• Övrigt

    Bloggen

    Bloggen är den äldsta delen av den här hemsidan. Den startade redan 2009 och var som mest aktiv under de första åren fram till 2013, år då jag som ung förälder drev ett safariföretag i Centralafrikanska republiken. Bloggen har sedan utvecklats och förändrats i takt med mitt liv och min vardag. (Läs mer om det här.) Men eftersom den har spelat en viktig roll för mig som skrivande person har jag låtit den leva kvar här på hemsidan, i all sin brokighet. På senare år har den mest kommit att handla om litteratur, särskilt barnböcker med anknytning till Afrika. Vart den kommer att ta vägen härnäst, det får framtiden utvisa. Bloggen lever sitt eget liv, och det får den fortsätta göra. Välkommen hit!

    Scrolla nedåt för att se de senast publicerade inläggen eller använd listan för att hitta de texter du är mest intresserad av:

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur

    Månadens bok: Papa Diops taxi

    Papa Diops taxi av Christian Epanya

    Om boken

    I Papa Diops taxi får vi träffa Papa Diop från Senegal, som äger en stor, röd bush-taxi. Egentligen kan man se taxin som huvudpersonen i berättelsen, för det är den vi följer, från inköp, genom olika spännande resor som den gör, och fram till ”pensionen”, då den hamnar på ett bilmuseum. För Papa Diops taxi är ingen dag den andra lik. Den får transportera brottarlag, en helig spåman, bröllopsföljen och begravningssällskap. Och en natt föds ett barn i bilen under en resa.

    Ingen klassisk berättelse, men ett myller av liv

    Papa Diops taxi har ingen klassisk berättelsestruktur. Här finns ingen konflikt eller några problem som ska lösas. Papa Diop köper en taxi och kör sina passagerare i den, det är allt. Ändå är boken verkligen full av liv och spänning. Det riktigt sprakar om den. Till stor del beror det på bilderna. Texten är ganska kortfattad och saklig, och finns mest där för att skapa någon sorts röd tråd. Bilderna däremot bjuder in läsaren att upptäcka inte bara en, utan flera berättelser på varje uppslag. Och här omfattas alla delar av livet: glädje och sorg, fest och vardag, födelse och död. Därför blir jag som läsare sugen på att resa med Papa Diops taxi, igen och igen.

    KORTFAKTA

    Författare och illustratör: Christian Epanya

    Översättning: Anna Gustafsson Chen

    Utgivningsår på svenska: 2006

    Förlag i Sverige: Trasten

    Jobba med boken

    Fundera

    Papa Diop bestämmer sig en dag för att sluta sälja jordnötter och bli taxichaufför. Vad skulle du vilja jobba med om du bara kunde bestämma dig och fixa det? Skulle du också köra taxi eller skulle du göra något helt annat?

    Hitta berättelser i bilderna

    Epaynas bilder är fulla av berättelser. Leta rätt på en bild, eller kanske bara en liten del av en bild, och skriv eller berätta om vad som händer där. Kanske är det något som inte alls finns omnämnt i texten.

    Leta rätt på rutten på en karta

    Papa Diops taxi trafikerar sträckan mellan städerna Saint Louis och Dakar i Senegal. Leta rätt på den vägen på en karta. Kan du hitta några fler platser som omnämns i boken?

    Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över alla böckerna.

  • Litteratur och skrivande,  Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"

    I skuggan av Astrid Lindgren

    För en vecka sedan fyllde jag 39 år. Det har firats på olika sätt under helgen som gått, och trots att jag hade sagt att presenter inte var viktigt får jag börja den här arbetsveckan med en ny mugg, en glad, grönglittrig penna och en massa gott kontorsfika (mycket mer än vad som syns på bilden).

    Muggen, som är från mina systrar, pryds av ett citat från Astrid Lindgren, eller ska jag kanske säga från Pippi: ”Jag är fräknigare och vackrare än någonsin. Fortsätter det så här blir jag direkt oemotståndlig.” Huruvida detta kan tillämpas på min vinterbleka hud låter jag vara osagt, men snart blir det ju vår och då kommer nog fräknarna också tillbaka.

    Muggen kom i en kartong, och på kartongen fanns en fin bild av Astrid Lindgren, som nu åtminstone tillfälligt har fått en plats på mitt kontor hon också. Här får hon sitta och titta på mig när jag skriver.

    Som barnboksförfattare i Sverige är det omöjligt att inte förhålla sig till Astrid Lindgren. Det finns många fantastiska svenska författare som skriver för barn och unga, men Astrid Lindgren lyser ändå starkare än alla andra. Hon och hennes berättelser finns överallt, det går inte att komma ifrån dem. Det är med all rätt hon har blivit så populär och älskad. Hon har ett sätt att fånga barnets perspektiv och skapa äventyr både i det stora och det lilla som är helt vidunderligt.

    Att ha en sådan sagoskatt med sig är förstås alldeles fantastiskt. Men för den som själv vill skriva kan det också vara ganska hämmande. När jag började skriva för barn drömde jag om att bli en ny Astrid Lindgren, och jag har förstått i samtal med andra att det finns många som har tänkt likadant. Och tanken i sig är väl inte konstig. Det är bra att ha förebilder att se upp till. Problemet för mig var att det blev ganska hämmande. Jag kände att ingenting jag skrev blev bra nog. Ingenting kunde mäta sig med Astrid Lindgren.

    Och så sitter jag nu med en bild av henne på min egen arbetsplats och känner att det inte hämmar mig alls. Vad har hänt? Tycker jag att jag själv är lika bra som hon nu? Nej, det skulle jag väl inte säga. Men jag tycker inte längre att det spelar så stor roll. Jag behöver inte vara Astrid Lindgren. Jag är Emelie Nestor. Jag har mina berättelser att berätta, på mitt sätt.

    Det finns förstås inte bara en enda förklaring till att jag har kommit hit, men jag kan ändå peka ganska tydligt på en specifik händelse, en skrivövning, som var helt avgörande för mig. När jag gick kursen ”Att skriva barnlitteratur” på Linnéuniversitetet fick vi i uppgift att skriva fanfiction på Astrid Lindgren. För den som inte vet så handlar fan fiction om att ”skriva vidare” på en annan författares verk och göra sina egna berättelser utifrån den värld och de karaktärer som denna författare har skapat.

    Jag bestämde mig för att göra något relaterat till Kurrekurreduttön och Pippis pappa, n***rkungen. Helt övertygad om att Lindgren bara var barn av sin tid och säkerligen själv hade bearbetat de delarna av berättelsen om hon hade varit verksam idag, ville jag ändå belysa det faktum att Pippis pappa kommer som en total främling och utan vidare blir utsedd till kung. Det måste ju ha funnits någon som bestämde på ön även innan han kom! Resultatet blev berättelsen om prinsessan Moana (som jag namngav INNAN filmen Vaiana/Moana kom ut). När jag hade skrivit den kände jag att visst, jag har långt kvar till Astrid Lindgrens nivå. Men jag har ändå något att säga till barn i vår tid, och det vill jag jobba vidare på. Det ska jag fortsätta att jobba vidare på.

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur

    Månadens bok: Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus

    Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus av Atinuke och Lauren Tobia

    Om boken

    Anna Hibiscus bor tillsammans med sin mamma och pappa, farmor, farbröder, fastrar och kusiner någonstans i Afrika. Alla i familjen brukar ha tid att vara med Anna Hibiscus, men en dag när hon vaknar är allt förändrat. Under natten har nämligen hennes två tvillingbröder fötts. Åh nej! säger kusinerna. Bröder betyder trubbel. Och mycket riktigt: plötsligt verkar ingen ha tid för Anna Hibiscus längre. Hon går från den ena till den andra, men mamma måste vila, farbror Bizi Sunday måste laga mat, och fastrarna måste vagga tvillingarna till sömns. Till slut blir det pappa som får förklara att från och med nu måste Anna Hibiscus dela mamma och pappa och de andra med sina bröder. Men det är visst inte så illa som hon först trott, för nu ropar Bizi Sunday och undrar var hon har tagit vägen …

    Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus är en söt och ganska klassisk historia om att få syskon. Först vänds världen upp och ner en stund, men ganska snart blir tvillingbröderna en självklar del av Anna Hibiscus familj. Men det jag gillar mest med den här boken är ändå inte historien i sig, utan karaktärerna och miljön. Både den sparsamma men välformulerade texten och de uttrycksfulla bilderna bidrar till att gestalta tydliga personligheter och starka känslor. Vi ramlar rakt in hos en ganska stor och livlig familj, och det känns nästan som att jag som läsare själv kan höra och känna det som händer hos dem.

    Bilder som ramar in och sträcker ut historien

    En detalj som jag uppskattar är att den skrivna berättelsen liksom ”ramas in” av bilder. Historien om tvillingbröderna börjar med en helt okommenterad bild av Anna Hibiscus hus på natten. Det lyser i ett fönster, och en kvinna med en väska – en barnmorska? – är på väg in. På den sista bilden, även den helt utan text, är några barn på väg ut från gården med badgrejer i händerna. Mina barn läste boken och snappade direkt upp att de var på väg till vattenparken, något som bara hastigt nämnts i texten flera sidor tidigare. En annan rolig sak som sticker ut är alla fantastiska namn på Anna Hibiscus kusiner. De heter Chocolate, Benz, Common Sense… Och gissa vad bröderna får heta! Dubbel och Trubbel så klart!

    Bortom de vanliga stereotyperna om Afrika

    Även om jag nu hunnit bli väldigt förtjust i den här boken måste jag medge att de två första meningarna till en början gjorde mig besviken. Hela historien om Anna Hibiscus inleds nämligen med orden: ”Anna Hibiscus bor i Afrika. Fantastiska Afrika.” Och jag tänkte så klart direkt att hallå, Afrika är inget land! Jag ville veta var i Afrika hon bodde, trött på den ständiga bilden av Afrika som en homogen enhet. Men på sista sidan fanns faktiskt en förklaring till dessa inledningsord. Där står det att författaren medvetet valt att skriva Afrika istället för att placera berättelsen i ett specifikt land ”för att visa att Annas urbana medelklassmiljöer finns i många delar av Afrika”. Med den förklaringen blir jag mer än nöjd. För faktum är att denna bok gör något så ovanligt som att inte falla i något av de stereotypa fack som böcker om Afrika annars ofta hamnar i. Här finns inga exotiska djur, familjen har ingen särskild eller uttalad relation till naturen, det är inte krig, det är inte fattigt…

    Atinuke har skrivit hel rad böcker om Anna Hibiscus, både bilderböcker och lite längre kapitelböcker. Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus är den första som blivit översatt till svenska, men förhoppningsvis inte den sista. Hon har även skrivit boken Afrika, fantastiska Afrika, som jag har skrivit om här.

    Är du nyfiken på författaren går det att läsa mer om henne här.

    KORTFAKTA

    Författare: Atinuke (övers. Matilda Wallin)

    Illustratör: Lauren Tobia

    Utgivningsår: 2015 (på svenska 2019)

    Förlag i Sverige: Trasten

    Jobba med boken

    Fundera

    Anna Hibiscus tycker inte att det är rättvist att hon ska behöva dela sin mamma och pappa med de två tvillingbröderna. Hon vill ha dem för sig själv! Har du syskon? Eller har du din förälder/dina föräldrar för dig själv? Vilka för- och nackdelar finns det, tycker du, med att ha syskon eller vara ensambarn?

    Gör ett släktträd

    Anna Hibiscus familj bor tillsammans med Annas farmor, fastrar och kusiner. Hur ser din släkt ut? Om du bor i Sverige bor du antagligen inte tillsammans med så många släktingar, men ni kanske träffas ibland? Gör ett släktträd där du ritar av dina släktingar, klistrar in foton eller bara skriver deras namn. Vilka släktingar träffar du ofta? Finns det några du träffar sällan eller aldrig?

    Lär dig om en afrikansk storstad

    Av bilderna framgår det att boken om Anna Hibiscus utspelar sig i afrikansk stadsmiljö. Ta reda på mer om någon av Afrikas stora städer. Räknat efter folkmängd är de tre allra största städerna i Afrika Lagos (Nigeria) med ungefär 9 miljoner invånare, och Kinshasa (Kongo) och Kairo (Egypten) som båda har ungefär 7,7 miljoner invånare. Men det finns många andra städer också, till exempel Abidjan (Elfenbenskusten), Kapstaden (Sydafrika), Addis Abeba (Ethiopien) och Mogadishu (Somalia). Börja med att titta på en karta. Var ligger staden. Leta sedan fakta på nätet. Wikipedia kan vara en bra plats att börja. Eller gå till biblioteket och fråga om det finns böcker om vissa städer. Här är några frågor att utgå från: Hur länge har staden funnits? Varför grundades den där från början? Är det en huvudstad eller en stad som är viktig på annat sätt? Hur är klimatet? Hur ser bebyggelsen ut? Finns det speciella och viktiga händelser i stadens historia? Om ni är en klass som jobbar tillsammans kanske ni kan göra en liten faktabok eller miniutställning om de olika städerna.

    Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över alla böckerna.

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur

    Månadens bok: Hungrig men fri

    Hungrig men fri saga från Somalia bearbetad av Marianne Aspelin

    Om boken

    Hungrig men fri är en folksaga från Somalia som har bearbetats och skrivits ner av Marianne Aspelin och illustrerats av Bashir Jama, som själv kommer från Somalia. Boken är en del av Gleerups sagosamling Mosaik, med folksagor hämtade från olika delar av världen. I denna saga får vi träffa två åsnor. De bor hos en elak bonde, som låter dem arbeta hårt och ofta slår dem med en käpp. En natt rymmer åsnorna. De finner sig snart tillrätta i vildmarken, där de får känna på hur härligt det är att leva i frihet … ända tills det blir torka. Då blir det svårt att få tag på både mat och vatten, och åsnorna börjar fundera på livet hos bonden. Där fick de i alla fall något att äta och dricka. Den ena åsnan bestämmer sig för att gå tillbaka. Den andra vill hellre leva i frihet, även om det innebär att den måste gå hungrig. Men bonden nöjer sig inte med att få tillbaka den ena åsnan. Han vill att den ska visa honom var den andra åsnan håller hus. Hur ska detta sluta?

    Klassisk saga som inbjuder till att fundera

    Hungrig men fri är på många sätt en klassisk saga. Här finns djur som pratar med varandra och tänker som människor, en tydlig uppdelning mellan ont (den elaka bonden, fångenskap) och gott (frihet) och ett dilemma som huvudkaraktärerna måste ta ställning till (fri och hungrig eller fången och mätt). Men det finns också överraskande och lite oväntade inslag, som att de vilda åsnorna på slutet förvandlas till en annan sorts djur.

    Temat inbjuder till funderingar. Hur mycket är friheten värd? Även om sagan slutar ganska entydigt, med ett lyckligt liv i frihet, finns det utrymme att tänka själv. Som min snart fyraåring påpekade när jag läste högt för henne finns det ju ”djur som brukar bita” i vildmarken. Det är inte säkert att allt blir frid och fröjd bara för att man är fri.

    KORTFAKTA

    Författare: traditionell saga från Somalia, bearbetad av Marianne Aspelin

    Illustratör: Bashir Jama

    Utgivningsår: 2001

    Förlag: Gleerups

    Arbeta med boken

    Fundera

    Hur viktigt är det att vara fri? Skulle du hellre vara fri och fattig eller leva i fångenskap och ha jättemycket pengar? Varför?

    Lär dig mer om Somalia

    Hungrig men fri är en saga från Somalia. Det är ett land som många tyvärr mest känner till för att det har varit krig där väldigt länge. Många somalier har flytt från landet på grund av kriget och bor i dag i Sverige och andra länder. Men Somalia är så klart mycket mer än bara krig. Leta reda på landet på en karta och ta reda på lite fakta som inte har med krig att göra! Här är några frågor som du kan börja med: Vad heter huvudstaden? Hur många människor bor i Somalia? Vad är det för typ av natur? Finns det några kända personer som kommer från Somalia? Varifrån har landet fått sitt namn? (Ett tips är att börja med boken Afrika, fantastiska Afrika som jag har skrivit om här.)

    Skriv en egen saga

    I Hungrig men fri finns ett dilemma som utgör grunden för berättelsen. Ett dilemma är en situation med två alternativ, där inget av alternativen självklart är det bästa. (Hungrig och fri eller fången och mätt?) Hämta inspiration från boken och skriv en egen saga med ett dilemma. Du får fantisera som du vill, men om du behöver lite starthjälp kan du ta hjälp av följande frågor:

    • Är det bättre att ha en hel påse godis (eller något annat) för sig själv, eller att dela den med andra?
    • Är det bättre att bo i ett fint och bekvämt hus tillsammans med människor som inte bryr sig om en, eller i ett trångt och slitet hus tillsammans med människor som alltid får en att må bra?
    • Är det bättre att få en påse tomater eller en tomatplanta och en säck jord?

    Vill du läsa om fler Månaden bok? Här finns en lista över alla böckerna.

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur,  Safari

    Månadens bok: Akimbo och elefanterna

    Akimbo och elefanterna av Alexander McCall Smith

    Om boken

    Akimbo är en kille i 10-årsåldern som bor med sin familj i utkanten av ett stort viltreservat någonstans i Afrika. Hans pappa arbetar i reservatet, och Akimbo får ofta följa med honom när han och de andra männen åker ut för att till exempel laga viltstängsel eller bara patrullera för att se till att allt är som det ska.

    Under en sådan utflykt i reservatet upptäcker viltvårdarna en skjuten elefanthona, och bland buskarna alldeles intill finns honans lilla unge som nu verkar alldeles övergiven. Akimbo vill ta hand om ungen, men hans pappa försäkrar honom om att ungen kommer att få det bättre om den får stanna hos elefantflocken. Akimbo förstår att hans pappa har rätt, men under dagarna som följer kan han inte sluta att tänka på den lilla elefantungen, och i hemlighet bestämmer han sig för att försöka sätta fast tjuvskyttarna som jagar elefanter inne i reservatet. Han tänker ut en plan, men förstår att han aldrig kommer att få sätta den i verket om han frågar sin pappa om lov.

    I smyg söker han upp ledaren för ett gäng tjuvskyttar och ber att få följa med nästa gång de ska in i reservatet för att jaga. Det får han, men hans uppdrag visar sig bli både svårare och farligare än han räknat med. Hur ska han klara av att skydda de elefanter som den lilla gruppen är ute efter, och samtidigt se till att tjuvjägarna blir upptäckta av parkens viltvårdare och åker fast?

    Svårt ämne i en barnbok?

    Jag har haft lite svårt att veta hur jag ska skriva om den här boken. Jag tror att det har att göra med att jag har bott i en del av Afrika där tjuvjakt på elefant kan vara en oerhört brutal verksamhet, inte bara för elefanterna utan också för de människor som är inblandade. Tjuvjakt kan aldrig ses som något positivt, men där jag har bott, i Centralafrikanska Republiken, kan man väldigt grovt dela in tjuvjakten i mer lokal tjuvjakt för köttets skull, och organiserad tjuvjakt på framför allt elefant. Den senare bedrivs ofta av ligor som kommer in från andra länder, och de skyr inga medel. Att placera ett barn i den miljön har känt svårt för mig. Samtidigt är jag ju egentligen av åsikten att man ska kunna skriva om vad som helst för barn, om man gör det på ett barnanpassat sätt.

    Är Akimbo och elefanten då barnanpassad? Jo, men i slutändan tycker jag nog det ändå. Barnanpassad och samtidigt på det stora hela realistisk. Kanske känns det lite naivt ibland, men författaren får ändå fram den skada som tjuvjakten orsakar, faran, svårigheterna och något av brutaliteten. Samtidigt är det utformat som ett äventyr där ett beslutsamt och modigt barn får spela en viktig och avgörande roll. Det här är en spännande bok om ett viktigt ämne som vi inte så ofta pratar om med barn. Det är en bok som är väl värd att läsa.

    KORTFAKTA

    Författare: Alexander McCall Smits (övers. Peder Carlsson)

    Illustratör: Peter Bailey

    Utgivningsår: 1990

    Utgivningsår, svensk utgåva: 2010

    Förlag: Damm Förlag AB

    Jobba med boken

    Fundera

    I sin iver att rädda elefanterna väljer Akimbo att göra något som han egentligen inte får för sina föräldrar. Tycker du att det är rätt av honom att göra så? Finns det andra tillfällen när det kan vara okej att göra något som man egentligen inte borde? Finns det tillfällen när man alltid måste lyssna på sina föräldrar eller andra som bestämmer?

    Lär er mer om tjuvjakt på elefanter

    Att skydda elefanter, som Akimbos pappa gör i naturreservatet där han jobbar, är ett viktigt arbete. För hundra år sedan fanns det ungefär 10 miljoner elefanter i Afrika. Idag finns det inte ens en halv miljon kvar enligt Världsnaturfonden, WWF. Tjuvjakt är ett av de största hoten mot elefanter, och den viktigaste anledningen till att man jagar elefanter är att man vill komma åt deras betar. Betarna, som kallas elfenben, används sedan för att snida olika prydnadsföremål.

    Det är olagligt att handla med elfenben i hela EU och på många andra håll i världen. Kina, som tidigare har varit en stor importör, förbjöd handeln med elfenben 2018. Ändå fortsätter tjuvjakten, och föremål av elfenben säljs i flera andra asiatiska länder, och på andra håll i världen. Det händer att turister köper elfenbensfigurer i tron att de är tillverkade av något annat. Ju fler som känner till att det är olagligt – och dessutom väldigt dåligt för elefanterna – att köpa elfenben, desto svårare blir det för dem som fortfarande försöker tjäna pengar på elefanternas betar. Fundera på om du eller ni i klassen kan göra något för att berätta för andra om att de inte får handla med elfenben? Kanske kan ni göra ett kort filmklipp där ni berättar om problemet? Eller affischer att sätta upp i klassrummet?

    På Jordbruksverkets hemsida kan man läsa mer om handel med elfenben och vad som är tillåtet och inte. Texten är lite krånglig, men innehåller intressant information. Det går också att läsa om elefanter och tjuvjakt på WWF:s hemsida.

    Känn igen spår av vilda djur

    I boken har tjuvjägarna en spårare som följer de vilda djurens spår och försöker leta rätt på dem. Att vara spårare är ett svårt jobb, för spåren är inte alltid tydliga, men en riktigt duktig spårare brukar kunna läsa ut en hel massa av ett spår: vilken djurart som har lämnat det, om det är ett vuxet djur eller en unge, hona eller hane, om djuret har sprungit eller gått långsamt, och hur länge sedan spåret gjordes. Leta i boken efter olika djurarter som nämns och sök på internet eller i böcker efter hur deras spår ser ut. Bonus: Känner ni igen några spår efter vilda djur i Sverige?

    Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över alla böckerna.

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur

    Månadens bok: Lila och regnets hemlighet

    Lila och regnets hemlighet av David Conway och Jude Daly

    Om boken

    Lila och regnets hemlighet är en vackert illustrerad bilderbok om flickan Lila som bor i en by i Kenya. När berättelsen börjar är det torka i området där byn ligger. Solen gassar från en molnfri himmel från morgon till kväll, och det är så hett att ingen orkar göra något alls. Lila och alla de andra i byn längtar efter regn! En kväll berättar Lilas farfar för Lila om något han fick höra som liten, något om regnets hemlighet. Efter att ha hört farfars berättelse bestämmer sig Lila för att försöka göra något åt situationen. En tidig morgon ger hon sig av från byn …

    Det jag kanske gillar allra mest med den här boken är att den är så okomplicerad och rakt på sak. Som läsare får vi hoppa rakt in i Lilas värld, rakt in i torkan och hettan och längtan efter regn. På de första sidorna domineras bilderna av en enorm gul sol, vilket är väldigt effektfullt. Jag längtar efter regnet jag med! Berättelsen går sedan nästan omärkligt över från det realistiska till det fantastiska, men eftersom den direkta och rättframma berättarstilen består accepterar jag utan vidare händelseförloppet som verkligt. Det är klart att Lila kan se till att det blir regn. Och när den där stora solen äntligen täcks av moln känns det faktiskt som en lättnad även för mig som läsare!

    Traditioner kring att framkalla regn i Kenya

    Det sägs inte rakt ut, men bilderna antyder att Lila tillhör maasai-folket i Kenya. Det gör mig nyfiken på om det finns någon sanning bakom den hemlighet som farfar berättar för Lila. Då menar jag inte att jag faktiskt tror på att människor kan framkalla regn, men att det kanske finns någon tradition hos maasai-folket som stämmer överens med farfars påstående att det går att få himlen att gråta genom att klättra upp på ett högt berg och berätta sorgliga historier. Jag har försökt söka lite information om detta, men hittar inget mer än att det finns traditioner kring att framkalla regn hos många etniska grupper i Kenya, och att hemligheterna kring hur man går tillväga ofta är väl bevarade.

    Med tanke på att vare sig författaren eller illustratören till den här boken kommer från Kenya gissar jag att Lilas metod för att få det att regna är ett rent påhitt, även om den förekommer som en fantasi i många kulturer världen över. (Att regn skulle bero på att himlen gråter är ju en idé som vi hittar även i svensk barnlitteratur.) Med det sagt: om någon av er bloggläsare vet något mer om detta får ni gärna upplysa mig!

    KORTFAKTA

    Författare: David Conway (övers. Ulla Forsén)

    Illustratör: Jude Daly

    Utgivningsår: 2007

    Förlag: Hjulet

    Jobba med boken

    Fundera

    På ett ställe i boken pratar Lilas mamma om att vattnet i brunnen håller på att torka ut. ”Utan vatten kan inget leva”, säger hon. Det är lätt att förstå att regnet är väldigt viktigt för människorna i Lilas by. De behöver det för att få mat och vatten så att de kan överleva. De flesta som läser den här boken är förmodligen inte lika direkt påverkade av vädret som Lila. Samtidigt är det livsnödvändigt för alla människor att få tillgång till vatten. Vad tror du skulle hända i ditt land eller ditt samhälle om det inte regnade på ett helt år? Hur skulle människor klara sig?

    Metaforer och liknelser från naturen

    I boken försöker Lila att få himlen att gråta så att det ska börja regna. Den här sortens bildspråk, när man beskriver något, i detta fall regn, med hjälp av något annat, här tårar, kallas för metafor. I boken förekommer också en annan sorts bildspråk, nämligen liknelser. Det kan vara lite svårt att skilja på liknelser och metaforer, men i en liknelse är det mer tydligt att man jämför två saker med varandra. Ofta finns det ett ”som” med för att visa att man liknar den ena saken vid den andra. I boken står det till exempel: ”… ända tills hela himlen var svart som ebenholts.”

    Kan du komma på fler metaforer och liknelser med hjälp av naturen? Kvistarna på ett träd ser kanske ut som knotiga fingrar? Solen är kanske en lampa? Blir det någon skillnad mellan att använda metaforer och liknelser? Hur blir känslan i meningen ”Himlen gråter” jämfört med ”Regndropparna är som tårar”? Det finns inga rätt eller fel svar här, utan det intressanta är vad du tänker och känner. Kanske kan du måla någon av dina liknelser eller metaforer och se vad som händer med dem då.

    Lär dig mer om Kenya

    Lila kommer från Kenya i Östafrika. Det är ett stort land med allt från höga berg till kustlandskap, moderna storstäder och människor som lever i små hyddor som Lila och hennes familj. Leta reda på mer fakta om Kenya! Här är några frågor som du kan börja med: Vad heter huvudstaden? Hur många människor bor i Kenya? Vilka kända personer som kommer från Kenya? Varifrån har landet fått sitt namn? (Ett tips är att börja med boken Afrika, fantastiska Afrika som jag har skrivit om här.)

    Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över alla böckerna.

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur,  Övrigt

    Månadens bok: Amolle från Niger i Afrika

    Amolle från Niger i Afrika av Görel Espelund och Melker Dahlstrand

    Om boken

    Amolle från Niger i Afrika är något så ovanligt som en fotografisk bok för barn som är utgiven på 2000-talet. Genren, med foton istället för målade bilder, hade sin glansperiod på 60-, 70- och 80-talen. De senaste årtiondena har bara enstaka titlar getts ut, bland annat då denna bok om den nigeriske pojken Amolle. Enligt en kort liten notering på försättsbladet ingår den här boken i en serie som kallas Barn i världen, men den kan inte ha slagit igenom så stort för det är svårt att ens hitta och läsa om den den på internet idag. Boken verkar också vara svår att få tag på idag om man vill köpa den, men den finns på ett flertal bibliotek.

    Dokumentär med fiktiva inslag?

    Författaren Görrel Espelund är frilansjournalist och har bott i Afrika under många år. Fotografen Melker Dahlstrand, som har tagit alla foton, har också arbetat i många olika länder i Afrika. Mitt intryck är att boken om Amolle i stort sett är en verklighetsskildring, inte olik ett tidningsreportage. Det sägs inte rakt ut, men jag är rätt säker på att Amolle finns på riktigt (även om han numera måste vara vuxen), att hans mamma verkligen heter Tichirifte och hans pappa Adoume och att familjen är tuareger som lever i öknen och har getter och kameler som de tar hand om. I stort sett skildrar boken vad Amolle gör under en vanlig dag. Han vaktar getterna i öknen tillsammans med sin kusin Ismaghil, hämtar vatten och hugger ved. På kvällen sitter han runt elden tillsammans med sina föräldrar medan natten breder ut sig, mörk och tyst, runt omkring.

    Det finns också inslag som förvisso är realistiska, men som jag gissar är påhittade – eller åtminstone lite tillrättalagda – för att skapa en bättre historia. En sådan sak är Amolles drömmar om att få börja skolan. Det har gjorts till bokens huvudkonflikt. Pappa Adoume har en kusin som bor i stan, och Amolle har varit hos honom och sett hur många böcker han har. Tänk om han kunde få lära sig att läsa dem! Amolle drömmer sig bort så mycket när han tänker på skolan att han glömmer ha koll på getterna som han och Ismaghil vaktar. Och så försvinner en get! Katastrof! Amolle skäms. Getterna är ju så väldigt viktiga för familjen. Hur ska det nu gå?

    Fint sätt att lära sig om barn i andra länder

    Amolle från Niger i Afrika är egentligen inte en historia som jag blir särskilt fängslad av. Ibland känns den lite hoppig, och någon gång verkar det snurra till sig i tidsperspektivet när det först är ”nästan kväll”, och sedan fortsätter dagen och arbetet i flera timmar till utan att det blir mörkt. Men jag gillar ändå idén att berätta om hur barn har det i andra delar av världen med hjälp av böcker som denna. Det är ett bra sätt för svenska barn att inte bara lära sig fakta om andra länder, utan att också komma närmare och kunna leva sig in i hur andra barn kan ha det. Här tror jag också att fotona verkligen hjälper till att förmedla känslan av att det är på riktigt. Amolle är ingen fiktiv figur i en påhittad värld. Han finns, och det finns fler barn som lever precis som han.

    Bilderna visar också mycket av det som inte kommer fram i den ganska sparsamma, men välskrivna, texten: hur miljön ser ut, hur Amolle bor, hur getterna ser ut när de betar och hur stor öknen är. Och dessutom – något som jag vet att jag ofta återkommer till när det gäller illustrationer – Amolles relationer till föräldrarna och kusinen Ismaghil. Bilden på Amolle och hans mamma när han precis har berättat om den försvunna geten kan jag titta länge på. Här finns så mycket känslor! Jag kan mycket väl tänka mig hur jag för några år sedan kunde ha suttit med mina (numera lite för stora) pojkar och pratat länge om hur Amolle har det, vad han gör på dagarna och hur det skulle vara för dem om de var födda i Niger. För även om den bortsprungna geten och skoldrömmarna tillför en välbehövlig röd tråd till berättelsen är det ändå skildringen av familjen och vardagslivet som berör mest, både i text och bild. Det är i det jag vill stanna kvar och ta reda på mer. Och därför blir boken en fin läsupplevelse, trots att själva historien inte riktigt lyckas fånga in mig.

    (TILLÄGG: Några dagar efter att jag skrivit recensionen läste jag boken tillsammans med min treåring. Jag trodde egentligen att hon var lite för liten, men till skillnad från mig blev hon riktigt engagerad i Amolles önskan att gå i skolan. När han till slut får veta, på näst sista sidan, att han faktiskt ska få börja i en nomadskola, kom det ett högt och spontant: ”JA!” från henne. Så man kan helt klart uppleva boken på olika sätt.)

    KORTFAKTA

    Författare: Görrel Espelund

    Fotograf: Melker Dahlstrand

    Utgivningsår: 2005

    Förlag: LL-förlaget

    Jobba med boken

    Fundera

    Amolle vill gärna gå i skolan, men hans pappa tycker att det är onödigt. Man behöver inte kunna läsa för att vakta getter, tycker pappa. Vad tycker du? Är det viktigt att gå i skolan även om man ska jobba med något där man inte behöver kunna läsa? Varför? (Amolle vill ju förresten inte vakta getter. Han vill bli lärare. Räcker det kanske att de som ska bli lärare eller läkare eller jobba på kontor går i skolan?)

    Berätta om en vanlig dag för dig

    I boken får vi veta hur en vanlig dag brukar se ut för Amolle. Hur ser en vanlig dag ut för dig? Vilka är de största skillnaderna mellan en vanlig dag för dig och för Amolle? Finns det några likheter?

    Lär dig mer om ett ökendjur

    Amolle bor i öknen. Hans familj är nomader. Det betyder att de inte bor på ett enda ställe, utan att de flyttar runt för att hitta bete åt sina djur. Amolles familj har getter, kameler och åsnor. I boken får man också veta namnet på några av de vilda djur som lever i öknen, bland annat schakaler, skorpioner, gaseller. (Gasell är egentligen inte namnet på en specifik djurart, utan det finns många olika typer av gaseller. En sorts gasell som finns just i Niger är den utrotningshotade damagasellen.) Välj ut ett ökendjur, ta reda på mer fakta om det och skriv, rita och berätta. Kanske kan ni göra en faktabok om ökendjur tillsammans i klassen.

    Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över alla böckerna.

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur,  Övrigt

    Månadens bok: Det var en gång…

    Det var en gång… av Niki Daly

    Om boken

    Det var en gång… är en rörande fin bilderbok av den sydafrikanske författaren och illustratören Niki Daly. Den handlar om Sarie, som bor långt ute på den stora slätten i Little Karoo i Sydafrika. Varje dag måste hon gå länge under den brännande solen för att komma till och från skolan, men det är inget som bekymrar henne. Vad hon däremot inte gillar är själva skolan. Särskilt när hon måste läsa högt inför klassen. Då ringlar sig orden, tungan snubblar och klasskompisarna skrattar.

    På slätten bor också en snäll tant som heter Ou Missus. På söndagarna brukar Sarie gå hem till henne och ta en söndagstur i fantasin i hennes gamla skrotbil. En dag hittar Sarie en bok i bilens baksäte. Hon och Ou Missus börjar läsa tillsammans om en stackars flicka som heter Askungen. Det är en underbar berättelse! Söndag efter söndag fortsätter hon och Ou Missus att läsa tillsammans, och till slut en dag – tänk! – slingrar sig orden i skolans läsebok inte så mycket längre. Sarie har visst lärt sig att läsa!

    Bra på många plan

    Det är faktiskt länge sedan jag läste en bilderbok som kändes så här bra på så många plan. Bilderna i akvarellstil riktigt dallrar av solvärme och av starka känslor. Genom blickar och gester förmedlas både ensamhet och nära relationer. De flesta är realistiska, men ibland smyger sig fantasibilder från Askungen in och blandar sig med verkligheten. Orden är sparsamma och valda med omsorg, men ändå fullt tillräckliga. Niki Daly – och även översättaren, Britt Isaksson – hanterar språket elegant. Här är några exempel på hur Saries känsla inför att läsa högt beskrivs: ”Alla de där orden! De ringlar sig i rad efter rad, sida efter sida.” ”Sarie [börjar] må illa, hennes händer skakar och rösten bara försvinner.” ”Orden fastnar i halsen som torrt bröd.”

    Själva berättelsen är i grunden enkel, men har flera plan. En sak som jag fastar lite extra för är alla detaljer i bokens verklighet som kan kopplas till Askungen. I Saries skola finns till exempel två elaka tjejer, Charmine och Carmen, som alltid skrattar åt Sarie fast de egentligen är avundsjuka på henne för att hon är så söt. Parallellen till Askungens styvsystrar är slående. Det finns också en pojke som faktiskt ser Sarie och som får bli en prins i fantasin. Och visst kan Ou Missus liknas vid den goda fen som hjälper till med förvandlingen!

    Stort utrymme för igenkänning

    Jag skrev om förra månadens bok, Trumgubbens hemlighet, att den inte bjuder in till så mycket igenkänning och identifikation. Med Det var en gång… känner jag precis tvärt om. Även om den är tydligt geografiskt förankrad i Little Karoo i Sydafrika skulle Sarie kunna vara ett barn var som helst i världen. Det finns många barn som får kämpa med att lära sig läsa, och känslan att inte vilja göra fel inför klasskompisarna tror jag att vi alla kan känna igen oss i.

    KORTFAKTA

    Författare och illustratör: Niki Daly

    Översättare: Britt Isaksson

    Utgivningsår: 2003

    Utgivningsår, svensk utgåva: 2003

    Förlag, svensk utgåva: Hjulet

    Jobba med boken

    Fundera

    Sarie har svårt att lära sig läsa. Hon tycker att det är jobbigt att träna i skolan men lättare att träna tillsammans med Ou Missus. Hur känns det för dig när du försöker lära dig något som du tycker är svårt? På vilka sätt lär du dig bäst? Ensam eller tillsammans med andra?

    Lär dig mer om Little Karoo och Hopfield

    Sarie bor i Little Karoo i Sydafrika och går i skolan i det lilla samhället Hopefield. Sök på internet eller i böcker för att ta reda på mer om den här platsen. Var i Sydafrika ligger den? Hur är naturen? Vad jobbar människor med? Saries familj jobbar på en fårfarm. Kan ni hitta någon bild på en riktig fårfarm i Little Karoo, kanske på internet. (Ett tips är att söka på engelska och inte på svenska.) Ser det ut ungefär som i boken?

    Leta likheter med Askungen

    I boken läser Sarie och Ou Missus berättelsen om Askungen. Men de inte bara läser, de leker Askungen också när Sarie får låna en fin klänning av Ou Missus. Läs om (eller titta på) Askungen och försök att hitta så många likheter du kan mellan berättelsen om Askungen och Det var en gång…

    Niki Daly har också skrivit Kwela Jamela, Afrikas drottning, som jag har skrivit om här.

    Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över alla böckerna.

  • Övrigt

    Månadens bok: Trumgubbens hemlighet

    Trumgubbens hemlighet av Meshack Asare

    Om boken

    Trumgubbens hemlighet är en bilderbok skriven och illustrerad av Meshack Asare från Ghana. Den kom ut för första gången redan 1981, då med svart-vita illustrationer, och året därpå tilldelades Asare priset The Noma Award for Publishing in Africa för sitt verk. 1985 kom boken ut på svenska med titeln Bronsgubbens hemlighet. Den bok som jag har läst är en nyutgåva från 2002, med nya illustrationer i färg, utgiven på svenska 2010 av förlaget Hjulet och översatt av Vagn Plenge och Monica Stein.

    Boken handlar om pojken Kwajo från asantefolket i Ghana. Han brukar hjälpa sin pappa att tillverka små figurer i mässing, som kallas guldvikter. Pappa har gett honom en egen liten figur, en trumgubbe, och den tycker han mycket om. En kväll när det är fest i byn börjar den lilla gubben prata med Kwajo. Han vill visa honom en hemlighet. Kwajo får följa med in i mässingfigurernas värld, och Trumgubben berättar för honom att det finns en massa guldstoft undangömt på ett säkert ställe. Det guldet vill Kwajo gärna hitta, och det finns faktiskt ett sätt – men då måste han vara både modig och klok …

    Bilder som ger liv till innehållet

    Texten i Trumgubbens hemlighet ligger ganska långt ifrån vad de flesta svenska barn idag är vana vid, både när det gäller stil och innehåll. Tempot i boken är långsamt, och vare sig miljön eller handlingen bjuder direkt in till igenkänning och identifikation. Men tack vare bilderboksformen tror jag ändå att det här är en bok som många barn från ungefär skolåldern kan tycka om och ta till sig. Bilderna i boken går i ganska dova färger, mycket brunt, gult och ockra, vilket skapar en stämning av mystik. Stort fokus läggs på de olika figurernas ansikten, särskilt Kwajos. Hans känslor avspeglas tydligt, och det gör att jag som läsare känner att jag ändå kommer nära det som händer. Bilderna hjälper också till att skildra den för mig obekanta vardagen, med bruksföremål, matlagning vid elden och lördagskvällens dans. De är till stor hjälp för att förstå berättelsen.

    Både informativt och en bra berättelse

    Det väldigt tydligt i Trumgubbens hemlighet att författaren vill berätta för läsaren om asantekulturen. I den relativt korta berättelsen väver han in både sedvänjor, konstformer och ordspråk. Man hade kunnat tro att det hela skulle kännas lite krystat, men Asare lyckas väldigt bra med konsten att både berätta en bra historia och väva in fakta. Det allra bästa exemplet på detta är när Kwajo på sin väg mot guldet måste gissa olika ordspråk för att få gå vidare. Spänningen stiger för varje ny utmaning, och samtidigt som jag som läsare håller tummarna för Kwajo får jag lära mig en hel rad asante-ordspråk. Läser man boken som högläsning finns stor potential för att dessa ordspråk ska mynna ut i intressanta samtal.

    Jobba med boken

    Lär dig mer

    I slutet av Trumgubbens hemlighet finns lite fakta om asantefolket. Läs den och se om du kan hitta svaret på följande frågor:

    • Asantefolket var som mäktigast mellan 1700-talet och 1900-talet, men de finns kvar än idag. I vilket land bor de flesta människor som tillhör asantefolket?
    • Varför kallas mässingfigurerna som Kwajos pappa tillverkar för guldvikter?
    • På sin väg till guldet stöter Kwajo på sankofa-fågeln. Vad betyder sankofa? Varför tror du att fågeln har huvudet mellan stjärtfjädrarna?
    Visa eller dramatisera ordspråk

    I boken får Kwajo gissa ordspråk utifrån hur olika mässingfigurer ser ut och vad de gör. Testa att göra samma sak! Dela upp er i två eller flera grupper och visa eller dramatisera ordspråk från er kultur för varandra. Antingen väljer grupperna ordspråk själva, eller så bestämmer en lärare eller lekledare ut ordspråk och delar ut dem. Om ni vill kan nu också fundera över vad ordspråken betyder. Här är några exempel på svenska ordspråk:

    • Bättre en fågel i handen än tio i skogen.
    • Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri.
    • Det är svårt att lära en gammal hund sitta.
    • När katten är borta dansar råttorna på bordet.
    • Surt, sa räven om rönnbären.
    Hitta på en berättelse om en egen hemlig kompis

    Det står i boken att Kwajo har fått Trumgubben från sin pappa, och att det finns en mycket speciell vänskap mellan honom och den lilla mässingfiguren. Har du någon leksak eller något gosedjur som du har en speciell relation till? (Om inte kan du kanske låtsas att du har det.) Tänk om din hemliga vän skulle börja prata med dig en kväll! Vad skulle den berätta? Vad skulle den vilja visa dig? Skriv en historia som handlar om det!

    Meshak Asare har också skrivit boken Fredens trummor som jag har skrivit om här.

    Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över böckerna.

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur,  Övrigt

    Månadens bok: Afrika, fantastiska Afrika

    Afrika, fantastiska Afrika av Atinuke och Mouni Feddag

    Om boken

    En faktabok för barn om Afrika, med en sida om varje land som finns på denna enorma kontinent och dessutom en del mer allmänna fakta – det är ett stort projekt att ta sig an! Hur gör man relevanta och nyanserade texter när det finns så mycket att berätta på ett så begränsat utrymme?

    Atinuke, författaren och historieberättaren från Nigeria med ett 15-tal utgivna barnböcker i bagaget, klarar detta konststycke med den äran! Boken Afrika, fantastiska Afrika, inleds med ett fantastiskt fint och välformulerat förord där hon sätter ord just på svårigheten i att sammanfatta en så stor och rik kontinent i en enda bok. ”Afrika är inte en enda plats”, skriver Atinuke. ”Det är minst 55 länder.” Lite senare fortsätter hon: ”Afrika är åsnor och diamanter, kameler och Coca Cola, lejon och Lamborghinis, oljeriggar och arméer, fotboll, voodoo och mycket mer ändå …”, och sedan, alldeles mot slutet, kommer en mening som kan läsas både som en förklarande ursäkt och en uppmaning till läsaren: ”Jag kunde inte klämma in allt jag vet och älskar med Afrika i den här boken. Det finns bara plats att ta med två eller tre saker om varje land. Men förhoppningsvis kommer den här boken få dig att vilja ta reda på mer …”.

    Det här förordet får verkligen sätta tonen för hela den resa som läsaren sedan får följa med på. Den börjar i södra Afrika och fortsätter uppåt, region för region, ända tills vi når målet i Nordafrika. För varje region presenteras först en översikt – en allmän beskrivning av regionen tillsammans med en karta. Därefter följer en sida om varje land som ingår i just denna region. Landbeskrivningarna består av en kort berättande text på några meningar, som sedan följs av två eller tre fakta i punktformat. Det gör att det blir luftigt och lättläst, samtidigt som många olika typer av fakta får plats på det begränsade utrymmet.

    Både nytt och välbekant

    Jag har ju själv haft förmånen att både få bo och resa en del i Afrika och att lära känna personer från olika platser på kontinenten. Det är därför med lite extra stor nyfikenhet jag läser om de länder som jag själv är bekant med. Ska Atinukes utvalda fakta stämma med vad känner till och har lärt mig? Och ja, rätt snart kan jag konstatera att det som står i boken på det stora hela stämmer bra överens med det jag hört människor från dessa platser själva prata om när de berättar om sitt land. I Kenya är det nationalparker och myllrande städer, i Benin voodoo och kungadömet Dhaomey, och i Kamerun handlar det mycket om klasskillnader och odling av mat för export. När jag kommer till Centralafrikanska republiken blir jag faktiskt först lite förvånad när jag läser om att det finns starka magnetfält här som gör att kompasser har svårt att ställa in sig norrut. ”Det visste jag inte”, tänker jag, men minns sedan plötsligt hur jag har stått med en snurrande kompassnål ute i den centralafrikanska vildmarken och inte kunnat fatta vad det är för fel på kompassen. Fascinerande!

    Andra länder i Afrika är jag inte lika bekant med, men jag har en bild av dem som i mångt och mycket är formad av massmedia. I sådana fall blir jag flera gånger positivt överraskad att få något annat presenterat för mig. På sidan om Somalia omnämns visserligen det långvariga kriget som präglat landet under lång tid, men fokus ligger på poesi och idrott. Och på sidan om Zimbabwe är det inget snack om inflationen och Mugabe som regerade i 29 år, utan här handlar det framför allt om byggnadskonst och gamla stenformationer i Matobos nationalpark.

    Kanske lite stereotypt ändå?

    Ibland studsar jag ändå på att det känns lite stereotypt. Som när det står att människorna i Afrika är galna i fotboll – självklart är ju inte alla afrikaner det. Eller att ingen i Kamerun ”vill missa chansen att bli mekaniker, läkare, advokat, lärare eller forskare”. Jo, men visst måste det väl finnas kamerunesiska barn med andra planer än dessa? Men i ärlighetens namn säger det kanske mer om mig än om boken att jag reagerar på detta. Jag har läst och tänkt så mycket på stereotypa bilder av Afrika under så många år att jag nog är lite skadad. Jag kan helt enkelt inte låta sådana här saker passera utan att tänka på det. Tar jag däremot bara ett litet steg tillbaka är mitt totala intryck av den här boken inte alls stereotypt, tvärt om! Här finns en bredd och en höjd som imponerar! Jag får lära mig en massa nytt, och jag blir sugen på att lära mig ännu mer, precis enligt Atinukes önskan.

    Bilder som berättar mer

    En viktig del av Afrika, fantastiska Afrika är också Mouni Feddags bilder. Feddag är uppvuxen i Frankfurt med algerisk-brittiska föräldrar, men att hon är väl förtrogen med Afrika råder det ingen tvekan om. I starka färger med härliga kontraster fångar hon både marknadsliv och storstäder, traditionella dräkter och djurliv, på ett sätt som håller ihop och ger liv till texterna. Kartorna över de olika regionerna, som inleder vare avsnitt, är också en viktig del av läsupplevelsen. De hjälper till att skapa överblick och sammanhang, så att man hela tiden hänger med på var man befinner sig. Med hjälp av bilder på kartorna får man också redan här lite fakta om till exempel vilka djur som är ikoniska för vissa av länderna.

    Jobba med boken

    Fundera

    I förordet till boken skriver författaren att Afrika är väldigt mycket olika saker på samma gång. Det är både väldigt rikt och väldigt fattigt, högteknologiskt och traditionellt, brännande hett och iskallt … Ändå är det nog många som tror att Afrika mest är fattigt, omodernt och varmt. Varför är det så tror du?

    Hur många språk kan ni?

    I början av varje avsnitt i boken, på sidan där en ny region presenteras, kan man läsa hur man säger ”välkommen!” på några av de olika språk som talas i den regionen. Känner du igen något av språken? Visste du att det finns mer än 2000 olika språk i Afrika? Vilka språk kan ni i er klass, er grupp eller er familj? På hur många språk kan ni säga välkommen? (Ni kan så klart räkna med både afrikanska språk och språk som talas i andra delar av världen.) Ta fram papper och färgpennor och skriv välkommen på alla era språk på olika papper som ni sätter upp på dörren!

    Lär dig mer om ett land!

    Välj ut ett afrikanskt land som du är lite extra nyfiken på. Läs den fakta som finns i boken och försök sedan att ta reda på lite mer. Kanske går det att hitta information på internet, eller så kanske det finns böcker att låna på biblioteket. Skriv och rita din egen fakta om landet. Eller berätta för andra personer som du känner! Kanske blir de också sugna på att lära sig mer om Afrika!

    Men förhoppningsvis kommer den här boken få dig att vilja ta reda på mer … om den mest fantastiska kontinenten på hela jorden!

    Atinuke

    Texten om den här boken finns också publicerad i lite längre form i barnboksmagasinet Bazar Masarin.

    Atinuke har också skrivit boken Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus som jag har skrivit om här.

    Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över böckerna.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.