• Övrigt,  Språk, text och översättning

    Vardagsglädje

    Ibland önskar jag att jag kunde ha en videokamera med mig i fickan för jämnan. Jag var ute och sprang i morse. På vägen hörde jag sång, kvinnoröster som sjöng högt och ljudligt i den disiga morgonen. Efter en stund kom jag ifatt en flicka i åttaårsåldern och en kvinna som kan ha varit hennes mamma eller kanske storasyster. Kvinnan hade ett litet barn på ryggen och ett stort fat med ngunza, maniokblad, på huvudet. Jag gissade att de var på väg in till torget för att sälja bladen. Den tioåriga flickan hade knutit fast en vattenflaska på ryggen, ungefär på samma sätt som kvinnan hade knutit fast barnet. Sången som jag hört kom från detta lilla sällskap. Den lilla flickan gick inte, hon dansade fram på vägen, och svängde på rumpan så att vattenflaskan guppade på ryggen på henne. Kvinnan kunde inte låta bli att ryckas med, trots bördan på huvudet. Hon klappade i händerna och gick med gungande steg i takt till sången som de tillsammans framförde i två stämmor. Jag sprang förbi, lämnade dem att fortsätta sin vandring in till torget, men jag önskar så att jag hade kunnat föreviga ögonblicket med ljud och bild.

    Översättningen av gårdagens meningar var klurigare än jag tänkt mig. Förmodligen är det just därför som vi använder ord på sango och franska, för att det i många fall inte finns någon riktigt bra motsvarighet på svenska. Här kommer i alla fall ett försök till översättning:

    ”Knyt om med lite kamba och lance för att vara säker på att remorquen sitter fast ordentligt.”
    Knyt om med lite rep och gummiremsor (skurna av kasserade innerslangar) för att vara säker på att släpkärran sitter fast ordentligt.

    ”Idag ska vi äta gozo och crevette med koko och kpi. Vi steker lite babolo och matbanan till det också.”
    Idag ska vi äta maniok och en sås med räkor, koko (strimlade lianblad) och jordnötssmör. (Kpi betyder egentligen bara pasta, som i jordnötspasta eller sesampasta eller liknande.) Vi steker sötpotatis och matbanan till det också.

    ”Det är någon panne på nattgruppen, så vi får köra daggruppen på natten också.”
    Elaggregatet (fast visst kan man säga elgrupp även på svenska?) som vi brukar köra på natten är sönder… osv, resten förstår ni ju.

    ”Summorna på inbetalningarna correspondrar inte med summorna på fakturorna.”
    Ok, detta är en helt onödig grej. ”Correspondrar” kan helt enkelt översättas med ”överensstämmer”. Jag ska försöka hålla mig till svenska i det fallet.

    ”Det är någon som bippar mig, men jag har ingen kredit så jag kan inte ringa upp.”
    Att ”bippa” någon är att ringa en signal på mobilen för att visa att man vill prata men att man inte har några pengar att ringa för. ”Kredit” används om pengar som man laddar på mobilen. När man i Sverige köper refill så köper man alltså i RCA kredit.

    ”Var det ingen dounge med till den här shuian?”
    Var det ingen stark krydda med till det här grillade köttet?

    ”Vi får väl debruyera oss så gott det går.”
    Att ”debruyera sig”, ”se débrouiller” på franska betyder helt enkelt att klara sig eller att reda ut något. Ofta används det när man behöver reda ut en situation trots att man inte har de bästa förutsättningarna. Om man till exempel ska slå i en spik men saknar en hammare så får man ”debruyera sig” med en sten.

    ”Både kekena och bambupannåerna i taket måste bytas ut.”
    Både pinnarna/slanorna (som sitter som stomme i taket) och palmbladsmattorna måste bytas ut.

    ”Det är bara yanga senge.”
    Det är bara prat.

    ”Det gjorde han på ren mbana.”
    Det gjorde han på pin tji, eller, ursäkta ordvalet, det gjorde han bara för att jävlas.

    Slutligen, eftersom den här bloggen från början tillägnades min mormor: Grattis på födelsedagen mormor! Jag vet att det är en dag för sent, men bättre sent än aldrig. Hoppas att du hade en bra dag! Kram!

  • Övrigt,  Språk, text och översättning

    Språkförbistring

    När man ständigt lever med flera språk omkring sig dröjer det inte länge förrän man utvecklar sitt alldeles egna språk, som kan vara nog så svårt för utomstående att förstå. Här följer några meningar hämtade ur vårt vardagsspråk. Jag vet faktiskt inte hur pass oförståeliga de är för någon som inte pratar sango eller franska. Vissa ord använder jag så ofta att jag inte längre vet om det är riktig svenska eller inte.

    Förstår ni? Annars kommer översättning imorgon.

    ”Knyt om med lite kamba och lance för att vara säker på att remorquen sitter fast ordentligt.”

    ”Idag ska vi äta gozo och crevette med koko och kpi. Vi steker lite babolo och matbanan till det också.”

    ”Det är någon panne på nattgruppen, så vi får köra daggruppen på natten också.”

    ”Summorna på inbetalningarna correspondrar inte med summorna på fakturorna.”

    ”Det är någon som bippar mig, men jag har ingen kredit så jag kan inte ringa upp.”

    ”Var det ingen dounge med till den här shuian?”

    ”Vi får väl debruyera oss så gott det går.”

    ”Både kekena och bambupannåerna i taket måste bytas ut.”

    ”Det är bara yanga senge.”

    ”Det gjorde han på ren mbana.”

  • Övrigt

    One of these days

    På onsdag morgon vaknar jag klockan fem av att Theo börjar vrida på sig och gnälla i sin säng, och jag konstaterar lättad att tröttheten från igår är borta. Tisdagen var för både mig och Erik en utdragen ”dagen efter”. Den långa resan till och från Bangui kändes i hela kroppen och, som Erik uttryckte det, till och med att tänka var jobbigt. Men onsdag morgon vaknar jag alltså upp med nya krafter. Jag flyttar över Theo till vår säng, och vi ligger och myser en stund och läser böcker i ficklampans ljus medan dagen vaknar utanför. Det regnar, gryningsljuset är grått och luften kall och fuktig. Klockan halv sex går Erik upp och kokar gröt till Theo och te till oss. Jag och Theo ligger kvar en stund till och kurar under lakanet.
    Sedan äter vi frukost. Det regnar fortfarande och jag vet redan nu att det kommer att bli en långsam morgon. Här är regn en fullt legitim anledning att komma lite sent till jobbet, och mycket riktigt dyker Vanessa, eller Passi som hon oftast kallas, barnflickan, inte upp förrän kvart över sju. Elisa dröjer nästan till klockan åtta. Då har hon varit på torget för att mala maniokmjöl till oss på vägen hit, men i alla fall…

    Erik har gått ut till verkstaden, Passi tar hand om Theo, Elisa börjar diska och jag själv borstar tänderna och bäddar sängen innan jag slår mig ned vid skrivbordet. Jag skriver ett nyhetsbrev om CAWA till en av våra reseagenturers hemsida och sätter mig sedan för att försöka lista ut vilka som gjort de olika betalningarna som kom in på vårt konto igår. Det är inte det enklaste, eftersom ingen kund har betalat exakt den summa som det står på fakturorna. (Fråga mig inte varför…) Efter en stunds funderande och ett samtal med Erik, som kommit in från verkstaden, ger jag upp och bestämmer mig för att skriva till banken och fråga om de kan se varifrån överföringarna kommer.
    Jag tar med datorn och kör upp till internetcaféet. Vägarna i Berberati har blivit till en enda lervälling, och överallt klafsar människor omkring med risk för att halka eller åtminstone tappa skorna i den slippriga, sugande sörjan. Internetcaféet är nästan tomt på folk. Jag hälsar på mannen i kassan och går och sätter mig längst in i rummet, stoppar i nätverkssladden och lyckas till slut koppla upp mig mot nätet. Jag pratar en stund med min syster, som befinner sig på Island, över en lite osäker men ändå fullt acceptabel skypeanslutning. Jag kollar mejlen, lägger in ett nytt inlägg på bloggen och loggar in på banken. Allt går utan problem, uppkopplingen strejkar inte och en dryg timme senare är jag färdig.
    Jag kör vidare upp på stan. Det regnar fortfarande, om än inte lika kraftigt. Jag svänger in till Kodro, den såvitt jag vet mest välsorterade matbutiken i Berberati. Här kan man hitta mjölkpulver, havregryn, olika konserver, matolja, godis och en hel del annat. Jag hälsar på libanesen som sitter i kassan, en smal man som jag gissar kan vara i 30-årsåldern. Han ler och rynkar på näsan på samma gång, just så som han alltid brukar göra. Jag börjar plocka varor och lägga på disken. Ris, socker, olja. Ett butiksbiträde kommer fram och hälsar. Trots att jag inte vet hans namn tycker jag att jag känner honom vid det här laget. Han brukar alltid hjälpa mig att plocka varor, och sedan bära ut dem till bilen. Han springer också och köper saker i andra affärer åt mig, ifall det som jag vill ha inte finns i butiken. Jag fortsätter att plocka i hyllorna, nu med biträdets hjälp. Marmelad, havregryn, sardiner. Jag frågar om det finns Coca Cola i halvlitersflaskor. Det gör det inte, men mannen som jag inte känner namnet på springer genast iväg för att leta rätt på några åt mig. Under tiden pratar jag med libanesen i kassan. Vi beklagar oss lite över regnet, pratar om den dåliga vägen till Bangui, om skolsystemet i Libanon och om att svenska är svårt att lära sig. De vanliga enkilosförpackningarna med socker är slut och jag frågar när det kommer in nya. I nästa vecka. Butiksbiträdet kommer tillbaka med colan. Jag betalar och säger hejdå, får varorna utburna i bilen och ger 50 CFA i dricks som tack. Innan jag sätter mig i bilen går jag rakt över den leriga gatan för att köpa refill till min mobil hos min kompis pojkvän, som har en liten smyckeaffär där han också säljer refill till mobiltelefoner. Jag köper påfyllningskort för tio tusen, betalar och ska just vända mig och gå tillbaka till bilen när en kvinna som står bredvid mig i kassan frågar: ”Och vem är det som är här?” Jag vänder mig mot henne. Det är Marie-Helene, min kompis mamma. Hon frågar om jag känner killen som äger butiken och blir uppenbart förvånad när jag säger att jag vet vem det är. Vi växlar några ord, men klockan närmar sig tolv och jag måste åka hemåt. Jag kör tillbaka på den leriga vägen och aktar mig för att spruta lera på skolbarn som klafsar fram genom rondellen i centrum. Erik ringer och frågar om han ska behöva sitta och vänta på mig hela dagen. Jag kan se hans ironiska leende framför mig. Det brukar vara jag som ringer till honom i verkstaden och säga att det är dags att komma in och äta.

    Jag kommer hem och hittar Theo och Vanessa på verandan. Theo babblar nöjt på sitt eget språk. När han får syn på mig ler han ett stort leende. Vi går och tvättar händerna under ljudliga protester från Theo, och jag mosar potatis och kanda, en sorts köttbullar gjorda på köttfärs och malda pumpafrön, till honom. Vi äter alla tre och sitter sedan och pratar ett tag innan det är dags att återgå till arbetet.
    På eftermiddagen bakar jag havrekex med helgonet i köket. Helgonet heter egentligen Saint-Claire, men kallas mest för Saint, vilket betyder just helgon på franska. Kexen blir goda, smakar som en blandning mellan mariekex och digestivekex. Dessutom är det ett väldigt bra recept. Alla ingredienser finns att få tag på i RCA. Saint smakar på ett kex och det riktigt lyser ur ögonen när han säger: ”De smakar ju precis som köpekex.” Det var det bästa betyget han kunde tänka sig.
    Saint berättar också att Olivier har släppts ut från arresten. Det känns bra, men samtidigt undrar jag hur många andra som sitter där på lösa grunder och som INTE släppts.

    Jag kör upp en snabb sväng till internetcaféet igen för att skicka iväg några mejl till olika kunder. Det har slutat regna, och trots att det fortfarande är mulet har vägarna torkat upp förvånansvärt bra. När jag är färdig med internet måste jag upp till affären en gång till för att köpa två saker som jag glömde tidigare: mjölk och tändstickor. Libanesen ler sitt vanliga rynka-på-näsan-leende och säger att de har tur som får se mig två gånger idag. Anonymitet? Existerar inte här. Jag kör hem på gator som vimlar av människor och motorcykeltaxis som vågat sig fram efter regnet, och jag är som alltid lite rädd att köra på någon. Inte för att jag kör dåligt, utan för att jag hört att det finns människor som med flit ser till att bli påkörda för att kunna få ut ett rejält skadestånd och därmed pengar att leva för.
    På vägen hem betraktar jag gatulivet: mammor som bär sina barn på ryggen, småpojkar som rullar cykeldäck framför sig, getter som letar efter något ätbart i dikena, en flicka som ligger på alla fyra utanför den lilla biografen vid Baba Salao och försöker att få en skymt av filmen som visas där inne genom den lilla glipan mellan marken och draperiet som täcker dörröppningen. Jag måste le för mig själv.

    Väl hemma är Theo trött. Han har inte sovit mycket under eftermiddagen. Jag försöker ge honom lite mat, men han vill inte ha. Han dricker lite juice, och av det piggnar han till och vill plötsligt ner på marken och öva sig på att gå. Man behöver bara hålla honom i ena handen nu. Ibland är det lite vingligt men det dröjer nog inte alltför länge innan han går själv. Tur bara att barn inte slår sig lika mycket som vuxna när de ramlar…
    En vän, Gere, ringer från Ndele i norra RCA. Hennes man dog förra året, blev skjuten när han arbetade i ett projekt som skulle bekämpa tjuvjakt. Min vän har blivit lovad att få ut ett engångsbelopp som någon typ av pension eller skadestånd, men för att få pengarna måste hon ta sig till Bangui. Hon ber mig att betala resan. Jag är tveksam. Inte för att jag inte vill betala, det kostar inte så mycket, men jag tvivlar på att Gere någonsin kommer att få ut några pengar för sin mans död. Jag har redan pratat med en av våra spårare, som kommer från Ndele, om detta. ”Det sämsta hon kan göra är att komma till Bangui,” sa han. ”I Ndele har hon det bra, hon har tillräckligt att leva av. Hon kommer inte att få ut några pengar i Bangui, det enda som kommer att hända är att hon gör av med det lilla hon har till ingen nytta. Och tänk på hennes barn. Vem ska ta hand om dem när hon är borta?” Jag tror att spåraren har rätt, men hur förklarar jag det för Gere? Hon, som aldrig varit längre än 20 mil hemifrån, hur ska hon kunna förstå att det inte finns något för henne att hämta i Bangui?
    Erik kommer in. Vi badar Theo och lurar i honom gröt genom att mata honom medan han sitter i badet. Borstar hans tänder och lägger honom. Jag somnar också och får tvinga mig att vakna igen för att gå upp och äta oxsvanssoppa och pannkakor med Erik. Kvällen är råkall och jag fryser trots långbyxor och tjock tröja. Jag borde gå och duscha, men tanken på att klä av mig kläderna är inte särskilt lockande, så jag sitter kvar framför datorn medan Erik pratar i telefon.
    Till slut finns ingen återvändo. Jag fyller en hink med varmvatten, tvättar mig snabbt och skyndar mig sedan till sängen där jag kurar ihop mig under täcket. Ligger ett tag och lyssnar på tystnaden som ibland avbryts av smällar när små frukter ramlar ner på husets plåttak. Erik och Theo snusar rofyllt. Snart gör jag det också. God natt.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Ekonomisk kris

    Den ekonomiska krisen har varit ett aktuellt ämne länge nu. För många har det nog varit mer prat än verklighet: ständiga rapporter om att nu går det si och nu går det så med ekonomin. Visst har det påverkat vardagen även för många svenskar, men utan att vara någon expert så tror jag ändå att de flesta har klarat sig relativt bra. Alla som jag känner kan fortfarande köpa mat och kläder, bensin till bilen och till och med en ny mikro om den gamla skulle gå sönder. Skolor och sjukvård fungerar och är fortfarande gratis, även om det ibland finns mycket att förbättra. Vägarna håller samma standard som tidigare, och på hyllorna i affärerna finns fortfarande samma utbud som innan krisen.

    Centralafrikanska Republiken hade ett mycket sämre utgångsläge än Sverige. Kanske är det därför som krisen blir så mycket mer påtaglig här. Jag kan inte undgå att märka det: de människor som finns omkring mig har knappast pengar för att tillfredsställa de mest elementära behoven, som att få mat i magen och medicin till sina sjuka barn. Även innan krisen levde många människor på gränsen. När det nu är ännu mindre pengar i omlopp kan det inte bli annat än värre. Människor är desperata. Det finns inga pengar, inga jobb. Aldrig tidigare har vi haft så många som frågat oss om arbete, i genomsnitt har det nog kommit in tio förfrågningar om dagen. Många har med sig arbetsintyg från företag som tidigare arbetat i landet men som nu bommat igen: diamantföretag, skogsbolag, alla har dragit åt svångremmen och avskedar sina anställda för att försöka överleva krisen och kanske kunna komma igen senare.

    I våras fick RCA sina utlandsskulder avskrivna. Jag vet inte vilka resultat det gett på högre nivå, men det ser inte ut att ha gjort någon skillnad för vanliga människor, i alla fall inte för dem som bor utanför Bangui. Det finns statsanställda som inte fått ut sin lön på månader, kanske till och med år. Detta är i och för sig inget nytt, men man hade kanske kunnat tänka sig att det tillskottet som kom till i statskassan efter avskrivningen av skulderna hade kunnat ändra på det. Det verkar tyvärr inte som det gjort det. Resultatet är att skolbarnen själva får betala för sin skolgång. För att få börja skolan måste man betala en inskrivningsavgift och en försäkring, som egentligen inte är någon försäkring eftersom man aldrig kan få ut några pengar ifall något skulle hända. Jag vet inte hur många som kommit den här månaden och bett om hjälp för att kunna betala dessa pengar så att barnen åtminstone får gå i skolan. Och hur mycket handlar det om? Knappt 10000 CFA/barn. Hur mycket motsvarar det? Kanske femton dagars mat till en familj, om man äter billigt. Återigen, detta är inget nytt, men i och med den ekonomiska krisen har det blivit ännu lite värre.

    Pengar som tidigare betraktades som småpengar har idag blivit värdefulla. Jag var hemma hos en vän och gjorde en intervju med henne och två kvinnor till. När intervjun var färdig tänkte jag att jag skulle bjuda på fika. Det var förstås fel, jag borde ha vetat bättre, men i det fallet tänkte jag som en svensk. Jag frågade om vi kunde skicka ett barn att köpa makala, friterade bullar. Min vän blev genast generad och började be om ursäkt för att hon inte själv hade kunnat köpa något att bjuda mig på. Jag insåg genast mitt misstag men försökte förklara att det inte alls handlade om att hennes gästfrihet var otillräcklig. Tvärt om hade jag fått göra en intervju för att sedan kunna skriva en artikel som jag kanske skulle kunna sälja till en tidning. Kunde jag inte då få bjuda på fika som tack? Min vän gav motvilligt med sig, ropade på 8-årige Sedrik och frågade hur mycket makala han skulle köpa. ”Köp för fem hundra,” sa jag. Det blev alldeles tyst, och jag kände att jag gjort ytterligare ett misstag. ”Det är för mycket,” sa min vän. ”Jag vill inte ha några makala,” sa en av de andra kvinnorna. ”I så fall får hon hellre ta de pengarna och köpa riktig mat till oss.” Men stenen var redan i rullning. Sedrik stod och väntade, och jag minskade summan till två hundra, ca tre kronor. Han sprang iväg med pengarna. Stämningen var tryckt. Min gest, som var menad som en trevlig avslutning på eftermiddagen, var osmaklig. Jag hade lika gärna kunnat erbjuda mig att köpa godis för fem hundra kronor till en kväll tillsammans med mina svenska vänner. Kvinnan som sagt att hon hellre ville ha mat reste sig och gick. Sedrik kom tillbaka med makalan i en plåtburk. Burken blev stående på bordet, ingen öppnade den för att äta. Till slut gick jag hem, och min vän sa att jag åtminstone måste ta med mig en bulle på vägen. Jag bad att få köpa mat åt familjen till kvällen, men det fick jag inte. Min vän log mot mig och sa att de inte kunde leva av mig. På vägen hem skämdes jag.

    Jag skulle kunna fortsätta länge till och berätta. Det finns så många människor runt omkring mig som saknar pengar till det alldra nödvändigaste. Det finns fler undernärda barn än tidigare, fler som inte går i skolan, som inte har arbete, som inte har råd att betala för vård när de är sjuka. Men mitt i allt detta fortsätter människor ändå att leva. Dag efter dag lyckas mammor ändå att duka fram mat till familjen, köpa nya kläder till barnen, betala de nödvändiga skolavgifterna. Dag efter dag går livet vidare, och jag kan inte annat än att beundra människorna jag möter för deras mod och uthållighet. Ibland tänker jag att det är kvinnorna, mammorna, som ändå bär det här landet i sina armar, som genom sina ständiga omsorger ser till att det ännu inte störtat över kanten. Mammorna med sin obändiga vilja och sin enorma motivation till detta: att få familjen att överleva ännu en dag. Och ännu en. Och ännu en.

    Dagen efter var jag åter tillbaka hos min vän. När jag sa att det var dags att gå hem bad hon mig att stanna ännu en liten stund. Hon ställde fram ett litet bord och dukade fram bröd och en tallrik med yabanda ti gbutu. ”Idag ska du få äta,” sa hon och log. Jag skämdes igen, samtidigt som jag kände tacksamhet och djup beundran.

    Ibland får jag känslan av att vara en lyckomaskin som bara ger och ger och ger: pengar till skolavgifter, löner för arbeten som jag egentligen inte behöver ha utförda, betalning för frukter som jag egentligen inte vill ha. Men jag får också så mycket igen: skratt, glädje, vänskap, men också förtroendet att få vara med och dela de ibland mycket knappa materiella tillgångarna. Här, mer än någon annanstans, får jag öva mig i både att ge och att ta emot med glädje.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Tillbaka

    Tillbaka i Berberati, med ett Internet som inte fungerar. Dagen innan vi åkte till Bangui slog blixten ner här och förstörde någonting, vilket gör att vi nu bara har tillgång till ett lokalt nätverk men ingen anslutning till Internet. Förhoppningsvis är det bara säkringar som bränts, i så fall är det ganska enkelt fixat. Erik håller på och kollar upp det nu. Om det är mer än bara säkringar som förstörts är det värre. Då får vi nog räkna med att använda internetcaféet hos katolikerna under den sista veckan här i Berberati. Det fungerar ju bra det också, även om det är mycket mer tidskrävande.

    Dagen innan vi åkte härifrån hände också något annat. Olivier, som arbetar här i köket, blev arresterad av den lokala polisen. Han hade under en tid haft en liten motorcykel hos sig, som han hyrt av en äldre släkting för att köra motorcykeltaxi med och på så sätt tjäna lite extra pengar. I förra veckan blev motorcykeln stulen. Olivier anmälde stölden och försökte själv hitta tjuven, men utan resultat. Sedan, i torsdags, kom Olivier inte till jobbet på morgonen som han brukar, och vid niotiden kom hans pappa och meddelade att han var arresterad. Eftersom det gått flera dagar utan att de hade hittat vare sig motorcykeln eller tjuven så hade den äldre släktingen börjat anklaga Olivier och sagt att han bara iscensatt stölden, men att han egentligen själv låg bakom alltihop och hade sålt motorcykeln och behållit pengarna. Det var inte mycket vi kunde göra. Dyker man upp som vit och försöker medla blir det oftast bara värre. Då finns det alltid någon som ser att det finns pengar att hämta, och så höjs eventuella bötessummor flera gånger om. Vi lät alltså det hela bero och hoppades att det skulle vara löst när vi kom tillbaka från Bangui.

    Idag är dock Olivier fortfarande kvar i arresten. Det har bestämts – med största sannolikhet utan någon som helst typ av rättslig prövning – att han inte ska släppas förrän han betalat motorcykeln. Familjen har bett om att han ska få bli fri så att han kan arbeta och tjäna ihop pengar att betala med, men det har inte blivit beviljat. Anledningen? Jo, att ”hans vita” har kommit tillbaka och att de säkert kommer att resa bort med honom om han släpps, och så kommer släktingen aldrig att få några pengar för sin motorcykel. Igår när Elisa, som också arbetar här i köket, var uppe för att hälsa på Olivier fick hon inte ens se honom utan de fick prata med varandra genom en stängd dörr, som om han vore en farlig brottsling som var tvungen att sitta isolerad.

    När jag tog bort min tidigare publicerade text ”laglöst land” så skrev jag att jag skulle återkomma med ett mer objektivt inlägg i frågan. Här är ett sådant inlägg, säkert kommer det fler. Exempel på liknande situationer finns det gott om, situationer där de så kallade lagens väktare inte bryr sig ett dugg om att ta reda på vad som egentligen hänt, utan helt enkelt lyssnar på den person som är mest inflytelserik, på den som har mest att erbjuda om ett fall döms till deras fördel. Jag vet inte hur det ligger till just i fallet med Olivier, men jag vet att det alltför ofta händer att den ena av två parter i en konflikt helt enkelt säger: ”Döm ut den högsta bötern ni kan, så får ni 20 % av beloppet i egen ficka.” Självklart blir den ”skyldige” då dömd att betala böter. För vem bryr sig egentligen om rättvisa? Det enda som betyder någon är väl att jag och min familj har mat på bordet, kläder att sätta på kroppen och tillräckligt med pengar för att kunna köpa en ny flashig mobiltelefon?

    Jag vet inte om man ska göra något eller inte. Om man gör saken bättre eller sämre genom att lägga sig i. Jag vet inte. Jag blir bara så arg. Det kan inte få fungera så här.

  • Övrigt

    Connection problems

    För övrigt kan jag meddela att det VAR ett större fel på vårt internet än bara säkringar, så nu blir det Centre Culturel Catholique här framöver. Skönt att de finns i alla fall. Visst klarar man sig utan en internetuppkoppling, men det blir onekligen mer och mer komplicerat när alltmer arbete sköts via nätet. Ja… har man inga problem så skapar man sig några.

  • Övrigt

    Bangui

    Vi är i Bangui nu, huvudstaden som när man kommer från Europa ser ut som en liten by, men som, när man kommer från Berberati faktiskt är ganska imponerande med trafikljus, asfalterade vägar och ett och annat flervåningshus. Resan igår gick bra, det tog oss ungefär 11 timmar att åka vilket inte är alltför illa. Väl framme träffade vi Adam och Charlotte, och på kvällen gick vi ut och åt på en restaurang i närheten av vår lägenhet.

    Vi har inget internet där vi bor i Bangui, utan får åka hem till Charlotte eller gå till ett internetcafé för att kolla mejlen. Därför har jag inte så mycket tid att skriva nu, men det kommer mera så småning om. Tills vidare önskar jag er alla en trevlig helg.

  • Övrigt

    Varför.

    Ibland kan man inte göra annat än att fråga sig varför. Harouna dog igår. Det var oväntat. Han hade blivit bättre, hans bror Daouda var på väg till Bangui och hade gott hopp om att få träffa honom i livet. Men vid middagstid ringde Charlotte och sa att Harouna var död. Borta. Det fanns inte längre något hopp. Och när Daouda kom fram till Bangui sent igår kväll hade de redan begravt honom.

    Jag kände egentligen inte Harouna, hade träffat honom några gånger men kan inte säga att jag kände honom. För mig är det inte en personlig förlust, men det gör ont i mig ändå. För Daoudas skull, och för alla andra som i och med detta har mist en släkting och en vän. Och för att jag, trots att vi gjort allt vi kunde, ändå kan känna ett styng av skuld. Om han inte hade arbetat för oss så…

    Men livet går vidare. Enligt muslimsk tradition, åtminstone här i RCA, ska solen inte gå upp över en död kropp. Begravningen ska alltid ske innan nästa soluppgång. Idag är en ny dag. Harouna är inte bortglömd, men idag är en ny dag och för oss som får nåden att leva även idag går livet vidare, även om det ibland är smärtsamt.

    Muslimer här i RCA säger att man inte ska fråga sig varför någon dör. Man ska inte ifrågasätta Gud. Men jag ändå inte låta bli att undra. Varför.

  • Övrigt

    Framsteg

    Man säger ofta att utvecklingen går bakåt i det här landet. Jag hör det både från vita och från centralafrikaner som bor här, alla är ganska eniga om att det i alla fall inte går särskilt mycket framåt. Men det finns faktiskt saker som utvecklas till det bättre. Litegrann i alla fall. Nyss var jag uppe på banken och plockade ut pengar från ett konto som ursprungligen öppnades på ett bankkontor i Bangui. Det låter kanske inte så konstigt, men så sent som förra året var det stört omöjligt att få  ut pengar från bankkontoret här i Berberati om kontot ursprungligen hade öppnats i Bangui, och detta trots att det är samma bank. Men nu har det alltså hänt något. Jag var inne på banken för ett par veckor sedan och frågade om jag inte kunde öppna ett konto här i Berberati för att sedan göra en överföring från mitt konto i Bangui. Bankchefen tittade lite konstigt på mig. Sedan bad han om mitt namn, knappade lite på sin dator, och skrev sedan en lapp som han gav till mig. Där stod kontonumret till det konto som jag öppnat i Bangui samt saldo på kontot. ”Du har ju redan ätit upp alla dina pengar, du har inget kvar att ta ut,” log han lite retsamt. Jag bara gapade.

    Samma dag såg jag till att det gjordes en överföring från vårt konto i Sverige, och idag kunde jag alltså gå och hämta ut pengarna. Imponerade.

  • Safari

    Snart åker vi

    Det börjar dra ihop sig för avfärd. Det är tisdag morgon och jag sitter vid skrivbordet och försöker samla ihop trådarna. Vi skulle ursprungligen ha åka imorgon, men det skjöts fram till torsdag, som senare blev fredag morgon. Det hade jag egentligen kunnat räkna ut redan från början. Det blir alltid så. Fenomenet har till och med fått ett namn: ”planning safari”, safariplanering. Det blir så för att det alltid dyker upp oförutsedda saker. För att kompressorn slutade fungera häromdagen när de skulle måla bilarna. För att en av våra väskor, som vi lämnade i Yaounde eftersom vi inte hade någon plats över i bilen och som skulle komma med Edgards bil nu i veckan, aldrig kom med, vilket gör att vi saknar en del av de saker som vi egentligen hade behövt på resan. För att det har regnat en hel del, vilket oundvikligen gör att arbetet går lite långsammare. Alla sådana här småsaker, tillsammans med en alltför optimistisk ursprunglig planering, gör att saker ofta händer några dagar senare än planerat. Det vill säga, när vi har de tidsmarginalerna. Sedan, när kundsäsongen börjar, då är det punktlighet som gäller. Då måste saker klaffa. Men än så länge är det ingen panik även om vi skulle dra ut på arbetet några dagar, och därför låter vi det bli så.

    Det mesta är egentligen fixat. Bilarna är grundligt genomgångna inifrån och ut, och idag ska de sätta på nya CAWA-dekaler. Arbetskontrakten är förberedda och ska skrivas under imorgon. Det mesta av maten som våra anställda ska äta under säsongen är inköpt, bland annat 550 kg socker, 5000 burkar tomatsås, 175 kg kaffe och 30 st 20-litersdunkar med matolja. I de stora bränsletankarna som lastas på bilar och på lastbilen finns några tusen liter diesel, vilket åtminstone borde räcka till försäsongen, innan kunderna kommer.

    Men några trådar är alltså kvar att samla ihop. Torrmjölk ska beställas från Douala med en handelsman vid namn Bakari. Bilarna ska packas och allt-det-där-sista ska ordnas ute i verkstaden. Skjortorna till kökspersonalen måste levereras. (Varför är skräddaren aldrig klar i tid?)  Det måste göras några hinkar med jordnötssmör så att Adam, Erik N och de andra har något att laga mat av under de första veckorna. I år har vi bestämt oss för att strunta i att köpa sardiner på burk, vilket tidigare har ersatt kött under de första månaderna i bushen, innan jakten kommer igång. Sardiner är dyrt, och dessutom brukar alla efter ett tag börja klaga på att de mår illa av smaken. (Konstigt när de inte bryr sig om att laga till sardinerna utan istället bara öppnar burken och äter dem som de är…) I år blir det istället olika torkade blad, torkade räkor och jordnötssmör på menyn. Lite mer arbete för att tillaga (vilket i och för sig är en stor nackdel för män som lever i tron att matlagning är ett genuint kvinnogöra), men i gengäld både billigare, godare och nyttigare.

    Eftersom jag och Erik kommer tillbaka till Berberati en gång till innan vi ger oss av ”på riktigt” så behöver inte allt vara i perfekt ordning när vi åker på fredag, men det känns ändå som att det här är det stora uppbrottet. Det är nu som de flesta åker österut mot bushen och campen. Det är nu som den mesta packningen ska med upp. Och de sista trådarna blir definitivt inte ihopsamlade av att jag sitter här och bloggar. Dags att jobba.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.