-
Merci na Nzapa
Tack Gud.
-
Gyllene ögonblick
Mitt i allt slit, mitt i all oro, mitt i all fattigdom och mitt bland alla dessa desperata människor som förtvivlat försöker skaffa sig någon sorts inkomst för att betala mat, vatten, skola, kläder… mitt i allt detta smyger sig små gyllene ögonblick in, tillfällen då man för en liten stund bara får finnas till. Nyss blev jag, helt spontant, inbjuden att dela en enkel måltid bestående av bit maniok och en skål med yabanda ti koko, strimlade lianblad med lite olja och pilipili. Det är mitt på förmiddagen, egentligen inte tid att äta enligt min klocka, men jag tackade ja och tog ett litet avbrott, stängde av allt annat och absorberades för en liten stund av den tillfälliga samhörigheten som uppstår mellan människor som äter ur samma skål. Skratt och småprat, någon berättar om en missionär som har låst in tre helt nya bilmotorer i en container som han nog aldrig tänker öppna, en annan pratar om nigerianska skiftnycklar som går sönder vid minsta motstånd. Efter en kvart bryter vi upp, var och en återgår till det han höll på med innan måltiden.
Det är för detta jag älskar Afrika, för dessa små gyllene ögonblick som, liksom solglittret på en havsyta, ständigt lyser upp ett avgrundsdjupt allvar. För skratten som inte skrattas för att allt är bra, utan för att det alltid finns något att glädjas över, trots allt.
-
Inte slut än
Det är lite svårt att återge exakt vad som händer eftersom jag själv får höra det i tredje eller fjärde hand, men jag ska i alla fall försöka berätta. Flyget har nu varit uppe vid campen, hämtat Harouna och kommit tillbaka till Bangui igen, men det är inte dags att andas ut än. När de landat där uppe insåg piloten att det var så mycket gräs att de inte skulle kunna lyfta utan att först försöka rensa upp på banan. Därför tog det ganska många timmar innan de kom därifrån, vilket inte var till någon hjälp för Harounas del. När de kom fram till Bangui var han i mycket dåligt skick, men han ska i alla fall ha kommit till sjukhus nu, vilket betyder att vi åtminstone gjort allt vi kunnat.
Men, det var också en annan sak som gick väldigt fel där uppe på vår flygplats. På något sätt – jag vet inte hur – så kom co-piloten i kläm mellan flyget och en bil, så pass illa att han bröt flera revben. Som jag förstod det så var det till och med öppna brott. När de flög tillbaka till Bangui var det alltså med ytterligare en allvarligt skadad person.
Mer än så vet inte vi heller, så jag har inte mycket mer än så att säga just nu.
-
Vi har gjort vad vi kan
Det är söndag kväll, och anspänningen har äntligen lättat litegrann. I två dygn har vi levt med en malande oro. Det svåraste har varit att inte kunna göra något. På sätt och vis känns rubriken fel. ”Vi har gjort vad vi kan”. JAG har inte gjort någonting, mer än att gå och tänka, fråga Erik vad som händer, prata, komma med små idéer, fråga igen hur det går. Nej, jag har inte gjort mycket. Däremot finns det andra som gjort ett beundransvärt jobb. Vakterna som lyckades hålla liv i Harouna och samtidigt tryckte ner gräset på flygplatsen. Piloten som vågade flyga upp dit och landa trots den risk som det innebar. Co-piloten som själv råkade illa ut. Charlotte, Eriks syster i Bangui, som fick tag på en läkare trots att det var söndag och ingen fanns på arbetet. (Jo då, söndag är ledig dag även för läkarna i det här landet. Blir man sjuk på en söndag får de flesta vackert vänta till måndag innan de kan få någon vård.) Tack vare alla dessa befinner sig nu Harouna på ett sjukhus i Bangui. Det är inte ett av de bättre sjukhusen i världen, men det är ändå ett sjukhus. Mer än så här kan vi inte göra. Vi har lämnat över ansvaret till någon annan. Vi har gjort vad vi kan. Det känns bra.
Jag ska inte säga mycket om hur Harouna mår, för det vet jag inte, men han levde i alla fall när vi pratade med Charlotte nu ikväll. Co-piloten lever också, och hans läge är ganska stabilt. Han har brott på flera revben, men inga allvarliga inre skador.
Det är inte över. Än kan vi inte säga att allt gick bra. Men vi har i alla fall gjort vårt, och det känns så skönt, så otroligt skönt, att han åtminstone inte ligger och dör uppe i campen.
Det hela har dock inte varit riskfritt, och vi har fått några tankeställare inför kommande år. Man måste ha en plan B redan från början. Man måste försöka se till att det finns något sätt att ta sig ut, ifall någonting händer. Det är sådant vi får arbeta med under året.
-
Harouna
En av våra vakter, Harouna, som varit kvar i campen under regntiden är allvarligt sjuk. Han har haft feber och varit svullen på olika delar av kroppen i fem dagar, men inte förrän igår ringde de till oss för att fråga vad de skulle göra. De är fyra stycken som varit i campen sedan vi lämnade i våras. Hittills har allt gått bra, men nu händer alltså detta, bara några veckor innan vi kommer tillbaka.
Vi ringde och pratade med en läkare, som sa att det kunde vara blodförgiftning eller något annat, och tyckte att de borde ge Harouna en kraftig dos med antibiotika, vilket de gjorde. Under eftermiddagen igår blev hans tillstånd bara värre, och vi var rädda att han inte ens skulle klara natten. Nu på morgonen lever han fortfarande, men situationen är kritisk. Mest överhängande är att han inte får i sig någon vätska, vilket i sig är livshotande, även utan feber. Egentligen skulle han så klart behöva akut läkarvård, men innan vår första bil kan ta sig in till campen, vilket kommer att dröja minst 10 dagar, förmodligen mer, finns det inget sätt för dem som är där inne att ta sig ut. Att det är så som förutsättningarna ser ut visste både de och vi om från början. Man är medveten om den risk man tar, men så länge ingenting händer så tänker man ändå inte mycket på det.
Vi håller på och undersöker möjligheterna att skicka upp ett flyg för att hämta honom, men det är komplicerat och riskabelt, eftersom hela flygplatsen är täckt av meterhögt gräs som måste tryckas ner för att man ska kunna undersöka marken och se om det över huvud taget går att landa där just nu. Dessutom måste det finnas någon som är villig att flyga dit. Vi har pratat med SIL i Kamerun, som kanske har ett plan, men det är inte säkert.
Man känner sig ganska maktlös som sitter här och inte kan göra mer, men kanske är det speciellt i sådana här situationer som man ändå måste våga tro att det finns något man faktiskt KAN göra, att man kan be. Jag har svårt att tro att det skulle göra skillnad att jag sitter här och ber att Gud ska låta honom leva, har svårt att se varför Gud skulle ändra på något bara för att jag ber honom om det. Vill han rädda Harouna kan han väl göra det oavsett vad jag säger? Men ändå ber jag: ”Låt honom leva, tänk på hans familj, på hans vänner, på de andra vakterna som står maktlösa och inte vet vad de ska göra!” Mänskligt sett finns det inte mycket hopp, men kanske måste man våga tro. Kanske är det ändå det bästa man kan göra.
-
hopp
Harouna mår lite bättre nu än vad han gjorde igår kväll. Vi har en pilot som är beredd att flyga upp från Bangui, och de tror att de kan trycka ner gräset på landningsbanan fram tills ikväll, så att planet kan landa tidigt imorgon bitti. Ett litet spirande hopp har tänts. Tack till er som är med och ber.
-
Imorgon
Jag vet inte hur många som följer detta, men tänkte i alla fall berätta vad som händer. Harouna lever fortfarande, har fått i sig lite vätska under dagen och har kunnat prata lite under eftermiddagen, vilket han inte kunde igår kväll. Två av de andra killarna där uppe har under dagen arbetat med att trycka ner gräset på flygplatsen med hjälp av en bil, och tidigt imorgon bitti är ett flygplan klart att flyga upp dit och tillbaka till Bangui.
Det som ni kan få fortsätta att be för är dels att Harouna överlever natten, dels att det ska gå bra för flyget att både landa och lyfta på vår lilla landningsbana. Piloten är väldigt erfaren och har varit uppe hos oss många gånger förut med olika jägare, så han vet hur landningsbanan ser ut. Han vet också hur kan vara här på regntiden med högt gräs och blöt, mjuk mark, men han tror att det ska gå och är beredd att göra flygningen, så vi får lita på att han vet vad han gör.
Tack än en gång ni som är med och ber. Jag berättar imorgon hur det går.
-
Föda barn på sjukhus? Glöm inte pengar till barnmorskans handskar!
En eftermiddag för några dagar sedan kom en vän hit. Vi satt i flera timmar och pratade om allt och ingenting, blandade små vardagsfunderingar med stora tankar om situationen i det här landet. Vi kom in på hur det är att vara gravid och föda barn i ett land som detta, där den gamla sociala strukturen på många sätt har slagits sönder, men inte ersatts av en fungerande statlig organisation. Min vän berättade följande historia:
”En granne till mig fick barn för några veckor sedan. Jag följde med henne till sjukhuset när det var dags eftersom hennes man var ute på resa. Vi är egentligen inte släkt, men hon tillhör samma stam som min man, så jag var den granne som stod henne närmast. När vi kom till sjukhuset och in på förlossningsavdelningen blev vi mottagna av en kraftig barnmorska som vresigt sa åt min granne att lägga sig i förlossningssängen. ’-Ge mig pengar till handskar!’ fräste hon medan hon gjorde sig klar för att undersöka hur långt den blivande mamman var öppen. Min granne bad om ursäkt och sa att hon inte hade några pengar med sig. Hon hade tänkt köpa egna handskar, sa hon, men förlossningen hade kommit igång tidigare än väntat och hon hade därför inte hunnit. Om de bara kunde använda ett par av sina handskar nu så skulle hon betala så snart hon kunde. Barnmorskan drog muttrande fram en handske som bara täckte två fingrar och gjorde sin undersökning. ’Tre centimeter,’ sa hon. ’Det kostar 1000 CFA för handskarna (ungefär en dagslön för ett arbete utan krav på utbildning, min anm), och så kan ni gå och sätta er ute i väntrummet.’
Vi gick ut och satte oss, men värkarna tog snart i ordentligt, och plötsligt tog min granne tag i mig och skrek: ’Barnet är på väg!’ Jag hjälpte henne tillbaka till förlossningssalen och kallade till mig barnmorskans uppmärksamhet. ’Vad gör ni här?’ frågade hon surt. ’Det är inte dags än!’ Men mammans plågade skrik och mina envetna böner om att hon skulle släppa in oss fick henne till slut på andra tankar: ’Nå ja, upp i sängen då, skynda dig!’ Jag fick inte komma in, med stod kvar i dörren för att hålla ett öga på vad som hände. ’Nu kommer barnet!’ skrek min granne, och i en enda lång värk gick först vattnet, och sedan kom barnet ut. Det var en flicka. Barnmorskan tog emot barnet med en hand och la det på ett bord bakom sig. Sedan vände hon sig till mamman igen. ’Där har du din unge!’ muttrade hon. Men jag, som stod i dörren, såg att något var fel med den nyfödda. Hon andades inte. Jag kunde inte längre bara stå där och se på, jag gick in i rummet och fram till barnet. ’Hon andas inte,’ sa jag till barnmorskan. ’Ni måste göra något, fort!’ Men barnmorskan bara tittade på mig, så jag vände och sprang till salen bredvid för att kalla på hjälp. En annan barnmorska följde med mig tillbaka. Snabbt klippte hon navelsträngen, bad mig om ett tygstycke att svepa in barnet i, och sedan sprang hon iväg med den nyfödda till rummet där man kunde koppla in syrgas.
Vi hade tur, barnet överlevde, och nu är de hemma igen och mår bra. Men innan vi fick lämna sjukhuset beordrade de mig att städa förlossningssalen. Jag gjorde som de ville. Jag gjorde det inför Gud. Han kommer att ge mig min belöning en dag.”
Jag satt alldeles tyst när min vän berättat klart, önskade att historien inte var sann. Kanske var den överdriven, kanske var det inte så farligt egentligen. Men faktum är att även om man tar bort de värsta detaljerna, även om man slätar ut och försöker snygga till, så är det ingen vacker historia. Någonting är fruktansvärt fel om det är så här det går till. Det må vara ont om resurser, det må vara svårt att få tag på material, men det ger inte människor rätt att bete sig illa mot andra, i synnerhet inte de människor som genom sitt arbete ansvarar för andras liv.
Men det som berör mig allra djupast är ändå inte barnmorskans likgiltighet över ett barn som håller på att dö. Det som stannar kvar och mal i mina tankar är det där tysta accepterandet. Att handskarna ändå betalades. Att rummet ändå städades. Och att min vän efteråt visserligen för historien vidare, men att hon ändå avslutar med att uppgivet slå ut med händerna och säga att det gick ju bra, och en dag kommer nog Gud att belöna dem som handlat rätt.
Det finns mycket gott i att ställa upp och göra saker som man inte måste göra, men om alla bara ställer upp, vem ska då någonsin resa sig och säga ifrån? Säga att vi accepterar inte detta, det räcker inte att ett barn har räddats till livet, vi vill se en förändring och vi vill att den börjar här och nu.
Men nästan alla som jag träffar accepterar bara tyst. Säger att det ändå inte går att ändra på något. Säger att det måste till hjälp utifrån, att det måste komma fler vita och investera i landet, att det behövs pengar, bilar, skolor, fabriker, vita chefer som lär centralafrikanerna hur man ska arbeta. Men behövs det inte först och främst en vilja och en tro? Måste det ändå inte vara de som lever hela sina liv här, som är beroende av att landet fungerar, som måste ta det första lilla steget? Sedan kan saker rulla igång. Sedan kan det kanske skjutas till pengar, arbeten, företag som investerar. Men det måste börja här. Och vem ska sätta stenen i rullning? Vem?
-
Reklaminslag
Jag undrar om reklamen som sitter under det översta inlägget på något sätt är kopplad till det man har skrivit. Det är ganska träffande i alla fall att det idag står att en gravid kvinna dör varje minut och att Amesty vill ändra på det. Det verkar nästan som att det finns någon som har tänkt till lite…
-
Storm
Ikväll, en stund innan vi skulle äta, kom det ett regn- och åskoväder som var i en klass för sig. Det var inte helt överraskande; vi hade sett att himlen var olycksbådande mörk åt ”regnhållet” till. Men när regnet till slut kom så kom det hastigt, och med en ursinnig kraft. Det dånade mot plåttaket så att man knappt kunde höra sin egen röst, och små vattendroppar trängde in överallt genom de nätförsedda fönstren där fönsterglasen bara sitter i långa lodräta skivor som går att vinkla som persienner, beroende på hur mycket luft man vill släppa in. För det mesta är skivorna öppna på vid gavel, och det var inte helt enkelt att stänga igen dem i alla hast. Och medan vi sprang omkring och försökte rädda datorer, soffkuddar och skor från att bli blöta så märkte vi inte att badrummet redan hade förvandlats till en smärre sjö av regnvatten…
Theo, vars mat redan stod på bordet när stormen började, fick äta med hörselskydd för att inte få ont i öronen av dånet, och kocken, som precis hade varit på väg hem, satte sig i köket med en kopp te för att vänta ut ovädret.
Nu, några timmar senare, är lugnet återställt. Det regnar fortfarande, men nu är det bara ett lätt duggregn. Luften är fräsch, och det här blir nog en sån där natt när man får sova med täcke. Skönt. Men min planerade joggingtur imorgon bitti, den blir nog inställd. Vägen lär vara en enda lervälling, och jag har inte lust att komma hem med en stukad fot och rödlera i baken…