• Resor

    Mat

    Många frågar om det finns någon speciell svensk mat som jag saknar när jag är i RCA, och som jag längtar efter att äta nu när jag kommer till Sverige. Här kommer svaret, helt tveklöst: filmjölk, grovt bröd, leverpastej och vällagrad ost! Gissa om jag njuter av mina frukostar!

    Annars är sanningen den att jag oftast är mer än nöjd med att äta det som finns där jag befinner mig. Jag tar sällan med mig vare sig kaviar till RCA eller maniok til Sverige. Sedan händer det att någon annan gör det och bjuder, och då tackar jag inte nej, men jag kunde egentligen lika gärna leva utan den där exotiska smakupplevelsen. Och om jag någon gång tar med mig något brukar det ändå gärna bli stående. Jag har fortfarande kvar centralafrikanskt jordnötssmör som jag tog med till Sverige för två år sedan, och mina Turkisk Peppar-godisar som jag hade med till RCA nu senast slängde jag till slut bort för att de blev äckliga.

    Ibland tänker jag att man kanske borde vara lite smart och ta med det godaste härifrån dit, och det godaste därifrån hit. Min svägerska är bra på det. Hon har centralafrikanskt kaffe i Sverige och svensk gravad lax i RCA. Jag är lite imponerad av att hon orkar engagera sig. Det är ju sant att det är gott! Men ändå, nej, det är nog inte min grej det där. För mig funkar det bäst med äpplen i Sverige och mango i RCA, filmjölksfrukost i Sverige och kaffefrukost i RCA. Med variationer, givetvis, men ändå. För mig förlorar maten lite sin charm om den stått och väntat på mig i ett skafferi alltför länge, för att plockas fram vid ett speciellt tillfälle då jag verkligen ska NJUTA!

    (Och för er som vill invända: ja, jag hade en elandfilé med mig i bagaget nu senast, men det var inte i första hand för min egen skull, utan för att bjuda familjen. Det är inte samma sak.)

  • Övrigt

    Privatliv

    Den absolut mest påtagliga förändringen med att komma till Sverige är att man plötsligt åter har något som kan kallas för privatliv. Efter en helg tillsammans med mamma och pappa och syskonen i Vintrosa åker jag och Theo hem till Irisgatan på söndag kväll. Vi stänger dörren om oss och är helt ensamma. Ingen frågar vad vi äter till kvällsmat. Ingen vet när vi går och lägger oss. Ingen har den blekaste aning om hur många gånger jag var tvungen att sjunga ”det går en liten ängel” innan Theo somnade. På måndag morgon sover vi så länge vi själva vill. Jag kokar frukostgröten själv, låter disken stå så länge jag har lust med, borstar tänderna utan att höra Doungouss nynna när han sopar kontoret och behöver inte hälsa på en enda människa förrän jag själv vill göra det.

    Allt har sina för- och nackdelar, och jag vet att det kommer att komma dagar när jag känner mig alldeles isolerad från omvärlden, men just nu är det så skönt att bara få rå om sig själv. Att veta att ingen kommer att knacka på min dörr för att fråga om dagens meny är ok eller om de kan få förskott på lönen. Att inte behöva klä upp mig och äta trerätters och konversera på kvällarna. Att bara få vara.

  • Resor

    Fredag morgon i Paris

    Jag och Theo vaknar klockan sju i ett litet hotellrum på ett flygplatshotell i närheten av Charles de Gaulle-flygplatsen. Vi är båda ordentligt förkylda, men åtminstone utsövda, till skillnad från igår. Resan hittills har gått bra, även om det finns roligare saker att göra än att flyga nattflyg med en ettåring. De största problemen orsakades dock av Koffimagen, som tydligen inte var särskilt välkommen på flygen.

    I Bangui vill de från början inte ens checka in oss, eftersom jag inte har ett läkarintyg som visar att det är ok för mig att flyga. Detta trots att jag uttryckligen frågade när jag bokade biljetten om det behövdes ett intyg, och fick till svar att det absolut inte skulle vara någon som frågade om det. Jag påpekar detta för damen som ska checka in oss, men får till svar att tjejerna som jobbar på biljettkontoret inte gör ett särskilt bra jobb – hur kunde jag bara utan vidare lita på dem? Till slut får jag följa med in på ett kontor och skriva en intygan om att jag tar på mig hela ansvaret om något eventuellt skulle gå snett under flygningen på grund av graviditeten. Mannen som dikterar vad jag ska skriva har inte 100% koll på franska, och så här lyder till slut texten, översatt till svenska:

    ”Jag, fru Emelie Mararv, åtar mig att vara ansvarig för problem som beror på min graviditet utan läkares godkännande, och att företaget Afriqiyah Airways ansvar inte är inblandat. Bangui den17 mars 2010.”

    När denna text är kopierad i ett antal exemplar och utdelad till alla som eventuellt kan vara berörda får vi komma igenom, och inckeckningspersonalen lovar att föra vidare informationen till flygvärdinnorna och till flygplatsen i Tripoli, där vi ska mellanlanda. Trots det blir min lämplighet att resa allvarligt ifrågasatt ytterligare tre gånger innan vi kommer fram till Paris, men vi lyckas i alla fall komma vidare.

    Nu ska vi snart iväg till flygplatsen igen för att flyga vidare till Arlanda. Återstår att se om personalen på Worldtravels i Örebro, genom vilka vi köpt biljett till denna sista etapp av resan, gör ett lika dåligt jobb som tjejerna i Bangui. Även här har vi nämligen blivit informerade om att ett läkarintyg inte alls behövs.

  • Övrigt

    Resa

    Idag vaknade vi vår sista morgon i Bangui. Imorgon bitti är vi i Tripoli. På fredag morgon är vi i Paris och på lördag morgon vaknar vi hemma hos mamma och pappa i Holmstorp. Jag läste en gång att när ångloket uppfanns var det någon som sa att det var förödande för människans välbefinnande. Det kunde aldrig vara bra att förflytta sig i så höga hastigheter som 40 km/h. Själen skulle inte hänga med.

    Vi får väl se hur det går med min själ. Men min kropp kommer i alla fall, tongana Nzapa aye, att befinna sig i Sverige om ett par dagar. Vi ses!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Cerenam

    Myndighetspersoner i RCA är alltid hungriga. Poliserna längs vägarna är hungriga. Sekreterarna till de stora gubbarna är hungriga. Men hungrigast av dem alla är Cerenam.

    Cerenam är Chef de ServiceEau & Forêt i Bangui. Det betyder att de flesta av våra papper någon gång passerar honom, och det vet han att utnyttja. Minsta lilla antydan till fel från vår sida slår han ned på som en hök, och hittar han inget fel så lägger han bara jaktlicenserna eller ansökan om extra kvoter eller vad det nu kan vara i skrivbordslådan och säger, med all önskvärd tydlighet: ”Jag är hungrig. Om jag inte får äta så riskerar dessa papper att bli kvar här.”

    På måndag går Mesmin, vår allt-i-allo i Bangui, till Eau & Forêt för att ansöka om tre jaktlicenser till kommande jägare. Samtidigt ska han fråga om Erik Nymans, Adams och Nicolas licenser, som vi inte fått ut än. Han kommer tillbaka med outrättat ärende. Det är problem. Nicolas licens kan inte bli utfärdad eftersom han tydligen inte är inskriven som guide i vårt företag, och vad gäller Erik Nyman och Adam har vi bara betalat 120000 CFA, så mycket som det kostar för någon som är bosatt i RCA, när vi egentligen borde ha betalat en turistlicens för 420000. Detta är förstås bara dumheter. Erik och Adam är inte turister och ska således inte alls betala turistlicens. Men Mesmin skakar på huvudet:
    ”Det spelar ingen roll vad jag säger. Jag får inte ut de där licenserna.”

    Jag går själv för att prata med Cerenam. När jag kommer in på hans kontor är han inte där. Vi ringer honom och han säger att han ska komma. Vi väntar en halvtimme utan att någon dyker upp. Jag ringer igen och säger att jag har ett barn som väntar på mig där hemma. Dröjer det länge till? Kan vi bestämma en tid nästa dag istället?
    ”Kom imorgon klockan tio,” blir svaret.

    Jag är där klockan tio afrikansk tid, dvs under timmen mellan tio och elva, närmare bestämt kvart i elva. Cerenam sitter vid sitt skrivbord. Han luktar sprit. Jag hälsar och slår mig ner, vi växlar de vanliga inledningsfraserna. Så säger jag att jag hört att det är något fel med våra papper. Kan han förklara för mig vad som står på? Cerenam plockar fram de tre jaktlicenserna.
    ”Ni har seriösa problem,” säger han hotfullt. ”Ni riskerar stora böter.”
    Jag nickar och låter honom fortsätta.
    ”För det första har ni ansökt om guidelicens till en guide som inte är inskriven i ert företag. Det är mycket allvarligt. Jag kommer att dra in hans licens och se till att han blir utvisad från RCA för alltid, och ni kommer dessutom att få betala.”
    Han tittar på mig för att se om hoten har någon effekt, men jag tror att jag ser ganska neutral ut. Jag vet att han bara skräms.
    ”Sedan har vi de här två småpojkarna som jobbar för er. De är inte heller inskrivna i ert företag. Det blir ännu mer böter, och jag ska se till att de blir utvisade och att de inte får komma tillbaka på två år.”
    Han samlar ihop de tre licenserna och lägger ned dem på bordet med en liten smäll. Nu är det min tur. Jag börjar med att spela lite oförstående:
    ”Jag förstår inte… vi lämnade in anmälan om att Nicolas skulle jobba hos oss redan i september…”
    ”Det gjorde ni inte! Jag har inte sett någon sådan anmälan.”
    Jag vidhåller att jag vet att vi har lämnat in ett brev till ministern, och till slut går Cerenam och hämtar loggboken där all inkommande korrespondens är noterad, för att bevisa för mig att han har rätt. Jag hoppas innerligt att sekreterarna har gjort sitt jobb och noterat att anmälan är inlämnad. Cerenam bläddrar sig fram till den första januari 2009. Sedan börjar han läsa högt för mig, noteringen för varje inkommande brev från och med början av 2009 och framåt:
    ”Första januari: ansökan om extra kvoter från Bongo Safari… tredje januari: ansökan om jaktområde 32 från National Safari… sjunde januari: ansökan om godkännande av en ny guide från Idongo Safari…”
    Jag lyssnar tyst, flikar in med några bekräftande ord när Cerenam framhåller hur bra han gör sitt jobb och hur fin ordning det är i hans böcker, och utrustar mig med tålamod. Vi kommer till februari, mars, april… I maj kom det in mycket post. Sedan är det ganska tomt fram till augusti. Vi kommer till början av september och jag blir mer uppmärksam.
    ”Ansökan om att få göra guideprovet från Christian Mikolombo… ansökan om att dela upp jaktområden från Lefol… ansökan om att ersätta guiden Simon Andersson med guiden Nicolas Durville från CAWA…”
    Han blir tyst. Jag säger ingenting, tänker låta honom tala. Några långa sekunder passerar.
    ”Ja, här är ju brevet,” säger han till slut ilsket. ”Men jag har då inte sett det tidigare!”
    Så tar han Nicolas jaktlicens och lägger den åt sidan.
    ”Ok, den här är ok. Jag ska se till att den blir stämplad så får du den sedan.”

    Ett-noll till mig. Jag tackar ödmjukt för hans stora godhet.

    Så var det Erik Nyman och Adam. Enligt Mesmin var felet att vi endast betalat 120000 CFA, men här har det tydligen blivit en ändring. Cerenam ser mycket allvarig ut när han åter påpekar:
    ”De här småpojkarna är inte inskrivna som lärlingar i ert företag, ändå har ni skrivit i deras jaktlicenser att de är lärlingar. Det här kan jag inte tolerera. Det blir böter och utvisning.”
    Jag nickar och erkänner vårt stora misstag. Jag vet att Erik och Adam inte är inskrivna som lärlingar, och det kan de ju, enligt landets lag, inte heller bli förrän de har haft en jaktlicens i RCA i minst två år, inte sant? Cerenam nickar bekräftande, och jag fortsätter att förklara att det givetvis var väldigt dumt av oss att i ansökan om jaktlicenserna skriva att Erik och Adam är lärlingar när de i själva verket inte är det, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt och hoppas att vi kan hitta en lösning. Felet är ju faktiskt inte att vi låtit bli att ”småpojkarna” som lärlingar, utan helt enkelt att vi skrivit fel på ansökan om jaktlicensen. Går det inte att rätta till? Det gör det inte, enligt Cerenam. Åtminstone inte bara så där utan vidare. Så plockar han fram vår årsberättelse från förra året och förklarar hur noggrant han har läst den, och påpekar än en gång att när vi lämnade in den så borde vi ha skrivit in Erik och Adam som lärlingar… Jag känner hur samtalet börjar gå runt i cirklar. Jag vet att jag har rätt, och det vet Cerenam också, och därför försöker han dribbla bort mig. Jag testar en annan infallsvinkel:
    ”Mesmin sa att ni ville att vi skulle betala turistlicenser trots att de här killarna jobbar i RCA. Det kan väl ändå inte vara riktigt?”
    Cerenam tar genast tag i tråden. Han säger att jo då, enligt lagen så måste man ha en turistlicens i två år innan man kan skrivas in som lärling. Jag protesterar. En turistlicens är till för turister och en licens för bofasta i RCA är till för just bofasta i RCA. Tidigare år har vi ju alltid betalat det lägre priset för alla som arbetar hos oss, oavsett om de är inskrivna som lärlingar eller inte.

    Cerenam drar ut skrivbordslådan och drar fram ett papper.
    ”Här,” förklarar han ”står det att alla som guidar jaktkunder i RCA måste vara minst 21 år gamla. Hur gammal är den där Erik Nyman egentligen?”
    Ännu en ny vändning alltså.
    ”De guidar inga kunder,” säger jag och märker att jag nästan inte lyckas dölja irritationen i min röst. Cerenam skrattar lite hånfullt.
    ”De arbetar i en jaktcamp. Vad gör de om de inte guidar kunder?”
    ”Öppnar vägar, bygger fly camps, hjälper till med att hänga upp beten…”
    ”Men de är inte inskrivna som lärlingar.”
    ”De är ju inte lärlingar. De har inte haft jaktlicens i två år ännu.”

    Vi kommer uppenbarligen ingen vart. Jag återgår än en gång till turistlicensen, ber om en förklaring till varför jag ska betala turistpris för personer som arbetar i landet. Cerenam ger mig en ytterst förvirrad förklaring som jag inte förstår. Sedan stoppar han ned licenserna i sin skrivbordslåda för att markera att samtalet är slut. Han tar fram sin miniräknare och ett papper och börjar humma och slå på knapparna och skriva ned små siffror här och där. Jag sätter mig tillrätta på stolen och bereder mig på att vänta. Som tur är har jag med mig en bok.

    Det går en kvart. Cerenam fortsätter att se ut som om han utför något viktigt arbete, och jag fortsätter att läsa. Jag ser framför mig hur timmarna går, hur jag kommer att sitta ända till kvällen om det behövs. Jag tänker inte ge mig. Cerenams telefon ringer. Han växlar några ord med personen i andra änden och avslutar med ett ”Jag kommer”. Så reser han sig.
    ”Jaha Madame Erik, hur gör vi nu?”
    ”Jag väntar fortfarande på en förklaring,” säger jag. ”Kanske är det jag som är dum, men jag förstår fortfarande inte varför jag ska betala turistlicens för de här killarna när de inte är turister. Om du bara kan förklara så att jag förstår så betalar jag, det är inga problem.”

    Äntligen händer något. Cerenam slår ut med händerna.
    ”Fråga inte mig,” säger han. ”Det är inte upp till mig att bestämma hur mycket du ska betala. Det kommer från en högre nivå. Jag gör bara mitt jobb. Jag kan hjälpa dig ur knipan om du vill, vi kan gå ut och komma överens här utanför, men jag kan inte förklara varför det blivit så här.”
    Jag ignorerar hans erbjudande om att ”komma överens” och säger än en gång att jag gärna betalar turistlicens om han bara kan förklara varför. Han tar med mig till sekreterarna som sitter i ett annat rum, och jag ställer samma fråga där. De slår också ut med händerna och ser oskyliga ut.
    ”Det är inte vårt problem, vi skriver bara papper, du får fråga någon annan.”
    Jag ber om namnet på någon person som kan svara, och blir skickad upp till nästa våning, till Inspecteur Centrale. Han är inte inne, men jag träffar en annan inspektör som är rund i ansiktet och ler lite fåraktigt när han ger mig en lapp med ett telefonnummer. Jag tackar och går tillbaka till Cerenam, säger att jag ska försöka ringa, och när jag fått svar återkommer jag, antingen för att betala turistlicens eller för att hämta ut de licenser som redan finns. Cerenam ser ovanligt munter ut. Kanske tycker han ändå att han lurat mig. Eller kanske är det så att jag faktiskt vann idag och att han inte har något mer spel att spela just nu. Vi tar adjö vid utfarten från Eau & Forêt, där kvinnorna sitter i rader och säljer mogna mango.
    ”Vi ses igen,” säger han, och när jag vänder honom ryggen och styr stegen mot Charlottes bil som står parkerad en bit bort längs gatan kan jag inte hjälpa att jag brister ut i ett triumferande leende.

    Fortsättning följer, än finns Eriks och Adams licenser kvar i Cerenams skrivbordslåda, men idag vann jag. Nicolas licens är skickad till sekreterarna för stämpling och underskrift, och Cerenam får se sig om efter någon annan att betala kvällens krogbesök.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    G:s historia, del 3

    Gere och yngsta dottern Gipsy, som är med till Bangui.

    Gere berättar.

    Om Romeo:
       ”De hamnade i ett bakhåll. Tjuvjägarna visste att de skulle komma, så de väntade på dem inne i skogen. Det fanns en vit man i deras grupp. Min man stannade för att skydda honom. Den vite, som var ledaren, var räddast av dem alla, men honom rörde de inte…
    De där tjuvjägarna, de är hemska. De nöjer sig inte med att döda. När personen redan ligger på marken skjuter de flera skott, genom huvudet, genom hjärtat. Och så hugger de sönder kroppen med machete. Ibland hugger de ett kors rakt över ansiktet.
    Jag fick inte ens se honom. De ville inte att jag skulle se honom…”

    Om pengarna:
    ”Från början sa de att det var nästan tre och en halv miljon, men det nämndes flera olika summor och jag förstod aldrig riktigt hur det hela hängde ihop, hur mycket det i slutänden handlade om. Jag behövde i alla fall komma till Bangui för att få ut pengarna. Så jag kom hit, men då hade min svåger redan gjort alla papper och plockat ut en halv miljon. De sa att han hade satt in det på banken. Han var inte kvar i Bangui utan hade åkt tillbaka hem till sin by, så jag försökte skicka meddelande till honom för att han skulle komma hit och ge mig min del av pengarna, och hjälpa mig att få ut resten. Det tog lång tid innan han över huvud taget hörde av sig. Jag efterlyste honom till och med på radio, men fick inget svar. Så dök han till slut upp häromdagen. Han plockade fram femtio tusen och gav till mig. Femtio tusen! Han sa att det var allt som var kvar av det han tagit ut. Jag gav tillbaka det. Om han inte bryr sig mer om mig och barnen kan det lika gärna vara.
    De säger att det ska finnas ytterligare en halv miljon att hämta. Inte tre miljoner som de sagt från början, men i alla fall en halv miljon till. Men pengarna kan bara betalas ut till honom eftersom alla papper är gjorda i hans namn. Jag gick och klagade på det där. Jag frågade om de tyckte att det var rätt att han skulle ha alla pengarna när det är jag som har barnen. De sa att det inte var deras problem, utan att vi måste komma överens om det inom familjen. Och om vi inte kan komma överens så måste fallet lösas av en domstol.
    Han har inte gjort något bra för de där pengarna. Han bara super upp dem. Och inte vill han hjälpa mig att få ut den återstående summan heller. Han vill så klart ha allt själv. Jag skulle kunna dra det hela till domstol, men det kommer att ta minst fyra månader innan allt är klart. Hur skulle jag kunna stanna i Bangui i fyra månader, när två av mina barn är kvar i Ndele? Och dessutom är det ju inte alls säkert att jag skulle vinna. Det finns ingen rätt. Han är större än mig. Det är allt som räknas här.”

    Hon tar en paus för att gå på dass. När hon kommer tillbaka:
    ”Det var jättenära att min mobil ramlade ner i dasshålet! Jag hade den i fickan, och när jag reste mig så ramlade den ut. Det var så hääär nära!  Vet du att jag känner en som tappade sin mobil i dasset. När någon ringde så hörde man signalen där nedifrån!”
    Vi skrattar så tårarna rinner.

    Om rebellerna som anföll Ndele i november:
       ”De började skjuta, de skjöt överallt, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Vi var hemma, jag och alla barnen, mina tre flickor och en liten pojke som är min systers men som jag tog hand om just då eftersom hon var sjuk. De skjöt och skjöt och vi gömde oss inne i huset och väntade. När skjutandet lugnade ned sig lite bestämde jag mig för att fly. Det var bara jag och barnen, jag hade ingen annan vuxen hos mig. Jag packade ihop en väska med mat och lite kläder. Jag tog Gipsy på ryggen och den lille pojken på axeln. De två stora flickorna fick hålla varandra i handen. Väskan tog jag på huvudet. Vi tog oss ut till vår plantering utanför Ndele. Du vet den där långa backen när man går ut ur stan… jag var så trött! Länge efteråt hade jag ont i bröstet av ansträngningen. Ute vid planteringen tände vi en eld. Vi la en sovmatta på var sida av elden. Jag sov med de två minsta barnen på den ena. Emelie och Merveille sov på den andra. Vi har inget skjul där ute, jag har inte hunnit bygga ett, så vi fick sova utomhus. I tre nätter var vi där. När maten var slut åt vi bönorna som vi själva odlat.
    När vi till slut vågade oss tillbaka och kom hem upptäckte jag att någon brutit sig in i mitt hus och stulit allt medan vi varit borta. Ingenting fanns kvar. En äldre släkting till mig, som har ett mycket finare hus, hade ställt in sin tv hos mig efter att jag lämnat stan. Han trodde att den skulle stå säkrare där. Men de hade letat rätt på tv:n för att stjäla den, och när de ändå var där hade de tagit alla mina saker också. Allt. I fortsättningen ska jag inte köpa mig några fina saker. Det är ingen idé, man förlorar det bara. Ju finare saker, desto större risk att de blir stulna.”

    Om restaurangen:
       ”Jag har en liten restaurang på torget i Ndele. Den går bra, det är tack vare den som jag ändå får in tillräckligt med pengar så att vi kan överleva. En dag kom en mbunzu från Röda Korset till Ndele, en fransman. Han sa att han skulle testa varenda restaurang i hela Ndele. Den dagen han kom till mig hade jag lagat tre olika rätter: Fläskkött i tomatsås, en gryta med torkat babiankött och veke med torkad fisk. Han beställde en tallrik av varje rätt. Jag frågade om han inte skulle ta halva portioner, men han skulle ha en hel portion av varje. Jag la upp och han började äta. Han smakade veken och skjöt den åt sidan. Så smakade han babianen och slutligen fläskköttet. Han åt tills han var mätt, men han orkade inte äta upp allting. Sedan kallade han på mig.
    ’Din restaurang ser ut som en svinstia,’ sa han, ’men din mat är den bästa jag ätit hittills.’
    När han testat alla restauranger kom han tillbaka till mig och åt där under resten av sin vistelse.”

    Om barnen:
    ”Ingen av Romeos släktingar vill hjälpa till att ta hand om barnen. Jag står helt ensam med ansvaret. Det är som om de inte bryr sig.”

    Om den närmaste framtiden:
       ”Jag åker tillbaka till Ndele nu. Jag kan inte stanna längre. Min syster har ringt och sagt att Emelie är sjuk. Jag måste hem till henne.
    Jag struntar i pengarna. Det gör ingenting. Jag hade velat bygga ett ordentligt hus till mig och barnen, men jag kan inte göra mer än detta. Vill han inte ge mig pengarna kan jag inte tvinga honom. Men Gud ser vad som är rätt.
    Om jag bara hade fått litegrann hade jag kunnat investera mer i restaurangen. Jag hade kunnat köpa med mig nya bestick, tallrikar och grytor härifrån. Allt är så billigt i Bangui. Men jag klarar mig alltid. Jag åker hem nu.”

    Om kpakala (maniok tillagat i paket av blad tillsammans med jordnötssmör):
    ”Du tycker ju om kpakala! Imorgon ska jag göra några till dig. Tar du med dem till Sverige?! Jag ska göra många så kan du bjuda hela familjen!”

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    G:s historia, del 2

    När Gere var runt 20 år hade alltså livet ordnat upp sig litegrann. Hon levde tillsammans med sin Romeo och de hade en dotter vid namn Merveille. Romeo var anställd på Idongo Safari, samma företag som min Erik jobbade för, och det var så jag och Gere lärde känna varandra. Varför det blev just vi två vet jag inte riktigt, men en av anledningarna var nog att vi kom dit ungefär samtidigt. Som nykomlingar kände vi oss båda lite utanför gemenskapen, och det blev naturligt att vi sökte oss till varandra. Det fanns en tredje tjej också, som vi träffade ganska ofta. Det var Placides unga fru, som gick under smeknamnet Pastek(Vattenmelonen), alltså samma Placide som flera år senare skulle börja jobba för CAWA och som dog i höstas. Men framför allt var det jag och Gere. Vi brukade sitta hemma hos varandra och prata till sent på kvällarna, och ibland på söndagarna fick vi låna bilen och åka på gudstjänst i den lilla byn Sangba, en dryg halvtimmes bilfärd från Idongo Safaris base camp.

    ”Pastek”, Gere, jag och en kvinna som jag tyvärr inte minns namnet på.

    I april 2005 slutade Erik arbeta på Idongo, och vi flyttade till Sverige för en kort period. Då var Gere gravid igen, och i oktober samma år födde hon en dotter som fick heta Emelie efter mig. Här är det en särskild heder att få ge sitt namn till ett barn, och det är också förknippat med vissa förpliktelser. Jag minns hur jag, lätt rusig av den glada nyheten, gick omkring i olika klädaffärer på Lidingö, där jag och Erik bodde under andra halvan av 2005, och letade efter några riktigt fina kläder att skicka till ”mitt” lilla afrikanska barn.

    Lilla Emelie i en av klänningarna från Sverige.

    Så flyttade jag och Erik tillbaka till RCA och startade upp vårt företag CAWA i östra RCA, långt från Ndele och Idongo Safari. Jag var och hälsade på Gere i Idongo en gång, och hon frågade då om inte hennes Romeo kunde få jobba hos oss. Jag sa ja, men i början av nästa säsong dök han aldrig upp. Jag vet inte varför. Efter en tid fick jag höra att han hade fått jobb på LAB, som arbetar för att bekämpa den ständigt ökande tjuvjakten i norra RCA. Några år gick utan att jag och Gere hörde så mycket från varandra. Vi skickade ett par brev när det fanns möjlighet, men det var svårt att hålla kontakten.

    Så, i slutet av förra jaktsäsongen, någon gång i april 2009, nåddes vi av nyheten att Romeo blivit dödad av de tjuvjägare som han arbetat för att bekämpa. Jag hade ingen möjlighet att kontakta Gere annat än genom brev, men jag visste att man hade byggt ut RCA:s mobilnät till att omfatta även Ndele, så när jag skrev till henne för att beklaga sorgen gav jag henne mitt telefonummer. Under sommaren ringde hon. Jag stod ute på balkongen i den svenska sommarnatten, med tonåringar som dånade förbi på trimmade mopeder på cykelvägen alldeles utanför, och och pratade med en vän som kändes långt bort och samtidigt mycket nära. Hon berättade om Romeo, om livet i Ndele och om sin tredje dotter Gipsy som då var ett och ett halvt år gammal. Vi sa att vi måste ses. Kanske kunde jag åka upp till Ndele och hälsa på? Kanske kunde hon komma till Berberati?

    I september åkte jag och Erik tillbaka till RCA, och telefonsamtalen mellan mig och Gere blev tätare när det inte längre kostade så mycket att ringa. Hon berättade att hon hade blivit lovad en summa pengar som någon sorts livförsäkring eller skadestånd för hennes mans död, men för att få ut pengarna behövde hon ta sig till Bangui, och hon undrade om jag kunde betala resan. Jag var, som jag tidigare skrivit, tveksam, eftersom jag inte trodde särskilt mycket på möjligheten att de där pengarna någonsin skulle betalas ut. Vi pratade om lite olika alternativ, men så småningom lades det hela på is. Vad som hände sedan har jag redan berättat.

    I nästa del följer Geres egen berättelse, som hon berättat den för mig under de senaste dagarna.

  • Övrigt

    Kota ya

    Vi åker till Kilometre 5, den stora marknaden i Bangui, jag och Gere. Där blir jag den stora attraktionen för dagen:

       ”Kota ya! Stormage! Stormage”

    ”Titta, en mbunzu som är gravid!” (Ja, vad tror de, att mbunzu brukar gå och köpa sina barn i affären?)

    ”Spela för oss på din tam-tam-trumma!”

    Mbunzu, har du svalt en boll?”

    ”Här finns babykläder! Wali mbunzu, kom och köp babykläder!”

    ”Har du inte fött än?” (en kvinna som kommer ihåg mig sedan jag köpte skor hos henne för två månader sedan)

    ”Titta, hon har skaffat sig en souvenir från Afrika!”

    Wali mbunzu, är du gravid eller har du bara ätit för mycket?”

    Och så, när vi nästan är på väg hem, kommer en man gående mot oss och säger på franska med överdriven afrikansk accent:
    ”Madame, vet ni inte att när man är gravid här i Afrika, då måste man ha på sig en stor kaba. Om man har så tajta kläder som ni så kommer barnets huvud att bli alldeles deformerat.”
    ”Tack för rådet,” svarar jag. ”Kan du inte köpa en kaba åt mig då?”
    ”Just det,” hojtar en kvinna som sitter på en pall strax intill och säljer kaffepulver i små portionspåsar, ”köp henne en kaba!”
    Men mannen vill inte lägga ut några pengar på mig. Han hoppar in i en redan överfull grön minibuss, och medan bussvärden knackar två snabba knackningar på busstaket för att signalera till chauffören att de kan åka, hänger sig mannen ut genom fönstret och ropar än en gång:
    ”Kom ihåg det! Kaba  ska det vara.”
    Och kvinnan med kaffepåsarna svarar i mitt ställe:
    ”Men köp en till henne då!”

    Sedan är han borta. Jag och Gere tar en taxi och jag flyr hem och gömmer mig i lägenheten några timmar, innan det är dags för nästa tur på stan med stormagen.

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    G:s historia, del 1

    Det dröjer ända till eftermiddagen innan Gere ringer mig. Vi träffas uppe vid busstationen och går sedan på promenad tillsammans med Charlotte och en vän till henne, upp till den lysande Banguiskylten i Hollywoodstil som ståtar på en kulle norr om staden. Efteråt följer hon med mig hem. Vi badar Theo, matar och lägger honom, och äter sedan kvällsmat tillsammans med Eriks mamma innan det är dags för Gere att bege sig hemåt. Och hela tiden pratar vi. Om gemensamma minnen från tiden vi hade tillsammans i Idongo, men kanske framför allt om vad som hänt sedan sist vi sågs. Vi växlar mellan skratt och allvar när samtalen vandrar som de vill. Vad Gere berättar om sitt liv får mig att än en gång känna mig så otroligt lyckligt lottad, jag som har allt jag kan önska mig. Det är en avgrund mellan våra olika livssituationer, och ändå finns det gemensamma punkter där vi kan mötas. Kanske kommer hon att be mig hjälpa henne med pengar, säkert kommer jag på något sätt att hjälpa henne även om hon inte ber, för jag har fått så mycket att dela med mig av. Hon vet så klart detta, vet att det aldrig kan vara annat än en fördel att ha en vit vän med stora ekonomiska tillgångar, men kan jag egentligen klandra henne? Jag är en potentiell källa till pengar, det går inte att bortse från. Men förhoppningsvis kan jag vara vän också.

    Geres livshistoria är full av motgångar. Samtidigt vet jag att det finns tusentals liknande historier att berätta från detta land. Utan att bli alltför utlämnande ska jag dela med mig av historien, och för att ge er en bakgrund börjar jag med en text som jag skrev för fem år sedan, under det första året som jag och Gere kände varandra. Jag har valt att inte redigera texten, utan låta den vara som den är. Här kommer den alltså, första delen av G:s historia:

     

    ”Jag föddes i N, i norra Centralafrikanska Republiken. Jag har tio syskon, fyra äldre och sex yngre. När jag var tio dog mina föräldrar, båda två, av sjukdom. Där stod vi, elva barn, utan någon som tog hand om oss. Det finns så många föräldralösa barn i N. Det var ingen som klarade av ytterligare elva. Jag blev tvungen att sluta skolan. Vi fick bo hemma hos pappas familj men de hjälpte oss inte, vi fick inte äta av deras mat. Jag och mina äldre syskon fick sälja saker på torget för att få ihop pengar till mat. Ibland fick vi ingenting sålt. Då fick vi lägga oss hungriga. Andra dagar räckte pengarna till både maniok och olja, jordnötspasta, gunza, lök och tomatsås. Då hjälptes jag och mina storasystrar åt att laga mat, och så åt vi tillsammans i skenet av elden utanför huset.

    Mina storasystrar tog sig män och flyttade ifrån oss, den första när jag var 12 och den andra när jag var 15. Mina två äldre bröder försvann också. De sökte jobb på andra håll. När jag var 15 var det jag som hade huvudansvaret för syskonen. Vi bodde kvar hos pappas familj men de hjälpte oss fortfarande inte. De kunde inte. Du skulle se alla föräldralösa barn på torget i N. Det är ingen som orkar. Ingen kan göra något. Den katolska missionen jobbar hårt, men de är bara tre. Det behövs fler. Det behövs så mycket hjälp i N.

    När jag var 16 kom R och bad mig att bli hans fru. Jag ville inte. Jag sa nej, men pappas familj tyckte att jag skulle säga ja. Då skulle de definitivt bli av med ansvaret för mig. Efter en del tjat gick jag med på det. Jag kunde ju inte säga emot familjen, och det var ändå bra att få en man. Två av mina syskon kunde flytta hem till mig och R. De övriga fyra fick bo hemma hos de andra storasystrarna. På så sätt hade vi klarat oss igenom det värsta. Vi lämnade alla huset där vi hade bott hos pappas familj.

    R jobbade för en av de vita jägarna. Det betydde att han var borta från N under torrtiden. De första två åren kunde jag inte följa med eftersom mina syskon bodde hos oss. Då åkte han i mitten av december och kom tillbaka i slutet av april. Under den tiden sågs vi bara enstaka gånger, men det gjorde inte så mycket. Han fick lön som han skickade hem och vi hade det bra.

    Bara några månader efter att vi flyttat ihop blev jag gravid, men barnet som jag födde gick hem. Vårt andra barn gick också hem.

    För ett och ett halvt år sedan föddes vår dotter. Hon heter Mirakel. Då hade mina syskon blivit tillräckligt stora för att klara sig på egen hand, och jag kunde börja följa med R till den vite jägaren under torrtiden. Det är bra att få vara tillsammans, med det är ensamt att bo så långt bort i skogen. I N är jag med i kören i kyrkan. Jag har vänner och familj. Här får jag umgås med fruarna till de andra som jobbar för jägaren. Det är svårt. Det är så mycket avundsjuka, så mycket konkurrens. Alla vill komma på sätt att tjäna pengar på andra. Någon köper en jordnötskvarn som de andra måste betala för att använda. För att behålla sina inkomster ser hon sedan till att ingen annan får köpa en kvarn. Många vill tjäna extra pengar genom att bjuda sina kroppar till de vita jägarna. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.”

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.