Igår kväll tittade jag på dokumentären Virunga (se trailern här), som visar utmaningen i att jobba med djurskydd i en politiskt instabil region som östra Kongo.

Det är en välgjord film, och jag känner igen mycket av problematiken som målas upp från andra parker i centrala Afrika: Vapen och militära grupper som dels tjuvjagar, dels skapar ett säkerhetsmässigt problematiskt läge där det är svårt att fokusera på djurskyddet. Och så pengar, ekonomiska intressen som underminerar parkens verksamhet.

Här finns människor som slåss för att parken ska få finnas och som ser dess värde både för djuren och naturen i sig, men också för att naturturism är en ekonomisk resurs att ta vara på. Och så finns det andra som menar att utvinning av olja och mineraler är så mycket mer lönsam och kan ge mycket större ekonomisk tillväxt regionen.

Det som slår mig i Virunga-filmen är dock vilka som får komma till tals, vilka som får berätta historien om Virungaparken. Trots en ung, vit kvinnlig journalist som spelar en viktig roll, är det helt klart en manlig värld som skildras. Det är en värld där kampen för parken är ett krig. Ett riktigt krig med arméer, uniformer och automatvapen.

Och jag vet, militära grupper och tjuvjägare är beväpnade och drar sig inte för att döda. Jag förstår behovet av att ha parkvakter som arbetar med militärisk disciplin för att skydda djurlivet. Men jag undrar ändå: är det hela sanningen om hur Afrikas djurliv ska kunna räddas? Eller finns det andra perspektiv, andra sätt?

Och jag undrar: Varför kommer de afrikanska kvinnornas röster inte fram i dokumentären om Virunga?