framme

Vi är framme nu. Hemma för den här gången. Det har varit en lång resa. Kanske allra längst för Theo, som till råga på allt lyckades pricka in att få sina första tänder just de här dagarna. Det har varit ganska mycket skrik, men nu sitter de där i underkäken, två små taggiga bissingar.

Att komma hem hit känns som vanligt. Man bara landar, är bara här igen. Men ändå, just i bytet av miljö, så känner man lite extra. Att komma till Afrika känns som att komma tillbaka till den verkliga världen. Att komma tillbaka till en plats där man verkligen lever, där man svettas, där man skrattar, där man blir törstig och där man är alldels dödstrött klockan nio på kvällen. En plats där man pratar med människor som man kan se i ögonen istället för att skicka textmeddelanden. En plats där gemenskapen kring matbordet blir naturlig och viktig. Back to basics.

Jag älskar Sverige också, det är bäst att jag gör det klart från början, för svenskar brukar kunna bli lite sura om man klagar för mycket på sitt land. Men jag kan ändå inte komma ifrån känslan som infinner sig varje gång jag kommer tillbaka till Europa: ”Välkommen till den artificiella världen!”. Och tvärt om när man åker åt andra hållet. Välkommen tillbaka till livet.

Resan hit gick till största delen bra. Erik flög från Sverige till Luxemburg förra torsdagen för att delta i en jakt tillsammans med några tidigare kunder. Samma dag lämnade jag, Theo och Erik Nyman, som ska arbeta för oss i år, med bil. Planen var att åka ner och hämta Erik efter jakten, för att sedan flyga till Yaounde (Kamerun) tillsammans, söndagen den 20. Där skulle vi handla lite och ordna med visum till Nyman, för att sedan avverka ytterligare en dagsetapp med bil och slutligen komma fram till Berberati, som är delmålet för den här gången. Här ska vi vara i en dryg månad och förbereda för jaktsäsongen, innan vi far vidare österut till vår safarikoncession.

Det mesta gick enligt planerna, men på kvällen den andra dagen körde det ihop sig lite. Vi hade kommit en bra bit ned i Tyskland, och eftersom Erik befann sig strax söder om Paris (trodde vi) så tyckte vi att vi kunde vara nöjda för dagen och leta rätt på ett hotell. Vi siktade in oss på att köra mot Aachen och försöka hitta ett hotell på vägen dit, knappade in det på gps:n… och blev plötsligt hänvisade in på någon liten avtagsväg som ledde oss rakt in i en småstad och ett litet villakvarter. Fortfarande i trygg förvissning om att tekniken inte kunde ha fel följde vi röstens hänvisningar: ”Om. Sex. Hundra. Meter. Håll. Höger. Sedan. Ta. Nästa. Avfart. Längre. Fram.” Sedan ringde Erik. Han var inte alls strax söder om Paris, utan strax söder om Dijon. Tre timmars körning söderut från Paris. Platsen hette Rémilly. Jag slog in det på gps:n som räknade ut körtiden. Om vi fortsatte köra hela natten så skulle vi vara där klockan halv elva nästa dag. Jag gjorde ett överslag. Nej, det kunde inte stämma. Mitt förtroende för gps:n började svikta. Jag räknade ut att vi istället borde ha ca åtta timmars körtid till Erik, och sedan tre timmar tillbaka till hotellet i Paris, där vi måste vara följande kväll för att hinna med flyget på måndag morgon. Även det var en ganska mastig dags körning, speciellt med en tio månaders Theo som passagerare, så vi bestämde oss för att köra vidare en stund till.

Jag ringde till mamma i Sverige och be henne boka ett hotell strax efter Aachen istället. Hon hittade ett och gav mig telefonnumret, jag ringde och fick veta att de hade rum kvar. Eftersom det var sent och vi började bli hungriga körde vi in till ett Burger King och gick in och beställde mat att äta på vägen. När jag hade betalat la tjejen i kassan min påse på disken bakom sig och vände sig till nästa kund. Jag, som trodde att det saknades en hamburgare som bara skulle göras färdig innan jag kunde få min mat, ställde mig snällt vid sidan av och väntade. Ytterligare kunder kom. Alla andra fick sin mat på en gång. Det gick 10 minuter. Det gick 20 minuter. Hela tiden stod jag vid kassan, och de tittade lite ointresserat på mig ibland. Till slut lyckades jag vinka till mig lite uppmärksamhet: ”Varför får jag inte min mat?” ”Har du betalat?” frågade de. Jag sa att det hade jag. ”Oj, ursäkta” sa de och gav mig min påse.

Sen körde vi vidare mot hotellet. Gps:n blev mer och mer opålitlig. Vid en avtagsväg där det var skyltat Aachen sa den inte åt oss att svänga, så jag slutade lyssna på den och följde skyltarna istället. Jag försökte slå på hotellet som mamma hade hittat, och det dök upp, så jag gav den rösten ytterligare en chans, bara för att upptäcka att vi kom till fel hotell… Det här hette Etape Aachen Ost. Det var inte dit jag hade ringt. Jag försökte köra vidare, men det blev bara mer och mer fel, och plötsligt var vi vid gränsen till Holland. Dit skulle vi definitivt inte. Jag ringde upp hotellet igen och lät antagligen gråtfärdig: ”Hello, I’m totally lost and my gps doesn’t show me the right way. I’m at the border to Holland. Can you see if there is any place in the Aachen Ost hotel?” Rösten i luren lät snäll. Han sa att jag kunde köra tillbaka till Aachen Ost. Det fanns plats där. Vilken lättnad.

Klockan var närmare halv tolv när jag och Theo äntligen låg på sängen i vårt hotellrum. Theo grät först men började snart le och slå mig på kinden. Sen sov vi gott hela natten.

Resten av resan gick som den skulle. Nästan i alla fall. Vi hittade Erik (efter en hel del letande och frågande ska sägas, även här var gps:n inte fullt pålitlig). Vi kom tillbaka till hotellet i Paris ganska sent, men hann ändå få några timmars sömn innan det var dags att gå upp igen och ta sig till flygplatsen. Vi hann med flyget, ingenting var försenad, och i Yaounde möttes vi av Edgard som körde oss till CASBA, ett katolskt vandrarhem. Slutligen avverkade vi en sista dagsetapp i en bil med mycket dåligt takräck, så att vi till slut var tvungna att ta in all packning i bilen och sitta och tränga ihop oss i minimala sittutrymmen. Men allt sånt där är bara roligt efteråt. Så även vår virriga färd mellan hotellen i Aachen. En lärare till mig på Lidingö Folkhögskola sa: ”En reseledare vill arrangera den perfekta resan, men som deltagare och resenär vill man gärna att något ska gå snett. Det är ofta det som inte blir som man tänkt som man efteråt minns med ett skratt.” Så sant.