• Övrigt

    Hepatit E

    Igår träffade jag en av våra anställda, David, som drabbades av Hepatit E i slutet av förra året. Han mår bra nu, säger han, men ser fortfarande ganska medtagen ut. Han har magrat. Mycket beror säkert på sjukdomen, men något som inte direkt gjort saken bättre är att han under hela sommaren har följt en sträng diet, ordinerad av centralafrikanska läkare. När jag träffade honom i slutet av förra säsongen, bara någon vecka efter att han kommit hem från sjukhuset, berättade han att han inte fick äta någon traditionell centralafrikansk mat. Ingen maniok, inga blad, ingen olja, inget jordnötssmör. Allt sådant som är vardagsmat i det här landet, och som, bortsett från manioken, ger bra näring. Det enda han fick äta då, sa han, var råa grönsaker och majonnäs. ”Jag kan inte äta det,” sa han till mig. ”Jag kräks bara jag tänker på det.”

    Jag skrev och frågade en svensk läkare om det låg något i att hålla en sådan strikt diet när man haft Hepatit. Jag fick till svar att man tidigare sagt att man ska vara försiktig med vad man äter, men att detta nu är förlegat. Det enda man behöver tänka på är att inte dricka alkohol, eftersom levern tar skada. Dessutom, sa läkaren, vad finns det för logik i att säga att man ska äta majonnäs men inte får äta olja?

    Allt eftersom sommaren har gått så har dieten utökats, berättade David igår, och han fått tillåtelse att äta mer och mer. Nu kan han äta det mesta, men fortfarande får han inte äta ngunza, maniokblad, en av de billigaste maträtterna man kan få tag på i det här landet. Det gör mig så arg. Vad är det som får läkarna att ge sådana föreskrifter? Har de provision på allt som köps i affärerna med importerad mat, liksom de, att döma av de oändliga listor på medicin som de alltid skriver ut, har provision på allt som säljs av apoteken? Njuter de av den makt de har över människors liv när de kan få patienterna att lyda deras minska vink? Eller är det bara okunskap? Säkert är det en kombination. Helt fullfjädrade läkare kan de i alla fall inte vara. David berättade vad de trodde var orsaken till att han drabbats av Hepatit: att han hade blandat olika sorters läsk och druckit.

    Så tänk på det nästa gång ni blandar en drink. Häll inte två sorters läsk i samma glas. Då kan ni bli allvarligt sjuka.

  • Resor

    framme

    Vi är framme nu. Hemma för den här gången. Det har varit en lång resa. Kanske allra längst för Theo, som till råga på allt lyckades pricka in att få sina första tänder just de här dagarna. Det har varit ganska mycket skrik, men nu sitter de där i underkäken, två små taggiga bissingar.

    Att komma hem hit känns som vanligt. Man bara landar, är bara här igen. Men ändå, just i bytet av miljö, så känner man lite extra. Att komma till Afrika känns som att komma tillbaka till den verkliga världen. Att komma tillbaka till en plats där man verkligen lever, där man svettas, där man skrattar, där man blir törstig och där man är alldels dödstrött klockan nio på kvällen. En plats där man pratar med människor som man kan se i ögonen istället för att skicka textmeddelanden. En plats där gemenskapen kring matbordet blir naturlig och viktig. Back to basics.

    Jag älskar Sverige också, det är bäst att jag gör det klart från början, för svenskar brukar kunna bli lite sura om man klagar för mycket på sitt land. Men jag kan ändå inte komma ifrån känslan som infinner sig varje gång jag kommer tillbaka till Europa: ”Välkommen till den artificiella världen!”. Och tvärt om när man åker åt andra hållet. Välkommen tillbaka till livet.

    Resan hit gick till största delen bra. Erik flög från Sverige till Luxemburg förra torsdagen för att delta i en jakt tillsammans med några tidigare kunder. Samma dag lämnade jag, Theo och Erik Nyman, som ska arbeta för oss i år, med bil. Planen var att åka ner och hämta Erik efter jakten, för att sedan flyga till Yaounde (Kamerun) tillsammans, söndagen den 20. Där skulle vi handla lite och ordna med visum till Nyman, för att sedan avverka ytterligare en dagsetapp med bil och slutligen komma fram till Berberati, som är delmålet för den här gången. Här ska vi vara i en dryg månad och förbereda för jaktsäsongen, innan vi far vidare österut till vår safarikoncession.

    Det mesta gick enligt planerna, men på kvällen den andra dagen körde det ihop sig lite. Vi hade kommit en bra bit ned i Tyskland, och eftersom Erik befann sig strax söder om Paris (trodde vi) så tyckte vi att vi kunde vara nöjda för dagen och leta rätt på ett hotell. Vi siktade in oss på att köra mot Aachen och försöka hitta ett hotell på vägen dit, knappade in det på gps:n… och blev plötsligt hänvisade in på någon liten avtagsväg som ledde oss rakt in i en småstad och ett litet villakvarter. Fortfarande i trygg förvissning om att tekniken inte kunde ha fel följde vi röstens hänvisningar: ”Om. Sex. Hundra. Meter. Håll. Höger. Sedan. Ta. Nästa. Avfart. Längre. Fram.” Sedan ringde Erik. Han var inte alls strax söder om Paris, utan strax söder om Dijon. Tre timmars körning söderut från Paris. Platsen hette Rémilly. Jag slog in det på gps:n som räknade ut körtiden. Om vi fortsatte köra hela natten så skulle vi vara där klockan halv elva nästa dag. Jag gjorde ett överslag. Nej, det kunde inte stämma. Mitt förtroende för gps:n började svikta. Jag räknade ut att vi istället borde ha ca åtta timmars körtid till Erik, och sedan tre timmar tillbaka till hotellet i Paris, där vi måste vara följande kväll för att hinna med flyget på måndag morgon. Även det var en ganska mastig dags körning, speciellt med en tio månaders Theo som passagerare, så vi bestämde oss för att köra vidare en stund till.

    Jag ringde till mamma i Sverige och be henne boka ett hotell strax efter Aachen istället. Hon hittade ett och gav mig telefonnumret, jag ringde och fick veta att de hade rum kvar. Eftersom det var sent och vi började bli hungriga körde vi in till ett Burger King och gick in och beställde mat att äta på vägen. När jag hade betalat la tjejen i kassan min påse på disken bakom sig och vände sig till nästa kund. Jag, som trodde att det saknades en hamburgare som bara skulle göras färdig innan jag kunde få min mat, ställde mig snällt vid sidan av och väntade. Ytterligare kunder kom. Alla andra fick sin mat på en gång. Det gick 10 minuter. Det gick 20 minuter. Hela tiden stod jag vid kassan, och de tittade lite ointresserat på mig ibland. Till slut lyckades jag vinka till mig lite uppmärksamhet: ”Varför får jag inte min mat?” ”Har du betalat?” frågade de. Jag sa att det hade jag. ”Oj, ursäkta” sa de och gav mig min påse.

    Sen körde vi vidare mot hotellet. Gps:n blev mer och mer opålitlig. Vid en avtagsväg där det var skyltat Aachen sa den inte åt oss att svänga, så jag slutade lyssna på den och följde skyltarna istället. Jag försökte slå på hotellet som mamma hade hittat, och det dök upp, så jag gav den rösten ytterligare en chans, bara för att upptäcka att vi kom till fel hotell… Det här hette Etape Aachen Ost. Det var inte dit jag hade ringt. Jag försökte köra vidare, men det blev bara mer och mer fel, och plötsligt var vi vid gränsen till Holland. Dit skulle vi definitivt inte. Jag ringde upp hotellet igen och lät antagligen gråtfärdig: ”Hello, I’m totally lost and my gps doesn’t show me the right way. I’m at the border to Holland. Can you see if there is any place in the Aachen Ost hotel?” Rösten i luren lät snäll. Han sa att jag kunde köra tillbaka till Aachen Ost. Det fanns plats där. Vilken lättnad.

    Klockan var närmare halv tolv när jag och Theo äntligen låg på sängen i vårt hotellrum. Theo grät först men började snart le och slå mig på kinden. Sen sov vi gott hela natten.

    Resten av resan gick som den skulle. Nästan i alla fall. Vi hittade Erik (efter en hel del letande och frågande ska sägas, även här var gps:n inte fullt pålitlig). Vi kom tillbaka till hotellet i Paris ganska sent, men hann ändå få några timmars sömn innan det var dags att gå upp igen och ta sig till flygplatsen. Vi hann med flyget, ingenting var försenad, och i Yaounde möttes vi av Edgard som körde oss till CASBA, ett katolskt vandrarhem. Slutligen avverkade vi en sista dagsetapp i en bil med mycket dåligt takräck, så att vi till slut var tvungna att ta in all packning i bilen och sitta och tränga ihop oss i minimala sittutrymmen. Men allt sånt där är bara roligt efteråt. Så även vår virriga färd mellan hotellen i Aachen. En lärare till mig på Lidingö Folkhögskola sa: ”En reseledare vill arrangera den perfekta resan, men som deltagare och resenär vill man gärna att något ska gå snett. Det är ofta det som inte blir som man tänkt som man efteråt minns med ett skratt.” Så sant.

  • Safari

    En sista gång…

    Det är konstigt. När man ska åka långt bort så blir folk lite som tokiga. Eller det kanske inte är så konstigt egentligen, men ändå… Tänk om jag istället skulle åka och plugga i… säg Göteborg. Då skulle det nog inte vara särskilt troligt att jag skulle träffa vare sig vänner eller familj förrän nästa sommar. Eller jo, kanske en sväng vid jul, men i alla fall. Jag skulle ändå vara borta från Örebro, men det skulle förmodligen inte vara någon som funderade nämnvärt på det. Men nu ska vi åka till Afrika, och ibland är det nästan som om vi skulle dö. Alla vill bara träffa oss ”en sista gång”. Som om man aldrig skulle träffas mer. Det är ju jättetrevligt att träffa familjen, kompisar och släktingar, det är inte det. Det är bara lite roligt, det där med ”en sista gång”. För jag tänker nog faktiskt träffa de flesta igen nästa sommar.

    Så det jag gör dessa sista dagar i Sverige för den här sommaren, är dels att träffa folk för sista gången, dels att handla det sista. För handlat det absolut sista har jag gjort minst fem gånger nu. Det började i förra veckan. ”Nu har jag köpt allt jag behöver, nu är det lugnt…” Och sen kommer man på en grej till, och en till, och en tilll. Imorgon ska jag upp på stan igen och VERKLIGEN handla det sista. Inköpslistan: 1 almanacka, 1 deo, 2 förpackningar äggpulver, 1 bord till barnstolen Antilop, 1 tablettdelare. Gode Gud, gör så att jag inte kommer på något mer sen som jag kan tänkas behöva. Jag får helt enkelt göra som Anna och Lisa i Bullerbyn, ni vet när de ska gå och handla och bara kommer på mer och mer saker som de har glömt. Och eftersom de alltid är på samma ställe när de kommer på att de har glömt något så bestämmer de sig till slut för att springa förbi det stället, så att de inte kommer på något mer. Men inte blir det bättre för det. Visserligen kommer de inte på något mer som de ska handla just då, men sen, när de är nästan hemma, då kommer de på att de inte köpt någon falukorv. Det allra viktigaste!

    Jag kommer att komma på det allra viktigaste när jag redan sitter på flyget. Men då är det redan för sent. Tur att man kan överleva även utan alla prylar som man tror att man VERKLIGEN behöver.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.