• Resor

    Mat

    Många frågar om det finns någon speciell svensk mat som jag saknar när jag är i RCA, och som jag längtar efter att äta nu när jag kommer till Sverige. Här kommer svaret, helt tveklöst: filmjölk, grovt bröd, leverpastej och vällagrad ost! Gissa om jag njuter av mina frukostar! Annars är sanningen den att jag oftast är mer än nöjd med att äta det som finns där jag befinner mig. Jag tar sällan med mig vare sig kaviar till RCA eller maniok til Sverige. Sedan händer det att någon annan gör det och bjuder, och då tackar jag inte nej, men jag kunde egentligen lika gärna leva utan den där exotiska smakupplevelsen.…

  • Övrigt

    Privatliv

    Den absolut mest påtagliga förändringen med att komma till Sverige är att man plötsligt åter har något som kan kallas för privatliv. Efter en helg tillsammans med mamma och pappa och syskonen i Vintrosa åker jag och Theo hem till Irisgatan på söndag kväll. Vi stänger dörren om oss och är helt ensamma. Ingen frågar vad vi äter till kvällsmat. Ingen vet när vi går och lägger oss. Ingen har den blekaste aning om hur många gånger jag var tvungen att sjunga ”det går en liten ängel” innan Theo somnade. På måndag morgon sover vi så länge vi själva vill. Jag kokar frukostgröten själv, låter disken stå så länge jag har…

  • Resor

    Fredag morgon i Paris

    Jag och Theo vaknar klockan sju i ett litet hotellrum på ett flygplatshotell i närheten av Charles de Gaulle-flygplatsen. Vi är båda ordentligt förkylda, men åtminstone utsövda, till skillnad från igår. Resan hittills har gått bra, även om det finns roligare saker att göra än att flyga nattflyg med en ettåring. De största problemen orsakades dock av Koffimagen, som tydligen inte var särskilt välkommen på flygen. I Bangui vill de från början inte ens checka in oss, eftersom jag inte har ett läkarintyg som visar att det är ok för mig att flyga. Detta trots att jag uttryckligen frågade när jag bokade biljetten om det behövdes ett intyg, och fick…

  • Övrigt

    Resa

    Idag vaknade vi vår sista morgon i Bangui. Imorgon bitti är vi i Tripoli. På fredag morgon är vi i Paris och på lördag morgon vaknar vi hemma hos mamma och pappa i Holmstorp. Jag läste en gång att när ångloket uppfanns var det någon som sa att det var förödande för människans välbefinnande. Det kunde aldrig vara bra att förflytta sig i så höga hastigheter som 40 km/h. Själen skulle inte hänga med. Vi får väl se hur det går med min själ. Men min kropp kommer i alla fall, tongana Nzapa aye, att befinna sig i Sverige om ett par dagar. Vi ses!

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Cerenam

    Myndighetspersoner i RCA är alltid hungriga. Poliserna längs vägarna är hungriga. Sekreterarna till de stora gubbarna är hungriga. Men hungrigast av dem alla är Cerenam. Cerenam är Chef de Service på Eau & Forêt i Bangui. Det betyder att de flesta av våra papper någon gång passerar honom, och det vet han att utnyttja. Minsta lilla antydan till fel från vår sida slår han ned på som en hök, och hittar han inget fel så lägger han bara jaktlicenserna eller ansökan om extra kvoter eller vad det nu kan vara i skrivbordslådan och säger, med all önskvärd tydlighet: ”Jag är hungrig. Om jag inte får äta så riskerar dessa papper…

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    G:s historia, del 3

    Gere och yngsta dottern Gipsy, som är med till Bangui. Gere berättar. Om Romeo:    ”De hamnade i ett bakhåll. Tjuvjägarna visste att de skulle komma, så de väntade på dem inne i skogen. Det fanns en vit man i deras grupp. Min man stannade för att skydda honom. Den vite, som var ledaren, var räddast av dem alla, men honom rörde de inte… De där tjuvjägarna, de är hemska. De nöjer sig inte med att döda. När personen redan ligger på marken skjuter de flera skott, genom huvudet, genom hjärtat. Och så hugger de sönder kroppen med machete. Ibland hugger de ett kors rakt över ansiktet. Jag fick inte…

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    G:s historia, del 2

    När Gere var runt 20 år hade alltså livet ordnat upp sig litegrann. Hon levde tillsammans med sin Romeo och de hade en dotter vid namn Merveille. Romeo var anställd på Idongo Safari, samma företag som min Erik jobbade för, och det var så jag och Gere lärde känna varandra. Varför det blev just vi två vet jag inte riktigt, men en av anledningarna var nog att vi kom dit ungefär samtidigt. Som nykomlingar kände vi oss båda lite utanför gemenskapen, och det blev naturligt att vi sökte oss till varandra. Det fanns en tredje tjej också, som vi träffade ganska ofta. Det var Placides unga fru, som gick under…

  • Övrigt

    Kota ya

    Vi åker till Kilometre 5, den stora marknaden i Bangui, jag och Gere. Där blir jag den stora attraktionen för dagen:    ”Kota ya! Stormage! Stormage” ”Titta, en mbunzu som är gravid!” (Ja, vad tror de, att mbunzu brukar gå och köpa sina barn i affären?) ”Spela för oss på din tam-tam-trumma!” ”Mbunzu, har du svalt en boll?” ”Här finns babykläder! Wali mbunzu, kom och köp babykläder!” ”Har du inte fött än?” (en kvinna som kommer ihåg mig sedan jag köpte skor hos henne för två månader sedan) ”Titta, hon har skaffat sig en souvenir från Afrika!” ”Wali mbunzu, är du gravid eller har du bara ätit för mycket?” Och…

  • Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    G:s historia, del 1

    Det dröjer ända till eftermiddagen innan Gere ringer mig. Vi träffas uppe vid busstationen och går sedan på promenad tillsammans med Charlotte och en vän till henne, upp till den lysande Banguiskylten i Hollywoodstil som ståtar på en kulle norr om staden. Efteråt följer hon med mig hem. Vi badar Theo, matar och lägger honom, och äter sedan kvällsmat tillsammans med Eriks mamma innan det är dags för Gere att bege sig hemåt. Och hela tiden pratar vi. Om gemensamma minnen från tiden vi hade tillsammans i Idongo, men kanske framför allt om vad som hänt sedan sist vi sågs. Vi växlar mellan skratt och allvar när samtalen vandrar som…