• Safari

    Hemma igen

    Så var man hemma på ytterligare ett ställe. Sent i fredags eftermiddag kom vi fram till vår jaktcamp, Kocho, mitt ute i skogen i östra RCA. Jag tror faktiskt att det här är det ställe som känns mest hemma för mig, följt av Irisgatan i Örebro på en god andraplats. Det är här vi har vårt eget lilla hus, vårt eget liv som vi själva byggt upp. Här sover vi i våra egna sängar och äter mat vid vårt eget matbord. Här är vi inte gäster. Här är vi bara hemma.
    De senaste dagarna har varit händelserika. För en dryg vecka sedan, jag tror att det var förra torsdagen, ringde Erik från campen och sa att en av våra anställda, David (han som jag skrivit om tidigare, som hade Hepatit i slutet av förra året) var allvarligt sjuk och förmodligen behövde flygas till Bangui. Eftersom David då befann sig i Bakouma, den sista större byn på vägen ut till campen, så lyckades vi få en plats till honom på uraniumföretaget Arevas flygplan som flög från Bakouma till Bangui på fredagmorgonen. Charlotte, som åkte för att hämta David på flygplatsen, sa att han såg mycket dålig ut. Hon körde honom till sjukhuset, och efter åtskilliga undersökningar och prover fick vi diagnosen: TBC, malaria, tyfoid och amöba. David själv ville bara åka hem, och eftersom det inte tjänar så mycket till att bli inlagd på sjukhuset då man ändå inte får någon vidare hjälp där så köpte vi mediciner och körde hem honom.
    De följande dagarna hade vi mycket att göra, bland annat med en lastbil som skulle åka mot campen, så det var inte förrän på tisdagen som jag åkte och hälsade på David. Besöket gjorde mig rädd. David såg döende ut. Två veckor tidigare hade han åkt mot campen tillsammans med Erik, vi hade glatt vinkat hejdå och sagt att vi skulle ses i slutet av månaden. Nu var det bara skinn och ben kvar av honom. Han orkade inte prata, knappast ens lyfta handen för att hälsa. Sjukhuset orkade han inte heller åka till, sa hans fru, och jag förstod. Någon akutmottagning existerar i praktiken inte på de statliga sjukhusen, och för David hade det varit en omöjlighet att sitta och vänta på en träbänk i timmar innan han fick hjälp. Jag åkte hem med tungt hjärta. Under kvällen bestämde vi oss för att erbjuda David och hans fru att åka till Schwebbs, det bästa privatsjukhuset i Bangui, och se om han kunde få någon hjälp där. Dagen efter kördes han dit, men efter ytterligare undersökningar, som bland annat bekräftade TBC-diagnosen, fick vi veta att han inte kunde bli inlagd. Endast de statliga sjukhusen har rätt att behandla TBC. Det slutade med att en läkare från Schwebbs åtog sig uppgiften att följa med David till det sjukhus som har patent på TBC-behandlingen, köpa mediciner, och sedan ge honom behandling i hemmet.
    På onsdagen ringde så Erik igen och berättade att de hade ytterligare ett sjukdomsfall i campen. Mekanikern Zero hade ett svullet ben. Svullnaden hade gått upp och ner under en längre tid, men nu såg det inte alls bra ut. Skulle jag kunna ringa till missionärsflyget SIL i Yaounde och fråga om de kunde flyga upp och hämta honom? I så fall skulle jag, Theo och Charlotte också kunna flyga upp med dem istället för att åka bil till campen. Jag och Charlotte var inte förtjusta i idén, vi hade sett fram emot bilresan, men jag ringde i alla fall och frågade. Efter en halvtimme ringde piloten, Dennis, upp mig och sa att de skulle kunna flyga oss upp på fredagen och ta tillbaka Zero på lördagen. Det var för bra för att tacka nej, och jag och Charlotte insåg att vår lust att åka bil inte gick att ta med i beräkningen. Vi bekräftade för SIL att vi ville ha flygningen, och fick veta att vi skulle lämna Bangui vid halv tolv-tiden på fredagen. Eftersom flyget inte kunde ta lika mycket bagage som bilen skulle ha tagit fick vi nu börja göra om planerna. En pick-up skulle ändå åka från Bangui till campen. Den fick ta en del av lasten. Av det som var kvar skulle vi ta det mest nödvändiga i flyget och lämna resten till senare. Vi insåg att hela torsdagen skulle gå åt till att göra de sista inköpen och sedan packa.
    På torsdag förmiddag, när jag och Charlotte var och handlade mat, ringde telefonen. Det ringde bara en signal och jag hann inte svara, men jag såg att det var från Davids nummer så jag ringde upp. Det var hans fru som svarade. ”David har dött…” var allt jag hann höra. Sedan bröt det igen.
    Resten av dagen passerade som i en dimma. Eftersom David var anställd av oss var det vi som fick stå som ansvariga för de praktiska arrangemangen kring begravningen. Sådant måste ordnas på en gång i RCA. I värmen kan en kropp inte bli liggande mer än något dygn. På kvällen satt jag med på dödsvakan fram till klockan elva. Sedan åkte jag hem och sov några timmar, för att därefter använda fredag morgon till att packa. Klockan tio, när vi skulle åka ut till flygplatsen, var allt kaos. Vi vägde våra saker och insåg att vi hade 300 kg. SIL hade sagt att de kunde ta 290. I all hast sorterade vi ut några burkar med mat som var mindre viktiga och körde sedan som galningar ut till flygplatsen. Väl där fick vi pusta ut, eftersom planet var lite försenat. Strax efter tolv kom vi slutligen iväg, och tre och en halv timme senare landade vi på Kocho Airstrip.
    Och nu är vi alltså här. Egentligen finns det mycket mer att berätta. Men idag får det vara nog så här, för just nu har jag inga mer ord, inte om tomrummet efter David och inte heller om det paradis som jag befinner mig i. Idag får både sorgen och lyckan vara ordlösa, och denna första advent ska jag ägna åt att titta igenom innehållet i diverse lådor och tunnor som stått orörda sedan i slutet av april förra året. I morse hittade jag min adventsljusstake. Kanske hittar jag även några ljus innan kvällen. I så fall ska jag tända ett och tänka på kören i Vintrosa som sjunger ”Han kommer, han kommer…”. Men jag önskar inte att jag var där. Jag är just på det ställe där jag vill vara.
    Glad första advent till er allihop!
  • Övrigt

    Nu åker vi

    Imorgon är det dags. Då försvinner vi från Bangui, från internet och från civilisationen. Men bloggen kommer att hållas uppdaterad tack vare min käre bror som lovat att publicera mejl som jag skickar till honom. (Jag kan nämligen skicka mejl via satellittelefon.)

    Eftersom jag inte kan gå in på internet så kommer jag inte att kunna läsa eventuella kommentarer, så vill ni kontakta mig får ni skriva på e.mararv@uuplus.com. Dock vill jag understryka att satelliuppkopplingen är väldigt långsam, så jag vill inte ha några bilder eller någon specialfomaterad text dit. Bara vanliga mejl med vanlig text.

    Hej så länge!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag,  Lika olika - kulturella krockar och möten

    Ovärdigt?

    Ibland känns livet så opolerat och brutalt. Placides kusin var här igår, och vi satt en lång stund och pratade. Jag gav honom kopior av Placides sista anställningskontrakt och lönespecifikation, och han berättade om vad som hänt sedan vi lämnade RCA i början av juni, om hur Placide bara hade blivit sämre och sämre men inte velat inse hur allvarligt det var, hur han stapplat ut ur sovrummet på kvällarna för att sitta med i gemenskapen ute på gårdsplanen och prata, men hur han då inte ens orkat ta på sig kläder.
    ”Till slut”, sa brodern, ”sa jag till honom att han måste åka hem till Kaga Bandoro. Jag såg ju hur sjuk han var, och det är så dyrt när någon dör i Bangui.”

    Placide hade inte velat åka, men en storebror från Kaga Bandoro hade kommit och hämtat honom. Det var för dyrt att dö i Bangui. När slutet oundvikligen närmade sig valde de att inte ens försöka söka vård, utan att istället ta med sig Placide till en liten stad där det inte finns något ordentligt sjukhus, men där det är billigare att ordna med en begravning.

    Jag är inte helt oförstående inför deras sätt att resonera. Placide var dödssjuk, större delen av hans familj fanns i Kaga Bandoro, och därför var det där han borde dö. Dessutom hade ingen haft råd att köpa kista och betala begravningsplats i Bangui. Men ändå känns det så ovärdigt. Det känns som att de gav upp för tidigt. När vi kom till Bangui i oktober frågade vi Placides lillebror, som också arbetar för oss, om det fanns någon möjlighet att vi skulle kunna skicka en bil till Kaga Bandoro och hämta honom och betala för vård.
    ”Det går nog inte”, sa brodern. ”Familjen kommer inte att gå med på det.”

    Och en del av mig förstår. De ville att han skulle dö hemma, inte i Bangui, inte i en bil på vägen. Men jag har ändå svårt att acceptera att det måste vara så, att man måste ge upp innan man gjort allt som står i ens makt. Är det kanske jag som inte vågar se verkligheten i vitögat? Är det kanske så att det är vårt svenska, västerländska sätt att hantera döden, där man kämpar ända fram till slutet och där de flesta människor dör i en opersonlig sjukhussal, som egentligen är det mest ovärdiga?

    Theo och Placide flyger ner till Bangui i slutet av förra säsongen.

  • Övrigt

    Abakar Billy Placide

    Abakar Billy Placide är död. Sent på kvällen den 11 november 2009 lämnade han oss för att inte återvända.

    Placide var vår skinner, alltså den som arbetade med att bereda hudar och horn från de djur som vi skjutit. Men han var mer än så. Placide var en vän, och han har lämnat ett tomrum efter sig som inte någon annan helt och fullt kan fylla.

    Jag lärde känna Placide för drygt fem år sedan, då jag tillbringade några månader i den jaktcamp där Erik arbetade som lärling. Företaget, som hette Idongo Safari, drevs av en fransman vid namn Matthieu Laboureur. Placide bodde då tillsammans med en många år yngre kvinna i en liten gräshydda med två rum, lite i utkanten av den lilla byn som byggts upp av alla som arbetade för företaget. Inte långt därifrån låg huset där skinnen bereddes, och där tillbringade Placide den mesta av sin tid. Han älskade sitt arbete och tog det på största allvar. När jägarna kom hem med en trofé så ville han inte äta eller vila förrän han flått djuret, brett ut huden och lagt på ett tjockt lager salt för att den skulle torka. Hans unga kvinna klagade ofta på att han aldrig kom hem i tid och att hon inte visste om han skulle äta maten som hon hade lagat till honom eller inte.

    Placide var en mästare på att hitta på smeknamn åt folk. Namnen brukade vara väl valda, och berätta något om personen som fick dem. Erik hette från början Andjibouvo, efter en insekt som ger ifrån sig ett väldigt mörkt surrande, som Placide tyckte liknade Eriks mörka röst. Senare byttes dock namnet ut till Laikenye, den Listige Räven. Namnen var inte alltid smickrande. En annan lärling på Idongo Safari blev kallad ”Tsetsemunnen” eftersom han var så matglad.

    När vi startade CAWA fick vi en förfrågan från Placide om han kunde få arbeta för oss. Det hela var lite känsligt. Placide hade arbetat för Matthieu i många år, och även om han var fri att säga upp sig och söka ett nytt arbete om han ville så visste vi att Matthieu skulle uppfatta det som att vi ”stal” hans anställda. Därför tog det ett år innan vi vågade bestämma oss för att säga ja till Placide. Redan under vår första säsong, innan han var anställd av oss, kom han dock och hjälpte till med det slutliga beredandet av troféerna inför exporten i slutet av året, och vi var djupt tacksamma. Hade han inte gjort det hade flera av troféerna blivit förstörda under transporten.

    Hösten 2007 började så Placide att arbeta för oss. Vi ångrade aldrig att vi anställt honom. Förutom att han var en skicklig skinner var han också en god organisatör, och han hade en förmåga att verkligen fullfölja sitt arbete från början till slut. Han var alltid på plats när jägarna kom hem med en viktig trofé, och han var också den som var kvar i Bangui och övervakade arbetet med troféexporten ända tills alla horn och hudar var packade i lådor och inlämnade på flygplatsen. Dessutom var han mycket speciell på så sätt att han, till skillnad från de flesta centralafrikaner, gärna ville dela med sig av sina yrkeskunskaper. Under de två säsonger som han arbetade för oss hann han lära upp tre andra skinners, som idag gör ett mycket bra jobb, även om ingen riktigt kan mäta sig med Placide. Han sa många gånger att han ville att jag skulle skjuta en pärlhöna, och att han sedan skulle lära mig hur man skulle flå den och torka skinnet utan att fjädrarna föll av. Tyvärr tog jag mig aldrig den tiden, och nu har möjligheten runnit mig ur händerna.

    Placide levde ett märkligt dubbelliv. Under jaktsäsongerna var han en hängiven arbetare, mycket noggrann och seriös. Han drack sällan eller aldrig alkohol, och när vi skjutit en stor trofé och alla dansade och skrattade höll han sig i bakgrunden, reserverad och allvarlig. När jaktsäsongen var slut och han kom hem från bushen blev han som en annan människa. Han omgav sig med kvinnor och drack sig ofta berusad, och om man någon gång frågade honom vad som hade hänt under hans lediga tid brukade han svara: ”Na yayu ayeke ape.” I himlen finns det inte. Med andra ord, han hade ägnat sig åt saker som han inte trodde att han skulle få göra i himlen.

    Ända sedan tiden på Idongo Safari har vi varit fundersamma över Placides hälsa. Under vissa perioder kunde han vara i dåligt skick, så dåligt att vi ibland undrade om han verkligen skulle överleva till nästa år, men han hämtade sig alltid. För ett och ett halvt år sedan, i slutet av jaktsäsongen 2008, skickade vi honom till missionssjukhuset i Gamboula för en ordentlig undersökning, eftersom han hade haft problem med bland annat svullna fötter under året. Missionsläkaren upptäckte en hjärtsjukdom som inte kunde botas, men som kunde hållas i schack med hjälp av mediciner. Placide fick medicin för ett halvår, som vi betalade. När vi kom tillbaka efter semestern erbjöd vi oss att fortsätta att köpa medicin till honom, men Placide avböjde. Senare fick vi veta av hans kusin att han hade sagt till familjen att läkaren i Gamboula inte hittat något som helst fel på honom.

    Det är svårt att inte fråga sig varför Placide inte ville erkänna sin sjukdom. Kanske erkände han den aldrig ens för sig själv. Under sommaren 2009 blev hans hälsa allt sämre. Vi försökte ringa honom flera gånger i veckan, men han orkade aldrig svara. Ibland var det någon släkting som tog telefonen och berättade hur han mådde, men oftast fick den bara ringa. Placides familj i Kaga Bandoro, en stad ca 40 mil norr om Bangui, hämtade hem honom från Bangui i augusti. Det var den sista resan han gjorde. Fyra dagar innan han skulle fylla 43 år dog han hemma i sitt eget hus. Dagen därpå begravdes han.

    Vi kommer att sakna Placide. Vi saknar honom redan. Men jag hoppas att han har det bättre där han är nu, och att allt han någonsin önskat sig finns i hans himmel.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Att resa på centralafrikanska vägar

    När man ska ge sig av på en resa krävs det vissa förberedelser. Det gäller för alla resor, även om vissa resor kräver mer planering än andra. Resor i Centralafrikanska Republiken tillhör oftast den kategori som behöver förberedas ordentligt innan de påbörjas. Nedan följer en hel del användbar information för den som vill ge sig ut på vägarna i detta land.

    Vi börjar med packning och utrustning. Förutom den personliga packningen är det bra att ha med sig följande saker:
    – Vatten att dricka. (Viktigt även om man bara tänker göra en kort resa. Man vet aldrig hur lång tid det tar innan man kommer fram, och att bli fast någonstans utan vatten kan vara lika med livsfara.)
    – Spade, machete (djungelkniv) och rep för att kunna ta sig loss ifall man skulle köra fast.
    – Reservhjul, minst ett men gärna fler.
    – Domkraft och hjulnyckel.
    – En liten väska med olika verktyg.
    – Extra bränslefilter, bussningar och andra reservdelar som man kan tänkas behöva till bilen. (Varför inte en extra kylarfläkt till exempel?) Om man skulle köra sönder någonting på vägen är det nämligen inte alltid så lätt att få tag på nya delar.

    När man reser längs vägarna i RCA kommer man förr eller senare att träffa på en vägspärr. Dessa vägspärrar finns oftast vid infarten till och vid utfarten från större städer och byar. Vägspärrarna upprättas av flera olika myndigheter, de vanligast förekommande är gendarmer (poliser), FACA (militärer), Douane (tullmyndigheten) och Eau et Forêt (”wildlife department”). De olika myndigheterna ska egentligen kontrollera olika saker: tullen ska fråga efter varor att förtulla, Eau et Forêt ska bland annat kontrollera att man inte transporterar fridlysta växter eller djur, osv. I själva verket letar alla efter samma sak: fel som gör att de kan kräva en på böter. Dessa böter betalas för det mesta ut utan kvitto, och det är mycket tvivelaktigt om de någonsin skickas vidare till den högre instans dit de borde redovisas. Om kontrollanterna inte hittar något fel att begära böter för brukar de till slut, för att i alla fall få någonting, be om en formalité, dvs ett ”frivilligt bidrag” som med tiden snarare blivit en obligatorisk avgift som man betalar bara för att spärren ska öppnas. Ett alternativ till formalité är kaffepengar. Spärrkontrollanten kan också, helt sonika, tala om att han är hungrig. Det finns hundra olika sätt att, mer eller mindre diskret, be om pengar. För det mesta brukar man dock kunna slippa betala, om man bara kan diskutera. Spärrvakterna vet ju mycket väl att de egentligen inte har rätt att begära pengar för ingenting, och beroende på situationen brukar man kunna klara sig ur antingen med skämt eller med hot.
    Hittar kontrollanterna däremot något fel och begär böter brukar det vara svårare att klara sig undan. Därför finns det några saker som man alltid måste se till att ha med sig när man reser. Det handlar om körkort, registreringsbevis och försäkringsbevis till bilen, samt ett intyg om att bilen är besiktigad (ett sådant intyg köper man var sjätte månad, utan att bilen behöver gås igenom av den utfärdande myndigheten). Har man passagerare är det bra om de har någon typ av legitimation på sig, och om passagerarna är ens anställda måste de även ha ett Carte Professionelle, ett bevis på att de arbetar för företaget. Men det viktigaste pappret av alla är ändå Ordre de Mission, vilket direkt översatt betyder uppdragsorder. Det är ett papper som man själv skriver ut, stämplar och signerar, och det innehåller information om resan; vilken bil man har, vart man är på väg, osv. Dessutom är det bra om man försöker få Ordre de Mission att se så viktig ut som möjligt. Om kontrollanterna i spärrarna tror att de har att göra med Mycket Viktiga Personer brukar de oftast bråka mindre. Så här kan en Ordre de Mission från vårt företag se ut (översatt till svenska):

    ORDRE DE MISSION
    BRÅDSKANDE!

    Ordre de Mission nr: 45/09/CAWA
    Ansvarig: Jaques Sanguebe
    Fordon: Toyota Land Cruiser
    Registreringsnummer: DA165MK
    Datum för resan: 3 november 2009 till dess att uppdraget är slutfört
    Motiv: Resa inom arbetet
    Sträcka: Bangui-Bangassou-Bakouma
    Last: Personliga ägodelar, arbetsmaterial, en släpkärra med bränsletank fylld med diesel
    Chaufför och passagerare: Adamou Issa, Jaques Sanguebe, David Mazimbala, Silly Nguenesou

    OBS! Den ansvarige för resan är strängt förbjuden att plocka upp andra passagerare eller last längs vägen!
    OBS! Innehavaren av denna Ordre de Mission är strängt förbjuden att betala någon typ av formalitéutan kvitto. Alla papper på bilen är i ordning, i enlighet med RCA:s lagar. Innan några böter ställs ut, ombeds spärrvakten att kontakta företagets chef på telefonnummer 0046 70 361 844 09.

    Bangui den 2 november 2009
    underskrift och stämpel

    När Ordre de Mission är utskriven och stämplad, när försäkring och körkort finns på plats och när bilen är packad med alla förnödenheter, då är det bara att ge sig ut och köra. Men glöm för all del inte att väja för fåren och getterna som brukar uppehålla sig på vägarna! Förutom att bilen kan gå sönder om du kör på en så riskerar du att få betala stora pengar till ägaren, inte bara för det döda djuret självt, utan också för alla femtioelva ungar som det skulle ha fött under de närmaste åren.

    Trevlig resa!

  • Övrigt

    Torsdagskväll

    Eftermiddag och kväll hemma hos Charlotte och Olivier, i deras lilla hus intill franska ambassadörens residens. Risotto med lök och bönor, fransk tv och samtal om RCA:s framtid. Theo har somnat i deras säng, men om en liten stund ska jag försöka sätta honom i bilbarnstolen och köra hem genom väggroparna utan att han vaknar. Väl hemma ska jag säga till nattvakerna att starta elverket ett litet tag, medan jag duschar och lägger mig, och de kommer att fråga mig tre gånger vilken tid de ska stänga av, trots att det är samma tid nästan varje kväll. Sedan kommer de fråga om de elva liter bränsle som finns kvar i tanken verkligen kommer att räcka, och jag kommer att säga att det är lugnt. Jag kommer att låsa dörren, gå upp för trappen, lägga Theo (förhoppningsvis fortfarande sovande) i sängen och sedan göra mig själv i ordning för natten. Sen ska jag äntligen SOVA. Jag tror att jag håller på att bli förkyld, har haft ont i huvudet hela dagen. Olivier, som också haft det, tror dock att det snarare beror på väderomslaget. Det har blivit torrtid nu, definitivt. Jättevarmt på dagarna men betydligt svalare på nätterna. Det är skönt. Trots huvudvärken. Den går ju över, om inte annat så med hjälp av lite alvedon. Och sömn.

  • Safari

    Siffror, siffror

    Jag sitter och sammanfattar bokföringen för oktober månad. Jag börjar bli lite stressad över det hela. Det borde ha gjorts för länge sedan, men med alla resor och förflyttningar så har det inte blivit av. Dessutom lämnade vi Passi, barnflickan, i Berberati eftersom skolan hade börjat för henne, så Theo har tagit ganska mycket av min tid här i Bangui. Det är roligt, givetvis, men lite stressande också när jag inte hinner det jag känner att jag vill hinna. Till slut har jag insett att jag kanske måste ta hjälp, så nu har jag en annan tjej här under några dagar, Beni, dotter till vår före detta kock. Theo är inte förtjust, men det går bättre och bättre.

    Så nu sitter jag alltså med mina siffror, sorterar utgifter och tar reda på hur mycket Charlotte har gjort av med i telefonpengar, hur mycket Mesmin har betalat för taxi och hur mycket vi har köpt bränsle för under oktober. Jag kontrollerar att alla handkassor som lämnats ut till anställda verkligen redovisats, jag bockar för överföringar så att jag vet säkert att de pengar som skickats också har kommit fram, och jag skriver listor på alla förskottsutbetalningar av löner som blivit gjorda. Detta är något som ständigt återkommer, förskottsutbetalningar av löner. Många vita säger att afrikaner inte kan handskas med pengar, att det är ett oskick och att man borde lära dem att ta hand om sin privata ekonomi genom att vägra att betala ut lön i förskott. Men problemet är mer komplext än så. Det handlar inte i första hand om den enskilde löntagarens oförmåga att hantera sin ekonomi. Det handlar om en hel kultur, en kultur där familjen är skyldig att ställa upp för varandra. Jag ska skriva mer om det en annan gång.

    Jag sköter CAWA:s ekonomi med en blandning av intresse och tristess. Jag tycker att det är tråkigt att sitta och skriva siffror, tycker att ord är mycket mer spännande. Samtidigt tycker jag att det är roligt att bringa ordning i kaos, att alla siffror i alla olika kassaböcker, som var för sig inte säger så mycket, kan sättas samman till ett mönster utifrån vilket jag kan utläsa hur det går för företaget. Och att man sedan, utifrån min sammanställning, kan fatta beslut om huruvida vi kan sätta in en annons i en sydafrikansk jattidning eller inte, eller om vi har pengar över för att köpa ett par nya tält.

    För övrigt pratade jag med Erik igår. De är framme i campen nu, hemma i Kocho, och har börjat röja upp och göra i ordning efter regntiden. Jag längtar dit nu. Om en vecka ungefär ska vi åka från Bangui, och jag vill åka nu! Men först måste jag bli klar med bokföringen. Dags att jobba.

  • Safari

    Arbetsinspektören

    Arbetsinspektören från Bangassou ringer mig i Bangui. Han är en bra kille, en av de få som faktiskt försöker att sköta sitt arbete någotsånär korrekt. Han frågar sällan om pengar under bordet, och försöker inte, som många andra, lura av oss mer avgifter än vi behöver betala enligt lag. Han har varit arbetsinspektör i Bangassou ända sedan vi startade företaget, och jag tror inte att han kommer att få sitta kvar i många år till nu. De brukar bli förflyttade ganska ofta, de som har sådana positioner. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att bekämpa korruptionen, kanske beror det på något annat. Hur som helst så är det ovanligt att någon sitter på samma post i mer än fem år.

    Arbetsinspektören ringer alltså mig i Bangui. Det var länge sedan jag pratade med honom, och jag känner mig lite dum när jag inser att jag glömt bort vad han heter. Vi utväxlar de vanliga artighetsfraserna: Är allt väl? Mår familjen bra? Hur är det med Theo? Har det hänt något i Bangassou sedan sist? Allt enligt det gängse protokollet. Sedan undrar arbetsinspektören om jag kan göra honom en tjänst. Han har nämligen en släkting, en bror eller en kusin eller en morbror, jag förstår inte riktigt vilket, som arbetar i Bangui men som blivit sjuk. Han är redan på bättringsvägen, men han skulle vilja komma hem till Bangassou i några veckor för att få träffa sin familj och vila upp sig lite. Jag gör en snabb kalkyl. Jo då, vi borde ha en plats över i bilen när vi åker från Bangui om ungefär tio dagar. Dessutom kan det vara bra att göra arbetsinspektören en sådan tjänst. Det kan vi tjäna på i längden. Kalla det korruption, själviskhet eller vad ni vill, men sådan är verkligheten här. Man hjälper bara någon om man senare kan ha nytta av det, såvida det inte är en familjemedlem, då hjälper man honom oavsett, för familjen måste alltid ställa upp för varandra. Att hjälpa människor av ren snällhet eller medkänsla, det är att tänka som en vit. Det händer att jag gör det också, om jag verkligen tycker att personen ifråga är i behov av hjälp, men en sjuk man i sina bästa år som redan är på bättringsvägen och som bara vill hem och träffa sin familj, han faller inte inom den ramen. Hade han inte varit arbetsinspektörens släkting hade jag låtit honom åka med en buss eller lastbil som kör passagerare mot betalning.

    Men jag säger alltså till inspektören att hans bror, eller vad han nu är, kan få åka med mig. Jag förklarar var jag bor i Bangui, och ber att han ska komma hit och presentera sig så att jag kan prata med honom personligen. Jag försäkrar mig också om att det bara handlar om en person och att han inte har mycket bagage. Ja då, han är ensam. Nej då, han har inget bagage, bara en väska med sina kläder. Om detta är sant vet jag förstås inte, men då har jag i alla fall varit tydlig med att jag inte har plats för några bihang eller säckar med maniok eller levande hönor eller annat som fripassageraren kan tänkas vilja ta med till Bangassou.

    Sedan frågar arbetsinspektören vad jag har tagit med till honom som present från Sverige. ”Du vet, i det här landet slutar vi aldrig att be om saker”, säger han, ”och det var ju så länge sedan vi sågs. Någonting måste du ju ha till mig.” Jag säger att han får ge sig till tåls tills jag kommer. Då ska han få någonting, men jag tänker inte tala om nu vad det är. I mitt huvud börjar olika idéer snurra. Vad ska jag ge honom? Ett pennställ? Ett skrivbordsunderlägg? En almanacka med CAWA-bilder?

    ”Vad vill du äta när du kommer hit?” Frågan överraskar mig. Jag förstår inte riktigt, frågar vad han menar. ”Ja, vad tycker du om för mat? Vad ska vi bjuda dig på när du kommer hit?” Jag ler för mig själv. Tjänster och gentjänster. Åtminstone väntar han sig inte bara att jag ska hjälpa honom utan att få ett tack för det. Han vill även ge någonting tillbaka. Jag säger att jag tycker om gbutu, en sorts blad som man brukar använda i olika såser. Han tycker att det låter lite ynkligt. Det är fattigmansmat. ”Vad vill du ha mer? Blir det bra med fisk?” Jag säger att fisk är utmärkt, och så är det bestämt. Om två veckor ungefär ska jag äta gbutu och fisk hos arbetsinspektören i Bangassou. Men först ska jag köra dit hans släkting. Tongana Nzapa aye da, så klart. Om Gud vill. Det är bäst att lägga in den lilla reservationen, för man kan ju aldrig veta säkert.

  • Övrigt

    Kväll

    Det är kväll, och jag sitter ensam vid matbordet i vår lägenhet i Bangui. Theo sover sedan några timmar. Erik är i Bakouma. Charlotte och hennes Olivier är hemma hos sig. Det är ensamt att vara utan sällskap i Afrika. Förmodligen finns det inte många fler i den här staden som sitter tysta ikväll, utan att ha någon att prata med. Kanske några vita. Kanske även några enstaka centralafrikaner. Men inte är det många.

    Egentligen är det ganska skönt att ha lite tid för sig själv, tid att ta igen en del saker som jag behöver få gjort, tid att tänka och tid att skriva. Men hela tiden går tankarna till alla människor i den här staden som sitter tillsammans, om det så är runt ett dukat bord eller runt en gryta på marken, och jag avundas dem litegrann. Jag tycker inte synd om mig själv, det är inte det. Jag känner mig bara just lite ensam.

    På ENERCA, det allmänna elnätet, är det förstås strömavbrott, som det är varje kväll i den här delen av stan. Elen, som produceras i vattenkraftverket i Boali, tio mil härifrån, och transporteras hit i två ledningar som är dragna parallellt med den stora vägen, räcker inte till för att försörja hela staden. Därför stängs strömtillförseln till olika stadsdelar av vid olika tillfällen, och just den här delen stängs alltså ungefär mellan klockan sex och klockan tio varje kväll, just den tiden då man behöver elen som allra bäst. Som tur är har vi ett eget litet elverk, så vi klarar oss bra ändå. Den senaste veckan har det varit väldigt svårt att få tag på diesel på stan för att driva det, men vi hade ganska mycket i reserv. Hoppas att det går att köpa igen när vårt lager tar slut.

    Idag har det varit en sån där dag när man inte får så mycket gjort. På morgonen skulle vår nye professionelle jägare, en fransman som heter Nicolas, komma hit för att hämta pengar. Han hade sagt att han skulle komma klockan åtta, men han dök inte upp förrän efter nio. Sedan åkte vi till läkarmottagningen på den franska ambassaden med Theo. Han har varit förkyld länge och väldigt rosslig i halsen, så när vi var där häromdagen i ett annat ärende så tog läkaren och lyssnade på hans lungor, skrev ut antibiotika och slemlösande medicin och sa åt oss att komma tillbaka om några dagar. Det hela kändes lite överdrivet, men vi gjorde som vi blivit tillsagda, och kanske var det bra, för han verkar må bättre nu. Det vore ju faktiskt skönt om förkylningen och rosslandet var borta när vi sedan ska ut i bushen om några veckor.

    När vi var klara hos läkaren var det redan lunchdags. Vi har en ny kock (igen!) som vi testar, och han verkar riktigt bra. Idag åt vi kålsallad, panerade kotletter med stekt potatis, och chokladmousse till efterrätt. Väldigt gott! Det verkar faktiskt som att vi nu har hittat den tredje kock som vi har letat efter ända sedan vi kom hit. Efter lunch blev Charlotte och Olivier kvar här hos mig ett tag. Det kom en kille och sålde en fisk, en capitaine, även kallad nilabborre. Den vägde tio kilo, och var alltså ganska liten med Banguimått mätt. Olivier rensade och skar upp den i bitar som vi frös in i portionspåsar, så nu har vi fisk till många måltider framöver.

    Sedan blev det sen eftermiddag och Charlotte och Olivier åkte hem till sig. Jag och Theo tog en promenad till Grand Café, köpte bröd och stod och pratade en stund med tre servitriser som inte hade några andra gäster att ta hand om. Vi kom hem i sista stund innan den hastiga skymningen övergick i natt, och efter kvällsmat och bad somnade Theo gott i sin säng. Erik ringde från Bakouma. Allt var bra med honom, men han hade fått ett sms från Adam och Erik Nyman där det stod att de behövde ha dit en bil för att dra upp den lilla korta jeepen som stod ”halvt under vatten på andra sidan floden”. De hade inga batterier kvar i satellittelefonen och ingen möjlighet att ladda den, så Erik kunde inte ringa dem och ta reda på mer än så, men imorgon skulle han försöka ta sig till dem.

    För mig är det dags att sova nu. Om en halvtimme försvinner strömmen, om inte ENERCA kommit tillbaka då. Då finns det inget mer att göra uppe. När det är mörkt ska man sova. När det är ljust kan man vara vaken. Det är en bra tumregel, åtminstone här, där mörkret är regelbundet. Jag älskar de afrikanska nätterna. De är beräkneliga, till skillnad mot så mycket annat i Afrika.

    God natt.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.