Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

Slutkommentar om kannibalhistorien i Centralafrikanska Republiken

Mina inlägg om TT:s och flera svenska dagstidningars notis om kannibalism i CAR orsakade en mindre läsarstorm. Nu har de allra flesta tidningar plockat bort texten, vilket jag tycker är bra. Samtidigt har den väckt en del frågor som kunde vara intressanta att diskutera vidare, men i en lite annan kontext. Bengt Nilsson ställde för några dagar sedan en öppen fråga på sin blogg, som handlade om huruvida det faktiskt förekommer kannibalism i Afrika. Han berättar att man skiljer på överlevnadskannibalism och rituell kannibalism, vilka båda existerar. Sedan finns också det som kallas för institutionaliserad kannibalism, vilket innebär att människokött används som vardagsmat, men detta existerar sannolikt inte.

I en artikel i BBC sägs det att uppemot 10% av intervjuade före detta rebeller i Kongo-Kinshasa uppgav att de hade ätit människokött, och även från CAR finns det historier om att sådant har förekommit, i fler fall än bara kejsar Bokassas. Om detta faktiskt är sant, och inte bara något som hittats på för att av olika skäl framställa människor som mer omänskliga, verkar det i så fall handla om någon sorts rituell kannibalism. Dit borde även fallet i Bangui kunna räknas. “Mad Dog”, som gärningsmannen kallar sig själv, gjorde ju detta som en sorts (felriktad) hämndaktion. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg är detta en diskussion som är otroligt svår att föra på en saklig nivå. Det är så lätt att man, istället för att studera fenomenet kannibalism som sådant, hamnar i det läget att man underbygger fördomar om Afrikas “primitiva” kultur. Därför tänker jag inte fördjupa mig mer i detta ämne här och nu.

Som en sista kommentar till kannibalhistorien måste jag också få kommentera det underliga i hur BBC:s reporter hanterat situationen. Eller i alla fall hur den beskrivs. (Läs BBC-artikeln här.) Reportern är ute och filmar när en man kommer upp till honom och säger: “Det är jag som är galningen.” Det visar sig att han står öga mot öga med mannen som gjort sig skyldig inte bara till kannibalism, men också till ett brutalt mord på en man som inte gjort sig skyldig till något annat än att ha varit fel person på fel plats, vid fel tillfälle. Detta är alltså en grov brottsling, som nu kontaktar en reporter och vill berätta sin historia. Och det får han göra. I lugn och ro, i ett hus i närheten, intervjuas han av BBC och får förklara varför han gjort det han gjort. Efteråt gratuleras han av sina vänner. Han har blivit lite av en hjälte, som får prata i internationell media. Om några rättsliga åtgärder till följd av brottet nämns inte ett ord. Kanske har “Mad Dog” faktiskt inte blivit anmäld av någon eller fått några påföljder för det han gjort. Att rättssystemet inte fungerar som det borde i Bangui är något jag är alltför väl medveten om. Men att inte ett ord nämns om detta i BBC:s artikel tycker jag är anmärkningsvärt. Det hjälper verkligen till att underbygga bilden av att kannibalism kanske ändå är något accepterat i CAR. Och det är det ju inte. Man kan invända att detta är en krigssituation, att det finns så många i CAR som gjort sig skyldiga till våldsamheter och mord att det inte finns en chans att ställa alla inför rätta. Men att uppmuntra ett brott av den här typen genom att låta gärningsmannen lugnt och sakligt förklara sina motiv och därefter gratuleras av sina vänner i internationell media, det känns ändå inte helt ok…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.