För någon vecka sedan skrev SvD om flyktingkrisen i CAR, och om de flyktingar som fortfarande befinner sig i flyktingläger i Kamerun. (Läs artiklarna här och här.) 278 000 centralafrikanska flyktingar ska enligt uppgift finnas i Kamerun. Några av dem känner jag personligen, och har arbetat tillsammans med. Det är en konstig känsla. När jag var där för drygt två år sedan pratade de om en del av de problemen som omnämns i SvD:s två artiklar, bland annat detta med svårigheten att få fram ved att elda med. Därför är det roligt att läsa om att man faktiskt hittat ett sätt att lösa bränsleproblemet, genom att tillverka briketter av lera och sågspån. Men tråkigt att det finns så lite pengar att hjälpa centralafrikanska flyktingar att detta projekt riskerar att försvinna. Det verkar som att det här problemet ständigt återkommer. Det är flera år sedan nu som Läkare utan gränser flaggade för att CAR var en av världens mest okända humanitära kriser. Sedan dess är det inte mycket som har ändrats. Nu pratar Norska flyktinghjelpen om ”Världens mest bortglömda flyktingkris”. Hur svårt ska det vara att sätta ett land på kartan?!

I helgen som gick var jag på en träff med ett 50-tal personer som arbetat för Örebromissionen/Evangeliska frikyrkan i Centralafrikanska Republiken under årens lopp. Många av dem är sådana som jag lärde känna som barn, när jag bodde i landet tillsammans med min familj. Andra känner jag bara till namnet. Många är avsevärt mycket äldre än mig – jag hörde helt klart till de allra yngsta på samlingen. Men trots den stora åldersskillnaden har vi något gemensamt. Vi har alla bott i ett land som de flesta svenskar knappt hört talas om. Och har de hört talas om det så är det mest i negativa termer. Krig, konflikt, humanitär katastrof. Det är så CAR beskrivs idag. Och det är ju sant. Men landet är också mycket mer, och det är fint att få träffa människor som vet det. När vi satt och lyssnade på en av de personer som talade på träffen drömde jag mig bort lite och förflyttade i tanken alla dessa människor till en gudstjänstlokal i Berberati. Jag försökte se framför mig hur vi alla faktiskt skulle känna oss hemma även i den miljön. Det var en kittlande tanke.

På träffen var det flera av dem som jag (ännu) inte känner personligen som berättade att de läst min tidigare blogg, där jag försökte beskriva utvecklingen i CAR under konflikten som blossade upp 2013. Det är så klart väldigt roligt att höra att andra läst och uppskattat det jag skrivit. Och så tänkte jag att jag kanske ändå ska ta upp även det spåret igen. Skriva lite mer om CAR igen. Lite lagom.

Så jag började med att hämta lite fakta om CAR som jag hade på min förra blogg. Det hittar ni här.