Safari

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur,  Safari

    Månadens bok: Akimbo och elefanterna

    Akimbo och elefanterna av Alexander McCall Smith

    Om boken

    Akimbo är en kille i 10-årsåldern som bor med sin familj i utkanten av ett stort viltreservat någonstans i Afrika. Hans pappa arbetar i reservatet, och Akimbo får ofta följa med honom när han och de andra männen åker ut för att till exempel laga viltstängsel eller bara patrullera för att se till att allt är som det ska.

    Under en sådan utflykt i reservatet upptäcker viltvårdarna en skjuten elefanthona, och bland buskarna alldeles intill finns honans lilla unge som nu verkar alldeles övergiven. Akimbo vill ta hand om ungen, men hans pappa försäkrar honom om att ungen kommer att få det bättre om den får stanna hos elefantflocken. Akimbo förstår att hans pappa har rätt, men under dagarna som följer kan han inte sluta att tänka på den lilla elefantungen, och i hemlighet bestämmer han sig för att försöka sätta fast tjuvskyttarna som jagar elefanter inne i reservatet. Han tänker ut en plan, men förstår att han aldrig kommer att få sätta den i verket om han frågar sin pappa om lov.

    I smyg söker han upp ledaren för ett gäng tjuvskyttar och ber att få följa med nästa gång de ska in i reservatet för att jaga. Det får han, men hans uppdrag visar sig bli både svårare och farligare än han räknat med. Hur ska han klara av att skydda de elefanter som den lilla gruppen är ute efter, och samtidigt se till att tjuvjägarna blir upptäckta av parkens viltvårdare och åker fast?

    Svårt ämne i en barnbok?

    Jag har haft lite svårt att veta hur jag ska skriva om den här boken. Jag tror att det har att göra med att jag har bott i en del av Afrika där tjuvjakt på elefant kan vara en oerhört brutal verksamhet, inte bara för elefanterna utan också för de människor som är inblandade. Tjuvjakt kan aldrig ses som något positivt, men där jag har bott, i Centralafrikanska Republiken, kan man väldigt grovt dela in tjuvjakten i mer lokal tjuvjakt för köttets skull, och organiserad tjuvjakt på framför allt elefant. Den senare bedrivs ofta av ligor som kommer in från andra länder, och de skyr inga medel. Att placera ett barn i den miljön har känt svårt för mig. Samtidigt är jag ju egentligen av åsikten att man ska kunna skriva om vad som helst för barn, om man gör det på ett barnanpassat sätt.

    Är Akimbo och elefanten då barnanpassad? Jo, men i slutändan tycker jag nog det ändå. Barnanpassad och samtidigt på det stora hela realistisk. Kanske känns det lite naivt ibland, men författaren får ändå fram den skada som tjuvjakten orsakar, faran, svårigheterna och något av brutaliteten. Samtidigt är det utformat som ett äventyr där ett beslutsamt och modigt barn får spela en viktig och avgörande roll. Det här är en spännande bok om ett viktigt ämne som vi inte så ofta pratar om med barn. Det är en bok som är väl värd att läsa.

    KORTFAKTA

    Författare: Alexander McCall Smits (övers. Peder Carlsson)

    Illustratör: Peter Bailey

    Utgivningsår: 1990

    Utgivningsår, svensk utgåva: 2010

    Förlag: Damm Förlag AB

    Jobba med boken

    Fundera

    I sin iver att rädda elefanterna väljer Akimbo att göra något som han egentligen inte får för sina föräldrar. Tycker du att det är rätt av honom att göra så? Finns det andra tillfällen när det kan vara okej att göra något som man egentligen inte borde? Finns det tillfällen när man alltid måste lyssna på sina föräldrar eller andra som bestämmer?

    Lär er mer om tjuvjakt på elefanter

    Att skydda elefanter, som Akimbos pappa gör i naturreservatet där han jobbar, är ett viktigt arbete. För hundra år sedan fanns det ungefär 10 miljoner elefanter i Afrika. Idag finns det inte ens en halv miljon kvar enligt Världsnaturfonden, WWF. Tjuvjakt är ett av de största hoten mot elefanter, och den viktigaste anledningen till att man jagar elefanter är att man vill komma åt deras betar. Betarna, som kallas elfenben, används sedan för att snida olika prydnadsföremål.

    Det är olagligt att handla med elfenben i hela EU och på många andra håll i världen. Kina, som tidigare har varit en stor importör, förbjöd handeln med elfenben 2018. Ändå fortsätter tjuvjakten, och föremål av elfenben säljs i flera andra asiatiska länder, och på andra håll i världen. Det händer att turister köper elfenbensfigurer i tron att de är tillverkade av något annat. Ju fler som känner till att det är olagligt – och dessutom väldigt dåligt för elefanterna – att köpa elfenben, desto svårare blir det för dem som fortfarande försöker tjäna pengar på elefanternas betar. Fundera på om du eller ni i klassen kan göra något för att berätta för andra om att de inte får handla med elfenben? Kanske kan ni göra ett kort filmklipp där ni berättar om problemet? Eller affischer att sätta upp i klassrummet?

    På Jordbruksverkets hemsida kan man läsa mer om handel med elfenben och vad som är tillåtet och inte. Texten är lite krånglig, men innehåller intressant information. Det går också att läsa om elefanter och tjuvjakt på WWF:s hemsida.

    Känn igen spår av vilda djur

    I boken har tjuvjägarna en spårare som följer de vilda djurens spår och försöker leta rätt på dem. Att vara spårare är ett svårt jobb, för spåren är inte alltid tydliga, men en riktigt duktig spårare brukar kunna läsa ut en hel massa av ett spår: vilken djurart som har lämnat det, om det är ett vuxet djur eller en unge, hona eller hane, om djuret har sprungit eller gått långsamt, och hur länge sedan spåret gjordes. Leta i boken efter olika djurarter som nämns och sök på internet eller i böcker efter hur deras spår ser ut. Bonus: Känner ni igen några spår efter vilda djur i Sverige?

    Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över alla böckerna.

  • Safari

    Alla människor jag minns

    Flyttröjningen fortsätter, och igår slängde jag en massa gammal bokföring från tiden då vi drev ett safariföretag i CAR. (Nya läsare kan läsa mer om det under kategorin Safari.) Det är någonting med att titta igenom saker som ska kastas. Jag känner ändå att jag måste göra det, så att jag inte råkar slänga något som hade behövt sparas. Så jag bläddrar, plockar saker ur pärmar, och minns. Anställningskontrakt och lönespecifikationer leder tankarna till mitt lilla kontor i huset där i bushen. Kvitton på skatter och avgifter får mig att tänka på de långa resorna ut till Bangassou där jag träffade myndigheter.

  • Safari,  Språk, text och översättning

    Åka på safari?

    Som jag sagt tidigare håller jag på att bygga upp en egen verksamhet för att jobba med översättning och textredigering. I går publicerades en hemsida som jag varit med och jobbat på under våren: https://stevenandfriends.se. Steven&Friends är ett företag som förmedlar safariresor till Tanzania och Zanzibar. För den som aldrig varit i Östafrika kan det vara svårt att navigera bland de stora mängder safariföretag som finns på marknaden. Steven&Friends har redan gjort jobbet med att vaska fram guldkornen, och hjälper dig att boka hos riktigt duktiga och seriösa arrangörer i Tanzania och Zanzibar. Bra va!

  • Safari

    ”Program ti Safari”

    Söndag morgon och jag sitter i “restaurangen” intill floden och dricker kaffe och äter rostat hembakat bröd med smör och honung. Morgonljuset speglar sig i vattnet och jag tänker, liksom tidigare morgnar, att detta måste vara paradiset på jorden.

    I snart tre veckor har jag varit här nu, och om ett par dagar är det dags att åka tillbaka till Bangui. Det var inte så det var tänkt från början, egentligen skulle Erik och barnen ha kommit tillbaka och vi skulle ha varit här i vår safaricamp, Kocho, tillsammans. Men om det är något jag vet om planer i bushen, så är det att de aldrig blir som man räknat med. Fenomenet är så vanligt att det har fått ett namn, vi brukar kalla det för “program ti safari”, safariplanering. Hur man än funderar och planerar och tycker att man tagit med allt i beräkningen, finns det alltid något som kan kasta om programmet. En bil som kör fast och blir försenad. Ett möte som flyttas fram några dagar. En bränsletransport som inte kommer som beräknat. Ett oväder som sätter stopp för en planerad flygresa…

    Som saker utvecklat sig nu blev det nödvändigt för Erik att stanna i Bangui ytterligare i alla fall någon vecka. Och jag vet inte om det är jag som längtar mest efter honom och pojkarna eller om det är de som längtar mest efter mig (jag skulle gissa på det första alternativet), men vi är i alla fall ganska överens om att två veckor är tillräckligt lång tid att vara ifrån varandra för den här gången. På tisdag reser jag alltså tillsammans med min morfar (som är här och hälsar på – jag vet inte om jag skrivit det förut…) och de tre kunder som är här nu, ner till Bangui. Jag hoppas behöva vara där max ett par veckor innan vi kan komma tillbaka till Kocho igen, men vi får väl se hur det blir med “program ti safari”.

  • Safari

    Framme i Kocho

    Nu är vi här. Kocho. Vår safaricamp som jag har längtat efter i två långa år. Ja, egentligen mer än så: sedan Theos njurproblem upptäcktes och vi hastigt fick evakueras till Sverige i april 2011 har jag endast varit tillbaka här under knappt två veckor i mars 2012, då när massakern i Ngunguinza upptäckte och Erik hamnade i fängelse. (Jag kan tyvärr inte lägga till några länkar när jag bloggar via mejlen, men ni som inte känner till denna historia kan titta tillbaka i bloggarkivet från april till september 2012 så förstår ni.)

    Men nu är vi alltså här igen, och hittills verkar jag inte med min närvaro har orsakat några större katastrofer. (Det kändes nästan ett tag som att jag inte borde komma hit igen, för när jag kom 2012 hamnade Erik i fängelse, och när jag kom i mars 2013 blev det statskupp. Vilken olycka skulle vi dra med oss nu, 2014?)

    Mycket är sig likt i Kocho, det är faktiskt svårt ibland att tro att jag varit borta i tre år. Det finns så klart en del nya ansikten bland personalen, och det har gjorts förbättringar i organisationen, men samtidigt är det väldigt mycket som känns alldeles som vanligt. Den stora skillnaden för mig är förstås att jag inte längre har något som helst ansvar för den dagliga driften av stället. Det känns lite konstigt, fast mest skönt. Nu kan jag istället ägna tiden åt att fundera över de utvecklingsprojekt som Chinko Project ska försöka få igång i byarna runt omkring safariområdet. Och även om det var fantastiskt roligt att starta upp hela CAWA safari känns det faktiskt mer som “min grej” att fundera på hur man kan hjälpa till att förbättra skola och sjukvård för människor som bor i denna del av CAR, än att sitta och sköta ekonomi och administration till ett safariföretag.

    När det gäller situationen i landet i stort har jag inte blivit mycket klokare än jag var innan jag åkte. Även om jag nu faktiskt är på plats, har jag på sätt och vis tillgång till ännu mindre information nu än när jag sitter hemma i Örebro. Då kan jag åtminstone läsa artiklar på internet och ringa personer jag känner i olika delar av landet. Här i Kocho är jag ganska avskärmad från allt sånt.

    Som jag skrev hade vi en bra natt i Bangui och hörde ingen skottlossning. Jag pratade kort med två personer där, som sa att det var lugnare nu än tidigare. De sa också att muslimer nu flyr från landet, och att det är orsaken till att det är mindre spänningar. Jag uppfattade en ganska tydlig motvilja från vissa icke-muslimer mot den muslimska befolkningen, något som jag inte upplevt på samma sätt tidigare. Konflikten har uppenbarligen satt sina spår. Samtidigt har jag också hunnit prata med personer som uttrycker att det här med motsättningar mellan kristna och muslimer känns lite påklistrat, och att det verkligen inte är alla centralafrikaner som tagit till sig denna förenklade beskrivning av dynamiken i konflikten. Så även om det finns en tydligare tendens till polarisering jämfört med hur det var innan Selekas kupp, uppfattar jag inte någon total och självklar uppdelning mellan kristna å ena sidan och muslimer å andra sidan.

    Mer om detta får följa så småningom. Nu ska jag ta mitt glas vatten och gå och sätta mig vid elden under stjärnorna och lyssna på vildmarkshistorier.

  • Safari

    Bangui here we come…

    Jag vet, det är lite tyst här trots att det finns mycket att skriva om. Anledningen är att jag förbereder mig för att resa. Inte till Bangui och CAR väl? Inte med barnen? När läget är som det är? Jo, just dit, med barnen, trots att läget är som det är. Men det är inget lätt beslut. Så medan jag fixar allt det där vanliga som man behöver – mediciner, försäkringar, visum och inköp (ni vet de där berömda vinglasen på IKEA) – försöker jag också att hålla mig uppdaterad, prata med människor som är på plats i Bangui, värdera och omvärdera vårt beslut och fokusera på att inte bli alldeles fartblind så att jag glömmer bort riskerna. Så långt står beslutet fast. Biljetter är köpta, halvpackade väskor står på golvet och imorgon säger vi hejdå till dagis för några månader framöver. Four days to go…

  • Safari

    …och våra safaris fortsätter, om än i lite mindre skala

    Det var länge sedan jag skrev något om vår safariverksamhet. Kanske för att det är en av de få sakerna som ändå har flutit på, om än inte helt utan komplikationer. Vårt safariområde ligger så långt österut att Seleka inte varit där, även om de tagit Bakouma, det samhälle som är den “sista stora utposten” innan man åker ut till oss i bushen. De kunder som fanns hos oss när statskuppen ägde rum märkte alltså inte så mycket. Deras safaris fortsatte som vanligt. Däremot blev det lite knepigt att ta in och ut människor genom Bangui, så vi har fått trixa lite i programmet. En del kunder har känt sig osäkra och inte velat komma – dem har vi erbjudit att skjuta upp sin safari till senare. Andra har valt att komma ändå sedan det blev klart att det går att flyga in och ut från Bangui som vanligt.

    Sammanfattningsvis ingen katastrof på safari-hållet alltså, men en del omplaceringar i programmet och en lite förkortad säsong. Vi får hoppas på bättre arbetsro nästa år. De två senaste åren har det varit lite sisådär. Men så är ju också RCA rankat på sista plats i världbankens index över företagsvänliga länder. Då ska man väl förvänta sig lite utmaningar?

  • Safari

    Vi skjuter upp första veckans safaris

    Med tanke på osäkerheten om vad som kommer hända de närmaste dagarna, har vi beslutat att skjuta upp de safaris som skulle ha börjat nu på onsdag hos oss. Vårt beslut beror faktiskt mindre på säkerhetsläget i landet (vårt safariområde är långt ifrån någon oroshärd, och våra kunder passerar endast Bangui och stannar en natt innan de flygs till bushen), och mer på det faktum att det inte verkar helt säkert att Air France kommer att flyga som de brukar från Paris till Bangui på onsdag. Det vore ju väldigt tråkigt om våra kunder från USA blev strandsatta i Paris om det inte går något flyg därifrån. Det vill vi undvika. Tråkigt beslut alltså, men förhoppningsvis lugnar saker och ting ner sig snart igen, så att resten av safarisäsongen ändå kan genomföras.

  • Safari

    Och hur går det med safarisäsongen?

    Jag pratade med Erik för en stund sedan. I safariområdet, där han befinner sig, är allt väldigt lugnt. Det ligger långt ifrån Selekas väg mot Bangui. Vi har inte ställt in några safaris utan räknar fortfarande med att jobba som vanligt. Däremot hade vi en av våra kunder på flyget som vände halvvägs till Bangui. Inte så lyckat. Men så länge flygplatsen är öppen och Bangui är lugnt finns det ingenting som hindrar att vi jobbar vidare. Om nu bara Air France flyger.

    Däremot har jag ännu inte fått tag på Gere i Ndele. Jag hoppas att hon är ok. Ndele är ju långt bakom fronten och borde vara relativt lugnt.

  • Safari

    Förberedelser inför safarisäsongen

    Jobbar ni nu igen? frågar många. Ja, det gör vi. Om tre veckor kommer säsongens första kunder och det är mycket som ska ordnas innan dess. Vägen från Bakouma till vår huvudcamp Kocho är röjd efter regntiden, de två hembyggda bilfärjorna över floderna Nzako och Mbari är ihopsatta, och just nu pågår arbetet för fullt med att få ordning på camperna. I år ska vi jaga utifrån fyra olika camper, förutom huvudcampen Kocho öppnar vi också Ngoy, Mbotou och Mbari.

    Vattenståndet i floderna har varit väldigt högt i år, vilket gjort att en del av våra hus helt enkelt spolats bort. Bland annat är sovrummet och vardagsrummet i det som var vår familjs hus helt borta. Bara taket står kvar. Så kan det gå…

    Förutom camperna måste även vägar, “saltlicks” och utkikstorn ses över. Det är mycket jobb. David är på plats i bushen tillsammans med ett stort antal anställda (jag vet faktiskt inte hur många). Erik är fortfarande i Bangui men ska snart åka upp till Kocho.

    Så här såg vårt hus ut medan det fortfarande stod kvar

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.