Den långa vägen till Bangui, del 2

Följande morgon gav vi oss åter iväg redan klockan fyra. Bilen som hade kommit från Berberati med den nya kylaren åkte med som följebil, ifall det trots allt skulle vara något problem med vår bil. Från Baoro till Bangui är vägen asfalterad, och den första biten är i riktigt bra skick, så det var bara att gasa och köra. Liksom dagen innan fortsatte vi att stanna var tionde minut för att se efter att allt var ok med kylaren. Vid det första stoppet var allt lugnt, vid det andra och tredje likaså, men den fjärde gången vi stannade kokade kylarvattnet igen… Då hade alltså motorn tagit skada ändå. Det var inte något som vi kunde laga där längs vägen, så det var bara att packa om och byta bil. Vi skulle fortsätta till Bangui i Eriks pappas bil, medan vår pick-up långsamt kördes tillbaka till Berberati. Sagt och gjort. Vi packade om, vilket inte var det lättaste eftersom den nya bilen inte hade lika mycket lastutrymme. Vi fick stå där i den tidiga gryningen och försöka komma på vad som var viktigt att ta med nu, och vad som kunde vänta några dagar.

Sedan gick resten av resan faktiskt bra. Frukost, bestående av sött te, vitt bröd och en sorts friterade bullar gjorda på rismjöl, intogs på stående fot en knapp timme efter bilbytet, i Bossemptele. Efter Bossemptele blir asfalten sämre, och hela vägen förbi Yaloke och fram till Bossembele (jo då, det är två olika städer som har så snarlika namn) får man antingen kryssa mellan hålen eller välja att köra rakt igenom dem. Ibland är det till och med bättre att köra av själva vägen och köra en bit på gruset som finns bredvid asfalten. Vägen håller faktiskt just nu på att göras i ordning, men sedan vi åkte från Bangui senast kan arbetet ha gått max 500 meter framåt. Det kommer alltså att dröja ett tag innan de 30 dåliga milen är lagade. Men det mest irriterande av allt är trots allt inte den dåliga vägen, utan det faktum att man måste stanna fem gånger mellan Baoro och Bangui för att betala vägavgifter. På en slät och fin asfaltsväg hade det känts helt okej, men när vägen är det sämsta tänkbara, med djupa potthål som sliter mer på bilen än en riktigt dålig grusväg, då känns det inte helt rättvist att man ska behöva betala vägavgift för just dessa vägar.

Förutom vägavgifterna på sammanlagt 2500 CFA (ca 30 kr, kanske inte så farligt ändå…) fick vi även betala böter i en polisspärr. Anledningen var att vi åkte sex personer i en bil som var avsedd för fem. Detta är visserligen en helt korrekt anmärkning, men det känns ändå lite löjligt att behöva åka fast för det eftersom det förmodligen inte finns en enda bil som passerat den spärren den senaste månaden som INTE har haft för många passagerare. Hur som helst fick vi kvitto på betalningen, så nu ska vi kolla om poliserna vid spärren i sin tur har betalat in pengarna till Bangui som de ska. Om de har gjort det så är ju allt korrekt, då är det heller inga problem att vi har fått betala böter. Det mest troliga är dock att pengarna inte kommit till Bangui, utan att de delades upp mellan poliserna i spärren.

Framåt middagen närmade vi oss äntligen Bangui. Utanför bilfönsten susade välbekanta bilder förbi: kvinnor som lägger maniok på tork på asfalten, högar av ved som folk har samlat ihop för att sälja till uppköpare från Bangui. I Boali tankade vi, något som även det är lite av en konst för sig. På de flesta ställen säljs bilbränslet inte i mackar, utan av privata återförsäljare som kommer med 20-litersdunkar med ibland ganska tvivelaktigt innehåll. Det gäller att kolla noga att man verkligen får diesel och inte en blandning av diesel och fotogen eller, ännu värre, diesel och vatten.

Vid 12-tiden passerade vi genom spärren i PK12, infarten till Bangui. 20 minuter senare var vi framme i vår lägenhet, där Eriks syster Charlotte väntade på oss, och resan var över. För den här gången.

Och bilen då, vår pick-up som körts tillbaka till Berberati? Den är lagad och är nu, på söndag morgon, på väg tillbaka till Bangui. Imorgon åker Erik vidare norrut, vilket i slutänden betyder att vi ändå bara ”förlorat” en dag. Inte så illa i alla fall.