Tre månader (istället för nio)

Jag anställer Passi, barnflickan som tog hand om Theo förra året. Absolut inte för att Frida gör ett dåligt jobb, utan för att de kan bli mer rörliga om de tar hand om ett barn var, och på så sätt kan också Frida få en chans att se sig lite om i Berberati.

Första dagen som Passi jobbar är på tisdagen, två dagar efter det att vi kommit fram till Berberati. Innan hon går hem sätter vi oss och pratar en liten stund. Jag frågar om hon verkligen vill jobba och säger att jag inte vill förstöra möjligheten för henne att gå i skolan i år. Skolstarten är om bara någon vecka. Hon tittar ned på sina händer och svarar lite undvikande att det inte är någon fara med skolan.

På fredagen går vi och hälsar på Honorine. När Passi sätter upp Axel på ryggen tycker jag mig ana att hennes mage ser lite större ut än vanligt, men det är så lite att det lika gärna kunde vara inbillning. Honorine, som följer oss hem senare på kvällen, bekräftar dock: jo då, Passi är gravid.

Tisdagen därpå knackar Passi på min dörr precis innan lunch.
”Jag blöder,” säger hon. ”Kan jag få gå hem och komma tillbaka imorgon igen.”
Eftersom hon verkligen inte ser gravid ut (och eftersom jag tydligen ibland är lite trög i huvudet) är min spontana tanke att hon har mens, så jag säger bara att hon självklart får gå om hon behöver. Inte förrän hon stängt dörren efter sig går det upp för mig: Hon ska ju inte blöda nu heller!

Elisa, som också jobbar hos oss, bor i närheten av Passi, så när hon går hem skickar jag med henne 5000 CFA att lämna till henne, ifall hon behöver gå till sjukhuset. Under hela eftermiddagen och kvällen funderar jag sedan på vad som hänt och hur det gått.

På morgonen är Saint, som är Passis storebror, sen till jobbet. Jag har just börjat bli lite orolig när han dyker upp med ett leende på läpparna.
”Passi fick barn inatt,” säger han. ”En flicka.”
Jag blir stum. Saint fortsätter:
”Vi ska döpa henne till Trois mois, Tre månader, för alla trodde att Passi var i tredje månaden, till och med hon själv, men egentligen var hon i åttonde.”
”Mår barnet bra?” lyckas jag till slut få fram. ”Vad vägde hon.”
”Hon mår bra, hon vägde 2 kg så det är ingen fara.”
Saint skrattar lite och jag måste skratta med. Passis arbete som barnflicka blev inte långvarigt i år, men jag är glad att allt gått bra. Och om någon vecka kan vi se fram emot att få gå och hälsa på en liten bebis.