Snart åker vi

Det börjar dra ihop sig för avfärd. Det är tisdag morgon och jag sitter vid skrivbordet och försöker samla ihop trådarna. Vi skulle ursprungligen ha åka imorgon, men det skjöts fram till torsdag, som senare blev fredag morgon. Det hade jag egentligen kunnat räkna ut redan från början. Det blir alltid så. Fenomenet har till och med fått ett namn: ”planning safari”, safariplanering. Det blir så för att det alltid dyker upp oförutsedda saker. För att kompressorn slutade fungera häromdagen när de skulle måla bilarna. För att en av våra väskor, som vi lämnade i Yaounde eftersom vi inte hade någon plats över i bilen och som skulle komma med Edgards bil nu i veckan, aldrig kom med, vilket gör att vi saknar en del av de saker som vi egentligen hade behövt på resan. För att det har regnat en hel del, vilket oundvikligen gör att arbetet går lite långsammare. Alla sådana här småsaker, tillsammans med en alltför optimistisk ursprunglig planering, gör att saker ofta händer några dagar senare än planerat. Det vill säga, när vi har de tidsmarginalerna. Sedan, när kundsäsongen börjar, då är det punktlighet som gäller. Då måste saker klaffa. Men än så länge är det ingen panik även om vi skulle dra ut på arbetet några dagar, och därför låter vi det bli så.

Det mesta är egentligen fixat. Bilarna är grundligt genomgångna inifrån och ut, och idag ska de sätta på nya CAWA-dekaler. Arbetskontrakten är förberedda och ska skrivas under imorgon. Det mesta av maten som våra anställda ska äta under säsongen är inköpt, bland annat 550 kg socker, 5000 burkar tomatsås, 175 kg kaffe och 30 st 20-litersdunkar med matolja. I de stora bränsletankarna som lastas på bilar och på lastbilen finns några tusen liter diesel, vilket åtminstone borde räcka till försäsongen, innan kunderna kommer.

Men några trådar är alltså kvar att samla ihop. Torrmjölk ska beställas från Douala med en handelsman vid namn Bakari. Bilarna ska packas och allt-det-där-sista ska ordnas ute i verkstaden. Skjortorna till kökspersonalen måste levereras. (Varför är skräddaren aldrig klar i tid?)  Det måste göras några hinkar med jordnötssmör så att Adam, Erik N och de andra har något att laga mat av under de första veckorna. I år har vi bestämt oss för att strunta i att köpa sardiner på burk, vilket tidigare har ersatt kött under de första månaderna i bushen, innan jakten kommer igång. Sardiner är dyrt, och dessutom brukar alla efter ett tag börja klaga på att de mår illa av smaken. (Konstigt när de inte bryr sig om att laga till sardinerna utan istället bara öppnar burken och äter dem som de är…) I år blir det istället olika torkade blad, torkade räkor och jordnötssmör på menyn. Lite mer arbete för att tillaga (vilket i och för sig är en stor nackdel för män som lever i tron att matlagning är ett genuint kvinnogöra), men i gengäld både billigare, godare och nyttigare.

Eftersom jag och Erik kommer tillbaka till Berberati en gång till innan vi ger oss av ”på riktigt” så behöver inte allt vara i perfekt ordning när vi åker på fredag, men det känns ändå som att det här är det stora uppbrottet. Det är nu som de flesta åker österut mot bushen och campen. Det är nu som den mesta packningen ska med upp. Och de sista trådarna blir definitivt inte ihopsamlade av att jag sitter här och bloggar. Dags att jobba.