Ok, jag får erkänna: inte riktigt allt jag skrev igår var riktigt sant. Jag hade tänkt att jag bara skulle ignorera det, för det är ju semester och jag önskade så att det bara skulle ha fått vara det för oss alla och kände inget behov av att basunera ut det där andra. Men sedan när jag skulle dela mitt semesterglättiga inlägg på facebook möttes jag av att flera vänner delat en annan nyhet, som också präglat början på vår resa, och då kändes det plötsligt inte lika roligt att dela sorgfria bilder från Universal Studios och låtsas som ingenting.

Nyheten var denna, att tre parkvakter dödats av tjuvjägare i Garamba i DRC (Kongo-Kinshasa), en av de två parker där Erik just nu jobbar.

Att skydda vilda djur mot tjuvjägare kan vara ett farligt arbete, och det händer att både parkvakter och tjuvjägare dör, även om det inte tillhör vanligheterna. Men detta är den största attacken och den allvarligaste förlusten någonsin i Garamba, och när alla andra i de högsta positionerna var bortresta eller sjuka eller hade andra förhinder blev det Erik som fick ta ansvaret och ändra sina planer för att åka några dagar till parken. Helt rätt ur det perspektivet. Och väldigt tråkigt ur vårt privata.

Och som så ofta är det svårt att leva i detta mellanläge, mellan några av världens mest utsatta och några av världens mest priviligierade. Att ha en bekantskapskrets som sträcker sig från fattigaste fattiga till den rikaste klicken i världen.

Resan vi gör nu är för många av våra bekanta så övermåttan överdådig att man måste skämmas över att ens göra den. När jag tänker på de fruar och barn som förlorat sina män och pappor i attacken i Garamba vill jag helst bara åka härifrån, tillbaka hem till min verklighet där jag kan göra bättre nytta för världen än att åka omkring och turista.

I andra änden av bekantskapskretsen har vi människor som har helt andra möjligheter i livet, som själva kanske besökt både Singapore, Bali och Australien. Och som, även om de inte gjort det, pratar om en sådan här resa som något man självklart ska kunna unna sig. Oavsett övriga omständigheter. Man måste få ha rätt till att ta ledigt. Spendera tid med familjen. Det är viktigt.

Och ju mer jag tänker på det, desto snurrigare blir det. Vad är egentligen rätt? Vad lämnar godast avtryck i mitt liv och andras? Att unna sig? Eller av avstå till förmån för annat?

Just nu är vi i alla fall fortfarande på semester, och Erik ska så småningom komma tillbaka, och när vi är här så tänker vi fortsätta njuta och ha det riktigt bra. Om än med dessa funderingar som fond. De går inte att ignorera. Verkligheten går inte att ignorera. Man får istället lära sig att leva, med den och mitt i den.

Tilläggskommentar: Vi känner inte personligen familjerna till de dödade parkvakterna. Men vi känner många som skulle kunna vara i precis samma situation.

“Du är hundra procent svensk”, sa en person till mig idag. Och jag blev lite ställd (och, jo det ska erkännas, nästan lite sårad), för jag känner mig inte som hundra procent svensk. Ibland känner jag mig faktiskt ganska udda. Ibland tycker jag att min världsbild, mina erfarenheter och mina värderingar inte alls stämmer med min svenska omgivning, och jag känner mig väldigt hemma i miljöer som är lite mångkulturella. Speciellt, så klart, om de har inslag från centrala Afrika.

Men samtidigt är det klart att jag kan vara 100% svensk. I Sverige behöver ingen veta om den andra identiteten som jag har i mig, om jag inte väljer att visa den. Och visst är jag också väldigt mycket svensk på många sätt, när det kommer till intressen, livsåskådning, sätt att uppfostra barn…

Jag kan aldrig bli 100% centralafrikan. Delvis för att en del av identiteten faktiskt sitter i utseendet. Jag kan inte smälta in där som jag kan här. Delvis för att jag ändå har svenska föräldrar som har format mig och min identitet.

Men jag vill tänka att jag kanske är 60% centralafrikan. Hur nu den matematiken går ihop.

Ibland händer det att man träffar någon nästan hemifrån.

Idag var vi på barnmottagningen på sjukhuset för ett av alla våra besök. I väntrummet sitter en familj bestående av mamma, pappa och en pojke i femårsåldern. Jag noterar direkt att de måste komma från ungefär samma del av Afrika som vi. Det syns. Ni vet ungefär som att man känner igen svenskar när man ser dem. Det finns något bekant över dem. Ansiktsdrag. Frisyrer. Klädstil.

Och mycket riktigt, de tre grabbarna börjar åka rutschkana tillsammans, en sådan där liten plastrutschkana för bebisar som brukar stå i väntrummen, och jag hör att föräldrarna pratar med sin pojke på franska. Genast börjar hjärtat slå lite fortare. Hur ska jag hälsa? Jo, för hälsa måste jag ju. Det gör man när man är långt borta i världen och möter någon som är nästan hemifrån. Men problemet är att de inte har en aning. De ser inte på mig att jag kommer ungefär från samma ställe som de. Vi kan inte göra som man gör när man möter svenskar långt från Sverige: kolla in varandra lite halvt i smyg tills man bara måstesäga “Hej, är ni också svenskar?”. (Och då menar jag inte på turistorter under en weekend utomlands, då man helst undviker svenskarna, utan på längre resor.)

Bollen ligger alltså helt hos mig. Men har jag rätt? Är de verkligen från centrala Afrika? Hur inleder jag samtalet? Jag vill ju inte låta som någon som liksom: “Hej, jag ser att ni är från Afrika, jag har också varit i Afrika en gång.”

Men när de två föräldrarna vänder sig till varandra och börjar prata på ett språk som jag helt klart kan identifiera som lingala bestämmer jag snabbt min öppningsfras. Jag frågar helt enkelt varifrån de kommer. Kongo, blir svaret. “Jo, jag trodde det eftersom ni pratade lingala”, säger jag. Och sedan rullar samtalet på. Efter bara några minuter är det dags för dem att gå in till sjuksköterskan. Men innan de går hinner vi byta telefonnummer. Klart att vi måste ses igen, när ödet nu fört oss samman, långt bort i världen, så långt hemifrån.

Idag har det regnat. Och regnat. Och. Regnat.

Vi har mest varit inne och städat och grejat. Några vändor till tvättstugan blev det också, och under en av dessa möter jag en granne som säger: “Nu hade du väl hellre varit i Afrika?”

Och inget ont om mina grannar, men det är ett fascinerande fenomen, detta med oss svenskar och vår fixering vid vädret. Jag är inte bättre själv. Jag pratar väldigt ofta om vädret när jag pratar med svenskar. Om att det är fint. Om att det är pissigt. Om att jag längtar efter sol. Eller regn.

Men vet ni, det är inte på grund av vädret som jag längtar till Afrika. Möjligen ljuset, regelbundenheten i att dag och natt är ungefär lika långa under hela året. Det trivs jag bättre med än att ha kort-korta vinterdagar och lång-långa sommarkvällar. Men jag längtar inte mer till Afrika än regnig dag än en solig. För det är inte värmen jag längtar efter. Inte heller något annat av det där klyschiga om afrikaners gästfrihet eller glada afrikanska ungar som dansar och sjunger istället för att spela datorspel.

Jag längtar ju egentligen inte ens till Afrika. Jag längtar till de ställen i Centralafrika där jag känner mig hemma. Efter vänner jag inte träffat på länge. Efter speciella platser jag tycker om. Inte efter musik i allmänhet utan efter att sjunga i min kör.

Så nej, jag hade inte hellre varit i Afrika just en dag som denna. Jag är faktiskt ganska nöjd med att vara här i Örebro just nu.

För någon vecka sedan ramlade jag över det här tv-inslaget från Aftonbladet om föräldrar som låter sina små barn gå på alltför mycket aktiviteter. Det hade kommit till efter att Karin Nilsson (som är med i tv-inslaget) skrivit på sin blogg om samma ämne. Barn stressas sönder av alltför många aktiviteter redan i förskoleåldern, är budskapet. Och det kan jag absolut hålla med om i sak. Men därefter kommer det där gamla vanliga tjatet om “dagens föräldrar” som visserligen bara vill väl, men som tyvärr misslyckas i sitt föräldraskap. Och som dessutom är osäkra i sin föräldraroll och inte vågar tro på sin förmåga som föräldrar.

Jo, undra på att vi blir osäkra när alla dessa experter och förståsigpåare hela tiden ska ha åsikter, inte bara om hur vi bör vara som föräldrar, men också om hur vi lyckas eller inte lyckas med att följa alla dessa råd.

Jag tycker att det är taskigt, riktigt taskigt, mot alla oss föräldrar som varje dag gör vårt bästa för att vara världens bästa förälder till våra barn, efter våra förutsättningar. När man önskar en person det bästa i världen (och så förutsätter jag att de allra allra flesta föräldrar känner för sina barn) är det väldigt lätt att känna sig otillräcklig. Det händer mig hela tiden, trots att jag faktiskt anser mig vara en bra förälder. Det sista jag då behöver är att höra experter uttala sig om att barn som mina utan min vetskap skulle må dåligt av att ta fiollektioner. Eller av att inte ta fiollektioner. Eller av att äta godis eller o-ekologiska vindruvor. Eller av att jag är rätt dålig på att uppehålla bra rutiner vid läggdags.

UnderbaraClara skrev så bra igår om att dagens föräldrar faktiskt är formade av gårdagens föräldrar, och att vår föräldrageneration kanske borde ägna lite mindre energi åt att klanka ner på dagens föräldrar och lite mer åt att fråga sig själva vad de gjorde för fel i sin egen uppfostran eftersom de lyckades skapa en generation värdelösa föräldrar.

Vi pratade vidare om det där här hemma ikväll och funderade på om man kanske ska se problemet med “ouppfostrade” och stressade barn i ett lite vidare perspektiv. Kanske handlar det mindre om enskilda föräldrars handlande och mer om samhället i stort. För det är ju inte i första hand de enskilda föräldrarnas “fel” att barn idag får väldigt mycket serverat, kanske ibland alldeles för mycket. Jag vet att det finns barn även i Sverige som är fattiga och inte får grundläggande behov tillgodosedda, men för de allra flesta svenska barn idag är det ändå en självklarhet att ha tillräckligt med mat och kläder, ett bekvämt hus, ofta med eget rum och stimulerande leksaker från tidig ålder. Det finns en förskola och så småningom skola som faktiskt ofta håller hög kvalitet, och det finns ett stort utbud av utvecklande aktiviteter för dem som vill. Hemma får många barn hjälpa till med enkla hushållssysslor, men det är sällan de behöver ta något stort ansvar för att få ihop familjens tillvaro. Däremot förväntas föräldrar ta ett stort ansvar för barnens utveckling och det leder kanske till en överkonsumtion av aktiviteter.

Sett i ett globalt, men också historiskt perspektiv, måste detta vara ganska unikt, denna “bekväma” tillvaro med så mycket serverat. Och det är väl inte så konstigt att barn då blir formade av sin verklighet? Är det verkligen föräldrarna man ska skylla på om barn blir påverkade av den allmänt rådande livsstilen i ett samhälle?

När min vän Honorine låter sjuåriga Feni göra sig i ordning själv och sedan somna på soffan tre kvällar i rad, då tänker jag inte att hon är en misslyckad mamma. Då tänker jag att “så går det till här, det är den här verkligheten som formar Feni”. Och jag konstaterar att Feni är många gånger mer självständig än min sexåring. Hon går upp och tvättar sig, klär på sig och borstar tänderna på morgonen utan tjat. (Ok, kanske lite tjat ibland, hon är trots allt en ganska envis unge.) Hon hjälper sin mamma att gå och köpa bröd när hon ber om det, och hon håller själv reda på vad hon fått i läxa från fröken, för det skickas aldrig hem några veckobrev till föräldrarna. Feni går däremot inte på några organiserade fritidsaktiviteter, för något vidare utbud av sådana finns inte att tala om. Efter skolan kommer hon hem och leker med sina syskon och kusiner, eller hjälper till hemma om hennes  mamma ber henne.

Och då måste jag fråga mig: Är det jag och Honorine som valt hur våra barn ska vara genom att medvetet välja hur vi uppfostrar dem? Kanske till en del. Men till största delen tror jag att både Feni och min Theo är formade av det samhälle de växer upp i, där jag och Honorine och övriga familjemedlemmar spelar viktiga roller, men definitivt inte kan ta kontrollen.

Som föräldrar är vi väldigt viktiga personer i våra barns liv. Men att bli förälder är inte som att få en vit duk och en obegränsad uppsättning målarfärger och skapa sitt livs konstverk, för att sedan ställa ut det till allmän bedömning. Snarare har vi fått en tavla där motivet redan är grundlagt, och en rätt begränsad uppsättning färger som vi kan använda för att försöka fylla ut små områden här och där och hoppas att det i slutänden bidrar till en bättre helhet.

Under måndagsförmiddagen åker vi till CARs ambassad för att söka visum. Jag har egentligen ett uppehållstillstånd, men det behöver förnyas varje år, och detta är något som kan vara lite krångligt och inte alltid går så snabbt som man kunde önska. Just nu finns därför mitt uppehållstillstånd på immigration i Bangui, och jag behöver således sälla mig till övriga i sällskapet och söka visum för min vistelse. (De “övriga” är, förutom Gunnar, även Johanna Rudolfsson och Anton Carlsson, som arbetar för EFK med ett speciellt ansvar för CAR.)

Att behöva söka visum till CAR, som jag definitivt betraktar som ett hemland, känns nästan lite förnedrande, inser jag när jag sitter och fyller i ansökningsblanketten. Att behöva be en okänd, kostymklädd människa bakom ett skrivbord om tillstånd att resa hem.

Vi har pratat länge om att söka medborgarskap, har till och med på allvar varit på väg en gång, men lyckades aldrig komma hela vägen genom den långa processen. Kanske att vi gör ett nytt försök så småningom. Kanske att jag en gång på riktigt kan få kalla mig centrafricaine. Eller, som det heter på korrekt sango: wakodrosesse til Beafrika.