• Övrigt

    Som jag lovat…

    …så kommer äntligen en bild från Theos födelsedag. Det tar dock galet lång tid att ladda upp bilderna, så tills vidare blir det bara en.

    För övrigt fick jag en kommentar från vår kock idag, apropå gårdagens inlägg.
    – Kanske är det annorlunda med er vita, sa han, men jag förstår inte. Hos oss skulle det aldrig hända att en mamma bodde ensam i ett hus med sitt barn.

    Det är sant. Den rent fysiska ensamheten, alltså att en människa kan sitta en hel kväll utan sällskap av en annan människa, existerar inte här. Aldrig ska jag glömma servitören Alis min förra året, när jag berättade att i Sverige kan människor dö ensamma i sina lägenheter utan att någon saknar dem på flera veckor. Det är otänkbart här, fullständigt otänkbart, och i det fallet tror jag faktiskt att det är vi i den rika delen av världen som har missat något mycket viktigt.

  • Övrigt

    1-årsdag!

    Idag fyller Theo ett år! Det är en riktig klyscha att säga att tiden gått så fort, men det har den ju! För ett år sedan föddes en liten hjälplös tre-och-ett-halvtkilos bebis, och idag, ett år senare har han redan blivit en liten person med en egen personlighet och framför allt mycket vilja! För några dagar sedan tog han sina första steg, och även om han fortfarande är väldigt vinglig på benen så dröjer det nog inte länge nu förrän han springer omkring. Några ord börjar också komma, trots förvirringen med en ständig blandning av svenska och sango. ”Mamma” och ”pappa” finns ju i alla fall på båda språken, och ”te” och ”äta” går att kombinera till ”teta”. ”Titta” betyder både kissa och titta, så det är lite svårt ibland att hålla reda på vilket, när man ska ta fram pottan och när man bara ska titta på något.

    I morse hade vi en liten mysig stund på sängen med bananmuffins med ljus i och paket (och tillhörande smulor i sängen efteråt så klart). Jag hade egentligen inte tänkt skriva så mycket, utan bara lägga upp några foton, men jag har tyvärr glömt sladden till kameran, så det kommer senare.

    Tack för alla gratulationer som kommit på mejl och i kommentarer på bloggen!

    Och som sagt, foton kommer…

  • Övrigt

    Bangui och jag

    Bangui och jag är inte vänner. Det är något med personkemin, något som inte klaffar mellan oss. Jag känner mig malplacerad här, malplacerad och lite hjälplös. Delvis har det nog att göra med att jag inte är någon storstadsmänniska. Jag passar helt enkelt inte in bland höghus och trafikerade gator, även om staden i fråga egentligen inte är mycket mer än en stor by. Men det är något mer, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
    Någon beskrev en gång Bangui som ett inte infriat löfte. Det är en träffande beskrivning. Bangui är en wannabe av sällan skådat slag. Hollywoodskylten som lyser på kullarna ovanför staden på kvällarna – BANGUI la Coquette – är bara ett alltför talande exempel. Bangui är en stad som försöker vara något som hon inte är. Bangui vill ha rinnande vatten i kranarna och lysrör som lyser upp hennes nätter, men alltför ofta brusar kranarna bara ihåligt utan att leverera en droppe vatten, och skulle det gå en kväll utan strömavbrott så är man evinnerligt tacksam. Ändå envisas Bangui med att försöka hålla uppe fasaden. Ändå har hon en vräkig rondell mitt i centrum, med det stolta namnet Place de la République, där det finns en fontän som nästan alltid står torr. Ändå har hon sina asfalterade gator som hon vill se trafikeras av fina bilar, trots gatorna består mer av hål än av gata.

    När jag bor ute i bushen behöver jag inte oroa mig för vare sig el eller vatten. Dels är livet där inrättat så att jag lever närmare naturen och därför inte är i behov av en massa elektriska lampor eller kranvatten på samma sätt som här. Dels är det vi själva som har kontroll över de resurser som finns. Mängden elektricitet är begränsad, men jag kan sätta på och stänga av elverket när jag vill. För att jag ska få vatten i kranen måste någon klättra upp med en hink och hälla vatten i en tunna som fungerar som vattentorn till vårt lilla hus, men även om det inte skulle bli gjort så har jag alltid vatten i floden, bara 100 meter från min dörr. Och så kommer jag till Bangui, och kan gå en kväll utan att kunna tända en lampa och utan att kunna tvätta händerna.

    Men det är inte bara detta. Det är något mer med Bangui, något som gör mig lite illa till mods. Kanske är det avgrunden som blir så tydlig här. Avgrunden mellan vita och svarta, mellan fattiga och rika. Här kolliderar två livsstilar, och jag känner till båda och vet inte vilken jag egentligen hör till. Jag kan gå och fika på Grand Café, det kostar inte mer än att gå och fika på Fröken Brogrens i Örebro, men vid borden intill mitt sitter en minister och Banguis överklassdamer. Jag tycker mig inte höra till dem, men till vilken grupp hör jag egentligen? I Bangui passar jag inte in någonstans. Jag är en lantis bland stadsmänniskorna, en vit bland svarta, en halvafrikan bland de vita, eftersom jag är mer bekväm på sango än på franska.

    Nej, det är något mellan mig och Bangui som inte riktigt klaffar, men vad tjänar det till att sitta här och klaga? Erik åkte vidare upp mot campen igår, och jag måste säga att jag gärna hade följt med, men nu är jag kvar i Bangui och ska vara det i några veckor, så det är bara att göra det bästa av det hela, njuta av de saker som finns att njuta av. Framför allt ska jag umgås med Eriks syster Charlotte. Vill ni ha en annan bild av Bangui så har hon också en blogg. Många av er läser nog redan den, men om ni inte gör det så finns den på www.charlottemararv.blogg.se.

  • Resor

    Den långa vägen till Bangui, del 2

    Följande morgon gav vi oss åter iväg redan klockan fyra. Bilen som hade kommit från Berberati med den nya kylaren åkte med som följebil, ifall det trots allt skulle vara något problem med vår bil. Från Baoro till Bangui är vägen asfalterad, och den första biten är i riktigt bra skick, så det var bara att gasa och köra. Liksom dagen innan fortsatte vi att stanna var tionde minut för att se efter att allt var ok med kylaren. Vid det första stoppet var allt lugnt, vid det andra och tredje likaså, men den fjärde gången vi stannade kokade kylarvattnet igen… Då hade alltså motorn tagit skada ändå. Det var inte något som vi kunde laga där längs vägen, så det var bara att packa om och byta bil. Vi skulle fortsätta till Bangui i Eriks pappas bil, medan vår pick-up långsamt kördes tillbaka till Berberati. Sagt och gjort. Vi packade om, vilket inte var det lättaste eftersom den nya bilen inte hade lika mycket lastutrymme. Vi fick stå där i den tidiga gryningen och försöka komma på vad som var viktigt att ta med nu, och vad som kunde vänta några dagar.

    Sedan gick resten av resan faktiskt bra. Frukost, bestående av sött te, vitt bröd och en sorts friterade bullar gjorda på rismjöl, intogs på stående fot en knapp timme efter bilbytet, i Bossemptele. Efter Bossemptele blir asfalten sämre, och hela vägen förbi Yaloke och fram till Bossembele (jo då, det är två olika städer som har så snarlika namn) får man antingen kryssa mellan hålen eller välja att köra rakt igenom dem. Ibland är det till och med bättre att köra av själva vägen och köra en bit på gruset som finns bredvid asfalten. Vägen håller faktiskt just nu på att göras i ordning, men sedan vi åkte från Bangui senast kan arbetet ha gått max 500 meter framåt. Det kommer alltså att dröja ett tag innan de 30 dåliga milen är lagade. Men det mest irriterande av allt är trots allt inte den dåliga vägen, utan det faktum att man måste stanna fem gånger mellan Baoro och Bangui för att betala vägavgifter. På en slät och fin asfaltsväg hade det känts helt okej, men när vägen är det sämsta tänkbara, med djupa potthål som sliter mer på bilen än en riktigt dålig grusväg, då känns det inte helt rättvist att man ska behöva betala vägavgift för just dessa vägar.

    Förutom vägavgifterna på sammanlagt 2500 CFA (ca 30 kr, kanske inte så farligt ändå…) fick vi även betala böter i en polisspärr. Anledningen var att vi åkte sex personer i en bil som var avsedd för fem. Detta är visserligen en helt korrekt anmärkning, men det känns ändå lite löjligt att behöva åka fast för det eftersom det förmodligen inte finns en enda bil som passerat den spärren den senaste månaden som INTE har haft för många passagerare. Hur som helst fick vi kvitto på betalningen, så nu ska vi kolla om poliserna vid spärren i sin tur har betalat in pengarna till Bangui som de ska. Om de har gjort det så är ju allt korrekt, då är det heller inga problem att vi har fått betala böter. Det mest troliga är dock att pengarna inte kommit till Bangui, utan att de delades upp mellan poliserna i spärren.

    Framåt middagen närmade vi oss äntligen Bangui. Utanför bilfönsten susade välbekanta bilder förbi: kvinnor som lägger maniok på tork på asfalten, högar av ved som folk har samlat ihop för att sälja till uppköpare från Bangui. I Boali tankade vi, något som även det är lite av en konst för sig. På de flesta ställen säljs bilbränslet inte i mackar, utan av privata återförsäljare som kommer med 20-litersdunkar med ibland ganska tvivelaktigt innehåll. Det gäller att kolla noga att man verkligen får diesel och inte en blandning av diesel och fotogen eller, ännu värre, diesel och vatten.

    Vid 12-tiden passerade vi genom spärren i PK12, infarten till Bangui. 20 minuter senare var vi framme i vår lägenhet, där Eriks syster Charlotte väntade på oss, och resan var över. För den här gången.

    Och bilen då, vår pick-up som körts tillbaka till Berberati? Den är lagad och är nu, på söndag morgon, på väg tillbaka till Bangui. Imorgon åker Erik vidare norrut, vilket i slutänden betyder att vi ändå bara ”förlorat” en dag. Inte så illa i alla fall.

  • Resor

    Den långa vägen till Bangui, del 1

    Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Vi är i Bangui nu, så långt är allt rätt, men resan hit var en ganska utdragen historia. På grund av diverse olika saker, bland annat en elektriker som tog en evighet på sig för att fixa belysningen till bilen, kom vi till slut inte iväg från Berberati förrän på torsdag morgon. Då var dock allt i god ordning. Vi hade packat och var helt klara på kvällen, så på morgonen gick vi upp klockan kvart över tre, åt lite frukost och satte oss i bilen, inställda på en lång dags körning. Förra gången körde vi, som jag skrev, från Berberati till Bangui på elva timmar, men nu hade vi en tyngre lastad bil samt en släpkärra, så vi visste att det förmodligen skulle ta några timmar extra. Vi var sammanlagt nio personer i pick-upen: Jag, Erik och Theo i framsätet, och Guy, Daouda, Gabi, Saint-Claire samt en vän till familjen, Marie-Hélène, med sitt två-åriga barnbarn Tischy, på det täckta flaket. Den första sträckan, Berberati – Carnot (drygt 10 mil) som egentligen är den sämsta delen av vägen, vållade oss inga större problem. Vid åttatiden var vi i Carnot, vilket får räknas som bra med tanke på att vi då tagit en ordentlig frukostpaus vid halv sju-tiden för barnens skull. Innan vi åkte ut ur Carnot ville Erik byta fläkt till kylaren eftersom den vi hade inte fungerade så bra. Givetvis hade vi en extra fläkt med oss (det har man väl alltid när man är ute och kör?), så vi bytte och kunde snart rulla vidare igen. Det dröjde dock inte länge förrän Erik stannade tvärt. Han kände på sig att något var fel, sa han. Och mycket riktigt, när vi öppnade motorhuven möttes vi av en motor som var mycket varmare än den borde vara! Det riktigt rykte om den, så vi fick hälla på vatten för att kyla ner den. När vi sedan kunde titta lite närmare på vad som hänt så insåg vi att fläkten hade slagit hål på kylaren och allt kylarvatten hade runnit ut. Eftersom temperaturmätaren mäter temperaturen på kylarvattnet och inte temperaturen i själva motorn hade instrumenten inne i bilen inte visat något speciellt. Det fanns ju inget kylarvatten att mäta temperaturen på, därför hade termometern visat låga siffror.

    Där stod vi alltså, några mil efter Carnot, med en tom kylare och inte mer än drygt 10 liter vatten i reserv. Saint-Claire och Guy gick för att leta efter mer vatten. Under tiden monterade Erik, Daouda och Gabi bort fläkten igen för att korta av bladen på den så att de inte skulle slå mot kylaren längre. De undersökte kylaren och försökte laga den med ”super-anti-fuite”, ett pulver som ska kunna hällas i en trasig kylare och täppa igen hålen. Vi offrade allt vårt vatten, förutom Theos och Tischys små flaskor, men det räckte inte långt, så vi fick fortsätta att fylla på med den leriga sörjan i en liten vattenpöl som, lägligt nog, fanns precis bredvid bilen. Så försökte vi köra framåt en bit, men lagnings-pulvret fungerade inte alls och kylaren läckte som ett såll. Efter ungefär ett hundra meter var vi tvungna att stanna igen. Saint-Claire och Guy hade fortfarande inte kommit tillbaka, trots att de varit borta i nästan en timme, så vi slöt oss till att det måste vara svårt att få tag på vatten. Erik monterade bort kylaren och försökte laga den genom att kombinera det bästa från två världar: någon sorts lagningspasta från Sverige blandat med bark från en speciell sorts centralafrikanskt träd, som blir som lim när man krossar den. Klockan började bli mycket, och solen stekte, så kvinnorna och barnen, dvs jag, Marie-Hélène, Theo och Tischy, fick gå och sätta sig under ett träd och vänta. Det tröttnade dock Theo ganska snart på. Han ville istället ut och springa på vägen, vilket var ok eftersom det inte passerade mer än ungefär en bil varje halvtimme. Sedan ville han sitta lite på förarsätet, och när han tröttnat även på det började han bli lite sur. Men med lite mosad potatis och en barnmatsburk som vi hade kvar från Sverige blev humöret snart bättre igen.

    Kombinationen med lagningspasta och barklim verkade fungera bra. Kylaren sattes tillbaka, och ungefär samtidigt kom Guy och Saint-Claire och meddelade det som vi redan hade förstått: att det var väldigt svårt att få tag på vatten. De hade dock några flaskor med sig, och med hjälp av det samt ännu en smutsig vattenpöl fyllde vi än en gång kylaren och försökte så fortsätta framåt. Vi hade ungefär sju och en halv mil till nästa lite större samhälle, Baoro, där vi skulle stanna och vänta på en bil som Eriks pappa hade skickat efter oss med en ny kylare. Om vi nu kom så långt… Det gick långsamt framåt. Ungefär var tionde minut var vi tvungna att stanna eftersom kylarvattnet kokade. Så småningom kom vi till en by där det fanns en pump så att vi kunde få dricka (äntligen!), hälla rent vatten i kylaren, och fylla på våra vattenreserver. Så fortsatte vi vägen fram i sakta mak, medan vi undrade över anledningen till att kylarvattnet kokade. Var det kylaren som ändå inte var i bra skick, var det på grund av det smutsiga vattnet som vi hällt i, eller, värst av allt, var det så att motorn hade tagit skada av att bli så varm? Klockan närmade sig två, det var varmt och vi började bli ordentligt hungriga, men vi visste att vi inte skulle få något att äta innan Baoro. Jag och Erik hade en påse med något som vi trodde var m&m:s, men till vår stora besvikelse visade det sig att det var någon sorts äckliga smågodisar som smakade lite som menthos, fast med jättemycket artificiella smakämnen i. Trots hungern föredrog vi faktiskt båda två att avstå.

    Vi kom till Baoro vid halv fyra och körde upp till den katolska missionen, där vi blev välkomnade med en utskällning av portvakten, som undrade hur vi kunde understå oss att komma oanmälda till en missionsstation! När vi förklarat för honom att vi kände missionärerna lugnade han dock ner sig och släppte in oss. Vi parkerade och började jobba på bilen samtidigt som Guy, Gabi och Saint-Claire gick för att köpa mat till oss alla. Strax efteråt gick även jag och Marie-Hélène iväg för att se oss omkring, och då hittade vi killarna på ett litet café där de stod i godan ro och drack välling… Någon mat hade de inte köpt än ”eftersom det var för dyrt”. Jag och Marie-Hélène tog pengarna och gick och köpte shuia, grillat kött, mangbere, maniok tillagad i små bladpaket, och bröd. Sedan gick vi tillbaka till missionsstationen och fick äntligen äta!

    Klockan var fem innan bilen från Berberati med den nya kylaren kom fram. Då hade vi redan bestämt oss för att stanna i Baoro över natten. Jag och Erik fick ett rum på missionsstationen, och jag gick och badade Theo medan Erik bytte kylare och provkörde bilen. Marie-Hélène gick hem till en bekant, och de andra killarna tog in på ett vandrarhem. Det hade hunnit bli mörkt innan Erik kom tillbaka och sa att han trodde – men visste inte säkert – att bilen fungerade bra. Vi åt kvällsmat med de sju italienarna på missionsstationen, gick sedan och la oss och sov gott trots en fladdermus som envisades med att flyga i cirklar tätt över våra huvuden.

    Fortsättning följer…

  • Safari

    Snart är det dags

    Nu händer allt på en gång. Gunnel och Roland, Eriks föräldrar har kommit. Det är egentligen bara det vi har väntat på de senaste dagarna. Annars är vi i det närmaste klara att åka, på riktigt den här gången. På onsdag, Inch Allah, lämnar vi Berberati för andra gången den här säsongen. Första anhalten är Bangui, och sedan fortsätter alltså Erik direkt upp till bushen. Jag tror han behövs där uppe. Adam och Erik Nyman, Jaques, Hassan och Hissene, Zero och de andra jobbar på bra med vägöppning och färjor, men det är ofta som telefonen ringer och de behöver hjälp med något.

    Snart är det dags. Och nu är det massor att fixa. I sista stund, som vanligt. Varför blir det alltid så? Man tycker att man är i det närmaste färdig, men sedan kommer man ändå på 1000 saker som ännu inte är gjorda. Jag borde ha lärt mig efter alla uppbrott som jag gjort hittills i mitt liv. Men det har jag alltså inte. Hopplöst fall? Jag antar det.

    Theo har amöba och måste äta äcklig medicin tre gånger om dagen, vilket han naturligtvis inte alls tycker om. Om någon har ett bra tips på hur man kan lura i honom tabletterna så tas de tacksamt emot.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.