Tidigt i morse när jag körde hem från Arlanda efter att ha lämnat svärfar vid flyget, hörde jag på radio att det idag är världsdagen för social rättvisa, en dag som instiftades av FN för ett år sedan för att uppmärksamma “vikten av att bekämpa fattigdom, uteslutning och arbetslöshet för att kunna främja solidaritet, harmoni och lika möjligheter inom och mellan samhällen” (Svenska FN-förbundet).

Jag hade ingen aning om att det fanns en sådan dag. På Svenska FN-förbundets hemsidakan man läsa mer om den.

Som ni säkert förstått är fattigdomsbekämpning något jag gärna funderar över och skriver om. Som Svenska FN-förbundet skriver på sin hemsida, hänger fattigdomen förstås ihop med annan social orättvisa. I why poverty-serien, som sändes på SVT i höstas presenterades en så bra bild av människors olika förutsättningar. Tänk er ett parti monopol, där en deltagare har fått hundra gånger så mycket pengar som de andra och dessutom äger de tio dyraste gatorna när spelet börjar. De andra är ju från början dömda att förlora! Om jag hade varit den gynnade spelaren hade jag lätt delat med mig och jämnat ut förutsättningarna, annars är det ju inget roligt. I verkliga livet är den en helt annan sak. Usch så svårt det är att göra avkall på sin egen bekvämlighet för att någon annan ska få det bättre! Men jag frågar mig om det största hindret egentligen är bekvämligheten, eller om det snarare är en misstro mot systemet. Det är så lätt att tänka att det ändå inte spelar någon roll. Om jag avstår från något, är det ju inte alls säkert att de värst drabbade tjänar på det. Och om jag ger pengar till något välgörande ändamål, hur ska jag kunna veta att hjälpen verkligen kommer fram? Och framför allt att den gör nytta!

Hur säker man än är på att problemet med social orättvisa måste uppmärksammas, är det lätt att ifrågasätta de insatser som görs. Det finns helt enkelt inget facit.

Under den kristna fastan, som infaller nu före påsk, har jag bestämt mig för att göra en liten skillnad i mitt eget liv genom att äta huvudsakligen vegetariskt (vilket blir nästintill veganskt om man dessutom ska undvika mjölkprodukter!), och se kött som den lyxvara det faktiskt borde vara. Det kan vara ett sätt, dels att påminna mig själv att merparten av jordens befolkning faktiskt inte har obegränsad tillgång till mat, men också att minska mitt överutnyttjande av jordens resurser en aning och bidra till en lite större rättvisa.

Ännu en film från Why poverty-projektet. Denna gång Kampen om jorden, om hur mark som tillhört lokala bönder i Mali säljs till utländska investerare. En svår fråga, detta om på vilket sätt utvecklingen ska ske i Afrika. Fungerar den västerländska modellen? Eller kostar den för mycket i form av mänskliga uppoffringar? Och vem tar egentligen hem vinsten.

För övrigt bjuder filmen på en ypperlig illustration av krocken mellan västerländska och afrikanska idéer om ekonomi, affärsverksamhet och effektivitet. Man kan riktigt känna båda parters frustration när den västerländska investeraren säger: “Vi måste ha en tidsplan, vi måste veta på ett ungefär när vi kan komma igång!” och den afrikanske ämbetsmannen svarar: “Vi kan inte ge några exakta tidsplaner. Vi håller er informerade.”

Mitt i alla uppdateringar om Selekas framfart lägger jag in en liten länk till ännu en av Why poverty-filmerna. Denna gång Myrornas krig, om svårigheten för unga kineser att få en bra utbildning och därefter ett jobb. Skriver man dåligt på inträdesproven till universtietet i Kina är det nästan omöjligt att komma in på ett bra universitet, och ju lägre ner man kommer, desto dyrare blir avgifterna. Och när man till slut ändå lyckats skaffa sig en utbildning, ja då är det ändå inte alls säkert att man lyckas få något jobb.

Jag ser filmen och känner mig lyckligt lottad som tillhör den förmodligen mycket lilla andelen av världens unga som har möjlighet att välja utbildning och arbete utifrån intresse, utan att behöva vara alltför fixerad vid hur arbetsmarknaden ser ut.

När jag var i RCA nu i oktober var vi på en utflykt till ett vattenfall en bit utanför Bangui, och träffade där en kille som utnämnde sig till vår privata guide. Han berättade om sina framtidsdrömmar. Han skulle studera för att kunna få ett jobb. Målet med jobbet var att få en bil. Målet med att få en bil var att han skulle bli “någon” i sin by. Erik frågade vilken typ av utbildning eller arbete han ville satsa på. “Vad som helst,” sa han. “Militär. Skogsvaktare. Kontorsarbetare. Eller kanske tjuvjägare. Vad som helst som jag kan få tag på. Bara det ger pengar.”

Själv sitter jag som bäst och funderar på utbildning, och även om jag givetvis väger in framtida möjligheter att få arbete, så väljer jag till mycket stor del efter intresse.

Bara en liten länk till fjärde dokumentären i Why Poverty?-serien. Ljusets mödrar handlar om hur en helt vanlig kvinna från en by i Jordanien får åka till Indien och utbilda sig till soltekniker under ett halvår. Det är lite feelgood-känsla över hela filmen.

Fast jag undrar ju förstås hur det gick sen, egentligen. För kvinnan vi följer i dokumentären och för alla de andra kvinnorna från olika delar av världen. Är det så bra som det låter? Det verkar nästan lite för enkelt. Eller kanske snarare lite för okritiskt skildrat. Men kanske det är det som är meningen, att man ska tänka positivt.

Har ni sett den? Kopparkuppen handlar om hur stora företag investerar i fattiga länder med rika naturresurser, och sedan genom skatteflykt lurar de fattiga länderna på skatteintäkter. Jag tittar och vill inte riktigt tro att det är sant. Vill inte tro att människor kan vara så ruttna. Det är ju ren stöld.

Enligt den här dokumentären kommer allt bistånd som ges från den rika delen av världen inte närheten av de summor som de rika länderna tjänar på sina industrier i de fattiga länderna. Något är fel kan man tycka.

Och samtidigt kan man ju undra varför de fattiga länderna går med på arrangemangen. De har inget val, kan man hävda, och visst, det ligger nog något i det. Men dokumentären nämner också problemet med korruption. Någon i det fattiga, utnyttjade landet tjänar också på det hela. Det finns alltid kryphål. Det går alltid att göra upp om saker under bordet. Även allvarliga saker som miljöföroreningar och miljontals kronor i förluster för ett redan fattigt land.

Men även om jag självklart tycker att utländska investerare ska göra rätt för sig och betala sina skatter, ska jag också erkänna att man ibland önskar att man hade sluppit. Inte i första hand för att tjäna mer pengar själv, men för att systemet är så ruttet. Så mycket av det som betalas in kommer ändå aldrig landet till del, utan gynnar bara dem som sitter på sina höga poster och tar emot pengarna.

Det är inte så väldigt uppmuntrande att betala arbetsgivaravgifter när mannen som tar emot dem i Bangassou skiner upp som en sol när jag kommer, och säger “Nu kommer du! Nu vet jag att jag kommer att få äta och dricka gott ikväll!” Det är då man önskar att man istället hade kunnat ta alla dessa pengar som man betalar in varje månad, och sätta undan dem i en fond som man själv kan använda för att betala ut barnbidrag och pensioner till sina anställda.

Det är en fråga som är värd att fundera över: Ska man hjälpa de enskilda människor som behöver det bäst, eller ska man hjälpa stater att få ordning på sitt land och i sin tur erbjuda hjälp och stöd till sina medborgare?

Ta en titt på det här klippet från SVT’s Agenda. Påde pedagogiskt och hoppfullt.