Det finns risk att den här bloggen blir alltför dominerad av bilder på Theo, men jag kan inte låta bli att visa den här: morgonens tandborstning.

Jag har jättemycket som jag vill skriva om, men just idag har jag också väldigt mycket annat att göra, för imorgon ska vi skicka iväg första bilen österut, och det är en hel del som måste ordnas inför det. Det är en lastbil full med mat, bränsle och tomma tunnor att bygga färjor av som snart står klar för avfärd. Lasten ska köras till Bakouma, det sista lite större samhället innan man kör ut i bushen på väg mot jaktcampen, och sedan kommer bilen tillbaka hit för att lasta mer grejer. Några killar ska följa med upp och stanna i Bakouma för att börja öppna upp vägen därifrån in till den första floden som det ska byggas en färja över. Det är samma väg som vi använt tidigare, men förmodligen har inte en enda bil kört på den sedan vi lämnade i våras, så det finns en del fallna träd att rensa bort och en del broar att fräscha upp. Av färjan från förra året finns heller inte mycket kvar, så det är bara att börja om från början där också. Om en dryg vecka räknar vi med att Erik Nyman och vår amerikanske lärling, Adam, i sin tur ska åka upp till Bakouma för att arbeta vidare med färje- och vägbygget. Ytterligare någon vecka senare åker Erik (min Erik alltså, det är lite besvärligt det där med två Erik…), men jag och Theo väntar nog i Berberati eller Bangui tills vägen är öppnad hela vägen fram till campen.

Det kommer en kvinna som säljer apelsiner. Det är inga fina apelsiner, jag vill egentligen inte ha dem, men jag känner igen kvinnan. Hon har varit här många gånger tidigare, brukar kanske komma en gång i veckan.  Hon har alltid med sig något att sälja: halvdåliga tomater, omogna apelsiner, några små torra passionsfrukter. Jag vet egentligen inte mycket om kvinnan, men jag förstår att hon inte lever ett enkelt liv. Hon är mager och ser tärd ut. Sist hon var här – då med en hel korg omogna avokado – sa hon att hennes barn var sjukt och att hon inte hade pengar till att köpa medicin. Jag vet inte om det var sant, men det är i alla fall en fullt trolig historia, som bara är alltför vanlig här.

Nej, jag vill inte ha några apelsiner, men jag frågar ändå vad de kostar. Hon ser lite förnärmad ut. Det är samma pris som vanligt, så klart: tre stycken för 50 CFA. Tror jag att hon ändrar sina priser? Nej, så klart. Jag ler lite ursäktande, går in i huset och hämtar en korg. Hon börjar lägga över apelsinerna i min korg, tre och tre, räknar: ”femti, hundra, hundrafemti, tvåhundra…” Antalet apelsiner i min korg fortsätter att växa, och jag har inte ork att säga stopp. Det känns trots allt bättre att hjälpa genom att köpa något, än genom att bara ge. Till slut är alla apelsinerna mina, till ett pris av 1350 CFA, ca 20 kr. Jag betalar, kvinnan tackar, frågar om hon får hålla i Theo litegrann, och det är klart att hon får.

Så står det alltså en korg omogna apelsiner på min diskbänk, och imorgon när de som arbetar i köket kommer hit så kommer de att tycka att jag gjort ett dåligt köp, att jag slänger mina pengar i sjön, och jag kommer att säga att jag vet det, men jag ville så gärna hjälpa den där kvinnan, och de kommer att titta lite på mig och le, och jag vet att mitt handlande bara befäster bilden av att jag är väldigt väldigt rik och har råd att slänga bort mina pengar på sådant som inte är värt någonting. Och därmed uppmuntra kvinnan med apelsinerna att fortsätta sälja saker som jag inte vill ha.

Hur man än vänder sig…

En ögonblicksbeskrivning. Det är lördag kväll, klockan är kvart i nio. Theo sover sedan ungefär en och en halv timme. Jag, Erik och Erik har precis avslutat kvällsmaten med lite te och morotskaka, och snart är det dags att gå och lägga sig. Jag sitter vid skrivbordet inne i sovrummet. Fläkten surrar bredvid Theos säng, och jag kommer just på att jag glömt att hänga över honom myggnätet. Ska göra det alldeles strax.

Tittar jag ut genom fönstret framför mig ser jag huset där Erik vuxit upp: en bred veranda som är sparsamt upplyst av några lysrör och en glödlampa, horn som hänger överallt på de vitkalkade väggarna. En tavla som syns dåligt på det här avståndet men som jag vet föreställer ett lejon.

Svagt hör jag några syrsor spela, men annars är natten påfallande tyst. Inga dödsvakor eller fester i kvarteret runt omkring oss inatt verkar det som. Skönt. Då kan man hoppas på en god natts sömn.

Jag är på en datakurs. Det är egentligen inte jag som ska lära mig, utan två av våra anställda, David och Guy, men jag följer med för att se hur undervisningen går till, så att jag senare under året kan hjälpa dem att bygga vidare på sina kunskaper. Kursen ges på kvällstid, och håller på under en vecka. Ikväll är den andra kvällen, och vi håller på och går igenom grunderna i Word och textformatering. Lektionssalen är ett dåligt upplyst rum på Centre Culturel Catholique här i Berberati, ett utbildningscenter som drivs av den katolska kyrkan. En fläkt står och går i ena hörnet och blåser bort alla papper som man inte sätter fast under datorn. I rummet intill övar en kör. På svarta tavlan (som är grön) kan jag urskilja resterna av ett skolschema som någon ritat upp, och på de vitkalkade väggarna finns överallt dammröda handavtryck.

Läraren för kursen arbetar egentligen på hjälporganisationen ICDI, men extraknäcker som datalärare för att dryga ut hushållskassan. Eller alkoholkassan. Eller vilken kassa han nu behöver mest pengar till. Kursen kostar 30000 CFA, ca 500 kr, en kostnad som CAWA givetvis står för. Igår gick vi igenom de olika delarna på en dator. För mig var det bra att få alla termer på franska. Tyvärr pratade dock läraren så tyst att det var svårt att uppfatta vad han sa. Eftersom vi skulle koppla upp oss mot internet under den lektionen höll vi till på internetcafét, där det också satt ett 10-tal andra internetanvändare. Antagligen ville läraren inte störa dessa, så han viskade i princip fram det han hade att säga. Vi fick fråga och fråga om. Sedan, när Guy och David precis hade öppnat varsitt mejlkonto och skulle skicka mejl till varandra försvann internet, och vi fick avbryta lektionen. Jag misstänker ibland att det hela inte är så välplanerat… Idag när vi kom hit fick läraren leta i ett bra tag efter nyckeln innan han kunde låsa upp lektionssalen. I Sverige skulle jag nog ha klagat och sagt att jag faktiskt betalat en del för den här kursen och att jag inte vill att hälften av tiden ska försvinna på att internet lägger ner och att nycklar försvinner, men i den här delen av världen förväntas tålamodet räcka lite längre. Man ska inte alltid kräva sin rätt. Man ska ”kanga be”, stänga hjärtat, stå ut en stund och hoppas på det bästa. Och faktum är att det är lättare att göra det här. Hakuna matata, inga bekymmer, det ordnar sig alltid. Till slut får vi nog upp dörren, och i slutet av veckan kommer Guy och David i alla fall att kunna lite mer om datorer än vad de kunde tidigare.

Och till alla er som undrar: nej, jag tycker inte alltid att man ska stå ut. Ibland ska man kräva sin rätt. Men ibland kan man också låta saker passera. Inte stressa upp sig så. I vissa lägen mår man bättre av att luta sig tillbaka, låta någon annan hålla i trådarna och nöja sig med att vara en tyst betraktare.

Som det säkert har framgått av tidigare inlägg befinner vi oss alltså i Berberati nu, i västra RCA. Det var här som Erik växte upp, och det var också här som vi båda gick i skolan. Berberati ligger långt från vår safaricamp, faktiskt i andra änden av landet, men anledningen till att vi ändå befinner oss här är att vi har tillgång till den verkstad som en gång var Eriks pappas. Han hade ett brunnsborrningsföretag, som han sedan gav bort till en amerikansk NGO, men enligt avtalet ska vi få fortsätta använda verkstaden när vi behöver.  Alltså är vi här i en dryg månad för att gå igenom alla våra bilar, innan det bär av österut.

Själv håller jag inte till särskilt mycket i verkstaden. Istället passar jag på att skriva kontrakt, ordna med inköpslistor och sådana grejer. Men låt oss ta det hela från början. Så här kan en vanlig dag i Berberati se ut:

Vi vaknar för det mesta vid femtiden på morgonen. Om inte böneutroparen väcker oss så gör Theo det. RCA är officiellt ett kristet land, men speciellt här i Berberati finns många muslimer, och böneutropen blir således en del av dygnsrytmen. Klockan sex ungefär äter vi frukost, bestående av hemmagjord yoghurt, te och vitt bröd med jordnötssmör och/eller marmelad. Lite ost har vi också, som vi köpt med från Yaounde. Det går inte att få tag på här, så det är lite av en lyxvara, men vi brukar alltid köpa lite när vi är i Yaounde eller Bangui. Detsamma gäller smör, grädde och ägg. Just ägg är lite konstigt, det finns ju hönor här, men ingen säljer lokala ägg.

Vid sjutiden dyker de tre som arbetar i köket upp: Elisa, Saint-Claire och Olivier. Tre är egentligen långt mer än vi behöver, men folk är desperata efter arbete, så detta är vårt sätt att dra ett litet strå till stacken. Dessutom lagar de mat inte bara åt oss, utan också åt de 15 anställda som arbetar med Erik i verkstaden, så de har ändå lite att göra. Samtidigt med dem kommer också barnflickan, Vanessa. Erik och Erik försvinner ut i verkstaden och jag slår mig ned vid skrivbordet.

Sedan jobbar vi. Jag sitter för det mesta hemma, men ibland åker jag upp på stan för att gå till banken eller handla något. Igår var jag och köpte tyg för att sy upp skjortor till dem som ska arbeta i safaricampen. Andra arbeten som jag har på gång just nu är att skriva om våra arbetskontrakt och att skriva en ”règlement intérieur” till företaget (ett internt regelverk kan man säga). Det har kommit ut en ny arbetslag, så det är en del som måste anpassas till den. Jag väntar med spänning på att se om de har höjt landets minimilöner. Senast minimilönerna fastställdes var någon gång på 60-talet om jag har förstått det rätt. De är pinsamt låga, så en höjning behövs verkligen. Ska bara bli intressant att se hur stor höjningen blir.

Vid 12-tiden äter vi lunch. Eller middag som vi kallar det, för det är ju faktiskt mitt på dagen. Vi äter fantastiskt god mat! På dagarna blir det olika centralafrikanska rätter: koko (strimlade lianblad) i jordnötssås, yabanda ti gbutu (en annan sorts blad) med svamp, kött i tomatsås… och till detta ris, maniok eller kanske stekta matbananer och sötpotatis. Vi har alltid färska grönsaker och färskpressad juice. Det känns mycket lyxigt.

Efter att själva ha ätit och sedan diskat går Elisa, Saint-Claire och Olivier hem. Vanessa, barnflickan, stannar lite längre så att jag kan arbeta någon timme på eftermiddagen också. Eftermiddagen känns dock alltid kortare än förmiddagen, och det dröjer inte länge förrän det är kväll. Klockan sex blir det mörkt och då kommer grabbarna… eller männen kanske man ska kalla dem J… in från verkstaden. Vi värmer duschvatten på spisen. (Vi har en varmvattenberedare, men någon idiot har monterat den lägre än själva duschmunstycken, så inget varmvatten kommer ut.) Vi värmer lite rester eller lagar en enkel kvällsmat. Ibland slår vi på stort och åker ner på stan och köper shuia, grillat kött, för 70 kr. Sedan äter vi och sitter och pratar en stund. Klockan nio stängs strömmen av, så då är det inte så mycket mer att göra annat än att borsta tänderna och gå och lägga sig. Och förhoppningsvis sova gott.

Ok, det här med att redigera bilder på datorn är inte riktigt min grej, men här är en karta i alla fall, så att ni får lite koll på var vi är, ifall ni inte redan har det.

Här bor vi när vi är i Berberati.

Igår träffade jag en av våra anställda, David, som drabbades av Hepatit E i slutet av förra året. Han mår bra nu, säger han, men ser fortfarande ganska medtagen ut. Han har magrat. Mycket beror säkert på sjukdomen, men något som inte direkt gjort saken bättre är att han under hela sommaren har följt en sträng diet, ordinerad av centralafrikanska läkare. När jag träffade honom i slutet av förra säsongen, bara någon vecka efter att han kommit hem från sjukhuset, berättade han att han inte fick äta någon traditionell centralafrikansk mat. Ingen maniok, inga blad, ingen olja, inget jordnötssmör. Allt sådant som är vardagsmat i det här landet, och som, bortsett från manioken, ger bra näring. Det enda han fick äta då, sa han, var råa grönsaker och majonnäs. ”Jag kan inte äta det,” sa han till mig. ”Jag kräks bara jag tänker på det.”

Jag skrev och frågade en svensk läkare om det låg något i att hålla en sådan strikt diet när man haft Hepatit. Jag fick till svar att man tidigare sagt att man ska vara försiktig med vad man äter, men att detta nu är förlegat. Det enda man behöver tänka på är att inte dricka alkohol, eftersom levern tar skada. Dessutom, sa läkaren, vad finns det för logik i att säga att man ska äta majonnäs men inte får äta olja?

Allt eftersom sommaren har gått så har dieten utökats, berättade David igår, och han fått tillåtelse att äta mer och mer. Nu kan han äta det mesta, men fortfarande får han inte äta ngunza, maniokblad, en av de billigaste maträtterna man kan få tag på i det här landet. Det gör mig så arg. Vad är det som får läkarna att ge sådana föreskrifter? Har de provision på allt som köps i affärerna med importerad mat, liksom de, att döma av de oändliga listor på medicin som de alltid skriver ut, har provision på allt som säljs av apoteken? Njuter de av den makt de har över människors liv när de kan få patienterna att lyda deras minska vink? Eller är det bara okunskap? Säkert är det en kombination. Helt fullfjädrade läkare kan de i alla fall inte vara. David berättade vad de trodde var orsaken till att han drabbats av Hepatit: att han hade blandat olika sorters läsk och druckit.

Så tänk på det nästa gång ni blandar en drink. Häll inte två sorters läsk i samma glas. Då kan ni bli allvarligt sjuka.