponerad av hur de hanterar situationen. Detta att komma till ett helt nytt sammanhang, där ingenting är som hemma. Alla tre har förvisso haft mycket kontakt med svenskar genom åren, och visste väl på något sätt vad de hade att vänta sig, men samtidigt är detta kvinnor som kommer från ett av världens fattigaste länder. Åtminstone om vi pratar om fattigdom i ekonomiska termer. De här tre kvinnorna är vana vid att laga sin mat och värma sitt vatten över öppen eld, inte ibland, utan varje dag. De är vana att stiga upp varenda morgon (om de inte har någon yngre släkting som kan göra jobbet åt dem) och blåsa liv i glöden från föregående kväll, för att slippa slösa på tändstickorna. Först när elden brinner kan de värma vatten att tvätta ansiktet med och sedan koka kaffe till sig själva och familjen.

    Och så hamnar de här, i våra svenska kök, där vi vrider på en kran för att få varmvatten och trycker på en knapp för att få kaffe. Och de tar det med ro. Visst pratar vi om skillnaderna. Men det får vara som det är. Det är ljusår mellan våra olika vardagsliv, men det är inte det som vi fokuserar på under det här besöket. Vi kan mötas bortom dessa olikheter.

    Och så känns det så skönt för mig, detta att få ta emot dessa kvinnor som gäster, istället för att själv vara gäst. I CAR blir jag så ofta uppassad och servad. Man bär mina väskor, man tvättar mina kläder, man bär fram kaffe på en bricka och bjuder mig att ta en extra bulle medan barnen bara får en halv. Jag får sällan bjuda igen, jag är ju gäst, och ibland är det alltför lätt att tolka den där gästfriheten som en rest från kolonialtiden, en tanke att vita människor ska passas upp på. Men så idag, när Honorine är på väg ut genom dörren för ännu ett besök, säger hon i förbigående att hon lagt en hög med smutstvätt på golvet i sitt rum. Om jag ändå ska tvätta kan jag väl ta med hennes kläder också? Och med ens vet jag att jag kommer att ha mycket lättare att ta emot hennes gästfrihet nästa gång jag besöker henne i Berberati.

  • Övrigt

    Uppladdning inför galenskapen

    Gröt

    Idag är jag uppe tidigt för att hinna äta en rejäl frukost. Idag ska det ske. Jag ska springa Bergslagsleden Ultra, ett terränglopp på 46 km.

    Våra vänner från CAR skrattade gott när jag berättade om galenskapen. Vem kan vilja springa fyra och en halv mil i skogen? Frivilligt? Utan möjligheten att ens vinna något pris?

    “Nej men vad då?” frågade de efter att ha skrattat en stund. “Menar du verkligen allvar? Ska du springa?”

    Och så skrattade de igen.

    Det kändes som en härlig uppladdning. Att riktigt få känna in hur tokigt det är att man frivilligt väljer att ägna en hel dag åt att springa på stigar i skogen. Men kul ska det bli. Hoppas jag i alla fall.

    Vi hörs på andra sidan. :P

  • Övrigt

    Kvinnorna från CAR är här!

    Arlanda

     

    Så är de här! Vilken glädje! (Det är bara jag som ser ut som att jag skulle behöva gå raka vägen i säng, trots att jag är den enda på bilden som INTE har rest hela natten.)

    Resan hit gick på det stora hela bra, förutom vid passkontrollen i Paris där dessa tre kvinnor, som redan har beviljats visum på franska ambassaden i Bangui, togs åt sidan och grundligt förhördes om sitt besök. Varför skulle de komma till Europa? Hur kunde de bevisa att de var inbjudna av en kristen organisation? De bar ju inga kors runt halsen. Och så var de ju kvinnor. Hur kan kvinnor komma som representanter för en kyrka?

    Det är ju så man skäms. Visst, att i måste kolla bakgrunden på folk som kommer utan visum är väl i sin ordning. Men när man har ett visum stämplat i passet. Då borde vi väl kunna kosta på oss ett enkelt “Välkommen till Europa!”

    Det är spännande att se sitt land ur någon annans ögon. Mest kommenterat idag var de stora åkrarna, och att det inte var några människor ute på vägarna.

    Imorgon ska vi in till Örebro. Då kanske vi får se lite mer folk i rörelse i alla fall.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.