• Det tredje rummet - att befinna sig mitt emellan,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    Omvänd rasism?

    Som ni kanske märkt håller jag på och flyttar över inlägg från mina tidigare bloggar till denna. Det är en lång process, som tar extra tid för att jag fastnar på vart och vartannat inlägg och funderar på om jag vill ha med dem eller inte. Om jag tycker att det är relevant. Om jag kan stå för det. Ett av dessa inlägg var ett som jag skrev för ganska precis två år sedan, med rubriken En massa människor och en vit. Det hade pratats en massa i medier och sociala medier om rasism, i samband med att ordet negerbollar försvann ur SAOL, och jag hade funderat en hel del på detta med omvänd rasism. Alltså: svartas rasism mot vita. Min slutsats då var att det, åtminstone i delar av Afrika, finns rasistiska strukturer som spelar till de vitas nackdel. Att svartas diskriminering av vita inte på något sätt är jämförbart med vitas diskriminering av svarta, men att det ändå existerar.

    Nu har jag tänkt i två år till. Och jag tycker fortfarande att detta är svårt att formulera. Idag skulle jag bestämt hävda att omvänd rasism inte existerar. Den betydelse som jag vill lägga i ordet rasism idag handlar specifikt om de strukturer som finns i samhället och som ger vita en fördel av att vara just vita. Dessa strukturer finns över hela världen, och som vit kan jag leva rätt ovetandes om dem, eftersom jag inte lägger märke till dem. Men vad jag lägger märke till eller inte har ingen stor betydelse i sammanhanget. Strukturerna finns, oavsett om jag uppfattar dem eller ej, och de placerar ständigt vita högst upp i den sociala rangordningen. Och inte minst: vi är alla en del av detta system, vare sig vi vill eller inte. Att vara helt opåverkad av det och aldrig bidra till att reproducera mönstret tror jag faktiskt är omöjligt.

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur

    Jafta och hans familj av Hugh Lewin och Lisa Kopper

    Det är dags att presentera juni månads bok i barnboksutmaningen. Den här gången skulle jag läsa en bok som var skriven i jag-form, och jag valde en som jag fått tips om av en bloggläsare: Jafta och hans familj.

    Boken är skriven 1982 av sydafrikanske Hugh Lewin, och för den som är sugen på att läsa den finns den att låna, i alla fall på Örebro Stadsbibliotek, även om den står nere i arkivet (vilket tyder på att den inte lånas ut alltför ofta).

    Jafta är en pojke i sexårsåldern som bor i en liten by med sin mamma och sina syskon. Jaftas pappa arbetar långt hemifrån och kommer bara hem ibland, men när han är hemma älskar Jafta att vara tillsammans med honom. I fyra korta kapitel, illustrerade med varma, uttrycksfulla bilder berättar Jafta först om sig själv, sedan om sin mamma, sin pappa, och slutligen om sin systers bröllop. I de två första kapitlen använder sig Jafta av bilder från naturen för att först beskriva sina egna känslor och sin personlighet, och därefter mammans dagliga arbete och kärlek till sina barn. Även kapitlet om pappan inleds på samma sätt, men efter några sidor går det över till en mer sammanhängande berättelse om hur pappan hjälpt Jafta och hans bror att bygga en koja. Denna berättarstil fortsätter in i sista kapitlet, det om systerns bröllop, som är noggrant redovisat i kronologisk ordning, om än fortfarande helt utifrån Jaftas perspektiv.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.