• Övrigt

    Bangui

    Lördag middag. Vi befinner oss plötsligt i stan igen, i Bangui, i CAWA’s lägenhet ett stenkast från centrum. Det är tyst. Så där dåsigt tyst som det blir när alla småljud dränks i surrandet från luftkonditioneringen. Axel sover. Theo sover. Frida sover. Försöker sova bort en förkylning som jag innerligt hoppas att jag inte ska drabbas av. Min moya och beau har precis gått ut genom dörren, de var bortbjudna på lunch. Själv äter jag kycklingsallad till surret av luftkonditioneringen och hoppas att barnen ska sova ett tag ännu så att jag hinner kolla igenom alla 122 olästa mejl som fanns i min inkorg. Det är mest på grund av det som vi har åkt till Bangui, för Internets skull. För att det blev alldeles ohållbart att veta att det låg en massa meddelanden och väntade på svar och jag kunde inte komma åt dem. Dessutom ska jag passa på att träffa lite folk, ringa en del telefonsamtal, handla lite grejer. På onsdag åker vi tillbaka till Kocho igen, flyger upp med det flyget som hämtar ned kunderna.

    Luftkonditioneringen surrar och fyller tystnaden, och jag tänker att det är skönt att vara ensam. Det händer nästan aldrig annars. Är det inte barnen så är det kunder, är det anställda. Vår egen lilla värld i Kocho är motsägelsefull på så sätt att jag är lite ensam men ändå aldrig just… ensam. Ensam för att jag saknar att kunna träffa de vänner jag vill, när jag vill. Aldrig ensam för att det inte finns någon privat sfär. Till och med när jag nattar barnen kan någon anställd komma inklivandes för att ställa en fråga, be att få redovisa en handkassa, informera om att glassen smält och att de bakar chokladbollar istället… Dåliga rutiner? Kanske. Eller kanske helt enkelt bara… TIA. ”This Is Africa.”

    Ett barndomsminne: Familjen Nestor sitter och äter kvällsmat vid matbordet i Gamboula. Mamma, pappa, Emelie, Lina, David. Ute är det mörkt, barnen har duschat, snart är det dags att sova. Vi pratar om vad som hänt under dagen, njuter av att ha den här tiden tillsammans. Då knackar det på dörren, någon söker pappa: ”Mbi ye ampoule.” Jag behöver en glödlampa. Pappa suckar och reser sig. Han är ansvarig för det tekniska på missionsstationen, och det händer mer än en gång att folk kommer och ber honom om glödlampor långt efter det att arbetsdagen är slut. Hur ofta vet jag inte, men tillräckligt många gånger för att jag ska komma ihåg det ända till idag.

    Så nej, ensamhet eller privatliv existerar knappast för oss så länge vi är i Kocho. Ibland är det nästan så att jag tror att jag ska bli galen om jag får höra ett till: ”S’il vous plait Madame…” Då är det tur att man kan åka någon annan stans, fly. Varför inte till en lägenhet i Bangui en dåsigt tyst lördag? Däremellan håller jag endast på några få regler för att slå vakt om en liten privat sfär: jag bäddar själv min säng och tvättar mina egna underkläder. Ett tag försökte jag införa besökstider på mitt kontor, men jag gav snart upp eftersom det var en kulturell omöjlighet. Det är ju inte förrän mörkret faller som man trycker på lysknappen och inser att glödlampan är trasig…

    Axel vaknar, Theo också. De verkar må bättre. Då kanske vi ändå kan hoppas på en utflykt till poolen imorgon. Söndagsmys med faster. Och låta Frida få lite egentid. Lite välbehövlig ensamhet.

    Tillägg på måndag morgon, när jag äntligen lyckades lägga upp inlägget: Det blev en utflykt. Theo mådde bra på söndagsmorgonen, så vi åkte till Rock Club och badade i poolen, åkte rutchkana, åt medhavd matsäck och kände oss som i en liten vit bubbla. Så privata och anonyma som det bara går i RCA.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Apropå…

    Apropå mitt inlägg om presidentvalet och det avslutande stycket, där en man uttrycker att han egentligen inte vill ha den sittande presidenten men att han ändå hoppas att han vinner för att det blir så mycket problem annars:

    I lägenheten i Bangui ligger en Jeune Afrique, en afrikansk nyhetstidning från veckan 16-22 januari 2011. Framsidan pryds av ett foto av en bister president Boz, och under honom lyser ett citat i fet röd stil: ”C’est moi ou le chaos”. ”Det är jag eller kaos.”

    Ni som kan franska kan läsa intervjun som Jeune Afrique gjort med presidenten på tidningens hemsida.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Val 2011

    Den 23 januari var det presidentval i RCA. Efter mycket om och men, ska väl tilläggas. Valet skulle egentligen ha hållits redan förra året, men av diverse olika skäl har det skjutits upp och skjutits upp igen, tills det så förra söndagen äntligen var dags. Huvudkandidaterna var, förutom sittande presidenten Francois Bozizé, idel välkända namn sedan tidigare inom den Centralafrikanska makteliten; Patassé, Ziguele, Demafouth… Inga direkta nykomlingar på den politiska scenen.  Valkampanjen har, inte helt oväntat, präglats av oegentligheter och tvivelaktiga slogans om Bozizé som den store landsfadern, och enligt rapporter gick valet i sig visserligen lugnt till, men någon vidare ordning och reda var det inte. En av våra anställda i Bangui fick till exempel veta, när han klockan åtta infann sig i vallokalen, att hans röst redan var förbrukad…

    Men jag ska inte uppehålla mig vid det stora politiska spelet, även om det kan vara nog så intressant. Istället tänkte jag ge en liten glimt om hur valet uppfattas av de så kallade ”vanliga människorna”, befolkningen ute i landet, som befinner sig långt från maktens centrum. Följande bygger inte på några vetenskapliga undersökningar, och jag är medveten om att jag med dessa få rader inte kan ge en heltäckande bild av den allmänna uppfattningen i landet, men med utgångspunkt i några samtal som jag haft med olika människor vill jag ändå försöka förmedla några av de tankar som många centralafrikaner har inför ett, så kallat (?), demokratiskt val.

    Först är det detta med själva röstandet. I RCA existerar ingenting som heter förtidsröstning eller poströstning. De som ska rösta måste alltså göra det på den rätta dagen, i en vallokal. Eller, för att vara mer exakt: just i den vallokal där de tidigare anmält att de vill rösta och fått sitt röstkort utfärdat. Denna information har dock inte blivit tydligt förmedlad från statens sida, så fram till bara någon vecka innan valet tror alla att de ska kunna åka ut till Bakouma, det närmaste större samhället, och rösta. I egenskap av arbetsgivare åtar vi oss givetvis att se till att alla som vill ska få möjlighet att åka dit. När det så kommer fram att endast de som fått sitt röstkort utfärdat i Bakouma kan åka och rösta där blir det oro bland dem som är bosatta längre bort. Många kommer och frågar hur det ska bli för dem. Kan vi ordna med en bil till Fode? Bria? Bangui? Jag, som trots min uppväxt i Afrika är uppfostrad i en kultur där man får lära sig att rösträtten är något viktigt, tror först att de flesta vill rösta för att de faktiskt har en politisk åsikt. Efter flera samtal med olika anställda inser jag dock att så inte är fallet. Den absolut vanligaste orsaken till att man vill rösta är att man då får en stämpel i sitt röstkort, och de flesta är helt enkelt rädda att få problem i poliskontroller vid vägspärrar om de efter valet visar upp ett röstkort som inte är stämplat. Rösten i sig bryr sig få om. Det är stämpeln man är ute efter. Men eftersom vi har alltför kort tid på oss, och alltför få bilar för att kunna arrangera resor till Bria, Bangui och Berberati, så bestämmer sig våra långväga anställda helt sonika för att riva sönder sina röstkort. Att bli ertappad utan röstkort är uppenbarligen bättre än att bli ertappad med ett röstkort utan stämpel. Etienne, muraren, säger för övrigt att han ska riva sönder sina TRE röstkort! Hur han lyckats få tre röster vet jag inte, och det är inte läge att fråga just då, men det kanske är något att titta närmare på… (Dessutom, för att göra det hela ännu mer förvirrat, så visar det sig efter valet att killarna från Berberati, Bangui, osv, VISST hade kunnat rösta i Bakouma, om de bara fått ett intyg av länshövdingen på att de inte kan ta sig hem för att rösta. Men det lämnar vi och går vidare till nästa punkt.)

    När vi så som bäst håller på att planera för att kunna köra ut alla till Bakouma kommer Housseini,som är arbetsledare för våra väghuggare, och vill prata med mig. Han undrar om vi tänkt på att de som ska rösta måste vara i Bakouma senast den 21, två dagar före valet.
    ”Nej, varför då?” undrar jag lite dumt, och Housseini förklarar att FACA, RCA’s militär som har en mindre avdelning baserad i Bakouma, kommer att stänga av alla vägar och hindra all trafik från och med den 22.
    ”Varför?” undrar jag igen, lika dumt igen, och får till svar att så är det ju alltid dagen före val. Sedan ler Housseini stort och skrattar till, innan han ger ytterligare en förklaring:
    ”FACA tycker inte om CAWA’s anställda. Vi har alltid problem med dem i Bakouma. Och vet du varför? Vi tar deras tjejer! Vi är bättre betalda än dem, så tjejerna i Bakouma tycker bättre om CAWA än om FACA.”

    På något sätt lyckas vi organisera alla resor, och under ett par dagar försöker vi få arbetet att fortlöpa med en kraftigt decimerad arbetsstyrka. När så alla kommit tillbaka frågar jag Georges, han som var barnpojke åt Theo förra året och som nu sopar, tvättar och bär vatten åt oss, om valet gått lugnt till.
    ”I min by var allt jättelugnt och fint,” svarar han glatt. ”Du vet var jag bor? I Lengo, en bit utanför Bakouma. Där gick det jättebra! Vi hade kommit överens i förväg och röstade likadant allihop, och de som samlade in rösterna tyckte att vi röstade på rätt kandidat, så det var absolut inga problem!”
    Jag frågar hur det gick inne i själva Bakouma, och han fortsätter:
    ”Där var det lite rörigt. Du vet, de är så många, och de kunde inte komma överens, och då blir det ju oroligt. Och de som tog emot rösterna, de blev arga om man inte röstade på den kandidat som de ville ha.”
    ”Menar du att de kollade allas röster innan de stoppade dem i valurnan?”
    Georges gör min av att tycka att min fråga är ganska dum.
    ”Ja, det är klart de kollar, för att se vad alla röstar på.”
    Han skrattar till.
    ”Och så blev de arga, och ibland vägrade de att lägga rösten i urnan om det var fel. Nej, i Bakouma var det rörigt. Allt fungerade mycket bättre i Lengo.”

    Ett samtal med en man i Bria, en och en halv vecka efter valet då jag var ute för att betala skatter och arbetsgivaravgifter, får avsluta detta inlägg. Samtalet är väldigt representativt, jag har hört samma åsikt från många andra. Vi talade om valresultatet, som ännu inte deklarerats offentligt men som alla ändå var ganska säkra på, och mannan, som jag egentligen knappt kände, sa:
    ”Vi hoppas ju att han (den sittande presidenten) vinner. Inte för att vi vill ha honom, men för att han kommer att ställa till med så mycket problem annars. Det kommer bara att bli problem.”

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.