Världsdagen för social rättvisa
Tidigt i morse när jag körde hem från Arlanda efter att ha lämnat svärfar vid flyget, hörde jag på radio att det idag är världsdagen för social rättvisa, en dag som instiftades av FN för ett år sedan för att uppmärksamma “vikten av att bekämpa fattigdom, uteslutning och arbetslöshet för att kunna främja solidaritet, harmoni och lika möjligheter inom och mellan samhällen” (Svenska FN-förbundet).
Jag hade ingen aning om att det fanns en sådan dag. På Svenska FN-förbundets hemsidakan man läsa mer om den.
Som ni säkert förstått är fattigdomsbekämpning något jag gärna funderar över och skriver om. Som Svenska FN-förbundet skriver på sin hemsida, hänger fattigdomen förstås ihop med annan social orättvisa. I why poverty-serien, som sändes på SVT i höstas presenterades en så bra bild av människors olika förutsättningar. Tänk er ett parti monopol, där en deltagare har fått hundra gånger så mycket pengar som de andra och dessutom äger de tio dyraste gatorna när spelet börjar. De andra är ju från början dömda att förlora! Om jag hade varit den gynnade spelaren hade jag lätt delat med mig och jämnat ut förutsättningarna, annars är det ju inget roligt. I verkliga livet är den en helt annan sak. Usch så svårt det är att göra avkall på sin egen bekvämlighet för att någon annan ska få det bättre! Men jag frågar mig om det största hindret egentligen är bekvämligheten, eller om det snarare är en misstro mot systemet. Det är så lätt att tänka att det ändå inte spelar någon roll. Om jag avstår från något, är det ju inte alls säkert att de värst drabbade tjänar på det. Och om jag ger pengar till något välgörande ändamål, hur ska jag kunna veta att hjälpen verkligen kommer fram? Och framför allt att den gör nytta!
Hur säker man än är på att problemet med social orättvisa måste uppmärksammas, är det lätt att ifrågasätta de insatser som görs. Det finns helt enkelt inget facit.
Under den kristna fastan, som infaller nu före påsk, har jag bestämt mig för att göra en liten skillnad i mitt eget liv genom att äta huvudsakligen vegetariskt (vilket blir nästintill veganskt om man dessutom ska undvika mjölkprodukter!), och se kött som den lyxvara det faktiskt borde vara. Det kan vara ett sätt, dels att påminna mig själv att merparten av jordens befolkning faktiskt inte har obegränsad tillgång till mat, men också att minska mitt överutnyttjande av jordens resurser en aning och bidra till en lite större rättvisa.