• Övrigt

    Som om vi drömmer…

    Jag ringer Honorine. De är i Bangui nu, hon, Philomene och Louise. Redo för avfärd mot Sverige. Vi skrattar i telefonen. “Det är som om vi drömmer”, säger vi nästan i munnen på varandra.

    Imorgon kväll går flyget. I övermorgon vid lunch möts vi upp på Arlanda. Jag är lite nervös. Över den gigantiska Charles de Gaulle-flygplatsen där de ska byta flyg. Över immigrationskontrollanter som kan ha förutfattade meningar om resenärer från Afrika och kanske sätter käppar i hjulen.

    “Om Gud vill ses vi på onsdag”, avslutar vi telefonsamtalet. Och det känns fortfarande som att vi drömmer. Som att det inte kan vara riktigt sant.

  • Övrigt

    Höstterminen börjar och snart är de här!

    Det är bråda dagar, dessa dagar. Skolstart och allt som drar igång inför hösten fyller dagarna, och så plötsligt inser jag att det verkligen bara är drygt två veckor tills de kommer. Besöket från CAR.

    Jag ringer dem och pratar om avresan. Funderar över hur många dagar de behöver beräkna för resan till Bangui så att de säkert kommer i tid. Berättar hur det fungerar på flygplatsen i Paris. Jag hade tänkt åka dit själv och möta upp dem och hjälpa dem att hitta rätt, men inser vid närmare eftertanke att jag ju förmodligen inte kommer att hitta dem i vimlet. När jag ringer och förklarar detta blir de förskräckta. Är flygplatsen så stor att jag inte kommer kunna hitta dem?! Det hela slutar med att vi beställer assistans. Så hittar de i alla fall säkert till flyget som ska ta dem vidare till Stockholm.

    Och sen. Ja, sen kommer jag stå där på Arlanda och möta dem, tre kvinnor från CAR som då för första gången gjort den resa som jag själv gjort så många gånger att jag tappat räkningen. Och allt kommer att vara nytt för dem. Och jag vet att även jag kommer utmanas att se Sverige med nya ögon, genom deras blickar.

    Det ska bli så spännande. Så himla roligt och spännande!

  • Litteratur och skrivande

    Mina skrivplaner

    Böcker

    Samtidigt som vi avslutar det sista av föregående safarisäsong börjar min vardag fyllas av sånt här. Böcker, böcker, böcker. Om skrivande, om barnlitteratur, om att växa upp i olika kulturer, och så den lilla litteratur som går att hitta om och från CAR. Nu ska det skrivas, nämligen. Jag sökte i våras en kurs vid Linnéuniversitetet som heter “Att skriva barnlitteratur”. Inte hade jag särskilt stort hopp om att komma in då det brukar vara många sökande, och urvalet sker via arbetsprov. Men det gjorde jag! Så samtidigt som jag ska jobba lite som vikarie inom förskolor och kanske skolor här hemikring ska jag äntligen unna mig att fördjupa mig i skrivandet. Vad det handlar om är ett års halvtidsstudier, ett år då jag kommer ha lyxen att kunna säga att jag ägnar mig åt skrivande på halvtid. Något som högst troligen även kommer märkas av här på bloggen.

    Sedan får vi se vad det blir av det.

  • Övrigt

    Inga mer safaris på ett tag

    Så är det officiellt: Det blir inga fler safaris med CAWA på några år. Vi tar en paus.

    Det finns flera anledningar till detta.

    Dels handlar det om vår familjesituation. Våra pojkar är fem och sex år, och snart redo för skolan. Och eftersom den äldste på grund av sin autoimmuna sjukdom fortfarande är i behov av kontinuerlig tillgång till bra sjukvård kan vi inte bo permanent i ett land som CAR. Att hålla på och flytta fram och tillbaka är heller inget alternativ för skolbarn, och därför är Sverige vårt absolut bästa alternativ just nu. Visst kan man driva företaget på håll, som vi gjort under de senaste åren, men det är inte alls samma sak som att vara på plats.

    En andra anledning är situationen i landet. Det politiska läget har varit väldigt instabilt under ett par år nu, och även om den mest akuta konflikten är över så är det fortfarande svårt att säga hur det hela kommer utveckla sig. I området där vi arbetar har vi inte varit direkt berörda av konflikten, men att bestämma sig för att genomföra en säsong är ändå något av en chansning. Under de två senaste åren har vi hela tiden haft en beredskap att ändra planer och ställa in resor ifall situationen skulle förändras så att vi inte längre kan garantera säkerheten för våra turister. I längden är det förstås påfrestande att arbeta på det sättet.

    Men det viktigaste skälet till pausen är ändå detta, att vi från och med i år inte behöver lämna området åt sitt öde. Det finns någon att lämna över stafettpinnen till. Vårt yttersta mål med CAWA, visionen som burit oss om ni vill kalla det så, har varit att skydda djuren och vildmarken. Nu finns Chinko Project på plats och kan ta vid. De arbetar på ett annat sätt och har för tillfället ingen turism, men kan fortfarande erbjuda arbete åt väldigt många människor i regionen. De har större befogenhet än ett privat företag att utbilda parkvakter för att verkligen skydda området också från tjuvjägare och boskapsskötare som kommer in från Sudan, och deras vision är på sikt att kunna öppna upp för mer turism, både jaktturism och fototurism, för att på så sätt ge de vilda djuren ett än större ekonomiskt värde. Men de senaste åren har det varit ett rätt hårt tryck från Sudan med både tjuvjakt och boskap som kommer in i området, och därför bedömer vi nu att det bästa för området och djuren är att Chinko Project under ett par år får koncentrera sig på rekrytering och utbildning av parkvakter som kan patrullera området. Därefter kan safariturism bli aktuellt igen.

    För oss börjar därmed ett nytt kapitel. För Eriks del blir det African Parks som gäller, och just nu mer specifikt parken Garamba i Demokratiska Republiken Kongo. Och för mig? Det får ni veta i ett senare inlägg.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.