• Övrigt

    Improvisation. Kommunikation.

    Spirea

    Igår när jag kom hem från jobbet var det verkligen försommar i luften. Jag sparkade av kontorsskorna och tog en promenad till affären. Solen i nacken och doften av spirea i luften. En av de där små stunderna, ni vet, när allt bara. är. så. bra.

    Och som det barn av min tid som jag är, kände jag genast behovet att få förmedla känslan till andra. Så jag tog ovanstående bild och instagrammade. Och visste på en gång att egentligen var det ju inte alls bilden jag ville förmedla, utan doften. Så jag skrev något om #scentogram och kände mig ändå nöjd.

    Det där började snurra i tankarna, om hur vi faktiskt ständigt måste improvisera i vår kommunikation människor emellan. Vi har alla en inre värld som vi aldrig kan förmedla fullt ut, för att vi måste gå omvägen via ord. Eller en blick. En bild. Kanske en kram eller bara fingertoppar som hastigt nuddar vid varandra.

    Att nå fram till andra, att få sagt det vi vill, att förstå och bli förstådda, att verkligen mötas… det är inte lätt. Och ändå är det vad vi ständigt försöker och försöker igen. Heja oss för det! För att vi fortsätter att försöka. Och för att vi ibland faktiskt når fram och träffar mitt i prick.

  • Litteratur och skrivande

    Barn måste få skriva poesi

    Härom dagen skrev jag om barn och läsning, och jämförde svenska barns möjligheter att läsa böcker på sitt modersmål med exempelvis centralafrikanska barns.

    På kursen i barnlitteratur har vi också läst en del om barns möjlighet att själva få använda språket kreativt och skapa egna texter. Att läsa och skriva kan beskrivas som olika sidor av samma sak: att få fästa sina tankar i ord och formuleringar, må det vara egna eller andras.

    Jag tror att vi människor mår bra av just detta att få fästa tankarna. Att ge lite stadga åt funderingarna som irrar härs och tvärs i hjärnan och ibland gör oss galna. Världen är helt enkelt för komplex för att vi ska greppa den. Kan vi formulera någon del av den här komplexiteten i en berättelse har vi hjälpt vår egen tanke en bit på vägen. Jag tror att det kan få oss både att växa och att våga sträcka oss utanför vår invanda trygghetszon.

    För några år sedan berättade en bekant i CAR hånfullt om ett ”löjligt och onödigt initiativ” av en hjälporganisation i landet. Man hade (som jag nu minns det) samlat ihop barn från olika konfliktgrupper. Sedan hade man gett barnen i uppgift att skriva dikter och berättelser om kriget och om drömmen om fred och försoning. När dikterna och berättelserna var klara fick de som ville läsa upp dem för gruppen.

    Vad utfallet av detta arbete blev vet jag inte. Men jag skulle inte ens i mina mest cyniska stunder vilja kalla det för onödigt, som min bekanta. Det kanske inte gav något direkt, synligt resultat. Det mättade inga magar och gav ingen tak över huvudet. Men tänk att barn från grupper som egentligen ligger i strid med varandra har kunnat samlas och dela en gemensam berättelse om kriget. Det är stort!

    En form att använda för att även läs- och skrivsvaga barn ska kunna delta i sådana här övningar är poesi. Inom poesin får man göra som man vill. Man skriver det man känner. Skiljetecken och korrekt ordföljd spelar ingen roll. (Även om man förstås KAN välja att sätta upp riktlinjer för sig själv genom olika typer av skrivregler och  versmått.) I den svenska versionen av Poem Express, en internationell lyriktävling för barn 6-12 år, skrev en pojke som bara bott i Sverige några månader följande dikt, med nästan alla ord han kunde på svenska:

    Träd Får Fåglar Bil
    Det här är mitt Kurdistan

    Om jag fick välja ett önskejobb/uppdrag under de sex närmaste månaderna (och om jag fick göra det helt utifrån mina egna behov, utan att behöva ta hänsyn till familjen), då skulle jag nog dra till CAR eller Kongo eller nåt och starta en nationell rörelse där för Poem Express. Vilken grej alltså!

    IMG_1188

    Här är en till dikt, som en kollega hade med sig hem efter ett fältbesök i Libanon. En dikt uppsatt på väggen i en skola, och som andas stor kärlek till ett stolt hemland. Också väldigt viktigt att få formulera.

  • Övrigt

    Var med och spring för Panzi du med!

    Tack till er som redan sponsrat mitt springande! Om det är nån som fortfarande funderar, eller kanske till och med vill vara med och springa lite själv, så finns hela insamlingen till loppet på PMU:s hemsida. Hundra tusen kronor är det totala insamlingsmålet, som en symbol för avståndet mellan Sverige och Panzi – tusen mil. Med en hundring per mil når vi dit tillsammans.

  • Övrigt

    Run for Panzi – en annan utmaning

    Nej, jag ska alltså inte färga håret blått. Men jag har antagit en annan utmaning. Om tre veckor ska jag, tillsammans med ett stafettlag från jobbet, delta i Tjejmarathon, till förmån för Kongos kvinnor. Närmare bestämt för Panzisjukhuset i Bukavu, DR Kongo, som specialiserat sig på att ta hand om kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt. Ni kanske har hört talas om Dr Mukwege och det fantastiska jobb som han och hela sjukhusets personal gör för att hela dessa kvinnor. Annars kan ni läsa mer om det här.

    Loppet samlar alltså in pengar till Panizis arbete, och som deltagare förväntas jag, utöver startavgiften på 450 kr, samla in minst 1000 kr från vänner och bekanta. Alltså behöver jag er hjälp. Kan du tänka dig att bidra med en femtiolapp eller en hundring eller valfritt belopp? Du kan i så fall ge ditt stöd på tre sätt:

    • Med kort: Klicka här för att komma till PMU:s insamlingssida. (Kom ihåg att skriva mitt namn i kommentarsfältet!)
    • Med sms:  Sms:a RUNFORPANZI till 72980 för att skänka 100 SEK. Skicka sedan ett sms till mig på 073-0735285 så att jag får med summan i ”min” insamling.
    • Det går också bra att ge pengar till mig i handen, så sätter jag in dem.

    Tack på förhand!

    2015-09-05 12(Och för er som drar er till minnes att jag i höstas sprang Bergslagsleden Ultra, ett terränglopp på 47,5 km: Nej, det är så klart ingen jätteutmaning för mig att springa en av fem mil på Tjejmarathon. Det är liksom inte på grund av min ”gigantiska” insats som ni ska skänka pengar. Utan på grund av Panzisjukhusets på riktigt-gigantiska insats för kvinnor i Kongo. Här finns ett par filmer som visar lite av det arbete de gör. De återställer inte bara sargade kroppar. De hjälper till att bygga drömmar.)

     

  • Litteratur och skrivande

    Vem kan läsa fem hundra böcker?

    En av personerna i det där författarnätverket som jag skrev om igår är Camilla Gunnarsson, just nu aktuell med boken #tillsammans #utanför. Igår delade hon en rolig grej på sin blogg om en läsutmaning, där en lärare lovat att färga håret blått om klassen lyckas läsa fem hundra böcker fram till skolavslutningen. Själv drar jag en lättandes suck att jag inte är lärare, för det här hade jag haft svårt att inte själv plocka upp och utmana min klass med. (Om jag nu haft någon.) Mitt hår i blått alltså…

    IMG_20160406_175226

    I nästa andetag tänker jag, wow vad lyckliga vi är i Sverige ändå, att man bara kan utmana en klass sådär utan vidare i att läsa fem hundra böcker på en termin! Eller fem hundra böcker över huvud taget. Svenskan är inget stort språk i världen. Enligt min beräkning har cirka 0,15 procent av jordens befolkning svenska som modersmål. Och ändå har vi en sådan rik skatt av barn- och ungdomslitteratur att det inte är några som helst problem att få ihop fem hundra böcker. Visst, alla kanske inte hittar en massa böcker som är exakt i deras smak. Men ändå. Utbudet är gigantiskt. Och det handlar verkligen inte heller bara om översatt litteratur, utan det finns mängder med bra böcker som är skrivna på svenska i original. Trots att bara 0,15 % av jordens befolkning kan läsa dem.

    Ändå pratar vi i Sverige ibland om att barnlitteraturen är för smal och icke inkluderande. Att barn med ett annat etniskt ursprung och/eller annan kultur än den ursprungs-svenska har svårt att hitta böcker som speglar deras egna liv och erfarenheter.

    Om vi har problem med det i Sverige, hur ser det då ut för barn från ett land som CAR. Eller Kongo. Eller… tja, vad ska jag dra till med? Uzbekistan. Mongoliet. (Ok, jag gissar lite godtyckligt nu vilka länder som kan tänkas ha mindre utbud av barnlitteratur på det nationella språket, men ni förstår vad jag menar.) Hur påverkas barn av att inte få läsa böcker som relaterar till sådant de själva upplever i sin vardag?

    Min idol, nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie, gör en lysande föreläsning på TED talks om faran med en enda berättelse. Hon inleder med att berätta att hon som barn bara läste om vita barn som lekte i snön och åt äpplen. Vad gjorde det med henne? Jo, det fick henne att tänka att litteratur egentligen inte var för sådana som henne.

    Inte alla svenska barn gillar att läsa. Inte alla tycker att litteratur är något för dem. Därför behövs kanske en utmaning ibland som utmynnar i en blå kalufs på skolavslutningen. Men jämfört med utmaningen att få en centralafrikansk skolklass att läsa fem hundra böcker är det ändå ingenting. Där behöver de fem hundra böckerna först skrivas. Piouh!

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.