• Övrigt

    En blomma för inomhusbruk och en häst med plankor på fötterna

    Saint, kocken, kommer en dag och säger att en vän till honom har ett par saker som han vill sälja. Kunde jag kanske vara intresserad? Jag frågar vad för saker det handlar om och får en lite luddig förklaring:
    ”Den första saken är en blomma… eller en planta… nej, man kan inte plantera den, man har den inomhus. Folk brukar ha den vid jul tror jag. Och den andra saken är en häst, en prydnadshäst. Den gör så här med benen…”
    Saint gör en vag gest med armarna som ser ut att föreställa en stegrande häst.
    ”…och man kan ha den i vardagsrummet eller så, den är fin att titta på. Och så har den plankor på fötterna, så att barn kan använda den när de tränar…”

    Framför mig ser jag en stor julros i en kruka och någon sorts snidad träfigur som föreställer en häst, ingenting jag vill ha i mitt vardagsrum direkt. Men plankor på benen..? Kan det kanske vara en gunghäst? Jag säger till Saint att han kan få be sin vän att komma förbi med grejerna, men jag lovar inte att köpa någonting!

    Nästa dag vid middagstid, när jag kommer ut från mitt kontor för att se efter om maten är färdig, ser jag till min förvåning att Saint och Adolphe sitter utanför köksdörren och hänger upp röda och vita julgranskulor i en meterhög plastgran. Det dröjer några sekunder innan det går upp för mig att det är detta som är julblomman! Granen är komplett med en tjock glittergirlang och en ljusslinga med färgade lampor. Och, som grädden på moset: När vi ansluter väggkontakten för att se om lamporna fungerar hörs ett tjutande ljud som vi först tror är en varningssignal för någon typ av elfel, men som visar sig vara början på en slinga med kända julmelodier!

    Jag frågar vad som hänt med hästen.
    ”Den är på väg,” säger Saint, och mycket riktigt. Snart är också hästen levererad och står på grusgången utanför mitt hus i väntan på mitt utlåtande. Det är mycket riktigt en gunghäst, en rysligt ful sådan men likväl en gunghäst. På ett par stadiga medar står en ljusbrun, ca 70 cm hög varelse med ett enormt huvud i förhållande till den lilla kroppen. Ena örat är avslitet, svansen sitter bara fast med några trådar, och pälsen runt ögonen och nosen ser ut att vara målade med mörkrosa nagellack. Jag vet inte om det är moderskänslor eller om jag bara är lite knäpp, men jag blir genast förälskad. Med lite sytråd och tvål och omvårdnad blir detta en perfekt två-årspresent till Theo!

    Jag försöker att inte verka alltför angelägen när jag frågar Saint vad hans vän vill ha för sakerna. Saint ger mig ett pris på ca 250 kr. Jag frågar om det går att pruta och Saint säger att det nog går bra. Vidare undrar jag om vännen själv skulle kunna komma och ta emot pengarna så att jag får veta varifrån dessa saker kommer. Saint säger att även detta nog går bra, och lovar att be sin vän komma förbi nästa dag.

    Vännen kommer, och efter en halvtimmes pratstund har jag fått reda på att både hästen och plastgranen tillhört en libanesisk familj här i Berberati, som Saints vän jobbat för i många år. Nu har familjen åkt tillbaka hem till Libanon för en tid, men innan de åkte rensade de ut en del gamla saker ur huset och delade ut till sina anställda. De två grejer jag står i begrepp att köpa är alltså inget mindre än någon annans bortrensade skräp. Detta gör nu inte sakerna mindre åtråvärda för mig, snarare ökar mina moderskänslor för den stackars halvdöva hästen. Vi undersöker det lilla djuret ännu en gång och hittar en avsliten sladd som sticker ut ur hålet där det högra örat en gång suttit. Vännen förklarar:
    ”När barnen drog i öronen så gnäggade hästen, men du vet, barn är ju ganska hårdhänta, så de drog för mycket, det är därför den är sönder. Det är barnen som målat ögonen rosa också. Det finns två barn i familjen, en flicka och en pojke. De är stora nu, pojken ska börjat skolan, men de har lekt mycket med den där hästen.”

    Efter lite prutande köper jag både granen och hästen för 150 kr. Vännen är nog mycket nöjd med affären, och jag ställer lyckligt in mina nya ägodelar i containern som vi använder som förråd. Nu ska jag laga och tvätta lite, sedan är det bara att vänta, först på Theos födelsedag och sedan på julafton!

  • Övrigt,  Språk, text och översättning

    Flerspråkighetens paradis

    ”Familjen”, eller vårt lilla kollektiv, har fått en ny medlem. Eller, först av allt ska jag kanske berätta att en av våra tidigare medlemmar, ”lill-Erik”, dragit österut sedan några veckor. Han är nu ute i skogen någonstans vid Ouanda, syd-öst om Bakouma, för att leta efter ställen där vi kan jaga sitatunga. I måndags kom så Alexis, en fransman som även han ska börja som lärling hos oss. Detta innebär att det nu dagligen talas fyra språk i vårt hus: svenska, sango, engelska och franska. Det märks i Theos vokabulär, som är en salig blandning av ord och uttryck från alla fyra språken.

    Vi vuxna roar oss med att försöka lära oss varandras språk och hitta skillnader och likheter:
    duscha – sukula ngu – shower – doucher
    sitta – duti – sit – être assis
    ananas – ananas – pineapple – ananas
    kom – ga – come – viens


    Alla hävdar så klart att det är just det egna språket som är originalspråket, och att de andra har lånat ord därifrån. Dock tror jag att vi svenskar och centralafrikaner är en aning ödmjukare i detta avseende än engelsmannen och fransmannen.

    Att läsa barnböcker är ett utmärkt sätt att träna språk. Roligt kan det också bli. Eller vad sägs om denna tolkning av en känd svensk barnvisa:
    I ett huus i skogens sluut, liten tomat tittar uut. Herren skottar fram saa foort, knackaar paa dess poort. Tjalp ack tjalp ack tjalp duu miig, annars skuuten jaagar miig. Kom, jaa, kom i stuugan in, rack miig handen diin.

  • Övrigt

    Varför så röda i ansiktet?

    Vi har varit på yakan, på Esperances mammas maniokfält. Några timmars promenad under dagens varmaste timmar gav solen ett bra tillfälle att måla oss ordentligt röda, trots solskyddsfaktor och solhattar. Dock var det väl värt besväret. Vi fick en trevlig förmiddagsutflykt, och dessutom både majs och ngunza med oss hem till köket. Det ska väl i ärlighetens namn sägas att jag, Theo och Axel inte gjorde så mycket nytta. Väl framme på fältet satt vi på en bädd av bananblad, åt kex och tittade på gräshoppor och fjärilar, medan Frida fick bära maniokrötter. Läs mer på hennes blogg!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Jag önskar att jag hade haft en kamera med mig…

    …men det hade jag inte, så ni får nöja er med att försöka skapa er egen bild. Jag var uppe på banken idag igen. Dörren in till det lilla kontoret är en tvådelad, blåmålad svängdörr i trä som hänger lite på trekvart (eller i alla fall på två minuter i). Den ena delen är försedd med glasruta så att man kan se in även om dörren är stängd.

    Det var tidig eftermiddag, jag parkerade i en av de fem parkeringsrutorna (noggrant avgränsade, inte med vita streck, utan med decimeterhöga cementväggar) och steg som vanligt in och ställde mig vid disken. Jag fyllde i min uttagsblankett och tog fram mitt uppehållstillstånd i RCA, som fungerar som legitimation. Medan jag sedan väntade på att få hjälp stod jag och såg mig lite om. Jag vände mig mot dörren och upptäckte att en tämligen speciell kund var på ingång. Genom glasrutan, lite sprucken i nedkanten, kikade en get nyfiket in! Han – eller om det var en hon – luktade lite i dörrspringan men bestämde sig tydligen för att stanna utomhus. Kanske föll den svala luftkonditoneringsluften inte i smaken. I så fall borde jag ha gått ut och rekommenderat Berberatis andra bank. Där är det varmare, men de har en dörrvakt så jag vet förstås inte om den lilla behornade kunden skulle ha blivit insläppt där.

  • Övrigt

    Badar i pengar…

    Den här veckan har varit ganska fullbokad. Medan jag har suttit framför datorn tills ögonen blivit fyrkantiga och försökt få ihop alla lösa trådar, kontrollerat att betalningar kommit in, sammanställt information för att kunna börja boka charterflyg för våra kunder från Bangui till campen, laddat ned bifogade filer med detaljer för att göra jaktlicenser, allt över en internetuppkoppling som med jämna mellanrum bara lägger ned, så har Erik fortsatt med sina bilbyggen och lastning av årets första lastbil ute i verkstaden. Nu är det lördag middag, mina papper ligger samlade i en plastmapp i väntan på att skickas till Bangui, lastbilen är i det närmaste fördigpackad, och snart står dagens lunch på bordet i form av nilabborre (de kom och sålde en fisk i Theos storlek härom kvällen).

    Det är nog dags att ta helg. Inte bara jobba för att dra in pengar, utan se till att ha lite roligt med dem också. Som Axel här nedanför…

  • Övrigt

    Regn

    Det är regn på gång. Visserligen lider det mot slutet av regntiden, det märks på de svala nätterna och dimmiga torrtidsmorgnarna, men det dröjer några veckor än innan vi kan glömma de häftiga skyfallen och åskovädren, och ikväll är det dags igen. Det var en vecka sedan sist, men idag har vi känt ända sedan middagen att det är något på gång. Luften är kvav och fuktig, och när jag spelar lite fotboll med Theo ute på gårdsplanen dröjer det inte många minuter innan det fullkomligt dryper om mig. Jag spanar mot norr och ser att himlen börjar mörkna åt ”regnhållet” till. Ovädren kommer nästan alltid från samma håll, så även idag. Vi börjar plocka in lite tvätt. När regnet väl kommer brukar det komma fort!

    Jag läser just nu en bok, Söndra och Härska, där Henk Wesseling berättar om uppdelningen av Afrika under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Där står det att centrala Afrika länge undveks av européerna för att man såg det som en ”otillgänglig plats med mördande klimat”. Det där med ”mördande klimat” vet jag inte om jag vill hålla med om, jag trivs bra i värmen, men det ligger ändå något i uttrycket. I Europa kan man få en känsla av att människan trängt undan naturen så till den grad att hon fullständigt behärskar den. Så är inte fallet i Afrika. I Afrika är det naturen som har övertaget.

    När regnet kommer tvingar det alltså till sig all min uppmärksamhet. När de första dropparna faller är tvätten, som väl är, redan under tak. Däremot ligger fortfarande Theos halmhatt, ett tygstycke, en handväska samt Axels badbalja, kvar utanför huset. Trots att det inte tar mer än några sekunder att få in det hinner Frida bli genomblöt innan hon skrattade dyker in genom dörren! Själv styr jag mot sovrummet för att dra ut alla sladdar ur väggkontakterna. Om åskan kommer – och det gör den nästan varje gång det regnar – är det annars väldigt stor risk att både datorer och skrivare ryker. Bokstavligt talat.

    Idag kommer vinden från väster, och det betyder att det regnar in genom vårt sovrumsfönster. Kommer vinden från öster är det toan som blir blöt, men nu är det alltså sovrummet. Det har bara regnat några minuter, och redan har det bildats pölar på fönsterbrädet. Snart kommer det att droppa ned på golvet. Jag hämtar trasor och för att försöka suga upp det värsta. Lägger plastad frotté över skrivaren också, och lägger upp alla lösa sladdar på bordet innan jag går vidare för att kontrollera de andra rummen, allt medan regnet dånar mot plåttaket, så högt att jag kan sjunga för full hals utan att någon hör.

    Visst, man borde kunna bygga bättre hus som inte läcker. Täta alla springor och dessutom se till att inte glömma handväskor ute i trädgården. Men det skulle ändå inte hjälpa. Regnet skulle ändå inte lämna mig opåverkad. Regnet och den tillhörande stormen är en förödande kraft som sliter kvistar och grenar från träden, förvandlar vägarna i Berberati till lervälling, gräver djupa raviner i marken och titt som tätt lyfter taken av husen…

    Stormen är över. Jag städar upp, jag startar datorn och jag konstaterar att vårt Internet i alla fall inte blivit utslaget. Inte den här gången.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Namn med en mening

    Inspiration till dagens inlägg har jag hämtat från en kommentar som jag fick igår. Det var en av mina gamla lärare från Svenska Skolan i Berberati som önskade mig lycka till med namnvalet och sedan fortsatte: ”…men välj inte MajLis Dahlqvist (det är lite långt och tungt) och inte Karlsson (det låter så fult på franska)!”

    Namngivningslagarna i Sverige verkar ha luckrats upp en del på sista tiden, det märkte jag när jag satt och googlade på namn och försökte hitta idéer till vad mina egna små busar skulle heta. Namn som Hallón, Sommar och till och med Trollet (och Yangere!) blir godkända. Jämfört med RCA är Sverige dock fortfarande ganska restriktivt. Här finns det över huvud taget ingen myndighet som lägger sig i namnvalet, och därför kan barnen få heta lite vad som helst. Faktum är att det springer runt ganska många ungar (och vuxna med för den delen) med minst sagt innovativa namn.

    Dels är det ganska vanligt att ge barnet namn efter en bekant till föräldrarna, kanske en respekterad släkting eller varför inte en utländsk missionär. Ovanstående MajLis Dahlqvist och Karlsson är exempel på detta. Här i Berberati vet jag en liten flicka som heter Anita, och någonstans ska det också finnas en pojke med det stolta namnet Hippopotame Bengt-Åke Gustavsson. Dessutom har jag ju min egen lilla Emelie Rebecca, Geres dotter i Ndele.

    Namnet kan också berätta något om hur det var när barnet föddes, som Passis Trois Mois, Tre Månader, eller en pojke i Gamboula som jag och mamma träffade en gång när jag var liten, som hette Handa Mbi, Lurade Mig. En vän till mig här i Berberati döpte sin pojke till Duracell efter en ovanligt lång förlossning. Duracell är ju ett batteri som är känt för att räcka länge.

    Kära läsare, jag vet att många av er har bott i RCA, och ni har säkert fler exempel. Om ni vill får ni hemskt gärna dela med er av dem i en kommentar, så lägger jag upp dem i nästa inlägg.

    Namnet till Barthelemys dotter då? Efter mycket funderande bestämde jag mig för Lina Othilie. Lina efter min syster (fast mest för att det betyder ”kraftfull”, och det tyckte jag passade på en flicka som vägde så mycket som 3,7 kg). Othilie som en fransk form av min gammelmormors andranamn Ottilia (hennes förnamn Sigrid är alltför svårt att uttala på sango.) Gammelmormor blev nästan hundra år och bodde hemma i sin egen lägenhet ända till slutet, lagade sin egen mat och bäddade åt sig i kökssoffan varje kväll. Om egenskaper följer med namnet så är detta något som är värt att föra vidare.

  • Övrigt

    Hedersamt uppdrag

    Det är mycket bebisar just nu. I söndags eftermiddag kom Oliviers fru och hälsade på med en nyfödd liten flicka. Igår var vi och tittade på Passis lilla ”tre månader”. Och så idag kom Barthelelmy, som jag känner från kören, hem till mig för att meddela att hans fru fött en dotter natten till måndag. Förlossningen hade tagit fem dagar (!), och han var och lånade lite pengar av mig i torsdags för att kunna betala för att få den vård de behövde på sjukhuset, så nu vill de att jag ska ge namn till flickan. Han kommer efter lunch för att få veta vilket namn jag bestämt. Beslutsångest…

  • Övrigt

    Axel

    Ni frågar hur det går för Axel. Han verkar ta omställningen med ro. Inte så förtjust i värmen kanske, men annars är det här nog inte konstigare än något annat som hänt i hans ganska korta liv. Jag menar, vad är en Afrikaresa jämfört med att klättra upp på en 2000 meter hög bergstopp i Hövringen i Norge? Han spenderar just nu förmiddagarna med Frida och en ny tillfällig barnflicka, Esperance. På eftermiddagarna ligger han på mage på sin gula plastmatta och försöker bita i Theos leksaker och böcker. Vi försöker mata honom med majsvälling, men det ville han nog helst slippa. Mjölk är fortfarande bäst!

  • Övrigt

    Gozo

    Vid sidan av den tidigare favoriten, kaka, har Theo nu skaffat sig en ny älsklingsrätt: gozo. Det är den centralafrikanska ”nationalrätten”, en rot som mals till mjöl som sedan kokas ihop med vatten och knådas till en tjock ”gröt” eller boule. Denna boule äts sedan tillsammans med någon typ av sås. Theo tycker dock att såsen är överflödig..

    Theo hjälper till att göra gozo.

    Varför måste man vänta tills maten står på bordet?

    Mmm vad gott!

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.