En resa genom konfliktens CAR
Vi är framme i Gamboula. Ja, vi har faktiskt redan varit här i över ett dygn, men först hade vi inget internet, och sen när vi väl hade internet var det så galet långsamt att det ändå inte gick att göra något med det. Därför har jag ägnat dagen åt att prata med folk istället. Men nu är det kväll, internet fungerar hjälpligt, alla besökare har gått hem och vi har ätit kvällsmat, så nu är det bara jag och datorn för en liten stund.
Vägen från Yaounde till Gamboula var en resa genom konflikten i CAR. Femton mil innan gränsen mötte vi tre män som drev en hjort på ett 20-tal kor framför sig. Vi stannade och frågade artigt på franska om vi fick ta kort. Jo, det var ok. De undrade vart vi var på väg och vi svarade att vi skulle till Gamboula.
– Men ni är väl inte Balaka? sa de och skrattade lite snett. I så fall får ni betala 5000 CFA/kort.
Samtalet gled över till sango och efter att vi försäkrat att vi inte sympatiserade med Anti-Balaka berättade en av männen, som presenterade sig som Mohamadou Souleman och var barnbarn till Tambaya, en mbororo som länge bott med sin familj nära Gamboula, att de var på väg med korna bort från gränsen. De hade flytt från CAR för en tid sedan och bosatt sig på andra sidan gränsfloden, men hade inte hjälpt, Anti-Balaka hade tagit sig över gränsen och dödat deras kor.
– Vi hade över två hundra kor förut, sa de.
Nu hade de bara 20.
Vi for vidare och kom så småningom fram till Kentzou, gränsposteringen på Kamerunsidan. Här fick vår muslimske chaufför vända, och en annan bil från Gamboula kom och mötte upp. Och mitt i röran när vi packade om och skulle stämpla passen vid gränsövergången dök plötsligt Idrissa, en före detta kollega från CAWA upp! Han kunde berätta att fler av våra muslimska före detta arbetskamrater befinner sig i flyktinglägret i Lolo, som vi passerat en bit innan Kentzou. Innan vi rullade vidare bytte jag och Idrissa telefonnummer, för att kanske kunna ses i Lolo när jag är på väg tillbaka.
Gränsövergången mellan Kamerun och CAR var välbevakad. Våra pass kontrollerades på inte mindre än fem olika ställen, och när jag försiktigt frågade om det var tillåtet att gå till fots på bron över floden som utgör gränsen, fick jag ett bryskt svar att detta var en zone de combat, en stridszon, som självklart inte fick beträdas till fots i onödan.
Så kom vi slutligen fram till Gamboula, fjorton timmar efter avfärden från Yaounde, och blev välkomnade med en färdiglagad måltid bestående av ris och sås med kött, jordnötssmör och gbutu-blad. Och om gårdagkvällen sedan mest ägnades åt att komma i ordning och därefter sova, så har dagen idag ägnats desto mer åt samtal. Frågor om familjemedlemmars väl och ve har snart gått över i allvarligare toner och jag har fått höra många historier om hur de senaste åren har varit här i Gamboula, om hur man tidvis har gömt sig ute i skogen, om hur det inte funnits ordentligt med mat, om hur ekonomin rasat ihop.
– Sjukhuset har inga pengar längre, säger en kvinna jag pratar med. Men det kanske vänder snart. Fler och fler patienter börjar komma tillbaka nu, det gör att sjukhuset får in lite lite patientavgifter.
– Är det muslimerna som börjar komma tillbaka? frågar jag, och får en käftsmäll tillbaka. Bildligt talat.
– Muslimerna! Nej, de kommer inte tillbaka. Våra vänner Anti-Balaka har tack och lov jagat bort dem.
Och jag får lite ont i magen. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Visst har jag förstått att motsättningarna mellan kristna och muslimer* har ökat. Och visst kan jag förstå rädslan och osäkerheten som drivit många kristna till att allt tydligare ta ställning mot muslimerna, och vice versa. Men “våra vänner Anti-Balaka”?
Jag slutar där idag, i någon sorts sorg över allt som blivit så fel. Men det kommer mer hoppfulla tankar också, och om internet inte strejkar kommer de redan imorgon.